The way to my life - del 29

-Båda mina föräldrar är döda, sa Sarah och jag ryckte till.
Båda? Döda? Tänkte jag och kände mig hemsk.
-Förlåt…
-Du visste inte, jag bara saknar dem, sa hon ledsamt och vi förstod henne.
-Sarah, du vet att du kan berätta för oss om det är något! Sa Amanda och vi andra nickade instämmande. Vi satte oss på en bänk och hon började berätta.
-Mamma fick cancer ett år efter att jag föddes och pappa dog när jag var fyra år, han jobbade inom militären.
-Berätta bara om du verkligen vill och orkar, sa jag och hon log mot mig.
-Jag litar på er, ni måste veta det mesta för att förstå mig lite i alla fall.
Jag nickade och hon fortsatte.
-Ja, min mamma dog bara ett år efter att jag föddes så jag har inte så mycket minne från henne och jag kommer inte ihåg saker, men det var min mamma och jag hade gjort allt för att få träffa henne.
Sarah pratade med en ganska låg röst och jag, Amanda och Evelina satt helt tysta och lysnade.
-Pappa dog två månader efter att jag hade fyllt 5 år, så han minns jag. Han var millitär och den 1 maj åkte de iväg och skulle komma hem en månad senare, under tiden skulle jag bo hos min farmor och farfar. Den 14 maj fick vi reda på att han hade dött. Han kom aldrig hem den 1 juni, den dagen jag längtade efter och jag har fortfarande inte insett att jag aldrig mer kommer få träffa han.
Hon hade gråten i halsen under tiden och berättade allt och jag kände hur tårar började rinna ner för mina kinder. Jag snyftade till och hon kollade på mig.
-Ingen kan nog riktigt förstå exakt hur du känner dig, men jag tycker så synd om dig! Sa jag och gav henne en kram. Evelina och Amanda nickade instämmande och gav också henne en kram.
-Jag är glad för att ni lyssnar. Jag litar på er, även om vi inte känner varandra så bra, hon log mot oss och jag kände detsamma.
Hon verkade vara en riktigt snäll tjej. Jag tyckte det var starkt av henne att berätta detta för oss.
-Sarah, var bor du nu då?
Jag ville egentligen inte fråga, men samtidigt ville jag.
-Hos farmor och farfar! Hon log mot oss och jag fortsatte
-Kan vi inte gå hem till dig? Hade varit kul att få träffa dem!
Sarahs perspektiv
Jag tänkte efter på vad Sophie sagt. Jag hade inte så många vänner och de jag hade träffade jag inte så ofta.
-Men vi har det inte så… började jag men Sophie avbröt mig
-Så fint? Jag bryr mig inte, kom igen!
Alla tre log mot mig och jag log tillbaka.
-Okej, kom! Vi började gå mot mitt hus men jag kände mig ganska osäker.
Jag brukade inte ta hem kompisar och jag undrade vad de skulle tycka.
Jag låste upp dörren och gick in med Amanda, Sophie och Evelina efter mig.
-Hej, ropade jag och fick ett svar, det hördes som det kom från köket så jag dit. De andra gick bakom mig
-Hej Sarah! Sa min farfar och kollade på de andra.
-Och vem är detta? Han reste sig upp och jag blev lite nervös.
-Uhm… detta är Sophie, Amanda och Evelina!
Han log och hälsade glatt på de och samma gjorde min farmor.
-Vill ni ha lite fika? Frågade farmor även om hon redan hade börjat ta fram alla kakburkar hon kunde hitta och satt fram saft på bordet.
-Man tackar inte nej till fika, haha! Sa Evelina och alla började skratta
Vi satte oss ner och började snacka. Jag slappnade av direkt.
Evelinas perspektiv
Vi satt och snacka till klockan blev halv tre. Hennes farmor och farfar var verkligen jättesnälla och roliga.
-Jag tror vi måste hem, sa Sophie och jag nickade.
-Tack så mycket för fikan och för att vi fick komma, sa jag.
Vi gick ut till hallen och tog på våra skor. Sedan gick jag fram till Sarah och gav henne en kram
-Tack så mycket för vi fick komma och förresten, vaddå fult? Här är super fint! Hon log mot mig.
-Kul att vi fick komma, du kan få komma hem till mig en dag! Sa Sophie och hon log stort mot henne.
