2012-06-30
Kategori/Novell: Övrigt

Tyck till!

Tack för all respons i förra delen, nu vet vi vad vi ska tänka på. Ang. uppdateringen så blir det som det blir nu när det är sommar, hoppas ni förstår. Vi har en fråga, svara gärna. Om ni inte svarar kan vi inte veta vad ni tycker och då kan ni inte klaga på beslutet, så alla, säg vad ni tycker. 

Ska vi skriva att killarna snackar engelska eller svenska när de kommer in i novellen?

2012-06-29

A moment changed everything - Del 16

 


Melissas perspektiv

Jag satte mig ner vid ett bord och kom på att jag fått ett sms tidigare idag. Jag tog upp mobil och såg att det var från Vanessa. ”Melissa, VET DU? One Direction kommer till Stockholm PÅ MÅNDAG!!!!!” Jag stannade upp och skrev ett sms till Alice.
”Hur länge ska jag stanna i Stockholm?” och sedan la jag mobilen bredvid mig. Jag ville inte missa killarna denna gången. 


Jag satt fortfarande inne på Subway och åt när jag kände att mobilen vibrerade. Nervöst låste jag upp mobilen för att se vad Alice hade skrivit. Tänk så skulle jag hem imorgon? Om jag skulle det, så visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Att missa One Direction bara för man åker hem en dag innan de kommer skulle vara bland de värsta sakerna som kunde hända mig, och jag skulle inte bli förvånad om det hände. Eftersom jag brukar ju alltid ha otur, så varför skulle jag liksom inte ha det nu?
Jag öppnade sms:et och läste igenom det, ”Det vet vi inte riktigt, det beror på när vi är färdiga med dig för denna gången. Men jag hoppas att du inte vill åka hem redan.” Stod det och suck av lättnad hördes från mig. Men den oroliga känslan kom tillbaka, tänk så var vi färdiga imorgon? ”Nej, absolut inte!” svarade jag.
Jag skakade på huvudet för att få bort alla tankar och fortsatte att äta.

Några minuter senare hade jag ätit upp min mat och druckit upp, och det var dags för mig att gå mot Sony Musics kontor igen eftersom klockan började närma sig två. Snön föll och det hade kommit en hel del snö medan jag var inne på Subway och jag gick försiktigt längs de hala trottoarerna. Det var ganska svårt att gå med mina skor på detta underlaget och när jag minst anade det gick jag rakt på en isfläck och halkade. Jag flög upp med benen och landade hårt på rumpan.
-Jävla skor, muttrade jag för mig själv surt samtidigt som jag tittade mig omkring när jag reste mig upp igen. Folk gick förbi och log mot mig, och jag kunde inte låta bli att skratta lite åt vad jag precis hade lyckats med. Ramlat rakt på rumpan i Sveriges största stad, lyckat.

Kvällen kom och Alice hade frågat mig om jag ville hängaz med henne ut och äta på en restaurang. Jag hade tackat ja eftersom jag hellre gjorde det än att sitta på hotellrummet en kväll till. Jag bytte om till ett par vita jeans, en gul stickad tröja, eftersom det var kallt ute, och mina vita converse som förmodligen skulle vara lättare att gå i. Jag tog min skinnjacka och la ner min mobil och mina pengar i fickorna. Jag orkade inte ta någon väska.

-Åh, du har alltid så snygga kläder, utbrast Alice när vi möttes utanför hotellet. Jag skrattade till och log.
-Tack! Vart ska vi äta? Jag är vrålhungrig!
-Bra, kom så går vi!

Vi satt inne på en lugn restaurang och snackade, om allt möjligt. Alice berättade mycket om hennes jobb, om vad hon gör och hur mycket hon älskade sitt jobb.
-Så, hur känns det nu när du fått ett skivkontrakt?
-Helt... galet. Jag ringde mamma och hon blev jätteglad!
-Det förstår jag!
-Så, vad är planerna för imorgon? Frågade jag nyfiket.
-Vi tänkte att du ska få jobba med en låtskrivare. Ni kommer tillsammans skriva en låt och sedan kommer det bli att du spelar in låten och du kommer förmodligen släppa låten som en singel.
-Va? Shit! Åh, hur ska jag någonsin kunna tacka er?
-Tacka dig själv, det är din röst!
-Men, hur fick ni ens syn på min cover? Frågade jag och drack upp det sista av min Cola.
-Ja, du får nog tacka Liam, du vet Liam från One Direction. Jag råkade titta in på hans twitter, och han hade ju länkat den.
-Åh, ja, helt galet. Jag trodde aldrig det skulle hända, sa jag glatt och Alice log.
-Du får tacka honom!
-Ja, om jag nu ens får chansen att träffa honom, sa jag och Alice log.

Hon visste ju förmodligen att killarna skulle komma på måndag, men hon sa ingenting. Det blev tyst i några minuter, men det var ingen pinsamt tystnad. Jag tänkte igenom allt. Så, allt var Liams förtjäns? Utan honom skulle jag sitta hemma i Strömfors och ruttna, som vanligt? Så, det var han som förändrat mitt liv?


Någon undrade över kläderna i collagen, finns en sida, http://www.polyvore.com , där kläderna finns att hitta, och även länk till vart man kan köpa dom.

Ni är jätteduktiga på att kommentera och nu ber vi er att lägga ner kanske en extra minut och skriva en liten längre kommentar, där ni skriver vad som är bra och dåligt med novellen. Var ärliga. Säg gärna vad ni tycker är bra, men också vad som är dåligt/som vi kan förbättra! Igår fick vi besöksrekord, wiho! :D

 


2012-06-29

A moment changed everything - Del 15



Melissas perspektiv

Jag tog min väska, la ner mobilen, pengar och nycklarna till hotellrummet. Jag släckte lamporna och gick ut i hotellgången. Jag gick mot hissen och väntade otåligt. Jag var spänd på vad som väntade mig.


Fredagskvällen hade flugit förbi. Jag hade träffat massa olika människor inne på Sony Music kontoret och även fått prova på att sjunga lite i en riktigt studio. Det kändes helt galet. Nu satt jag uppe på mitt hotellrum med datorn i knäet. Jag loggade in på bloggen och skrev ett nytt inlägg.


10 februari

Har haft en rolig eftermiddag i Stockholm och nu börjar klockan närma sig 11, så jag ska snart lägga mig. Imorgon ska jag upp tidigt och jag är faktiskt trött. Det är bestämt att jag ska träffa en man, sjunga lite och sedan får vi se vart det leder. Är nervös!!
/Melissa.

När jag vaknade på lördagsmorgonen hade jag ett stor leende på läpparna. Klockan var halv åtta och jag kände mig utvilad och pigg. Jag reste mig från sängen och gick in i badrummet. Jag drog av mig min pyjamas och gick in i duschen.

Jag hade packat upp det mesta ur min reseväska, eftersom jag hatade när mina kläder blev skrynkliga. Jag tog på mig mina favorit jeans, en beige blus med lite svarta detaljer och kollade mig i spegeln. Perfekt. Jag tog en lite mindre väska än vad jag hade igår, men den var ändå lite stor för bara min mobil, pengar och mina nycklar, men den var fin.

En halvtimme senare hade jag sminkat mig och fixat till mitt hår. Jag satte på mig mina svarta Jeffrey Campbell och lämnade hotellrummet med ett stor leende. Nervositeten kröp fram och jag fick nästan lite ont i magen, men det skulle bli kul.

-Hejsan! Sa Alice glatt när jag kom in på konotret.
-Hej, sa jag och log.
-Så, här är Daniel, han du kommer snacka med. Följ efter honom!
Jag gjorde som Alice sa och mina skor gjorde så att alla kollade upp från sina datorer. Jag skrattade till lite och hörde sedan hur min mobil plingade till i väskan. Jag öppnade snabbt väskan och stängde av mobilen. Smset fick vänta.

Två timmar senare kom jag ut ur rummet jag och Daniel suttit med ett stor leende. Det var som om mitt liv förändrats på bara två timmar. Jag hade tackat honom tusen gånger om och att nu kunna säga att jag hade ett skivkontrakt gjorde mig lyckligare än någonsin. Klockan var närmre halv tolv och jag kände att jag började bli hungrig. Jag stötte på Alice och hon log.
-Gick det bra?
-Ja, jag fick ett skivkontrakt, sa jag med en liten glädjetår i mitt öga.
-Åhhh, vad roligt, utbrast Alice med lyckan i rösten. Jag nickade och Alice kramade om mig.
-Jag tror jag går ut på stan och tar något att äta, är det okej?
-Ja, absolut. Var tillbaka vid två!
-I will, sa jag och Alice log mot mig. Min lycka gick nog inte att missa när jag gick igenom kontoret med världens största leende. Folk jag mötte log mot mig och det kändes som om jag var en glädje spridare.

När jag kom ut ångrade jag lite att jag tagit mina höga Jeffrey Campbell skor eftersom det snöat lite lätt. Jag tog upp min mobil och ringde till mamma.
-Hej älskling, hur har du det? Sa mamma glatt.
-Bra! Åh vet du? Jag fick skivkontrakt!
-Va? Nej? Åhh vad roligt! Då får vi fira när du kommer hem!
-Jaa! Sa jag och kollade mig för innan jag gick över en väg.
-Så, hur är det hemma då? Frågade jag.
-Bra! Simon är hos en kompis och Stefan kommer hit ikväll.
-Ah, vad roligt, sa jag.
-Jag vet att jag var lite emot att du skulle åk...
-Mamma, jag förstår, det är långt iväg och allting, men tack för jag fick åka. Jag ska äta nu, men vi hörs!
-Ja, va rädd om dig och ha så roligt, vi hörs! Hejdå!
-Hejdå!

Jag stod utanför ingången till Subway och nickade för mig själv. Dagen lunch fick bli ett besök på Subway. Jag öppnade dörren och gick in. Till min förvåning var där knappt någon kö, så jag beställde direkt.

Jag satte mig ner vid ett bord och kom på att jag fått ett sms tidigare idag. Jag tog upp mobil och såg att det var från Vanessa. ”Melissa, VET DU? One Direction kommer till Stockholm PÅ MÅNDAG!!!!!” Jag stannade upp och skrev ett sms till Alice.
”Hur länge ska jag stanna i Stockholm?” och sedan la jag mobilen bredvid mig. Jag ville inte missa killarna denna gången. 


