Sveriges första novellblogg om One Direction

Sophies perspektiv

-Vet ni vad? Sa Sophie plötsligt.
-Vad? sa alla vi i kör och Sophie skrattade.
-Jag har ångrat mig, vi åker till nöjesparken eftersom vi har planerat allt och jag vill inte svika er. Vi kan kolla på film ikväll när vi kommer hem så får Harry lite som han vill, sa Sophie och log mystiskt mot Harry.
- Men let’s go then! Sa jag och vi gick ut genom dörren och körde iväg.
________________________________________________________________________________________
-Vad stort! Var det enda Sophie fick ur sig när vi gick in i parken. 
-Har ni hyrt hela stället? Frågade hon och kollade på oss med stora ögon.
-Ja! Svarade vi och hon log. 
-Så, var ska vi börja? Frågade Zayn och Harry var snabb med att svara.
-En som inte är så läskigt, sa han och jag flinade åt honom.

När vi två timmar senare hade åkt nästan de flesta karusellerna hade vi de tre värsta kvar.
-Säker på att vi inte ska åka hem nu? Frågade Harry och jag skrattade åt honom.
-Du kommer klara dig, sa Sophie och han log.
-Jo, det hoppas jag!

Sophies perspektiv

Vi satte oss i ”tåget” som körde runt i berg- och dalbanan. Jag och Louis satte oss längst fram, eftersom vi var de två som älskade detta mest. Efter oss satt Zayn och Liam och i trejde vagnen satt Harry och Niall. Harry såg helt skräckslagen ut. Niall såg lite lugnare ut, han satt där mest för att kunna lugna Harry. Det tutade högt och sedan började tåget rulla.

-Jag ska aldrig mer åka! Utbrast Harry när tåget stannade igen och alla skrattade.
-Vi har två kvar! Sa Louis och jag log. Sedan började jag och Louis gå mot nästa karusell.

När vi en timme senare bestämde oss för att åka hem andades Harry ut.
-Äntligen! Sa han.
Vi gick till bilen och började köra. Jag var ganska trött, så jag somnade mot Harrys axel nästan direkt.

Jag vaknade med ett ryck. Jag kollade runt mig och såg att alla sov, förutom Louis såklart.
-Haha, vad du vaknade till fort! Sa han.
-Mm, sa jag tyst. Jag hade drömt ännu en gång om Jake och jag mådde inte bra utav detta. Jag visste att jag var i trygga händer när jag var med killarna, men kanske stod han utanför huset när vi kom hem? Jag kollade ut genom bilfönstret och insåg att vi var på vägen där mitt hus låg. Louis körde in på vår uppfart och jag väckte försiktigt Harry och Zayn som satt bredvid mig.

Jag gick upp på mitt rum och tog upp min mobil ur min väska. Jag hade inte kollat på den på hela dagen och när jag låste upp den blev jag nästan lite rädd. 23 missade samtal och 7 nya sms. Allt var ifrån Jake. Jag ville egentligen bara ringa upp han och säga att jag aldrig mer ville höra eller se honom. Men jag vågade inte ringa honom. Det bästa var nog att bara strunta i honom, men jag kunde inte få bort han från mina tankar. Det han hade gjort var olagligt och jag skulle nog aldrig glömma det helt. Jag la ner mobilen i sängen och gick ner till killarna.
-Vad ska vi äta idag? Frågade jag och dom ryckte på axlarna.
-McDonalds? Frågade Harry och Liam nickade.
-Ja! Svarade Liam och Zayn instämde.
-Det var faktiskt längesedan vi åt det, sa Liam och jag nickade.
-Det går bra för mig! Sa jag.
-Då får vi väl köra iväg! Sa Louis och jag nickade.
-Ska alla hänga med? Sa Zayn.
-Någon kan stanna hemma ju, sa jag och Zayn nickade.
-Niall är i duschen, så han stannar väl här. Vem mer? Frågade Harry.
-Jag kan stanna, sa jag och han nickade.
-Okej, ska vi andra åka eller?
-Gör ni så! Köp gärna lite godis med er hem, sa jag och Harry nickade.
De tog på sig sina skor och sedan gick det ut. I samma sekund kom Niall ner för trappan, nyduschad.
-Vart skulle dom?
-Dom skulle köra och köpa mat, det blir McDonalds, sa jag och han log.
-Vad bra! Ska vi duka? Jag nickade mot honom och sedan gick vi in i köket. Jag tog ut sex tallrikar ur skåpet som Niall satte ut på bordet framför TV:en.
Jag kollade ut genom fönstret och såg att en bil stannade precis utanför vår uppfart. Bildörrarna öppnades och fyra killar klev ut. Jag kände igen Jake direkt, men de andra fyra visste jag inte vem det var.
-Niall! Ropade jag, de var det ända jag fick fram och han kom direkt.
-Vad? Sa han oroligt och jag pekade lite diskret ut mot bilen.
-Är det Jake? Frågade han och jag nickade.
-Mm, mumlade jag. Mitt hjärta bankade snabbare och snabbare.
-Vem mer än Jake? Frågade han och jag skakade på huvudet.
-Jag vet inte, sa jag väldigt tyst.
-Vad ska vi göra? Dom kommer säkert stanna där och killarna kommer hem snart, sa jag och Niall tog upp sin mobil.