-Ja, det vill jag jättegärna! Kan vi inte träffas imorgon?
Sophie kollade först på mig och sedan på Amanda. Vi båda nickade mot henne och hon log.
-Jo, absolut! Vet du var jag bor?
-Haha, nej!
Sophie gav henne adressen och sedan sa vi hejdå ännu en gång.
Sarahs perspektiv
Jag stängde dörren efter dem och gick jag upp på mitt rum med ett leende på läpparna. De förstod nog inte hur glad jag blev av att de ville komma hit.
Jag startade datorn och gick in på min twitter. “I love to get new friends, they are lovely!” skrev jag. Jag hörde fotsteg i trappan och några sekunder senare öppnades dörren. Farmor gick in utan att säga något och satte sig på min säng.
-Vad trevliga vänner du skaffat, hur har du träffat de?
-Jag träffade de igår när jag var i köpcentret… de är super snälla!
Hon log mot mig och jag fortsatte.
-Jag berättade allt för dem, om mamma och pappa. De satt där och lyssnade på mig, som riktiga vänner.
Sophies perspektiv
Vi gick upp på mitt rum och bytte om till bikini och gick sedan ut i trädgården.
-Du, jag tror inte att hon utnyttjar oss! Sa Evelina plötsligt och jag kollade på henne.
-Nej, jag tycker så synd om henne!
-Ja, hon måste ha haft det jobbigt, hon förtjänar något stort!
-Jag vet! Utbrast Amanda och vi båda kollade på henne
-Vad? Sa vi samtidigt och hon log mot oss.
-Jaha, vad heter dina föräldrar?
Jag såg hur hon kollade ner och hennes leende försvann.
-Vad är det? Jag kollade på henne och vi stannade upp.
Hade hon inga föräldrar? Var den första tanken som dök upp i mitt huvud  och jag fick en konstig känsla i magen.
_______________________________________________________________________________________________
-Båda mina föräldrar är döda, sa Sarah och jag ryckte till.
Båda? Döda? Tänkte jag och kände mig hemsk.
-Förlåt…
-Du visste inte, jag bara saknar dem, sa hon ledsamt och vi förstod henne.
-Sarah, du vet att du kan berätta för oss om det är något! Sa Amanda och vi andra nickade instämmande. Vi satte oss på en bänk och hon började berätta.
-Mamma fick cancer ett år efter att jag föddes och pappa dog när jag var fyra år, han jobbade inom militären.
-Berätta bara om du verkligen vill och orkar, sa jag och hon log mot mig.
-Jag litar på er, ni måste veta det mesta för att förstå mig lite i alla fall.
Jag nickade och hon fortsatte.
-Ja, min mamma dog bara ett år efter att jag föddes så jag har inte så mycket minne från henne och jag kommer inte ihåg saker, men det var min mamma och jag hade gjort allt för att få träffa henne.
Sarah pratade med en ganska låg röst och jag, Amanda och Evelina satt helt tysta och lysnade.
-Pappa dog två månader efter att jag hade fyllt 5 år, så han minns jag. Han var millitär och den 1 maj åkte de iväg och skulle komma hem en månad senare, under tiden skulle jag bo hos min farmor och farfar. Den 14 maj fick vi reda på att han hade dött. Han kom aldrig hem den 1 juni, den dagen jag längtade efter och jag har fortfarande inte insett att jag aldrig mer kommer få träffa han.
Hon hade gråten i halsen under tiden och berättade allt och jag kände hur tårar började rinna ner för mina kinder. Jag snyftade till och hon kollade på mig.
-Ingen kan nog riktigt förstå exakt hur du känner dig, men jag tycker så synd om dig! Sa jag och gav henne en kram. Evelina och Amanda nickade instämmande och gav också henne en kram.
-Jag är glad för att ni lyssnar. Jag litar på er, även om vi inte känner varandra så bra, hon log mot oss och jag kände detsamma.
Hon verkade vara en riktigt snäll tjej. Jag tyckte det var starkt av henne att berätta detta för oss.
-Sarah, var bor du nu då?
Jag ville egentligen inte fråga, men samtidigt ville jag.
-Hos farmor och farfar! Hon log mot oss och jag fortsatte
-Kan vi inte gå hem till dig? Hade varit kul att få träffa dem!