 

Hoppas ni gillade denna delen, och tack för alla kommentarer! :)

 


2012-06-28

A moment changed everything - Del 14



Melissas perspektiv

-Hur är det annars? Med din pappa, din mamma? Emil?
-Har inte snackat alls mycket med pappa, men han har fullt upp med sitt nya jobb. Mamma träffar fortfarande Stefan, men jag har berättat om Emil och hon tvingar mig i alla fall inte att träffa honom.
-Åh, vilken tur.
Jag nickade mot henne.
-Hon verkade inte så glad över Stockholmsresan, men jag bryr mig inte. Jag ska dit.
-Never give up your dreams!
-Precis, sa jag och vi båda skrattade.


Fredag, en vecka senare.

Jag vaknade upp med ett stort leende på mina läppar. Idag var det dags. Klockan var runt nio och det var bestämt att jag skulle ta ett flyg till Stockholm som gick fem i ett. Jag hade haft en del diskussioner med mamma angående flygresan, eftersom jag skulle flyga själv. Jag var trots allt 17 år, och så svårt var det väl ändå inte?

10 februari

Är ju ledig från skolan idag, eftersom jag ska åka till Stockholm. Är såååå glad och det ska bli skönt att komma ifrån denna hålan! Tror jag är hemma på söndag kväll men ska försöka göra lite inlägg under tiden jag är i Stockholm! Nu måste jag upp och fixa mig! :)
/Melissa

En och en halvtimme senare satt jag och mamma i bilen, på väg mot flygplatsen. På mig hade jag ett par svarta jeans, en stickad tröja som var lite korallfärgar och mina absoluta favoritskor, ett par svarta Jeffrey Campbell skor. Jag hade en ganska skor, svart väska som jag skulle ha som handbagage. I väskan hade jag lagt ner några tidningar, min mobil, pengar, ett choklad, en dricka och även mosat ner min dator. Min resväska som låg i baksätet var ganska fullpackad, mest eftersom jag packade ner dubbelt så mycket kläder än vad som egentligen behövdes.

-Har du nu allt?
Jag nickade mot mamma och kramade om henne.
-Var försiktigt, och lova att ringa och smsa. Gör inget farligt och var inte ute sent oc...
-Mamma, jag vet. Jag är försiktigt, jag lovar. Hon log mot mig.
-Min lilla tjej som blivit så stor, sa hon och jag flinade.
-Hejdå, sa jag och gav henne en sista kram.
-Hejdå! Mamma kramade mig hårt och hon ville inte riktigt släppa mig. Hon hade varit lite emot detta, men jag tänkte inte ge upp. Detta var min chans.

Klockan två landade mitt plan på Arlanda. Jag tog ut mina hörlurar ur öronen och stängde av musiken. Jag packade ihop mina saker och la ner allt i min väska. Jag gäspade och kollade ut. Solen sken och jag log. Äntligen var jag här!

Jag kom in på flygplatsen och tittade mig runt. Allt var stort och jag hade inte en blekaste aning om vart jag var på väg. Jag följde efter en ung tjej som varit på samma flyg som jag, och till min glädje hittade jag bandet där våra väskor skulle komma. Efter en stunds väntan kom min ljusblå väska rullande på bandet. Jag tog tag i den och insåg hur mycket den faktiskt vägde. Lite längre bort stod en kvinna som hade en Sony Music tröja. Jag kände lättnaden inom mig och gick direkt bort mot kvinnan.
-Hej, är du Alice? Frågade jag lite försiktigt och kvinnan nickade glatt.
-Ja, och du måste vara Melissa?
-Ja!
-Roligt att träffa dig. Gick flygresan bra?
-Jadå, absolut.
-Bra. Följ med här, vi åker taxi in till ditt hotell och jag hjälper dig med incheckningen, sedan kommer jag visa dig vart vårt kontor finns! Det ligger inte så lång ifrån där du ska bo, så du kommer kunna ta dig lätt dit.
-Låter bra, sa jag och log. Jag tittade mig runt samtidigt som vi gick mot utgången. Detta var helt annorlunda än vad jag var van vid. Mycket folk, överallt. Det kändes skönt att få vara här, helt själv.

10 februari

Nu sitter jag på mitt hotellrum i Stockholm. Känns verkligen jättekul att få vara här. Vid fyra ska jag befinna mig på Sony Musics kontor, så bäst att jag går nu så jag hinner i tid.
/Melissa

Jag tog min väska, la ner mobilen, pengar och nycklarna till hotellrummet. Jag släckte lamporna och gick ut i hotellgången. Jag gick mot hissen och väntade otåligt. Jag var spänd på vad som väntade mig.


 

Blev ett liten ”mellan del” men sånt behövs ibland. Någon sa att det inte kändes som en One Direction novell när inte killarna var med, och det håller vi med om, men under alla 14 delar har vi nu kunnat bygga upp novellen, ni har fått lära känna personerna och det har ändå hänt lite saker. Läste lite på en novell tidigare idag där One Direction var med bara efter några delar så hade en tjej kysst någon av killarna i One Direction.... äh, så lätt är det inte här! ;)

 


2012-06-28

A moment changed everything - Del 13



Melissas perspektiv

Varför skulle pappa tvunget åka? Jag saknade han, riktigt mycket. Jag behövde honom nu. Jag visste inte vad jag skulle göra. Inget skulle bli som förr. Jag skulle leva i detta huset resten av mitt liv. Jag skulle aldrig kunna uppnå mina drömmar. Det var inte likt mig att tänka så, men just nu var det bara så jag tänkte.


3 februari, fredag.

Har glömt bort bloggen lite på sistone. Men allt har varit så jobbigt. Pappa har ju flyttat och mamma träffar en ny och det känns verkligen som om hela mitt liv rasar ihop. Idag är det i alla fredag och det är alltid skönt. Har ingen aning om vad jag ska hitta på i helgen men så länge jag slipper skolan så mår jag bra.
/Melissa

Jag slog igen datorn och tog min väska. Mamma skulle köra både mig och Simon till skolan idag och nu hade vi lite bråttom, vilket vi alltid hade när vi skulle åka bil och inte buss.
I bilen plingade min mobil till och det var ett nytt mejl. Jag kollade frågande på skärmen. Jag fick ju aldrig mejl? Jag låste upp min mobil och gick in i mejlet. Sony Music stod som avsändare och jag hoppade till. Varför Sony Music? Jag öppnade mejlet och läste igenom det. Två, nej tre, gånger innan jag ens vågade tro att det var verklighet. Att dom mejlat mig och bett mig ringa upp dom så fort så möjligt. Jag ville egentligen göra det nu, men bestämde att vänta tills efter skolan.

Skoldagen gick ganska snabbt och så fort jag kom hem öppnade jag datorn, loggade in i mejlen och skrev ner numret som stått i mejlet. Jag tog upp min mobil och tog ett djupt andetag. Jag slog in numret och förde mobilen sakta mot örat. Jag satte mig ner i sängen och tog ännu ett djupt andetag.
-Välkommen till Sony Music, det är Klara, svarade en tjej som jag skulle tro var ganska ung.
-Hej, mitt namn är Melissa. Jag fick ett mejl från er tidigare idag där det stod att ni ville att jag skulle ringa upp er.
-Melissa Falk?
-Ja.
-Åh, vad bra. Jag ska koppla dig vidare, sa hon och innan jag hann svara var hon borta.

-Hej, mitt namn är Alice, sa en kvinna plötsligt och jag vaknade upp från mina tankar.
-Hej, det är Melissa. Du hade mejlet mig och bett mig ringa.
-Ja, vad bra att du ringde. Är allt bra med dig?
-Ja då, sa jag. Jag mådde väl inte helt perfekt, men jag var nyfiken på vad hon hade att säga.
-Jo, vi här på Sony Music har råkat få syn på din cover av What makes you beautiful, och vi undrar om du är intresserad av att komma hit och träffa lite olika människor inom musikbranschen och kanske få chansen att få ett skivkontrakt.
När hon sa ordet skivkontrakt fylldes hela jag av lycka och kände hur en tår rann ner för kinden. Glädjetårar.
-Skoja du? Utbrast jag och Alice skrattade till.
-Nej, vi har lyssnat på dina covers och du är jätteduktig. Du kommer få jobba med röstcoacher som kan hjälpa dig att bli ännu bättre.
-Oj, ja, jag är verkligen intresserad av att komma. Är det i Stockholm? Jag bor i Skellefteå och det tar väldigt lång tid att åka och det är dy...
-Ja, men vi fixar allting till dig. Vi betalar tågresan fram och tillbaka, och boende.
-Oj, ja, men då kommer jag mer än gärna. När hade ni tänk er?
-Kan du komma nästa fredag?
-Ja, men det tar ju väldigt lång tid att åka tid, så jag får nog ta ledig från skolan då.
-Tror du att det funkar?

-Ja, absolut.
-Bra. Jag bokar tåg och allting, så skickar jag ett mejl med tågbiljetten. Vi hörs mer nästa vecka.
-Ja, okej, tack, sa jag och sedan la jag på.
Jag bara satt där i tystnaden. Ett leende trängde sig fram på mina läppar och plötsligt var allt jobbigt borta. Jag skulle få åka till Stockholm. Komma bort från denna hålan och få leva i storstaden för några dagar. Och att de gillade min cover. Allt kändes så overkligt.

-Mamma, mamma, mamma, vet du? Utbrast jag så fort mamma öppnade ytterdörren.
-Nej, vad? Sa hon glatt.
-Jag ska till Stockholm!
-Va? När? Själv? Men, vi har inte rå..
-Nästa fredag, helt själv ska jag åka. Sony Music kontakta mig för de hade sett min cover. Dom betalar allt, så oroa dig inte.
-Men, du kan inte åka själv?
-Mamma, jag är 17 år. Jag kan åka själv.
Mamma suckade och gick förbi mig. Kunde hon inte ens visa lite glädje för min skull? Jag suckade gick mot dörren. Jag hoppade i mina converse, drog på mig min vinterjacka och öppnade dörren.
-Jag går över till Vanessa, ropade jag. Jag smällde igen dörren, huttrade till på grund av kylan och gick sedan mot Vanessas hus.

-Så, du ska få ett skivkontrakt? Utbrast Vanessa när jag berättat vad som hänt och jag flinade.
-Det är ju inte helt säkert, men kanske, sa jag och Vanessa log stor åt mig.
-Shit, vad roligt. Jag är så glad för din skull. Du förtjänar det verkligen.
Jag gav Vanessa en kram och sedan fortsatte vi snacka.
-Hur är det annars? Med din pappa, din mamma? Emil?
-Har inte snackat alls mycket med pappa, men han har fullt upp med sitt nya jobb. Mamma träffar fortfarande Stefan, men jag har berättat om Emil och hon tvingar mig i alla fall inte att träffa honom.
-Åh, vilken tur.
Jag nickade mot henne.
-Hon verkade inte så glad över Stockholmsresan, men jag bryr mig inte. Jag ska dit.
-Never give up your dreams!
-Precis, sa jag och vi båda skrattade.


