Sveriges första novellblogg om One Direction

Amandas perspektiv

-Se, du har inget svar på det. Det kommer inte att funka mellan oss, sa han och vände sig om. Louis gick snabbt mot sin dörr, öppnade den, sprang ut i hallen och smällde igen den.
Vad skulle jag ta mig till? Skulle jag sitta här? Eller skulle jag springa efter honom? Jag visste knappt vad jag gjorde nu, allt var en enda stor röra i min hjärna. Vad skulle jag ta mig till?

____________________________________________________________________________________
Jag sjönk ner på golvet och jag la mitt huvud i mina händer. Jag frågade mig själv hela tiden, vad skulle jag göra? Jag hörde att dörren öppnades och jag kollade upp. Det var Zayn. Jag tittade lite blygt på honom och han log ett försiktigt leende.
-Får jag komma in? Jag nickade mot honom och han log. Han satte sig bredvid mig utan att säga ett ljud. Det blev tyst i rummet och det enda som hördes var TV:en som var på.
-Vad är det som hänt? Frågade han och jag kollade ner i golvet.
-Du behöver inte säg...
-Jo, jag vill, sa jag och Zayn nickade.

Zayns perspektiv

Amanda tog ett djupt andetag och började från början. Hon började med att Julia blivit skadad och att hon sen visste vem det var. När hon berättade hur hon träffat den där Marcus i parken och hur han hade kysst henne så såg jag att fler och fler tårar rann ner för hennes kinder. Det högg till i mig. Jag ville göra något. Jag ville göra så allt blev bra, men vad kunde jag göra? Jag la min arm runt om henne och hon lutade sitt huvud på min axel.
-Ni måste prata med varandra, sa jag och hon nickade.
-Jag vet. Jag försökte, men han lyssnar inte. Han tror mig inte. Tror du mig?
Jag nickade mot henne. Jag kunde höra det, det fanns inte en enda lögn i den berättelsen.
-Ja, det gör jag.
-Gör du? Sa hon med lite hopp i sin röst och jag nickade.
-Ja.
-Men, vad ska jag göra?
-Snacka med honom. Vill du att jag ska prata med honom först?
Amanda ryckte på axlarna och jag log. Jag reste mig upp, sträckte fram min han mot Amanda och drog in henne i en kram.
-Allt kommer bli bra snart, jag lovar dig.

När klockan var åtta var det dags för kvällsmat. Niall och Harry hade beställt pizza och vi alla satt redo att börja äta när pizzagubben knackade på dörren. Niall sprang snabbt och öppnade och sedan högg vi alla in i pizzan som stod på bordet och pizzalukten spred sig i hela huset. Vi åt under tystnad och det kändes nästan lite pinsamt. Till slut stod jag inte ut mer. Jag kunde se hur både Louis och Amanda kastade blickar på varandra och jag ville inte att dem skulle vara ovänner.
-Louis, kom, sa jag och ställde mig upp. Han kollade förvånat på mig, vilket alla andra också gjorde. Till min lycka lyckades jag få honom med mig och vi gick in på hans rum.

-Louis, har inte Amanda berättat för dig vad som hände?
-Jo...
-Varför tror du inte henne? Vet du så mycket hon gillar dig? Vet du så dåligt hon mår av detta? Hon har gråtit sig till söms några nätter, och jag vet att du saknar henne också, gör du inte det?
Louis nickade sakta. Inom mig skrek jag av lycka. Jag visste det. Han saknade henne, hon saknade honom. Vad var problemet då? Jag log mot Louis.
-Precis. Ge henne en chans. Hon älskar dig, tro mig.
____________________________________________________________________________________
Förlåt för en ganska kort del, men jag (Angelica) har varit på konfaläger i Åhus i helgen och jag gjorde allt för att göra er lite glada! Hej alla nya läsare, vi slog besöksrekord idag... och än är inte denna dagen slut. Så himla kul!
/Angelica & Johanna

besök vår vän Ines novell --> niallslaugh.blogg.se