Sveriges första novellblogg om One Direction

-Fick du Nialls nummer? Sa hon, ganska tyst men ändå riktigt förvånad och jag flinade.
-Ja, förmodligen, sa jag och hon bara stod kvar där, tills de andra tjejerna kom fram och ställde sig runt om.
-Du vadå? Sa Ida och jag kollade mot henne.
-Fick Nialls nummer, sa jag.
-Vaa? Utbrast alla och jag kände själv hur det lät. Jag. Alicia från Sverige hade fått Nialls nummer. Niall Horan från One Direction.
___________________________________________________________________________________
När vi efter några minuter lugnat ner oss, även om vi alla fortfarande var skakiga, så kom tjejen ut ännu en gång.

-Killarna tänkte sjunga lite för er, häng med in! Sa hon och vi alla sprack upp i leende. Även om vi redan hade träffat dom så började jag skaka på nytt. Och när jag tänkte på att Nialls nummer fanns i min mobil blev jag nästan yr. Jag kunde inte fatta detta. Det var egentligen helt sjukt. Vi kom in i rummet där killarna stod redo att sjunga. Niall satt ner på en stol med sin gitarr och de andra killarna stod upp. Jag, Sanna, Frida, Anna, Ida och Emma ställde oss framför dom och de alla log stort mot oss. Niall började spela på What Makes You Beautiful och jag log stort för mig själv och sedan mot Niall, som gav mig ett leende tillbaka och jag kände hur jag smälte inombords. Jag kollade på de andra killarna, som också gav mig stora leende tillbaka. Men det var något speciellt med Nialls leende. Jag blev glad bara utav att se honom sitta där och spela.

Nialls perspektiv

Jag började spela på gitarren, men jag kunde inte slita blicken från Alicias ögon. Hennes ögon var helt perfekta. Hennes leende mötte min blick och jag kollade ner för att kunna spela rätt. Jag tog ett fel ackord och alla killarna tittade mot mig.
-Niall! Utbrast de samtidigt och jag började skratta, som de andra också gjorde. Jag började om från början och halvvägs inne i låten mötte jag Alicias blick igen, men jag lyckades att hålla mig rätt på ackorden.

-Vad vill ni höra för låt? Frågade Zayn tjejerna. De blev tysta och ingen vågade säga något.
-Torn! Utbrast sedan en utav tjejerna och vi alla nickade instämmande.

När vi sjungit klart började vi snacka med tjejerna lite. De verkade fortfarande lite nervösa, men vi försökte att snacka med dem som om vi var helt vanliga killar, vilket vi egentligen var. När de var dags för tjejerna att gå blev jag nästan lite ledsen. De verkade vara något speciellt med Alicia. Jag hade hennes nummer och jag kände mig tvingad att träffa henne igen.
-Vill ni att vi tar en bild på er alla? Frågade tjejen som släppt in tjejerna här och vi alla nickade. Vi ställde oss i en klunga och jag ställde mig bredvid Alicia. Jag la min arm om henne och log mot kameran. Vi kramade om alla tjejer ännu en gång och jag kramade om Alicia till sist.
-Du är fin, riktigt fin, viskade jag i hennes öra. Jag ville säga de till henne. Jag såg att inte allt var riktigt okej med henne, men att hon var fin, det fanns det ingen tvekan om.
-Niall, du har fått mig att le under den senaste veckan, även om min vän gått bort, sa hon snabbt och när jag släppte taget om henne kollade jag mot henne lite ledsamt. Hon log och nickade mot mig.
Tjejerna gick ut från rummet och dörren stängdes.

Alicias perspektiv

När jag kom ut från rummet kände jag att mitt liv var riktigt bra, även om jag knappt hade några vänner och att Rasmus hade dött. Plus att mamma och pappa inte tog hand om mig. Men detta gjorde att jag kunde le, riktigt stort. Jag hade träffat killarna som förändrat mitt liv på en vecka. De hade fått mig att le och det måste betyda något, att Niall hade frågat efter mitt nummer.
-Ska vi gå iväg och käka? Allihopa? Frågade Emma och alla nickade. Jag hade i alla fall fått fyra nya vänner, som inte kunde döma mig efter hur jag varit innan. De visste ingenting om mig, bara att jag gillade One Direction. De visste inte att jag var mobbad i skolan och att mina föräldrar behandlade mig som skit. De visste inte att Rasmus dött. Här kunde jag visa upp vem jag var. En glad positiv tjej som älskade att vara med vänner. Just nu var livet bara så perfekt.

_______________________________________________________________________________________
Förlåt för en väldigt kort del, men killarnas dokumentär visas på ITV2 snart.... (här har ni en länk, där ni kan kolla)
Sen har vi ju fått albumen idag och guuud, vi dog lite här hemma... Glöm inte skicka in era bilder till [email protected] för att vara med i vår video! (Som vi hoppas killarna kommer se!)
/Angelica & Johanna