 

Skev detta inatt och hade ingen ork att läsa igenom det, så hittar ni något stavfel, så säg till så rättar vi det. De senaste dagarna har statistiken varit på topp och ni kommenterar mycket, vilket vi uppskattar. Fortsätt så!
Som ni nog märkte gjorde vi ett litet hopp framåt i tiden, mest för att vi inte vill tråka ut er med massa text om vad hon gör varje dag. One Direction kommer snart in, vi lovar!

Förresten, har ni inget bättre för er så får ni gärna följa Typical1Dfans på twitter, massa tweets om typical things directioners do!


2012-06-27

A moment changed everything - Del 12

Melissas perspektiv

Jag gjorde som jag skrivit. Jag tog bort mitt smink, borstade tänder och bytte om till pyjamas. Jag kröp ner i sängen och det tog inte lång tid innan jag somnade. 


När jag vaknade på lördagsmorgonen gick jag direkt ner till köket eftersom jag hörde att mamma och Simon satt och snackade.
-Det är en sak jag vill berätta, hörde jag att hon sa och jag skyndade mig ner i köket.
-Godmorgon, sa mamma glatt när jag kom ner. Mitt hår stod åt alla håll och jag såg nog väldigt trött ut, men vem gjorde inte det en lördagsmorgon?
-Så, vad skulle du berätta? Frågade Simon och jag såg hur mamma log lite extra.
-Jo, jag har bjudit hem en...
-Kille? Utbrast jag och mamma nickade.
-Va? Men mamma, va? Nej! Hallå? Pappa åkte igår och du ska redan ta hem en kille?
Ilskan inom mig blev bara större och större. Simon reste på sig, tackade artigt för frukosten och gick iväg.
-Mamma, seriöst. Varför? Är det på grund av en ny kille som ni valde att inte bo ihop längre?
Jag vill bara gråta. Att hon ens kunde. Allting hade blivit så fel denna veckan. Exakt allt.
-Lugna dig. Jag vet att pappa åkte igår, men jag har träffat honom en del tidigare...
-Så, det är alltså på grund av honom som pappa åkte?
-Han fick ett jobb...
-Men, han kanske inte hade tagit jobbet om det inte var på grund av... vad heter han?
-Stefan.
-Ja, om det inte var på grund av Stefan. Men visst, ta du hit han. Förvänta dig inte så mycket av mig bara.
-Nej. Men, han tar med sig sitt barn... eh.. kommer inte ihåg namnet, men det är en kille i din ålder.
-Trevligt, sa jag, drack en klunk jucie och började bre en macka. Mamma kollade på mig, som om jag skulle säga något jag menade, men jag såg inte positivt i detta, så jag lät bli att säga något.

”Vanessa, allt är helt.... åh. Mamma ska ta hem någon kille ikväll, såhär dagen efter pappa åkt. Vad ska jag göra?”
Jag skickade smset till Vanessa och sedan bestämde jag mig för att gå och ta en dusch. Det var verkligen välbehövligt.

Klockan var kvart i sju och mamma sprang runt som en höna i huset. Jag hade försökt hjälpa henne lite och visa lite intresse. Jag vill trots allt inte förstöra allting för henne. Simon sa inte så mycket heller. Han var nöjd så länge han fick spela TV spel.

När klockan slog exakt sju ringde det på dörren och mamma log.
-Jag vet att ni inte gillar detta, men försök att se lite glada ut, för mig skull? Jag log mot mamma och nickade.
-För din skull. Mamma log mot mig och gick mot dörren. Jag ställde mig bredvid Simon. Mamma öppnade glatt dörren.
-Hejsan, välkommen, sa hon glatt och kramade om Stefan. Jag log lite stelt, men när jag såg vems hans barn va hoppade jag till och mitt leende försvann och förvandlades till en förvånad min. Jag ville bara sjunk igenom marken, men lyckades tränga fram ett leende. Stefan sträckte fram sin hand mot mig.
-Hej, Stefan, sa han och jag nickade.
-Melissa.
-Och detta är min son, Emil. Jag nickade och log ett fejkat leende mot honom. Han gjorde detsamma. Jag kände ilskan inom mig, men jag ville inte förstöra något. Inte än i alla fall.

Det var endast mamma och Stefan som snackade under middagen. De frågade oss några ynka frågor, som vi besvarade så kort så möjligt.
-Tack för maten, sa jag sekunden efter jag ätit upp. Mamma gav mig en menande blick, som om hon ville att jag skulle sitta kvar. Jag skakade på huvudet.

Jag satt på mitt rum och hörde att någon kom upp för trappan. Min dörr öppnades och där stod Emil. Han log ett hånfullt leende och kom in.
-Det var din mamma som skickade upp mig här.
-Jag har inte berättat för henne.
-Jag har inte berättat för pappa..
-Jag förväntade mig inte riktigt att se dig här...
-Nej, men nu är jag här, sa han och satte sig bredvid mig. Han la sin arm om mig och lutade sig mot mig. Jag gav han en ilsken blick och reste mig snabbt upp.
-Vad fan gör du? Jävla äckel. Att du ens kysste mig när vi va hemma hos dig, även om du var tillsammans med Sara. Och att du sedan kan stå och ljuga rakt framför mig. Vet du hur jävla lågt det är? Jag trodde bättre om dig. Jag trodde du var annorlunda, men du är precis som alla andra killar. Gå ut, nu.
-Jag gillar dig, sa han tyst.
-Emil, ut. Nu. Jag vill aldrig se dig här, okej?
-Jag gillar dig, inte Sara.
-Så, det var därför du ljög?
-Jag hade inget val.
-Jo, du kunde sagt sanningen. Men nej, då förlorar du ju Sara. Se, du gillar henne. Gå nu.
-Men..
-Gå. Sanningen ska fram en dag, om du nu inte tänker berätta det själv. Jag vill inte se dig mer. Äckel.
Jag kunde inte hålla det inom mig. Han reste sig från sängen och gick mot dörren. Han stannade och kollade mot mig.
-UT! Skrek jag, riktigt högt och jag kunde se på Emil att han blev rädd. Han öppnade dörren fort, gick ut och stängde den igen. Jag suckade för mig själv och tog upp mobilen.
”Var glad för din mammas skull!” hade Vanessa svarat. ”Det var tydligen Emil pappa som hon hade bjudit hit. Emil var med. Jag skällde ut honom och han säger att han gillar mig. Åhhh :(” svarade jag och sedan kastade jag mobilen i sängen. Jag kände hur en tår kom fram. Varför skulle pappa tvunget åka? Jag saknade han, riktigt mycket. Jag behövde honom nu. Jag visste inte vad jag skulle göra. Inget skulle bli som förr. Jag skulle leva i detta huset resten av mitt liv. Jag skulle aldrig kunna uppnå mina drömmar. Det var inte likt mig att tänka så, men just nu var det bara så jag tänkte.


 

Skämmer bort er med andra delen för idag, som dessutom är ovanligt lång. Detta är inte likt oss, men idag så gör vi er lite extra glada. Ni är bäst på att kommentera, fortsätt så så kanske det kommer en del imorgon på morgonen :)

 


2012-06-27

A moment changed everything - Del 11

 



Melissas perspektiv

Jag tyckte på att publicera och låste upp dörren för att gå ut i korridoren och möta alla blickar. Men tydligen så sprider sig saker väldigt fort här, för nästan alla tittade ner i sina mobiler när de gick längs korridorerna. De sneglade på mig i mellan åt och jag kunde se ett hånleende på flera läppar. Jag insåg att de antagligen läste inlägget jag nyss gjorde på min blogg, men jag brydde mig inte för jag skrev ju bara vad jag tycker och tänker och det har jag full rätt till att göra.


När jag kom hem från skolan gick jag raka vägen i på mitt rum, slängde mig i sängen och bara kände hur tårarna trängde fram. Jag skulle inte kunna göra något åt detta. Ingen trodde på mig. Jag talade sanning, men eftersom Sara var så mycket mer populär så var det hon man trodde på. Jag suckade för mig själv. Att det ens skulle bli så. Och att Emil stått och ljugit rakt upp i mitt ansikte. Jag borde inte ha låtit han vinna, men vad skulle jag göra? Sara skulle aldrig kunna säga att Emil ljög, även om det var det han gjorde. Jag orkade verkligen inte med det här längre. Jag äcklades fortfarande av kyssen.

Klockan var närmre sex och jag hade inte rört mig från sängen. Jag bara låg i min säng med hörlurar i och lyssna på musik. One Direction såklart. Jag såg i ögonvrån att någon öppnade min dörr och jag var nära på att säga åt personen att gå, men när jag såg att det var Vanessa så log jag mot henne och hon kom in. Hon stängde dörren efter sig och satte sig på sängkanten.
-Varför går det massa rykten? Alla snackar om dig och Emil, sa hon och jag suckade. Jag tittade ner i täcket, satte datorn åt sidan och kände hur mina tårar började rinna igen.
-Mm, sa jag och Vanessa kollade allvarligt på mig.
-Vad är det som händer? Berätta, nu!
-Jo, jag träffade Emil i lördags. Och han... kysste mig. Och i söndags när jag vaknade så såg jag på hans facebook att han varit tillsammans med Sara i sju månader. Jag visste ju att de varit tillsammans, men inte att de var det fortfarande. Och jag sa till Sara att Emil kysst mig, för jag tyckte hon skulle få veta det, eftersom han gjorde fel, men allt blev fel och hon sa till alla att jag kysste Emil. Alla, ärligt talat, gav mig konstiga blickar och det första Kajsa gjorde när jag kom till skolan var att skälla ut mig. Inte ens hon tror på mig. Och jag snackade med Emil och Sara i matsalen. Emil stod rakt framför mig och ljög, om allt. Han säger att jag kysste honom och att han kämpade emot.
Min röst sprack och tårarna bara rann. Jag kände mig som en dum idiot. Jag kollade med en ledsen blick på Vanessa. Jag förväntade inte mig något bra citat eller någon lösning av henne, det bara kändes skönt att hon lyssnade. Hon lutade sig mot mig och vi kramade om varandra.
-Tror du på mig i alla fall?
-Ja, såklart jag gör. Jag vet att du talar sanning. Men jag vet inte hur vi ska lösa detta. Vi släppte taget om varandra och jag skakade på huvudet.
-Det är inte ditt problem, det är mitt. Jag skulle aldrig sagt något. Fan, fan fan.
-Kanske inte mitt problem, men jag tänker inte låta dig gå igenom allt själv. Jag finns alltid vid din sida. Jag log mot henne. Jag var så glad att jag hade henne. Hon var världens bästa vän.

