Sveriges första novellblogg om One Direction

Johannas perspektiv

Han sprang snabbt fram till mig och plötsligt hade han sina armar runt mig, jag la mina armar om honom och kramade om honom hårt. Jag drog in doften av hans underbara parfym, det luktade Niall och jag kände mig riktigt lycklig. Jag kände hur han la sitt huvud på min axel.
Han släppte greppet om mig och kollade in i mina ögon med en ledsen blick. Vad hade hänt? Vad hade jag gjort för fel? Jag ville bara se honom le sitt underbara vackra leende.

____________________________________________________________________________________
Jag kollade på Niall med en orolig blick och han kramade om mig än en gång. Glädjen spred sig genom hela min kropp. Att få vara i hans närhet igen, att bara få sen honom igen gjorde att jag mådde mycket bättre.
Han släppte taget om mig igen och kollade på mig, jag mötte hans blick.
-Johanna, snälla förlåt…jag har saknat dig så sjukt mycket. Jag har dåligt samvete för att jag inte har hört av mig, min mobil blev stulen och då tappade jag även kontakten med dig, sa han lite ledsamt men även ganska snabbt och jag kollade fortfarande på honom.
-Niall, det är lugnt. Du ska bara veta hur mycket jag har saknat dig och hur orolig jag har varit. Jag var rädd att jag hade gjort något fel så att du inte ville prata med mig mer, att du ville glömma mig, sa jag och kollade ner i marken.
-Aldrig, jag vill aldrig glömma dig, sa han och kramade om mig hårt och jag kände hans läppar mot min kind. Ett leende som spred sig över hela mitt ansikte och mina kinder fick en rosa nyans.
-Aldrig att jag skulle glömma dig, du är speciell…jag blev ledsen när jag insåg att min mobil var borta, för i min mobil fanns den enda vägen till dig, viskade han i mitt öra och kramade om mig ännu hårdare. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag kände mig helt mållös. Jag hade aldrig tänkt att Niall skulle säga något sådant till mig. Det kändes som livet var helt underbart nu.

När vi stod där och kramades kände jag hur flera stycken plötsligt hoppade på oss. Jag kollade upp och såg nu att resten av killarna var där, och insåg att jag och Niall var i mitten av en gruppkram.
-Hey, ni kan inte stå här och kramas hela dagen! Sa Liam och jag skrattade lite smått.
-Niall, är det okej om jag kramar din tjej? Frågade Louis. Jag kollade chockat på både Louis och Liam.
-Hon är inte min tjej…inte än i alla fall, svarade Niall och rodnade. Nu fattade jag liksom ingenting. Vad menade Niall med ”inte än i alla fall”?

Louis perspektiv

När jag kramade om Amanda andra gången för idag var det precis som om hela världen stannade. Jag hade saknat henne så sjukt mycket och jag kände mig som världens största svikare eftersom jag inte hållit kontakten med henne. Jag log mot henne.
-Ska vi gå ut och äta lite lunch senare? Frågade jag henne och hon nickade.
-Visst! Bara du och jag? Frågade hon och jag nickade.
-Ja, om det är okej? Hon log och nickade.
-Såklart!

Vi snackade lite med alla tjejerna innan vi var tvungna att gå in i studion för att fixa lite saker. Tjejerna lovade att vänta i rummet, som såg likadant ut som förra gången vi varit här, förutom att det kommit upp två stora tavlor på väggarna. Jag kollade på klockan var femte minut och när klockan tillslut slog halv ett fick vi rast. Jag nästa sprang ut ur studion och fram till Amanda.
-Ska vi gå då? Sa jag och hon nickade.
-Men..
-Vad?
-Alla fans då? Sa hon lite oroligt. Jag la min arm runt om henne och log.
-Jag vet... men kom nu! Sa jag.
-Men.. Louis...
Vad skulle jag säga? Jag ville träffa Amanda lite för mig själv och kunna snacka med henne. Fans skulle inte få förstöra.
-Kom nu, sa jag bestämt och drog med henne.
-Vi går och äter någonstans, sa jag till dom andra killarna. Dom nickade, samtidigt som jag mötte Harrys blick. Han skrattade åt mig och jag gav han en ond blick, men kunde inte hjälpa att jag log.
-Haha, kul, sa jag och han flinade

-Vart ska vi äta? Subway? Eller? Frågade jag Amanda och hon nickade.
-Visst, det blir bra!
Utomhus sken solen för fullt och himlen var alldeles klarblå. Man kunde inte se ett enda moln och jag njöt av solens strålar som kunde få en att svettas. När vi kom fram till Subway var där ingen kö, så vi beställde snabbt och satte oss sedan ner vid ett bord.
-Var i Stockholm bor du? Frågade jag.
-Ehm, inte så långt härifrån!
-Men, du... började jag och Amanda kollade oroligt mot mig.
-Vad?
-Förlåt att jag inte smsade dig, jag vet att det inte finns någon tillräckligt bra anledning, men du vet inte så mycket vi har gjort denna månaden och när vi va i USA under två veckor funkade knappt min mobil och...
Hon avbröt mig.
-Louis, det är lugnt, jag förstår, sa hon och log mot mig.
-Men, jag känner mig så himla taskig, jag har saknar dig, riktigt mycket, men allt har liksom varit så... stressigt! Du är inte arg va?
-Arg? Va? Nej! Absolut inte!
Jag log mot henne och drack lite av min läsk som stod på bordet. Vi fortsatte snacka och allt kändes bra igen. Det kändes som om vi kom allt närmre varandra och det var hur lätt som helst att snacka med henne.

-Ojj, shit, vi måste tillbaka till studion, klockan är snart två! Amanda skrattade åt mig.
-Du, Paul kommer bli arg, sa jag och hon log.
-Oj oj!
-Ja, kom nu! Vi reste på oss och slängde vårt skräp innan vi gick därifrån. På vägen mot studion träffade vi på några fans. Amanda blev nog lite nervös och jag såg att folk slängde lite sura blickar mot henne. Jag tog några snabba kort med några fans innan jag var tvungen att gå vidare.
-Louis, alla fans blänger på mig, sa Amanda lite tyst och jag la min arm om henne ännu en gång.
-Du? Försök att inte bry dig, snälla. Jag gillar dig.
Hon tittade upp och våra blickar möttes. Hennes blå ögon glänste av solen och hennes bruna hår blåste lätt utav vinden.
-Jag gillar dig också, sa hon.
____________________________________________________________________________________
Hope you like it! 
Vad har alla kommentarer tagit vägen? Kommentera på, så kanske det kommer en till del idag!
/Angelica & Johanna