-Hej Liam.. eh, du vet Jake? Hörde jag Niall säga i telefonen. Jag satte mig i soffan och tog en filt om mig. Jag frös och var rädd. Men det kändes bra att Niall var här.

-Vad sa han? Frågade jag Niall när han satte sig i soffan och hade lagt på.
-Dom var på väg hem, men dom skulle först kolla om dom var kvar och var dom det så fick dom hitta på en lösning, sa han och jag nickade.
-Tänk så gör dom något? Sa jag oroligt och Niall nickade.
-Ja, man vet ju aldrig.
-Och allt är mitt fel i så fall, sa jag och han kollade på mig.
-Ditt fel? Nej, varför det?
-Jake är här egentligen för att göra mig något, men om han får syn på killarna, kanske speciellt Harry, gör han kanske något dumt?
-Men tänk inte att det är ditt fel, okej? Jag nickade mot honom, även om jag verkligen inte släppte den tanken. Varför hade jag börjat snacka med Jake? Hade jag inte gjort det, hade jag inte blivit våldtagen och allt hade varit bra.
Vi hörde en bil rulla in på uppfarten och vi kollade ut. Bilen som Jake och de andra tre killarna åkt i var bort men jag kunde inte slappna av. Jag såg att Louis, Harry, Zayn och Liam hoppade ut ur bilen och gick ganska snabbt in.

-Hej, är allt bra? Frågade Harry när dom kom in och jag nickade.
-Ja, det är bra nu, jag blev bara så rädd, sa jag tyst och han kramade om mig.
-Förstår det, men vi är här! Jag log mot honom och han pussade mig på kinden.
-Ska vi äta? Frågade jag och dom nickade.

Min mobil, som jag tagit ner och nu hade i mitt knä, vibrerade och numret var okänt. Jag tog upp mobilen och skulle precis trycka på svara.
-Sophie, nej! Utbrast Harry och jag kollade på honom.
-Vad?
-Det kanske är Jake? Jag nickade mot honom.
-Jag vet, men...
-Inga men, han förtjänar inte din uppmärksamhet, sa han och jag kollade på skärmen, och sedan på Harry igen.
Harry hade rätt. Jag borde strunta i honom, men jag ville svara. Jag kollade på skärmen igen. Det kunde vara någon annan, men vem? Och varför skulle dom ringa med dolt nummer?
-Hej, det är Sophie, svarade jag i telefonen.
-Hej, sa en röst som jag faktiskt inte kände igen.
-Vem är det? Sa jag tyst. Ingen svarade.
-Hallå? Sa jag och hörde lite tyst prat i bakgrunden.
-Är allt bra med dig idag? Frågade den okända rösten och mitt hjärta började banka.
_____________________________________________________________________________________

Del 78! Vem tror ni att det är?
Förresten, imorgon kommer vi att ha bestämt oss för vilka som får vara med i novellen! Spännande...
/Angelica, Johanna & Nellie