4 dagar senare, fredag, 20 januari

Dagen var här. Pappa skulle lämna oss. Åka till London. Jobba. Och glömma oss. Eller, kanske inte glömma, men det kändes så. Efter en redan väldigt jobbig vecka så kändes detta bara onödigt. Men de hade bestämt sig. De ville inte bo tillsammans längre.
-Pappa, när får jag komma och hälsa på? Frågade jag och pappa log.
-När jag fått allt i ordning, sa han och log. Jag nickade och slängde mig mot honom. Han kramade om mig hårt och pussade mig i håret. Han gjorde samma sak med Simon och sedan tittade han mot mamma.
-Ja, eh... jag måste åka nu. Hejdå, sa han och tog tag i sin väska. Det gjorde ont i mig att han inte ens kunde krama om mamma, men det kanske var ett tecken på att detta var rätt sak att göra, även om det kändes jobbigt.
-Hejdå, sa vi alla i kör och sedan gick pappa ut. Vi andra stod kvar. Det kändes så fel. Det skulle bli en fredagskväll utan pappas dåliga skämt. Det skulle aldrig bli som förr.

Kvällen spenderade jag på mitt tråkiga rum, som vanligt. Jag hade inget bättre för mig så jag gick in på min youtube kanal och fick en chockerande blick när jag såg hur många visningar min cover av What Makes You Beautiful hade. Det kändes helt galet. Det var det enda bra denna dagen. Jag slösade bort tid på twitter och bestämde mig sedan för att skriva ett blogginlägg.

20 januari

Idag åkte pappa. Han ska flytta till London och jag önskar jag kunde flytta med, men nej. Veckan har varit hemskt och allting har blivit så fel. Tack och lov så har jag Vanessa, den ändra riktiga vännen i detta land. Jag är så himla trött, så jag ska nog gå och lägga mig. Hoppas ni haft en bättre vecka.
/Melissa.


Jag gjorde som jag skrivit. Jag tog bort mitt smink, borstade tänder och bytte om till pyjamas. Jag kröp ner i sängen och det tog inte lång tid innan jag somnade. 


 

Tack för alla kommentarer, känns bra att ni håller med om att man inte ska stressa fram det! Det kommer minst en del till idag, om ni kommenterar bra! :)


2012-06-26

A moment changed everything - Del 10



Melissas perspektiv

-Vad är det? Varför stirrar alla ut mig och allt? Sa jag och hon gav mig en seriös blick.
-Ja, man kan ju undra. Varför kysste du Emil?
Hur viss... Sara. Jag suckade för mig själv och jag kände hur jag bara ville sjunka igenom golvet. Det var ju inte jag som kysst honom. Det var tvärt om. Men så långt tänkte ingen.


Jag gick längs den långa korridoren med böckerna i famnen och jag tittade ner i golvet för jag ville inte möta de andras blickar. Alla såg mig som att jag var den som hade gjort fel bara för att det gick runt ett rykte. Men jag visste ju inget, jag visste inte ens att han hade en flickvän och det var ju han som kysste mig, jag besvarade bara hans kyss. Det var liksom inte jag som påbörjade något. Genom den kyssen fick han mig tro att det kanske fanns något mellan oss, men jag hade tydligen helt fel. Han kanske bara gjorde det för att det skulle startas ett nytt ryckte på skolan, ett rykte om mig. 

Jag vaknade snabbt upp från mina tankar när jag plötsligt kände hur jag gick in i någon och mina böcker ramlade ner på golvet. Jag flyttade min blick upp och såg mig att Sara stod framför mig.
-Se dig för klantskalle, sa hon och började gå förbi mig. Men jag tog mod till mig och greppade tag hennes arm.
-Vad tänker du med egentligen? Hur kan du bara göra så som du gjorde? Sa jag irriterat. Jag var riktigt arg över att hon hade startat detta rykte om mig, för ingen på skolan trodde på mig. Alla trodde på Sara för hon var mer populär.
-Vadå? Vad har jag gjort? Sa hon och tittade sig omkring, som om hon spelade oskyldig.
-Det vet du mycket väl, sa jag snabbt och hon tittade sig osäkert omkring.
-Men jag har inte gjort något, men det går tydligen runt ett rykte om att en viss Melissa gillar att ta andras killar.
-Och det var DU som startade ryktet. Jag visste inte ens att Emil hade en tjej och det var han som började kyssa mig! Sa jag surt och släppte greppet om hennes handled. Hon gick där snabbt ifrån, men efter några meter stannade hon och vände sig om.
-Du kommer ändå aldrig bli lika bra som mig och dina drömmar kommer aldrig gå i uppfyllelse för du är värdelös, skrek hon, jag skakade bara på huvudet och flinade lite. Vad hade detta med saken att göra? Kunde hon inte komma med något bättre?

Jag satte mig ner på närmaste bänk och tog upp min skoldator, jag tittade mot klockan och såg att det var tio minuter kvar tills lektionen började. Såhär tidig brukade jag ju aldrig vara. Snabbt och smidigt loggade jag in på min blogg för jag kände att jag behövde skriva av mig lite. Men så fort jag skulle börja skriva kände jag hur någon stirrade på min skärm och jag stängde snabbt ner det. Jag hatade verkligen när folk stod och tittade på vad jag gjorde på datorn, det tyckte jag var riktigt hemskt.

Förmiddagens lektioner gick fort även om ingen pratade mig och alla gav mig onda blickar. Jag förstod ingenting, jag hade ju inte gjort någon något ont. Jag gick mot matsalen och kände att jag var tvungen att prata med Emil om vad som hade hänt. ”Hej, du... vi måste prata” skrev jag i ett nytt sms och klickade snabbt på skicka.
Jag drog tummarna över mobilen när jag satt i matsalen, helt ensam. Emil hade inte svarat än och jag hade knappt någon aptit till att äta. Det kändes som alla stirrade på mig för att de trodde att jag hade gjort något fel, på grund av ett dumt rykte. Jag hoppar plötsligt till av att någon petar på min axel och vänder mig snabbt om, där jag ser Emil och Sara.
-Vad ville du prata om? Frågade Emil snabbt och höll Saras hand.
-Om detta, om ryktet som inte är sant. Både du och jag, Emil, vet att det inte var jag som kysste dig, sa jag och Emil tittade mot Sara.
-Vad snackar du om? Du kysste mig fast jag kämpade emot och sa att jag hade en flickvän, sa han och tittade malligt mot mig.
-Är du helt dum i huvudet eller? Jag trodde fan bättre om dig, sa jag snabbt samtidigt som jag tog upp min mobil och bricka med mat och sprang ut från matsalen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Att han ens gjorde såhär? Att han ens kunde.

När jag kom ut från matsalen sprang jag direkt in på toaletten och tog upp min dator, kanske inte så fräscht men jag var tvungen att skriva av mig nu. Jag klarade inte detta längre, jag trodde Emil var annorlunda men han var tydligen ett lika stort svin som alla andra killar på denna skola.

16 januari

Jag känner nu att detta börjar gå för långt. Ingen tror på mig här längre, varken på vad jag säger eller vad jag drömmer om. Men det värsta är nog att helt plötsligt har hela skolan vänt sig emot mig, på grund av en liten incident som har blivit en helt annan historia än vad det egentligen är. Allt jag vill är att dra ett sträck över detta och att allt ska vara som vanligt. Alla sviker mig bara för ett dumt litet rykte som inte ens är sant. Jag har inte gjort något fel, det var han men ingen verkar tro mig.
Detta tar hårt på mig, men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig någonstans och jag bryr mig inte om vem som läser detta, för detta är mina tankar och mina känslor.
Jag vill bara att någon ska tro mig och att folk inte ska ljuga mig rakt upp i ansiktet, nej usch.
/Melissa

Jag tyckte på att publicera och låste upp dörren för att gå ut i korridoren och möta alla blickar. Men tydligen så sprider sig saker väldigt fort här, för nästan alla tittade ner i sina mobiler när de gick längs korridorerna. De sneglade på mig i mellan åt och jag kunde se ett hånleende på flera läppar. Jag insåg att de antagligen läste inlägget jag nyss gjorde på min blogg, men jag brydde mig inte för jag skrev ju bara vad jag tycker och tänker och det har jag full rätt till att göra.


Vi vet, vi vet att ni vill att One Direction ska komma in direkt, men vi vill inte att en tjej ska träffa en av killarna, kyssa dom direkt och sen woop så skaffar dom barn (typ så... förstå ironin, men ja). Vi har tänkt igenom allt och om i ger novellen tid så tror vi att ni kommer gilla det tillslut! 

 


2012-06-24

A moment changed everything - Del 9

 

 

Melissas perspektiv

Jag kände hur Emil tittade mot mig och pussade mig snabbt på kinden. Den röda färgen i mitt ansikte kom fram, men detta betydde att han gillade mig. Jag vände mig om mot honom och mötte hans blåa ögon. Han tittade rakt in i mina ögon och jag märkte hur hans ansikte kom närmre mitt. Försiktigt la han sin han runt min nacke och våra läppar möttes i en romantisk kyss, en kyss som bara händer i filmer men nu hände det i verkligheten. Det kändes som jag svävade på rosa moln och jag kunde inte sluta le.


 

Emil avslutade kyssen och drog sitt huvud ifrån mig, han tittade in i mina ögon med ett stort leende. Jag log lite osäkert mot honom.
-Förlåt, jag... började han och hans röst lät osäker.
-Nej, det är lugnt, sa jag och log. Jag visste inte vad detta betydde för han, men jag visste att detta betydde mycket för mig. Mina känslor för honom blev bara starkare och jag hoppades verkligen han kände samma för mig som jag kände för honom. Han borde ju ha några känslor för mig eftersom han kysste mig, eller?


Filmen hade precis tagit slut och Emil hade sin arm om mig, det kändes så bra. Jag hade ingen aning om vad klockan var, så jag tog upp min mobil för att se.
-Vad är klockan? Frågade Emil, precis som han hade läst mina tankar. Ett leende spred sig på mina läppar samtidigt som jag tittade ner på mobilen.
-Typ halv elva, så jag tror jag måste hem nu, sa jag lite ledsamt för jag ville inte hem, inte än i alla fall.
-Ska jag köra dig hem också?
-Ja gärna, svarade jag med ett leende.
-Då kan du i alla fall se fram emot 40 minuter där du sitter tätt intill mig och kramar om mig, sa han och blinkade. Jag skrattade till och knuffade till Emil i sidan.
-Ska vi åka då?
-Japp, sa ha och jag reste mig från soffan.

