Sveriges första novellblogg om One Direction

-Hej, sa jag.
-Alicia, vad tror du? Att vi bara kommer låta dig och Sanna flytta till London helt ensamma? Ni känner ingen där och ni kommer inte klara er! Skrek hon åt mig och jag kände att tårarna brände bakom ögonen. Jag ville inte gråta. Jag märke att Niall, Liam och Sanna kollade på mig. Varför skickade jag smset? Varför?
_____________________________________________________________________________________
Jag tog bort mobilen från örat och stängde av samtalet. Jag la ner mobilen i fickan, i hopp om att jag skulle lyckas hålla tårarna inom mig. Jag reste på mig och tog på min jacka och jag kollade mot Sanna. Hon kollade lite oroligt mot henne och jag nickade lite lätt mot henne. Hon reste på sig och tog på sig sin jacka.
-Vi ses sen, sa jag tyst och sedan gick jag iväg med Sanna efter mig.

När vi kom innanför lägenhetsdörren kunde jag inte hålla tårarna inne längre. Jag slängde min jacka på golvet och tog av mina skor, sedan jag jag rakt in på vårt rum och lade mig ner i sängen. Livet som för en halvtimme sedan varit så perfekt? Alla tankar om att jag skulle flytta till London och hur bra det skulle bli. Att mitt liv kanske skulle bli bra och att jag skulle må bra. Alla tankar var borta. Inget att le för. Jag kunde glömma mysiga kvällar i en lägenhet i London, roliga dagar med nya vänner och allt annat som London hade att erbjuda.

”Varför gick ni? Vi måste vara på flygplatsen vid halv 7.. kommer ni dit eller?” stod det i ett sms från Niall och jag suckade. Jag kände mig så taskig för att jag bara gått iväg, men det var så jobbigt. ”Förlåt, blev bara så ledsen när mamma typ skrek på mig. Jag ska snacka med henne och självklart kommer vi till flygplatsen! xx” Jag la ner mobilen på sängen och gick in till vardagsrummet där mamma och pappa satt. I vanliga fall hade jag inte gjort detta, men något inom mig sa att jag inte skulle vara rädd. Jag ville ju till London och detta var min enda chans att få komma dit och samtidigt få slippa detta helvete som jag faktiskt levde i just nu.

-Ehm.. började jag och de båda kollade mot mig.
-Alicia ni kan inte flytta till London helt själva, sa hon snabbt och spände blicken i mig. Även om allt kändes riktigt hopplöst nu ville jag inte ge upp. Det fanns så mycket jag ville säga. Jag tog ett djupt andetag och tänkte efter. Om jag bara vågade säga allt, kunde allt ändras och jag kunde få bo i London. Men, vågade jag? Jag försökte snacka lite, men dom brydde sig inte. Där satt dom båda två i soffan, kollade på TV och drack öl. Detta var de perfekta läget.

-Mamma och pappa, ni förstår verkligen inte mig. Ni vet inte så mycket bättre jag mått efter den dagen jag träffade One Direction och jag har kunnat vara glad. Pappa, när du tog i sönder iPhonen jag fick gjorde det faktiskt ont, jag hade fått den av Niall och du ska veta hur tacksam jag var och du bara tar i sönder den? Vet ni hur många gånger jag kommit hem från skolan och varit riktigt hungrig, men eftersom ni inte jobbar och tjänar egna pengar, så kan jag inte äta.
-Du har inte velat ha någon mat de senaste dagarna... sa mamma.
-Nej, kanske för att Niall och Liam varit här och låtit oss äta riktigt mat på en restaurang. De har betalt för oss och när jag är med dom kan jag le och må bra. Kan ni säga en anledning till varför inte vi får flytta dit?
-Vi kommer sakna er här hemma och ni har skolan att sköta, svarade pappa bestämt.
-Sakna oss? Sakna att se oss lida? Vi märker ju att ni inte bryr er ett skit om vad vi gör. Om vi så kommer hem riktigt fulla en dag kommer ni inte bry er eller om någon våldtar oss. Visst, detta kanske låter överdrivet, men det är så, ni bryr er inte ett skit om vad vi gör och jag tänker inte stanna kvar här. Det spelar ingen roll vad ni säger, jag kommer flytta till London. Jag känner Niall och Liam där och jag lovar er att jag kommer må så himla mycket bättre där och allt med skolan kommer ordna sig.
Utan att vänta på svar gick jag därifrån och in på mitt rum. Våra resväskor vi haft när vi varit i London för första gången stod fortfarande kvar på vårt rum. Jag öppnade den och kollade på den och två sekunder hade jag börjat kollade igenom min garderob och lagt fram vad jag skulle ha mig och vilka kläder som var för små eller som jag helt enkelt inte gillade.

