Sveriges första novellblogg om One Direction

Amandas perspektiv

Vad menade hon? Vad hade jag gjort? Jag förstod verkligen ingenting. Det kändes inte alls bra att hon var sur på mig, särskilt inte när jag inte visste varför. ”Va? Johanna, seriöst, vad har jag gjort?”. Jag blev orolig. Jag förstod absolut ingenting och jag kände hur jag bara ville gråta. Plötsligt ringde telefonen och en bild på Louis kom upp. Det var Louis som ringde. Ett leende spred sig på mina läppar och jag tryckte på svara.
____________________________________________________________________________________
Louis perspektiv

 

Jag tittade bland min mentions och väldigt många hade skickat samma länk men jag kände att jag inte ville titta på vad det var eftersom många hade skrivit ledsna miner. De lät arga och besvikna på det sättet de hade skrivit.
Till sist kunde jag inte hålla mig mer, jag kände att jag var tvungen att titta vad det var. Så fort jag hade tryckt på länken insåg jag att det kanske var ett stort misstag av mig att trycka där. Tårarna rann nerför mina kinder direkt och jag kunde inte hindra det. Varför tryckte jag på den länken? Hade jag inte tryckt hade jag kanske inte vetat om vad Amanda hade gjort mot mig. Tanken av att Amanda stod och kysste en annan kille på bilden gjorde mig äcklad, besviken, arg och helt förstörd. Jag trodde inte hon var en sådan person, som bara går runt och kysser killar när hennes pojkvän är borta. Jag trodde absolut inte att hon skulle göra såhär.
Jag slängde mig på sängen och tryckte ner ansiktet i kudden och skrek högt. Men kudden kvävde mitt skrik en del. Mitt liv var förstört nu, hur kunde hon bara göra såhär mot mig? Jag kunde inte ha en flickvän som jag inte kunde lita på. Jag trodde jag kunde lita på Amanda, men det kunde jag inte nu. Jag trodde inte hon var som andra tjejer. Hon hade varit så annorlunda när vi var i Sverige, hon kanske inte hade varit sig själv när hon var med oss? Hon kanske bara spelade? Hon var kanske egentligen en helt annan person än vad jag hade lärt känna.
Jag kunde i alla fall inte ligga här utan att göra någonting, jag var tvungen att ta tag i detta även hur ont det skulle göra inom mig.

Jag tog sakta upp mobilen och letade fram Amandas nummer. Jag satte mig upp i sängen och tittade på bilden jag hade på Amanda som kontaktikon. Tårarna rann nerför mina kinder. Jag älskade henne, men bara den personen jag lärt känna. Jag älskade inte den hon kanske var på riktigt. Efter många tvekande tryckte jag på ”ring” och satte mobilen sakta mot mitt öra. Jag kanske skulle få ångra detta, men att göra detta var kanske det bästa för oss båda. Hon ville säkert inte ha mig eftersom jag inte kunde vara med henne hela tiden.

 

Amandas perspektiv

 

Efter jag hade tryckt på att svara tog jag snabbt mobilen mot örat och svarade glatt.
-Hej älskling, sa jag glatt och log som ett fån. Även om det bara hade gått en dag sedan vi träffades senast kunde jag inte hjälpa att jag saknade hans röst. Jag saknade hela honom, att ha honom nära var det bästa som fanns.
-Hej och kalla mig inte för det, sa han surt. Varför var han sur mot mig? Vad hade jag gjort mot honom?
-Varför får jag inte kalla dig det? Frågade jag förvånat och försökte tänka lite på vad jag hade gjort honom.

-För att detta går inte längre, vi kan inte vara tillsammans, sa han surt och jag hörde hur han grät. Jag kände att mina tårar började komma. Gjorde han slut? Varför gjorde han det? Tankarna flög runt i mitt huvud och jag var helt stum.
Jag skulle svara honom igen men allt jag hörde vara ”pip, pip, pip”. Varför la han på? Kunde vi inte prata med varandra? Jag ville veta varför.
Jag slängde mig på sängen och tårarna bara rann. Skuldkänslorna började komma och jag tänkte att någon kanske hade fångat ögonblicket på bild när Marcus kysste mig. Men det kunde väl inte vara möjligt? Och hur skulle han då ha kunnat se den bilden? Nej, det kunde inte vara möjligt.

Jag gick in på twitter och tittade igenom mina mentions. Det mesta var hat och det var mycket hårda ord mot mig. Många varför jag hade gjort si och så, hur jag kunde göra det? Jag förstod ingenting, men började snabbt ana att någon hade fångat ögonblicket på bild. Louis hade kanske sett det?
Tårarna kom nu mer än innan, jag skrek ut alla mina känslor i mitt täcke. Hur kunde jag göra så? Jag hatade mig själv. Jag ville bara försvinna och aldrig komma tillbaka.

 

Jag tog upp mobilen för att jag behövde berätta sanningen för honom, berätta vad som egentligen hände. Tonerna gick fram, men jag fick inget svar. Jag provade om och om igen och efter kanske femte gången lyfte någon på luren.
-Hej, sa jag ledsamt och jag hörde hur Louis snyftade till. Vad skulle jag säga egentligen? Jag ville förklara men orden kom inte ur mig.
____________________________________________________________________________________
Oj oj... nu blir det jobbigt för Amanda... 
Tack för alla snälla kommentarer, vi blir alltid lika glada! 
Såg även att vi hade över 160 följare på bloglovin... vi börjar närma oss 200, woho :)
/Angelica & Johanna