En timme senare la jag nerbäddad i min säng med ett leende på läpparna. Det kändes som om det faktiskt kunde bli något mellan mig och Emil, om jag inte skulle lyckas förstöra allting. Jag slöt mina ögon och jag var tvungen att erkänna för mig själv att jag gillade Emil, väldigt mycket.

15 januari

Förlåt för att jag inte bloggat, men har inte riktigt hunnit. Har hänt både bra och dåliga saker och det galnaste av allt var väl att Liam, från One Direction, såg min cover. Är såååååå glad för det. Sen att min mamma och pappa ska skilja sig... ja inte lika roligt. Pappa ska flytta till London med han vägrar låta mig följa med. :(
/Melissa.

Det var en onödigt söndag. Jag spenderade dagen hemma i min säng, tittandes på Gossip Girl. Vanessa hade inte varit hemma över helgen och skulle inte var hemma förrän sent ikväll. Jag suckade för mig själv och kom på att jag trots allt inte varit inne på facebook idag. Jag loggade in och den översta händelsen fick mig att bli stum. Jag kände hur mina ögon fylldes med tårar. ”Emil Svensson: 7 månader med världens finaste Sara idag. Älskar dig ♥.” Var han seriöst? Jag ville inte ens tro att det var sant. Kyssen som igår gjort mig glad, och som faktiskt betydde något för mig, äcklade mig just nu. Att han ens kunde? Jag suckade för mig själv och kände att denna söndagen kunde inte bli värre. Och jag var rädd för att träffa på honom i skolan imorgon. Jag ville smsa han. Borde jag göra det? Ja, vad skulle hända? Jag tog upp min mobil och gick in på vår konversation. Killen som verkat så snäll och så ärlig. Min uppfattning hade ändrats helt. Jag ville egentligen ringa honom och bara skälla ut honom, men det var trots allt Sara det var synd om. Han hade ju kysst mig när han hade en tjej och han hade fått mig att tro att han gillade mig. Vad tänkte jag med? En tår rann ner för kinden. ”Hur fan kunde du? Det är värst mot Sara, tänk på det.” skrev jag i ett sms och sedan tryckte jag på skicka. Jag ångrade mig för några sekunder, men samtidigt inte. Han borde skämmas. Jag ville så gärna berätta för Sara även om det kanske inte var den perfekta dagen. Jag skrev in Sara i sökrutan i chatten på facebook och till min förvåning var hon inloggad. ”Hejsan. Vill inte förstöra för dig och Emil, men vill att du ska veta att han kysste mig igår.” skrev jag till henne och sedan kryssade jag ner facebook med en orolig känsla i magen.

När jag kom till skolan på måndagen kände jag hur folk riktigt stirrade på mig. Jag suckade och kollade ner i marken. Vad var det som var fel. Jag gick till mitt skåp och såg Kajsa. Jag log stort mot henne, men hon såg inte lika glad ut.
-Vad är det? Varför stirrar alla ut mig och allt? Sa jag och hon gav mig en seriös blick.
-Ja, man kan ju undra. Varför kysste du Emil?
Hur viss... Sara. Jag suckade för mig själv och jag kände hur jag bara ville sjunka igenom golvet. Det var ju inte jag som kysst honom. Det var tvärt om. Men så långt tänkte ingen.


Oj, vad har hon nu ställt till med? På senaste tid har ni varit jättedukitga på att kommentera, vilket vi uppskattar. Ni verkar gilla denna novellen iaf. Kommentera mycket så kanske det kommer upp en del under förmiddagen imorgon!

 


2012-06-23

A moment changed everything - Del 8



Melissas perspektiv

Det började närma sig kväll och jag hade inte haft någon lust att göra något roligt denna dagen. Jag satte ifrån mig datorn och bestämde mig för att gå in till Simon. Han kunde jag ju prata med. Jag knackade lätt på hans dörr och öppnade den försiktigt.
-Hej, sa jag tyst och satte mig på sängkanten.
-Jag vill inte att de ska skilja sig, sa han och jag nickade.
-Inte jag heller.
Jag ville inte se min egna bror ledsen. Det var jag som var äldst av oss och jag kände att jag behövde göra något, men vad skulle jag göra? Mamma och pappa hade bestämt sig. Simon satte sig bredvid mig och jag kramade om honom.


Jag satt fortfarande inne på Simons rum, eller jag la i hans säng och han satt vid sin dator. Men det kändes bäst att vara i samma rum som Simon nu, eftersom jag ville kunna prata med någon närsomhelst, jag ville ha någon i närheten. Tankarna flög runt, varför hade de bestämt sig för att skilja sig? Varför så plötsligt? Jag hade ju inte märkt något innan att deras relation var på väg att brista. Vad jag hade sett så verkade ju allt så bra mellan dem. Plötsligt plingade min mobil till och jag kände hur det vibrerade lätt i sängen. Jag tog upp min mobil och insåg att jag hade fått ett sms, det var från Emil. ”Förlåt att jag inte kunde träffas häromdagen, men har du lust att komma till mig nu och titta på en film? :)”. Vad skulle jag svara? Hur skulle jag kunna komma in i Skellefteå vid denna tiden? Men det kändes som jag behövde komma hemifrån.

Ja visst, men det lär dröja minst 2 timmar innan jag är hos dig eftersom bussen inte går så ofta :(”, skrev jag och klickade snabbt på skicka. Det dröjde inte lång tid innan jag fick ett svar ”Men jag hämtar dig med mopeden, är hos dig om 40 minuter ;)” Skojade han med mig? Skulle han hämta mig med sin moped bara för att han ville att det inte skulle dröja så länge? Hela jag sken upp i ett leende och anledningarna till att vara lycklig började regera över anledningarna till att vara ledsen. Men självklart kunde egentligen inget göra mig hel nu, inte nu när mina föräldrar skulle skiljas. Fast att Emil ville träffas hjälpte mig en liten bit på vägen till att må bättre.

Det hade gått 35 minuter och jag stod nere i hallen och väntade, jag var helt färdig inför att Emil skulle komma. Vanligtvis stressade jag in i det sista, så att den som skulle hämta mig fick stå och tuta utanför, men denna gång var det inte så. Jag hade bytt om från mina mjukisbyxor och tjocktröja till jeans och en röd blus.
Efter en liten stund hörde jag en moped som körde in på gården och jag visste direkt att det var Emil och jag kunde inte låta bli att le. Det pirrade i min mage när jag öppnade dörren och ljuset från lampan på garaget lös rakt på honom när han tog av sig hjälmen. Jag bet mig i läppen, hur kunde man se så bra ut som honom? Jag gick mot honom och han mötte mig i en härlig kram.
-Hej, hur är det med dig? Frågade han och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag ville inte säga vad som hade hänt.
-Hej, det är bra, sa jag och han nickade. 
-Du ser väldigt fin ut idag, sa han och jag kände hur mina kinder blev varma.
Vi gick mot hans moped och han tog tag i hjälmen som jag skulle ha och gav den till mig. Jag tryckte på den på mitt huvud och satte mig sedan på mopeden bakom Emil. Eftersom jag inte var så van vid att åka moped och inte riktigt visste var som var säkrast att hålla sig så tog jag mina armar om Emil och höll fast mig. Det kändes säkrast och tryggast för mig.

Jag satt nu i soffan i Emils vardagsrum, han var tydligen ensam hemma ikväll. Han var ute i köket och poppade popcorn, men han sa åt mig att jag skulle stanna här och välja film. Självklart hade jag valt en utav mina favorit filmer, The Last Song. Jag älskade verkligen den, och när jag tittade på den kunde jag inte slita blicken från tv:n.
-Så, vilken film har du valt? Frågade Emil när han kom in i vardagsrummet och satte ner popcornen på bordet.
-Ehm, denna, sa jag och visade osäkert upp filmen.
-Hoppas du vill se den, annars kan vi ta en annan, fortsatte jag snabbt.
-Det går bra med den, jag gillar faktiskt den, sa han och log mot mig. Han tog filmen från mig och satte i skivan i DVD-spelaren.


Filmen startades och Emil satt väldigt nära mig, lyckan som fanns inom mig var stor nu. För ända sedan första gången jag sett honom så hade jag drömt om att får vara med honom, att bara umgås med honom trodde jag aldrig skulle hända. Jag trodde inte han ville vara med någon som mig.
Jag drog filten om mig och huttrade till. Emil tittade mot mig lite osäkert.
-Fryser du? Frågade han och jag nickade. Han la försiktigt sin arm om mig och jag kunde inte tro att detta hände. Det kändes så bra att ha hans arm om mig, jag hade kunnat stanna här länge. 
Jag kunde inte neka till att jag hade fått mer känslor för Emil dessa dagar som jag hade varit med honom, och det kändes som han kanske började känna detsamma för mig. Men jag kunde inte vara säker på något.
Jag kände hur Emil tittade mot mig och pussade mig snabbt på kinden. Den röda färgen i mitt ansikte kom fram, men detta betydde att han gillade mig. Jag vände mig om mot honom och mötte hans blåa ögon. Han tittade rakt in i mina ögon och jag märkte hur hans ansikte kom närmre mitt. Försiktigt la han sin han runt min nacke och våra läppar möttes i en romantisk kyss, en kyss som bara händer i filmer men nu hände det i verkligheten. Det kändes som jag svävade på rosa moln och jag kunde inte sluta le.


Lite sent, men bättre än aldrig. Hope u like it :))


2012-06-22

A moment changed everything - Del 7



Liams perspektiv

Jag kollade i listan till höger och såg att där fanns två covers av What makes you beauitiful Jag klickade på den ena och höjde volymen lite. Jag log lite för mig själv och jag kände hur Zayn kom bakom mig.
-Shit, vad duktig! Utbrast han och jag nickade.
-Jag vet! 

 


Jag vaknade på lördagsmorgonen av att min mobil la och vibrerade. Jag suckade för mig själv. Vem ringde och smsade halv nio en lördagsmorgon? Jag tog upp mobilen och svarade.
-Hej, sa jag med en trött röst.
-Hej, det är jag, Vanessa. Du måste kolla twitter, nuuuuuuu, utbrast hon och jag kliade mig lite i ögat.
-Vad? Sa jag.
-Starta din dator och gå in på twitter, okej? Sa hon ivrigt och sedan la hon på. Jag skakade på huvudet och istället för att starta datorn så gick jag in på twitter via mobilen.