När klockan var halv fem hämtade killarna upp oss och vi åkte till flygplatsen. Vi ville vara där i tid för att kunna äta lite tillsammans innan de var tvungna att flyga tillbaka till London.

-Har ni snackat med era föräldrar? Frågade Liam och kollade först på Sanna och sedan på mig. Sanna gav mig en menande blick och jag nickade sakta.
-Vad sa dom då? Fortsatte han och jag svalde.
-Dom bryr sig inte så mycket. Dom sa att dom inte vill att vi ska åka, men tänker inte bry oss om dom, så vi kommer åka, sa jag och log stort mot Liam.
-Seriöst? Frågade han samtidigt som jag såg hur stort både han och Niall log.
-Japp, om ni lovar att hjälpa oss med att fixa allt med skolan och att vi får bo hos er till vi hittar en lägenhet, sa jag och de nickade.
-Såklart!

Vi satt ett tag och snacka, men sedan var det dags för killarna att gå igenom säkerhetskontrollen och sedan på flyget. Detta kändes verkligen jobbigt. Jag skulle lämna två av de personer som fått mig att må bra, bara genom att sjunga. Och att ja träffat dom gjorde ju inte saken värre. Vi gick ifrån stället där vi ätit och fram till säkerhetskontrollen.

-Hejdå, sa jag tyst och Liam kramade om mig. Jag la mina armar runt honom och kramade om honom hårt. Jag drog in hans lukt och snyftade lite. Jag ville inte detta. När Liam släppte taget om mig kollade på mig och log.
-Vi ses snart igen! Jag nickade och log lite. Jag gick fram till Niall och han kramade om mig och hans varma famn fick mig att bli helt varm inombords. Jag kramade om honom hårt och drog in hans lukt. Jag kände hans läppar mot min kind och jag log lite, eller ja, stort för mig själv. Jag kramade om han ännu lite hårdare och sedan släppte jag. Han log mot mig och jag log tillbaka.
-Hejdå, sa de båda två i kör.
-Hejdå, sa jag och Sanna och sedan gick dom iväg. När det gått igenom säkerhetskontrollen vände de sig om och vinkade till oss. Det var nästan som i en film. Jag ville inte lämna dom här och nu. Jag torkade bort en tår och Sanna kramade om mig.
-Allt kommer bli bra, sa hon och jag nickade.
-Jag vet. Vi gör detta tillsammans, sa jag och hon log mot mig.

När vi gick ut från flygplatsen stod där en taxi som vi sprang fram till.
-Alicia, vi har inga pengar? Jag nickade och tog upp lite pengar från min jackficka. Hon kollade förvånande på mig och jag flinade lite.
-Liam gav mig dom, sa jag och hon log.

När vi kom hem kollade jag på resväskan som stod där och bara väntade på att få checka in och blev kastad in på ett flyg till London. Jag satte mig ner i sängen och klickade mig inte på twitter. Jag kollade igenom lite tweets. I en tweet stod det ”OMG, Niall and a girl.. don't know where..” och sedan en länk. Jag tryckte på länken och fick upp en bild. En bild på mig, Niall, Sanna och Liam. Niall stod och kramade om mig och det var precis i det ögonblicket då han hade gett mig en liten puss på kinden. Jag suckade och insåg vad detta skulle leda till.
_____________________________________________________________________________________
En ganska lång del blev det idag.. det gillar ni väl? Det har blivit mycket av Alicias perspektiv, men vi ska såklart försöka skriva från allas perspektiv. Från vems perspketiv vill ni läsa?
Glöm inte inlägg här under... kommentera med en fråga Johanna kan ställa till killarna!
Kommentera på bra så kommer det en ny del imorgon, och vem vet? Kanske två...
/Angelica & Johanna