Sveriges första novellblogg om One Direction

Jag visste att jag inte skulle klara av att göra självmord, men just nu hittade jag ingen mening att leva.
-Jag älskar dig, sa jag tyst och kramade om Sanna.
-Men, får man flytta utan ens föräldrar? Frågade hon och jag ryckte på axlarna.
-Jag vet inte, men jag tänker inte bo kvar här.
_____________________________________________________________________________________
-Ååhhh, Sanna vad ska vi ta oss till? Jag orkar inte denna skiten längre, sa jag irriterat.
-Jag vet inte, jag pallar heller inte denna skiten längre. Pallar inte att bo med föräldrar som inte bryr sig om något. Jag önskar vi hade kunnat trolla bort dom och få nya, bättre föräldrar.
-Men det är inte bara mamma och pappa. Det är skolan och Rasmus, jag hade tänkt att starta en nytt liv nu när jag började skolan. Men nej så blev det inte, folk fortsätter att vara dumma mot mig och ge taskiga kommentarer. Och nu har Rasmus gått bort, då brast allt för mig. Han var den enda jag kunde lita på, den enda som ville vara med mig och stötta mig. Nu har jag ingen, jag känner mig helt värdelös, jag behövs inte i denna världen. Jag är helt obetydlig, sa jag och tårarna rann nerför mina kinder, jag såg tårar som hade trillat ner på täcket i som låg i sängen.

Sanna kramade om mig utan att säga något. Hon kanske ändå brydde sig om mig, hon kanske ändå förstår mig.
-Men gå och sov så ska du se att det känns bättre imorgon, sa Sanna lugnt.
-Jag kan alltid försöka, men jag tror inte det kommer gå att sova, men jag älskar dig syster och tack för att du finns här och stöttar mig, sa jag och kramade om henne.
-Älskar dig med och jag kommer alltid att finnas här för dig ifall du vill prata.

Jag låg där, vred och vände på mig min hundra gånger, kändes det som. Jag tänkte bara på Rasmus och hur allt kommer att vara i skolan imorgon. Tänk om jag ändå hade kunnat ha Rasmus hos mig nu, jag hade kunnat ha det om det inte var för den dumma föraren som inte borde ha ett körkort. Efter ungefär tre timmar lyckades jag att somna. Den lilla sömnen jag fick var väl behövlig.

Nej, lämna mig inte här. Jag vill inte vara helt ensam, jag älskar dig över allt annat! skrek jag. Jag fick honom att stanna mopeden så han kunde vänta in mig. Plötsligt ser jag en bil som kommer rakt emot oss, jag puttar snabbt bort honom men han försöker dra med mig. Fast han lyckas inte, jag står kvar och han står vid sidan av vägen och bara tittar på med ett förtvivlat ansikte. Bilen kommer närmre och kör på mig, allt kändes så konstigt. Jag visste inte var jag var någonstans.

-Nej, det skulle vara jag! Inte du! skrek jag när direkt när jag vaknade och tårarna rann nerför mina kinder.
-Alicia vad pratar du om? Sa Sanna och sprang fram och kramade mig. Jag antar att jag väckte henne när jag skrek.
-Jag drömde att jag dog istället för Rasmus, det borde varit jag som dött och inte han. Ingen vill ändå vara med mig så då är det inte lönt att leva.
-Ska du verkligen gå till skolan idag efter allt som har hänt? Frågade Sanna och lät lite orolig.
-Ja, det ska jag. Jag är hellre i skolan än hemma här i denna ruttna lägenheten som jag knappt kan kalla för hem, sa jag.
-Och här luktar förjävligt! Det finns ingen vettig vuxen som diskar, sa jag och jag blev irriterad, för ingen ting.
-Okej, gör som du vill, sa Sanna lugnt.

När jag kom till skolan såg jag att de flaggade på halv stång och jag började gråta direkt när jag såg det. Jag gick in i skolan och satte mig i korridoren för att vänta på att lektionen skulle börja, jag hade redan alla böckerna i väskan. Plötsligt ser jag någon som kommer emot mig, det var Erik. Jag torkade bort tårarna men det kom bara fler.
-Varför gråter du nu då? Har du ingen att vara med? Frågade Erik stöddigt.
-Ja, jag är så sjukt ensam så det finns bara inte för den enda som någonsin har brytt sig om mig har precis lämnat mig, svarade jag och jag kunde inte hjälpa det men tårarna bara rann.
-Jaha, har din älskade pojkvän gjort slut på grund av din fulhet?
-Nej, det har han inte. Han har lämnat mig för himlen. Det var Rasmus, din bästa kompis, min pojkvän, sa jag och tårarna forsade ner för mina kinder. Jag mötte Eriks blick. Han såg riktigt förvånad ut.
_____________________________________________________________________________________
Vad tror ni Erik säger? Släng in en kommentar! 
Och, vi vill påminna er om DETTA! :) 
/Angelica & Johanna