-AHHHHHHHHHHHH, utbrast jag högt och förmodligen väckte jag alla i huset. Jag började skaka och jag flög upp från sängen och jag kollade ner på skärmen en gång till. Jo, det var sant. Liam hade, på något sätt, sett min cover och länkat den på sin twitter. Jag skakade och mina ögon fylldes av glädje tårar. Mamma öppnade hastigt dörren och såg helt förskräckt ut.
-Vad har hänt? Sa hon oroligt och jag bara log mot henne. Jag började snacka på och allt gick snabbt och mamma bara tittade frågande på mig.
-Var det därför du skrek? Jag nickade och log stolt. Mamma suckade och gick ut ur rummet igen.


En timme senare, efter mer än 100 tweets och allting så kallade mamma på mig och Simon för att vi skulle äta frukost hela familjen tillsammans. Jag suckade, men min mage kurrade, så jag beslöt mig för att faktiskt gå ner till frukost bordet.
Frukost stod framdukat och att komma ner till ett dukat frukostbord var inte något man sa nej till. Ja, mamma, pappa och Simon satt alla tysta, inne i våra egna världar. Jag kunde verkligen inte sluta le, och jag var väldigt nära på att börja snacka om det, men mamma avbröt tystnaden.
-Jo, vi har en sak att berätta, sa mamma och det lät väldigt allvarligt.
-Vad? Sa jag och kollade ner i tallriken.
-Vi ska skilja oss, sa hon och jag hoppade till. Jag titta först på mamma, sen på pappa och sedan på Simon.
-Va? Sa vi båda och lyckan som fanns inom mig var försvunnen. Varför skulle de skilja sig?
-Mm, sa pappa och jag kände hur jag bara ville gråta.
-Varför?
-Och, vart ska en av er flytta?
-Och vi då?
-Har ni ens tänkt på oss? Har ni tänkt igenom det?
Jag och Simon var nog båda like förvånade och ledsna.
-Jag ska flytta. Till London.
-LONDON? Utbrast jag. Kanske jag verkade glad, men det var jag verkligen inte. London. Det var långt borta och det kändes som om pappa aldrig mer skulle vilja träffa oss. Varför just London? Eller, vänta, jag kunde ju kanske följa med dit. Det hade varit perfekt. London var min drömstad.
-Får jag följa med? Sa jag och skrattade lite. Pappa skakade snabbt på huvudet.
-Jag har fått ett jobb där, så jag kommer jobba mycket, så det finns ingen mening med att du följer med.
-Okej, sa jag och tittade ner i tallriken. Jag hade ingen lust att äta. Dagen som börjat så bra skulle nu omvandlas till en jobbig dag. Jag behövde någon att snacka med, men vem? Jag hade ju Vanessa, men jag visste hur glad hon var för min skull angående min cover och jag ville inte ösa min problem över henne. Det skulle nog vara bäst att behålla det för mig själv.

Det började närma sig kväll och jag hade inte haft någon lust att göra något roligt denna dagen. Jag satte ifrån mig datorn och bestämde mig för att gå in till Simon. Han kunde jag ju prata med. Jag knackade lätt på hans dörr och öppnade den försiktigt.
-Hej, sa jag tyst och satte mig på sängkanten.
-Jag vill inte att de ska skilja sig, sa han och jag nickade.
-Inte jag heller.
Jag ville inte se min egna bror ledsen. Det var jag som var äldst av oss och jag kände att jag behövde göra något, men vad skulle jag göra? Mamma och pappa hade bestämt sig. Simon satte sig bredvid mig och jag kramade om honom.


Som ni märker så hoppar vi framåt några dagar ibland, för att inte det ska bli allt för långtråkigt. Inte världens bästa del men det är nu det börjar hända lite saker och vi hoppas ni fortsätter läsa. Och vi hoppas ni haft en skön midsommar dag, och att ni ätit mycket jordgubbar. Kram på er!


2012-06-22

A moment changed everything - Del 6

 
Melissas perspektiv
 

Bussen stannade där jag skulle av för att byta buss och åka mot Strömfors. Jag reste mig och upp och vände mig mot Emil.
-Hejdå, sa jag och han log. Han reste sig upp och gav mig en varm kram.
-Hejdå fina du, vi ses, viskade han i mitt öra och jag log mot honom. Han var så snäll. 



17 januari – Tisdag

Nu är videon fixad och allt är klart! Har den på ett USB minne här hemma och ska snart ladda upp den på youtube. Är jättenöjd med resultatet, Emil var grym på filma!!
/Melissa.

Skoldagen var över. Det var sista dagen jag skulle få chansen att umgås med Emil, förmodligen. Vi hade verkligen haft roligt under tiden vi gjort detta och allt hade blivit så bra. Jag var verkligen nöjd. Jag tog upp min mobil. Klockan var bara halv fyra och jag hade verkligen ingenting att göra. Jag gick in på meddelande och tryckte på ”Emil”. Jag började skriva på ett nytt meddelande. ”Hej, vad gör du? Lust att träffas?”. Jag vågade inte riktigt trycka på skicka, men jag gjorde det. En nervös känsla for genom magen och bara inom några minuter hade han svarat. ”Kan tyvärr inte. Ska träna om en halvtimme”. Jag suckade för mig själv. Var jag så dum och trodde han vill träffa mig? ”Aha, okej. I alla fall, det var roligt att göra videon med dig och det blev bra!”. Jag la ifrån mig min mobil och tog upp mitt USB minne från väskan och satte i det i datorn. Jag letade igenom och hittade videon. Jag högerklickade och tryckte på Spela upp.
När en minut av låten gått öppnades min dörr och jag tryckte snabbt på paus. Det var mamma.
-Är det videon ni gjort i skolan? Jag nickade mot henne.
-Åhh, jag får se och höra! Sa hon och gick fram till skärmen. Jag suckade för mig själv och startade om videon.

-Åh, vad du är duktig, sa mamma och jag log mot henne. Även om alla mammor sa så till sina barn, så gjorde det mig glad.
-Mamma, om man vill ha ett skivkontrakt, hur gör man då?
-Men, man kan nog inte bara få det sådär, någon skivbolag måste upptäcka dig oc..
-Ja, men det hjälper ju inte att sitta här hemma resten av livet och hoppas på det bästa, sa jag surt och mamma skrattade till.
-Men, vi har inte råd att betala en resa till Stockholm för att du ska kunna visa intresse till ett skivbo...
-Nej, men då får jag väl tjäna ihop egna pengar, sa jag surt och mamma kollade på mig med en konstig blick.
-Gör du så, sa hon och gick ut från rummet. Hade jag sagt något, då gjorde jag det. Jag ville inte sitta hemma och drömma, jag ville ut i världen och leva min dröm.

Cirka 3,5 timmar senare var videon uppe på Youtube. Även om jag laddat upp covers tidigare så fick jag en liten nervös känsla i magen. Jag visste ju inte vem som skulle se videon. Jag kopierade koden för att lägga ut den på min blogg och sedan gjorde jag ett nytt blogginlägg. Sedan loggade jag in på twitter. Jag hade ett konto där jag hade runt 1000 följare och jag ville självklart lägga ut länken där. ”Here's my latest cover, please listen and tell me what you think!” skrev jag och klistrade in länken. Jag tryckte på tweet och samma nervösa känsla spred sig genom kroppen.

Det var några som svarade mig och skrev att jag var riktigt duktig, vilket bara gjorde mig gladare och gladare. Själv tyckte jag inte att jag var dålig, men inte jättebra heller. Jag visste att jag hade mycket jag kunde utveckla mycket, men jag var en bit på vägen.

Liams perspektiv

Vi hade för en timme sedan avslutat en av våra konserter. Vår UK turné började lida mot sitt slut, vilket jag tyckte var riktigt tråkigt. Jag älskade verkligen att framträda och se alla fans i publiken. Det gav mig så mycket energi och lycka. Jag gick in på twitter och skrev en snabb tweet. ”Tired after tonight's show you guys are amazing thank u” och sedan klickade jag upp någon Youtube länk någon tweetat. Det var en video från en tidigare konsert och jag skrattade lite åt oss där vi sprang runt och hoppade på scenen, men samtidigt kunde man se på oss alla hur rolig vi hade. Jag kollade i listan till höger och såg att där fanns två covers av What makes you beauitiful Jag klickade på den ena och höjde volymen lite. Jag log lite för mig själv och jag kände hur Zayn kom bakom mig.
-Shit, vad duktig! Utbrast han och jag nickade.
-Jag vet! 


Looooook, vi sa ju att killarna kommer komma in i novellen! Tack så hemskt mycket för alla kommentarer, känns bra när ni håller med om att vi inte ska gå för fort fram. :) 

Vi tänkte göra lite fler länkbyten i vår meny, så om ni är intresserad, skriv en kommentar så kommer vi kontakta några stycken. Varför vi inte gör det med alla är för att vi inte vill ha en 100 meter lång länk lista! 

 


2012-06-20

A moment changed everything - Del 5

 



Melissas perspektiv


Jag ville inte direkt uttrycka mig om just Emil. Jag visste ju inte exakt vem som läste min blogg, så det var bättre att bara skriva allmänt. Att jag tyckte han var snygg och sådär, det kunde stanna mellan mig och Kajsa.


13 januari, Fredag.

Är såååååååå sjukt trött idag denna fredagsmorgonen men idag i skolan så ska jag göra klart det sista i studion och vi ska nog börja filma senare idag. Ska bli riktigt kul, jag hoppas videon kommer vara klar nästa vecka. :)
/Melissa.

-Melissa, skynda, bussen går snart, ropade Simon nere från hallen och jag smällde igen laptopen. Jag tog min Adidas väska och kollade snabbt så jag hade med mig alla mina grejer, vilket jag hade.
-Kommer, ropade jag till svar och sprang sedan ner för trapporna.

Vi kom precis i tid till busshållplatsen, men jag kunde inte se Vanessa. Jag gick på bussen och tog upp min mobil. Två nya meddelande. Ett från Vanessa och ett från... Emil. Jag blinkade en extra gång och log för mig själv. ”Hej, jag är sjuk idag, så du får inget resesällskap!” stod det i Vanessas sms. ”Åh, krya på dig!” svarade jag henne snabbt innan jag läste sms:et som Emil skickat. ”Hej, vad gör du i eftermiddag? Tänkte att vi kanske ska prata igenom hur vi ska filma eftersom vi ska börja med det på måndag?”. Jag log för mig själv. Jag hade lovat mamma att vara hemma i eftermiddag och fixa med maten tills hon kom hem, men om jag smsade henne och sa att detta var väldigt viktigt så kunde hon nog låta mig träffa Emil efter skolan. Jag skrev snabbt ett meddelande till henne, i hopp om att få ett ”Ja” som svar.