Sarahs perspektiv

Jag tänkte efter på vad Sophie sagt. Jag hade inte så många vänner och de jag hade träffade jag inte så ofta.
-Men vi har det inte så… började jag men Sophie avbröt mig
-Så fint? Jag bryr mig inte, kom igen!
Alla tre log mot mig och jag log tillbaka.
-Okej, kom! Vi började gå mot mitt hus men jag kände mig ganska osäker.
Jag brukade inte ta hem kompisar och jag undrade vad de skulle tycka.
Jag låste upp dörren och gick in med Amanda, Sophie och Evelina efter mig.
-Hej, ropade jag och fick ett svar, det hördes som det kom från köket så jag dit. De andra gick bakom mig
-Hej Sarah! Sa min farfar och kollade på de andra.
-Och vem är detta? Han reste sig upp och jag blev lite nervös.
-Uhm… detta är Sophie, Amanda och Evelina!
Han log och hälsade glatt på de och samma gjorde min farmor.
-Vill ni ha lite fika? Frågade farmor även om hon redan hade börjat ta fram alla kakburkar hon kunde hitta och satt fram saft på bordet.
-Man tackar inte nej till fika, haha! Sa Evelina och alla började skratta
Vi satte oss ner och började snacka. Jag slappnade av direkt.

Evelinas perspektiv

Vi satt och snacka till klockan blev halv tre. Hennes farmor och farfar var verkligen jättesnälla och roliga.
-Jag tror vi måste hem, sa Sophie och jag nickade.
-Tack så mycket för fikan och för att vi fick komma, sa jag.
Vi gick ut till hallen och tog på våra skor. Sedan gick jag fram till Sarah och gav henne en kram
-Tack så mycket för vi fick komma och förresten, vaddå fult? Här är super fint! Hon log mot mig.
-Kul att vi fick komma, du kan få komma hem till mig en dag! Sa Sophie och hon log stort mot henne.
-Ja, det vill jag jättegärna! Kan vi inte träffas imorgon?
Sophie kollade först på mig och sedan på Amanda. Vi båda nickade mot henne och hon log.
-Jo, absolut! Vet du var jag bor?
-Haha, nej!
Sophie gav henne adressen och sedan sa vi hejdå ännu en gång.

Sarahs perspektiv

Jag stängde dörren efter dem och gick jag upp på mitt rum med ett leende på läpparna. De förstod nog inte hur glad jag blev av att de ville komma hit.
Jag startade datorn och gick in på min twitter. “I love to get new friends, they are lovely!” skrev jag. Jag hörde fotsteg i trappan och några sekunder senare öppnades dörren. Farmor gick in utan att säga något och satte sig på min säng.
-Vad trevliga vänner du skaffat, hur har du träffat de?
-Jag träffade de igår när jag var i köpcentret… de är super snälla!
Hon log mot mig och jag fortsatte.
-Jag berättade allt för dem, om mamma och pappa. De satt där och lyssnade på mig, som riktiga vänner.

Sophies perspektiv

Vi gick upp på mitt rum och bytte om till bikini och gick sedan ut i trädgården.
-Du, jag tror inte att hon utnyttjar oss! Sa Evelina plötsligt och jag kollade på henne.
-Nej, jag tycker så synd om henne!
-Ja, hon måste ha haft det jobbigt, hon förtjänar något stort!
-Jag vet! Utbrast Amanda och vi båda kollade på henne
-Vad? Sa vi samtidigt och hon log mot oss.
_______________________________________________________________________________________________
Förlåt att det blev några minuter försenat, men ni kan väll slänga in en kommentar iaf!
Vad tror ni dom ska göra för Sarah?
Tack för alla kommentarer, ni vet inte så glada vi blir!
Och förresten, det kommer komma en ny, snygg design inom kort, bara så ni vet ;)
/Angelica & Johanna


Kommentarer
Postat av: nancy yasmine elturk ♥

LOOOOOOOOOOOOOVE, jag har läst allt detta på typ 2 timmar och jag dör ny episode nuuuu :D



tror att hon kommer få träffa killarna sen kanske hon försöker gö nåt med harry ♥

2011-07-15 @ 01:16:10
Postat av: Anonym

Meeeer!!! Jag tror de kmr fixa så att Sara får träffa killarna!

2011-07-15 @ 01:32:34
Postat av: Elelta

Jag tror att hon får träffa killarna och blir ihop med någon :) Hahah ( utan harry)

2011-07-15 @ 10:21:46
URL: http://eleltatella.blogg.se/
Postat av: Anonym

Sjukt bra novell!!!!

Gillagillagilla!:D

2011-07-15 @ 12:13:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback