Sveriges första novellblogg om One Direction

Julias perspektiv

-Jag brukar inte dricka, sa jag och han log lite. Vad menade han med ett leende?
-Så, bor ni i Stockholm?
-Ja, sa jag och det kändes skönt att vi kunde lämna samtalsämnet om att jag hade varit full.
Vi fortsatte och snacka, och allt kändes verkligen så himla bra. Han var hur snäll som helst och det kändes som jag känt honom länge. Vi snackade om allt möjligt och för en stund glömde jag nästan bort att alla de andra också var där.

____________________________________________________________________________________
Liams perspektiv

Vid halv tio bestämde vi oss för att gå hem. Till vår glädje hade det inte kommit några fans och vi hade verkligen lärt känna tjejerna. Dom var verkligen hur snälla som helst och det kändes som om vi varit vänner länge.
-Kan ni inte följa med hem till mig? Vi kan kolla på film eller något? Frågade Johanna och vi alla nickade.
-Jo, visst, svarade Niall och jag instämde.

När vi kom hem till Johanna var där ingen annan hemma. Vi satte oss i soffan medan tjejerna fixade lite dricka och popcorn. Dom kom in i TV rummet med två stora cola flaskor och tre skålar popcorn.
-Filmtime! Utbrast Julia och satte sig ner mellan Harry och Zayn. Amanda satte sig mellan mig och Louis och Johanna hamnade mellan Louis och Niall. Det var Harry som valde film och självklart blev det hans favoritfilm ”Love Actually”.
-Måste vi se den igen? Frågade Zayn och suckade tungt.
-Harry, snälla vi ser alltid den när du ska välja film, sa jag och även jag suckade. Jag orkade inte se den filmen igen, det kändes som det är den enda filmen vi kollar på.
-Jag vill se den, jag har aldrig sett den, sa Johanna glatt.
-Okej då, det går väl bra, sa jag tröttsamt och tog tag i en popcornskål och satte den i mitt knä.
-Jaa! Utrbast Harry glatt, eftersom vi skulle se hans favoritfilm.

Helt plötsligt kände jag jag hur jag ryckte till och öppnade mina ögon, jag märkte då att jag hade somnat till lite snabbt. Till min förvåning hade alla andra också somnat,
-Ja, så bra var den filmen, sa jag tyst för mig själv och skrattade till lite. Jag kollade på min klocka och såg att den var halv tolv och insåg då att jag måste ha sovit lite längre än vad jag trodde.
Mitt i mitt tänkande märkte jag hur någon vaknade till, jag tittade åt vänster och såg att Johanna vaknade till, hon lyfte sitt huvud från Nialls axel och eftertexterna rullade på TV:n.
-Har du sovit gott? Frågade jag med ett leende.
-Ja, men är filmen redan slut? Sa hon förvånat och jag skrattade till.
-Men hur kan den vara det? Den började precis! Utbrast hon snabbt.
-Det finns något som heter att man sover och det känns som tiden går snabbare, svarade jag och hon började skratta.

Vi satt där och pratade ett tag och ingen av de andra hade vaknat. Vi blev plötsligt avbrutna att någon öppnade ytterdörren. Johanna flög snabbt upp från soffan och sprang till dörren för att se vad det var.

Johannas perspektiv

Jag hörde ett ljud från ytterdörren och sprang snabbt dit för att se vad det var som lät. Till min förvåning stod mina föräldrar där i hallen med varsin resväska och jag började tänka lite på vilken dag det var.
-Var det idag ni skulle komma hem? Frågade jag förvånat och mamma nickade.
-Ja, det var det, svarade min pappa glatt. Jag kände att paniken spred sig inom mig, vad skulle jag göra med killarna som sov i vardagsrummet och vad skulle mina föräldrar säga?
-Det gjorde väl inget att vi kom hem idag? Frågade mamma och skrattade lite.
-Eh, nej...men det finns ett problem och jag vet inte riktigt hur ni kommer reagera, svarade jag nervöst och mamma kollade förvirrat på mig.
-Vad har du nu gjort? Frågade pappa oroligt och kollade på mig med en allvarlig blick.
-Jag har inte gjort något, inget som ni kommer bli arga för...hoppas jag i alla fall, sa jag försiktigt.
-Men jag måste berätta de för er innan ni kommer längre in i huset, fortsatte jag.
-Okej, berätta! Uppmanade mamma mig.
-Ehm, ni vet ju att de senaste månaderna har jag ju sagt hur mycket jag verkligen ville träffa One Direction..., mamma nickade och pappa såg bara förvirrade ut. Men jag fortsatte att prata.
-Ja, jag har träffat dem eftersom de är i Sverige nu och man kan väl säga att jag har träffat dem ganska mycket, mer än vad jag hade förväntat mig. Jag har även kommit mycket närmre dem än vad jag trodde, sa jag och nu såg både mamma och pappa ganska förvirrade ut.
-Häng av er ytterkläderna och kom in så ska ni få se en sak, sa jag lugnt. De gjorde som jag sa, jag började gå och de följde efter mig. Vi gick in mot vardagsrummet, mamma och pappa gick lite efter mig. När vi stannade i dörröppningen tittade mamma och pappa mor soffan, de såg riktigt förvånade ut. De såg nästan ut som två fågelholkar och jag skrattade lite lätt åt deras ansiktsuttryck. Alla killarna hade vaknat, jag antar att Liam hade väckt dem när jag sprang iväg.
-Mamma, pappa, detta är One Direction, sa jag och killarna vinkade nervöst till mina föräldrar. Jag kände mig lite nervös eftersom mamma och pappa inte än visat någon större reaktion.
-Hej, fick Niall fram lite tyst och jag kollade mot mamma och pappa. Dom stod där och log lite och sedan kollade dom mot mig. Jag log lite försiktigt mot dom och mamma log lite.
-Hoppas vi inte stör, vi ska lägga oss nu, sa hon och jag andades ut. Dom blev inte direkt arga, vilket gjorde mig glad. Den enda som inte vaknat än var Amanda.
-Hur väcker man henne lättast? Frågade Louis.
-Såhär! Sa Julia och hoppade över Amanda och började kittla henne. Några sekunder senare var även Amanda vaken och hon hade redan råkat slå till Julia en gång och sparkat Louis på hans ben.
-Eh, förlåt, sa hon och log lite försiktigt mot Louis.
-Ingen fara, men du kommer inte undan, sa han och började kittla Amanda. Hon låg där och skrattade och jag tyckte nästan lite synd om henne, men jag kunde inte låta bli att skratta.

Julias perspektiv

Vid halv ett var det dags för oss alla att gå hem, även jag och Amanda bestämde oss för att gå hem.
-Ska vi följa er hem? Frågade Zayn och jag skakade på huvudet.
-Nej, det är lugnt, det är inte alls långt, sa jag och han nickade.
-Ah, okej, men vi ses kanske imorgon, hejdå, sa han och kramade om mig.
-Hejdå! Jag log mot honom och han log tillbaka. Jag kramade om alla de andra killarna och när jag till sist gick fram till Harry log jag lite extra mot honom. Jag hade lyckats att somna på hans axel när vi kollade på filmen, men jag visste inte om han ens visste om det. Han log sitt fina leende, som kunde få vem som helst att smälta, mot mig.
-Hejdå, sa jag precis innan han drog in mig i en varm kram. Hans kram gjorde hela mig varm och mina händer hamnade runt honom.
-Hejdå sötnos, sa han och när han släppte taget om mig kunde jag inte låta bli att le ännu större än vad jag redan gjort. Han kallade mig sötnos. Harry Styles kallade mig sötnos. Fast, han kanske sa det till alla fans? Varför skulle han säga något sånt till mig? Vad försökte jag övertala mig själv med? Jag suckade lite tyst för mig själv. Alla killarna sa hejdå i kör och sedan såg vi hur dom kom längre och längre bort.
-Hejdå Johanna, sa jag och Amanda samtidigt. Vi kramade om varandra och sedan gick vi därifrån.

När jag kom hem gick jag in på mitt rum direkt och slängde mig i sängen. Allt som hänt idag var sjukt och det kändes verkligen som jag levde i en dröm. Jag tog upp min mobil och såg att där fanns ett nytt sms, från Harry. ”Godnatt, sov gott, kanske vi ses imorgon! :)” stod det och inom mig bubblade jag av glädje. Varför skulle han vara så perfekt, så snygg, så fin och så snäll?
____________________________________________________________________________________
Tack, tack, tack för alla fina kommentarer! Här har ni del 13, hope u like it!
Och tack till alla som röstat på oss i 'blog awards' på justindrewbieberswe.blogg.se, tävlingen avslutas den 29/2, vilket är om en vecka och en dag, vill ni rösta, gör ni det HÄR! :)

Sen får vi passa på att önska killarna all lycka till ikväll, det är dags för Brit Award. Hur tror ni det kommer gå för dom? :)
/Angelica & Johanna

förresten, glöm inte följa oss på twitter --> 1Dnovell :)