Några timmar senare, eller rättare sagt när skolan var slut, stod jag utanför skolgården för att möta upp Emil. Min mamma hade sagt ja och jag hade lovat att vara hemma vid sex tiden. Klockan var trots allt bara kvart över två.
-Hej Melissa, sa han röst jag kände igen och jag vände mig om och där stod Emil. Lika snygg som vanligt.
-Hej, sa jag glatt, och han log.
-Kan vi inte gå in mot stan och sätta oss på ett fik? Frågade jag och Emil nickade.
-Det låter bra! Ska vi gå eller ta bussen?
-Jag har inga pengar på mitt busskort...
-Men, jag betalar, det är trots allt kallt ute, sa han och jag log.
-Men, du behöver inte...
-Jo, jag betalar, sa han bestämt och jag nickade.
-Tack! Sa jag och han log ett gullig leende.

En halv timme senare satt vi inne på ett fik och drack varm choklad och bara snackade. Emil var absolut inte en sån kille som jag föreställt mig. Jag hade föreställt mig en kille som bara tänkte på att vara med de populära tjejerna, en som ville festa hela tiden och var en ganska stor player, men jag hade helt fel. Han var helt tvärtemot. Och de senaste dagarna hade vi snackat en hel del och han hade sagt saker till mig som var ganska ”privata”. Han hade berättat att hans mamma hade cancer, men att han inte hade berättat det för några andra i skolan. Han ville inte att folk skulle tycka synd om honom och han berättade att alltid verkade så självsäker och glad, men att bakom hans leende fanns alltid en otrygg och svag sida som han inte ville visa. Och att han berättat allt för mig kändes så himla... bra. På något sätt. Som om han litade på mig. Jag kollade på klockan. Fem i halv sex. Jag harklade mig.
-Jo, asså, jag lovade att vara hemma till sex. Men, det var verkligen kul att vi kunde träffas såhär utanför skolan och snacka.
-Ja, verkligen, sa han och reste på sig.
-Ska du också åka hem?
-Ja, jag betalar för dig igen, sa han och jag skrattade.
-Säker? Tack så mycket, jag betalar tillbaka på måndag, sa jag och han skakade på huvudet.
-Nej, gör inte det. Jag betalar det, okej?
-Som du vill, sa jag och han skrattade.

Bussen stannade där jag skulle av för att byta buss och åka mot Strömfors. Jag reste mig och upp och vände mig mot Emil.
-Hejdå, sa jag och han log. Han reste sig upp och gav mig en varm kram.
-Hejdå fina du, vi ses, viskade han i mitt öra och jag log mot honom. Han var så snäll. 


Det var svårt att hitta bilder till denna DÅLIGA delen, men vi måste skriva lite sånthär i början. Vi vill inte att det ska gå för fort fram och att tjejen helt plötsligt är tillsammans med någon av killarna, vi kommer hoppa framåt i tiden lite senare och 1D kommer in i bilden. Asså, ge novellen tid. :)


2012-06-19

A moment changed everything - Del 4

 



Melissas perspektiv


-Men, vad bra då. Jag vet inte om du hört det, men ni ska samarbeta med foto/film eleverna, och du kommer samarbeta med Emil. Du vet vem han är va?
Jag nickade mot henne. Emil. Emil Svensson som alla tjejer gillade och den enda snygga killen på denna skolan. Shit. Jag hade haft en liten crush på honom sen jag såg han för första gången. Hur skulle detta bli?


Jag kom in i studion och tittade mig omkring. Det var liksom inte någon speciellt ”lyxig” och fin studio, men jag dömde inte för dess utseende, för det var ju kvalitén på ljudet som räknades. Om ljudet inte blev bra, så var ju studion inte särskilt bra. För är man en kräsen musikälskare så duger inte vilken kvalité på inspelningen som helst, ljudet måste vara bra. Vad jag hade hört så var detta en bra studio, eller den var väldigt bra för en skola. Jag satte mig ner på en av stolarna och tittade mig osäkert omkring. Detta var något jag verkligen hade längtat efter.
-Vilken tonart kör du låten i? Frågade Pernilla och avbröt mina tankar.
-Jag vet inte riktigt, i alla fall högre än killarna.
-Killarna? Frågade hon förvirrat.
-Jag menar One Direction, sa jag och Pernilla skrattade till.
-Det borde jag ju ha förstått, sa hon och skakade på huvudet.
-Men ska inte Emil komma snart? Frågade jag och jag insåg direkt att det lät som jag verkligen ville träffa honom. Men det ville jag ju också, eftersom jag alltid hade varit lite småkär i honom så ville jag lära känna honom också. För jag ville veta om han verkligen var den personen jag trodde han var. En kille som njöt av alla uppmärksam het han fick. Lite sådär små kaxig.
-Det verkar som någon verkligen vill börja spela in, sa hon och jag nickade ivrigt. Jag ville ju verkligen spela in, men jag ville också träffa Emil. Tänk, detta var kanske ödet, jag hade ju aldrig vågat ta kontakt med honom själv och nu var det någon som hade satt ihop oss till en liten grupp. Jag hoppades verkligen detta skulle bli bra. Mina tankar avbröts plötsligt när en dörr öppnades och jag hörde en mörk röst.
-Hej, hörde jag och jag tittade upp. Jag möttes av ett par blå ögon och lite ljusbrunt hår. Framför mig stod Emil och jag kunde inte rå för att le, han var lite lik Nate i Gossip Girl och det gjorde ju det inte mycket sämre, för han var riktigt snygg enligt mig.
-Hej, svarade jag tyst och tittade ner i golvet. Varför skulle jag alltid bli så blyg när det gällde killar jag gillade?
-Jag hörde att du skulle spela in What Makes You Beautiful, sa han med ett leende och jag tittade upp mot honom förvånat. Rädd för att han redan nu skulle tycka detta var tråkigt och kanske redan nu döma mig bara för jag gillade One Direction.
-Hur visste du det?
-Ja, rykten sprider ju sig snabbt här och jag tycker faktiskt att det är en grym låt, så det ska bli kul att arbeta med den och dig, sa han och ett stort leende spred sig på mina läppar. Tankarna som funnit för två sekunder sedan flög bort. Jag kände hur jag rodnade lite, han tyckte det skulle bli roligt att arbeta med mig. Jag kunde inte riktigt förstå det, och han gillade What Makes You Beautiful, det gjorde ju bara allt ännu bättre.
-Ah, säg något som inte alla vet här? Sa jag och skrattade till. Jag var lite nervös för det här. Jag hade aldrig haft en riktigt konversation med honom så jag hade väl mina anledningar till att vara nervös.
-Ja, men precis. I alla fall, Peter, min lärare, sa att vi skulle börja med att snacka ihop om hur videon skulle vara, så, har du några idéer? Tror man får välja om man vill filma i studion eller typ ute.
-Ah, jag vill nog helst att det blir en studiovideo, om det är okej för dig?
-Ja, absolut! Sa han och jag log.

En och en halv timme senare kom Peter in i studion och vi båda tystnade.
-Så, hur går det? Jag och Emil kollade på varandra och jag flinade lite. Vi hade inte kommit någonstans. Vi hade bestämt det där att det skulle vara en studiovideo, men längre än så hade vi inte kommit. Vi hade börjat att snacka om massa annat.
-Jo, eh.. det går bra, sa Emil för att avbryta tystnaden.
-Ah, vad bra. Ja, vi måste låta andra få tillgång till studion, så er tid är tyvärr slut för idag, men det blir mer tid imorgon, sa han och vi nickade. Peter gick ut ur studion och vi flinade mot varandra.
-Vi får göra mer imorgon, sa Emil och jag nickade mot honom. Jag tog min blåa Adidas väska och vi gick ut ur studion.
Vi gick längst en korridor och kom fram till punkten där man antingen fick gå till höger eller vänster. Jag skulle till höger och Emil till vänster. Vi båda stannade upp och kollade på varandra.
-Eh.. jag antar att vi ses imorgon då... sa Emil lite osäkert och jag nickade.
-Ja, hejdå, sa jag och vände mig om.
-Eh, Melissa vänta, sa han och jag stannade till.
-Vad? Sa jag och log.
-Kan inte jag... få ditt nummer? Jag nickade mot honom och tog upp min mobil ur min jacka. Jag sa mitt nummer honom, och han gjorde detsamma till mig.

När jag några timmar senare kom hem log jag för mig själv. Emil var inte alls en sådan kille jag trodde. Han var tvärtemot. Han var väldigt ”down to earth” och han verkade så sjukt snäll. Eller, det hade jag ju tyckt hela tiden, men nu gillade jag honom ännu mer. När vi suttit inne i studion hade tiden gått fort och vi hade snackat om allt, förutom det vi skulle ha snackat om. Men, tiden går väl fort när man har roligt? Jag hade ju inte förväntat mig detta. Till och med hans nummer fanns i min mobil. Det enda jag var rädd för var att han bara låtsades. Han kanske sa att han gillade låten jag tänkte sjunga bara för att jag skulle tro att han tyckte det skulle bli jättekul? Han kanske går runt och berättar för hela skolan, så alla börjar döma mig, även om inte alla känner mig eller vet vem jag är. Men, jag hade haft en lång konversation med honom och när jag berättat det för Kajsa hade hon suttit med ett léende hela tiden.

11 januari

Idag var det dags att börja med vårt projekt i skolan. Vi ska även samarbeta med de som går foto/film linjen, och jag ska jobba med Emil som går där. Vi var de första som fick komma in i studion och jag provade sjunga lite, men resten av tiden snackade vi bara, vilket var lite dumt, men nu känner vi varandra lite bättre och det kanske hjälper oss att göra detta bättre. Hoppas det i alla fall!

/Melissa

Jag ville inte direkt uttrycka mig om just Emil. Jag visste ju inte exakt vem som läste min blogg, så det var bättre att bara skriva allmänt. Att jag tyckte han var snygg och sådär, det kunde stanna mellan mig och Kajsa.


 Del 4! Tack för alla kommentarer, ni är bäst!

Är det någon som funderar på att starta en novell, men inte vill göra det själv? I så fall borde ni ta kontakt med Nikki, en tjej jag känner som gärna vill starta en novell, men vet inte med vem. Ni kan hitta henne på hennes blogg, 
estauro.blogg.se


2012-06-19

A moment changed everything - Del 3

Melissas perspektiv

-Får jag gissa på att de flesta låtarna du väljer mellan är låtar av One Direction? Frågade hon och jag sken upp i ett leende samtidigt som jag nickade.
-Ja, hur visste du det? Frågade jag förvånat.
-Det var inte så svårt att gissa, eftersom jag vet att du gillar de där killarna ganska mycket, sa Kajsa med ett leende och puttade till mig i sidan. Vi fortsatte gå mot skåpen och jag började känna hur paniken inför morgondagen kom krypande för jag hade ingen aning om vilken låt jag skulle välja.

