Sveriges första novellblogg om One Direction

När läst igenom mailet som Sanna tagit fram på datorn satt jag där med öppen mun och jag skakade.
-Är detta sant? Var det enda jag fick fram efter några sekunder och jag vände mig mot Sanna.
-Ja, sa hon och nickade mot mig. Jag log världens största leende och just nu kunde inget få mig att vara ledsen. Jag hade Rasmus i tankarna hela tiden, men detta tog över just nu. Jag reste mig från stolen och slängde mig på Sanna. Hon skrattade mot mig och jag log
_____________________________________________________________________________________
-Vi måste säga till mamma och pappa! Utbrast jag efter några minuter. Hon nickade och vi sprang ut i köket. Mamma kollade förvånande på oss och vi båda log stort. 
-Vi ska till London! Utbrast jag efter några sekunders tystnad och både mamma och pappa kollade förundrande på oss. 
-Va? Vi har inte råd med de, sa mamma och jag skakade på huvudet.
-Nej, jag vet, men vi ska dit, själva, sa jag och log stort.
-Men..
-Vi vann en tävling. Priset var en resa till London plus..
-Att få träffa One Direction! Fyllde Sanna snabbt i och mamma suckade medan pappa skrattade.
-Okej, skratta ni, men vi kommer åka själva, sa jag surt och pappa blev allvarlig igen. 
-Men ni kan inte åka själv? Sa pappa lite oroligt och jag log mot honom.
-Jo, det ingår hotell, sa jag och han kollade mot mamma, som inte sa något. 
-Vi kommer åka, sa jag och sedan gick jag in på vårt rum igen för att kolla upp vilken dag det var. Jag läste igenom mailet. ”Planet avgår nu på fredag, 15.30 från Landvetter.” stod det och jag log.

-Sanna! Börja packa! På fredag åker vi, utbrast jag. Hon kom inspringande i rummet och hon öppnade garderoben direkt. Även om Sanna bara var 13 år var hon väldigt mogen för sin ålder och hon älskade kläder. Vi hade varsin ganska liten garderob, men hennes kläder började även fylla upp min.

När klockan var halv tio på kvällen hade vi bådat nästan packat klart. Vi hade hittat varsin gammal resväska i vårt förråd. Inte de största väskorna, men de funkade. Jag var inte klar men jag var så glad. Killarna gjorde mig alltid så glad. Jag hade lyssnat på deras låt hela veckan och jag hade kollar på massa videon, och varje gång gick det att le. Mamma låg och sov i soffan och pappa jobbade. Eller, han hade i alla fall sagt att han skulle jobba, men jag visste ju inte vad han egentligen gjorde. Jag slog bort tankarna och tvättade bort mitt smink och borsta tänderna. Sanna hade redan lagt sig och jag släckte alla lampor i huset och sedan kröp jag ner under täcket.

Fredag

Klockan var fem över tolv och jag satt i skolan och åt. Jag hade inte kunnat koncentrera mig på skolan på hela veckan. De enda som fanns i mina tankar var att jag skulle till London och att jag, av så många andra som skickat in till tävlingen, skulle få träffa de killar som numera alltid fick mig att le och må bra. Jag log stort för mig själv. Jag åt upp de sista och sedan tog jag alla mina grejer och lämnade skolan.

När jag kom hem tryckte jag ner de sista i resväskan och sen tog vi bussen till flygplatsen. Vi båda var riktigt taggade och inget kunde övervinna denna glädjen. Vi hoppade av bussen och checkade snabbt in våra väskor.
-Kan du fatta vart vi är på väg? Sa jag till Sanna när vi gått igenom säkerhetskontrollen och hon skakade på huvudet.
-Det är sjukt! Utbrast hon och jag nickade.
-Jag vet!

Tre och en halvtimme senare stod vi inne på Londons stora flygplas, Heathrow. Vi letade upp bandet där våra väskor kom. De kom ut nästan sist och när vi väl fått väskorna var det dags att ta en taxi till vårt hotell.

-Vart ska ni? Frågade taxi chauffören och jag kollade på en lapp jag hade i handen, där jag skrivit ner namnet på hotellet.
-Park Plaza Country Hall, sa jag och han nickade. Vi hade lagt in våra väskor i bagaget och vi satte oss i baksätet. Jag tog upp min skrotiga mobil och såg att jag hade fått en nytt sms, från mamma. ”Är ni framme!? Hoppas ni får det kul” stod det. ”Ja, vi är framme” skrev jag snabbt in och sedan la jag ner mobilen i min jackficka. Jag kollade ut genom fönstret och ännu ett leende spred sig på mina läppar. Jag kollade mot Sanna som också satt och kollade ut genom fönstret.

Chauffören parkerade precis utanför hotell ingången och vi tackade och betalade han, sedan tog vi våra väskor ut bagaget och gick in på hotellet. Vi checkade in på hotellet och åkte upp med hissen till våning 7. När vi kom in i rummet blev vi genast överraskade. De var riktigt fint och vi slängde oss i varsin säng. Vi båda var ganska trötta efter resan hit.
-Ska vi gå ut och handla lite dricka? Frågade jag Sanna och hon nickade.
-Ja.

De var mycket folk ute och vi gick och kollade runt lite. Vi såg London Eye och de kändes så konstigt. Jag hade alltid velat åka till London. Jag hade aldrig varit här förut, men jag älskade staden och inget gjorde mig besviken just nu.
-Alicia? Sa Sanna plötsligt och jag kollade på henne.
-Ja?
-Tänk att vi är i samma stad som killarna! Sa hon och jag rös till.

-Åhh, sluta! Sa jag och hon skrattade åt mig.
-Jag kan inte fattar att vi ska få se dom, på riktigt. Med egna ögon! Fortsatte jag och Sanna stannade upp.
-Jag kommer svimma, sa Sanna och jag skrattade.
-Jag kommer bli stum, sa jag och hon nickade instämmande.
-Tänk så glömmer vi bort vad dom heter? Jag skrattade åt hennes tanke och hon log.
-Då blir det lite pinsamt, sa jag tyst och hon nickade.
Vi gick in i en liten affär och köpte varsin dricka och ett choklad. Sedan gick vi hemåt igen.

När klockan var 11 låg vi båda ner och snackade om hur allt skulle bli imorgon. Jag hade så mycket tankar i huvudet och jag insåg att jag inte skulle kunna sova. Imorgon var den stora dagen. Jag skulle på träffa One Direction. Killarna som helt ärligt fått mig att gå vidare, eller i alla fall fått mig att le efter de jobbiga som hänt. Jag insåg hur mycket killarna betydde för mig. Att jag imorgon skulle stå framför dem var ofattbart.
_______________________________________________________________________________________
Tack för ALLA era snälla kommentarer .. och vad roligt att veta vem ni gillar mest utav killarna!
Det har blivit lite hopp i novellen, men vi vill inte dra ut på tiden för mycket och killarna kommer snart komma in i novellen. 
Fortsätt kommentera duktigt nu ... och, det blir nog en del till idag, fast kanske en aning kortare.
/Angelica & Johanna