 


När skoldagen var slut var jag riktigt trött. Jag kom in genom dörren, stängde av vårt larm och gick upp för trappan, rakt in på mitt rum. Jag la mig på rygg i sängen och stirrade upp i taket. Jag var en sådan person som tänkte på min framtid, lite väl mycket kanske. Men jag ville inte bara bo kvar i en liten håla som Strömfors. Det kändes som om jag inte kunde förverkliga mina drömmar här. Jag ville att folk skulle upptäcka mig och gilla min röst. Jag tänkte på allt möjligt och det var något som många personer märkte på mig. Jag sa inte så mycket i skolan, jag bara tänkte. Jag hatade skolan, jag ville bara bort därifrån. Man slösar hur mycket tid som helst av att sitta på en stol och lyssna på en lärare som berättar om massa kungar eller varför 15 delat på 3 blir 5. Varför skulle jag behöva veta det? Det enda jag ville göra i framtiden var att sjunga. Jag visste det. För mig fanns det inget annat. Men ändå var jag tvungen att lyssna på vår tråkiga historielärare. Varför?

-Hej, jag är hemma! Hörde jag hur mamma ropade nere från hallen. Jag kollade på klockan. Halv sex. Jag hade nog råkat somna.
-Hej, ropade jag tillbaka och reste mig ur min säng. Jag hörde hur någon kom rusande upp för trappan. Min bror. Simon.
-Var har du varit? Frågade jag och han stannade till.
-Hos en kompis, hurså?
-Nej...jag, eh...bara undra. Han gick vidare och jag startade min laptop. Jag loggade in på min blogg, i hopp om att där kanske fanns några nya kommentarer, men nej. Ingenting. 13 unika besökare. Det var allt. Och det var förmodligen bara folk från min skola. Varför kunde inte jag ha en stor blogg, där folk kunde lyssna på mina covers och ge mig lite kritik? Det var sånt jag behövde.

En timme senare satt jag, mamma och min bror samlade vid middagsbordet. Pappa hade inte kommit hem, och förväntades inte komma hem förrän om några timmar.
-Så, hur var första skoldagen?
-Bra, svarade jag glatt.
-Något speciellt? Sa mamma, eftersom jag såg så glad ut.
-Vi ska få spela in egna låtar! Sa jag och mamma log. Hon visste hur mycket jag älskade musik och hur mycket jag älskade att sjunga. Dock gillade hon inte att jag la upp covers, men jag brydde mig inte. Om hon och pappa inte var villiga att hjälpa mig för att kunna förverkliga mina drömmar, då fick jag göra det själv.
-Aha. Vilken ska spela in då?
-You don't know, oh oh, you don't know you're beautiful, sjöng Simon med en mesig, hånande röst. Jag nickade mot honom.
-Helt rätt!
-Varför den låten?
-För att jag vill, sa jag surt och kollade ner i tallriken.
-Och du då Simon, hur var din dag?
-Tråkig, som alla andra skoldagar.
-Låter trevligt, sa jag ironiskt och Simon nickade.
-Kan inte du baka något Melissa? Snälla...
-Till dig? Sa jag och Simon nickade.
-Jo, visst, sa jag. Mamma kollade förvånande på mig, och jag var minst lika förvånad själv. Sen när började jag göra saker som Simon bad mig att göra?
-Jag blev sugen på att baka... annars hade jag inte gjort det, sa jag och mamma nickade.
-Tänkte väl, sa hon och vi skrattade.

Vid nio tiden fanns det 30 färdiga cupcakes, redo för att ätas.
-Åh, vad dom ser goda ut, sa mamma och jag log mot henne. Jag hade alltid älskat att baka, men inte gjort det på länge.
-Kan vi inte sätta oss i soffan och äta muffins? Frågade jag och mamma nickade.
-Simooon, ska du ha en muffins? Han kom ner snabbare än vad en leopard kan springa och han försvann minst lika snabb igen, fast med två muffins i handen.
-Det blir nog bara du och jag, sa mamma och jag log.
-Det gör väl ingenting!?

När jag kom till skolan nästa dag var det dags för att börja på vårt projekt. Vårt schema skulle läggas om, för att vi skulle få mycket tid till detta, vilket var bra. Jag var faktiskt ganska glad över att vara först, men samtidigt nervös. Jag kom upp till mitt skåp och Kajsa kom fram till mig.
-Hej! Sa hon och jag log. Jag var lite i mina egna tankar, vilket jag ofta var.
-Hej, sa jag och gav henne en snabb kram.
-Du? Vet du?
Jag skakade på huvudet. Vi satte oss på runt ett bord som bara stod några meter ifrån mitt, och alla andras, skåp.
-Vi ska samarbeta med de som går Media, med inriktning foto/film.
-Va? Sa jag och Kajsa nickade.
-Vi som går musik ska spela in en låt, och sedan ska de som går foto/film hjälpa oss att spela in en video till låten.
-Va? Nej, du skojar! Utbrast jag och Kajsa skakade på huvudet.
-Fett kul, ellerhur?
-Jaaaaaaaaaaaa! Sa jag högt och glatt. Folk tittade lite konstigt på mig och jag kände hur jag skämdes. Kajsa log åt mig och vi började skratta.

Det var kaos i vår klassrum innan vi kunde börja vår lektion. Men när Pernilla väl satt klassen i arbete tog hon med mig ut från klassrummet.
-Så, har du bestämt en låt? Sa hon och log sitt vänliga leende. Jag nickade.
-Ja. Jag tänkte spela in What makes you beautiful, med One Direction.
-Ah, hade knappt förväntat mig annat. Jag skrattade lite och hon fortsatte,
-Men, vad bra då. Jag vet inte om du hört det, men ni ska samarbeta med foto/film eleverna, och du kommer samarbeta med Emil. Du vet vem han är va?
Jag nickade mot henne. Emil. Emil Svensson som alla tjejer gillade och den enda snygga killen på denna skolan. Shit. Jag hade haft en liten crush på honom sen jag såg han för första gången. Hur skulle detta bli?


Nu i de första delarna blir det inte så spännande, men vi måste bygga upp novellen. Ni måste lära kännea personerna osv. Vi har tänkt igenom denna novellen noga och One Direction kommer komma in på något sätt, men snälla, stressa oss inte, för då blir det helt fel! 

Blogg.se har ju en ny funktion, att man kan svara på kommentarer direkt på bloggen, vilket vi ska försöka använda oss av. Så, vi kommer försöka svara på alla kommentarer och om ni då ställer en fråga i en kommentar så kan ni gå in på kommentarsidan senare och se om vi svarat. Smart va? 

Blev en del såhär i natten, men bättre än inget. Kommentera på :)


2012-06-17

A moment changed everything - Del 2


 
-Vi som går musik får chansen att spela in en låt, och de som går media ska hjälpa oss att spela in en musik video! Sa jag glatt och Vanessa log.
-Och jag får sitta och plugga matte…
-Ditt val..
Hon skrattade och slog till mig.
-Så, vad ska vi göra?
-Titta på Gossip girl? Frågade jag och Vanessa nickade.
-Du läste mina tankar!

 

10 januari 2012

Klockan är bara kvart över sju och jag är uppe! Idag är det dags för skola, vilket faktiskt känns helt okej. Bussen går om en halvtimme, så det är väl dags att äta lite frukost innan det är dags att springa till bussen. /Melissa.

Som jag skrivit i mitt blogginlägg, jag fick springa till bussen genom all snö som låg på marken och kylan slog mot mig. Samtidigt som jag sprang tittade jag mig omkring, snön låg så fint på träden. Jag hann precis i tid och lyckades få en plats i bussen bredvid Vanessa. Jag satte i en av mina hörlurar i örat och satte på min absoluta favoritlåt, One thing. Jag lutade huvud bakåt och blundade. Och tänkte. Jag gillade inte skolan så mycket, men jag visste vad vi skulle börja denna termin med och därför var jag spänd på att få komma dit och få reda på mer.

-Hejdå, vi ses sen, sa Vanessa och jag nickade. Vi gick åt varsitt håll och på vägen mot mitt skåp träffade jag på tre killar från min klass.

-Hej Melissa, sa Linus och jag kollade frågande på honom.
-Sen när började du snacka med mig?
-Sen.. nu, sa han och jag log mot honom.
-Hej på dig med. Haft ett bra lov?
-Jadå! Vad fick du i julklapp i år då?
-En locktång, en parfym, pengar, godis, presentkort.. och.. ja, mer kommer jag inte ihåg.
-Så, ni firar jul i januari? Jag suckade för mig själv och han skrattade åt mig. Samma sak gjorde Hannes och Filip som gick bredvid.
-Roligt, sa jag och de nickade.
-Faktiskt!
Jag gick fram till mitt skåp och hängde in min varma vinterjacka. Jag skakade huvudet. Första dagen i skolan och jag tre killar lyckas lura mig. Bra start.
Första dagen skulle inte vara helt enligt schemat, istället för att ha historia första lektionen skulle alla ha mentorstid i sina klassrum. Vi skulle prata lite om vad som skulle hända denna terminen och hur vi skulle göra med våra projekt.

-Hej alla, och välkomna till en ny termin med nya utmaningar, sa Pernilla som var min mentor och även min sånglärare.
-Jag hoppas ni har haft ett bra jullov och är taggade inför denna vårterminen, fortsatte hon eftersom ingen svarade på det hon sa innan. Alla satt helt tysta i klassrummet och det var väldigt ovanligt. I vanliga fall brukade alla sjunga och spela trummor på bänkarna, men något kändes annorlunda. Kanske var det på grund av den nya terminen där vi skulle hålla på med en del olika projekt.
-Som ni redan vet så ska alla få spela inte varsin låt i studion vi har här i skolan, sa Pernilla och hela klassen jublade. Men jag blev lite osäker eftersom jag aldrig hade varit i en studio förr, men någon gång skulle ju vara första gången och detta skulle bli riktigt kul.
-När ska vi börja med det? Frågade Linnea ivrigt.
-Vem ska börja spela in? Frågade Ida och hon lät minst lika ivrig som Linnea. Hela klassen öste på med frågor medan jag och Kajsa pratade i mun på varandra. Alla var väldigt ivriga för vad vi skulle göra och det kunde jag verkligen förstå. För vem vill liksom inte spela in i en studio? Tänk att ha det som ett jobb, stå i en studio hela dagarna och skapa musik. Det är som en dröm, jag önskar att jag levde i den världen och jag hoppas verkligen på att jag skulle få leva där inom en snar framtid.
-Lugna er nu lite, annars får ni kanske inte reda på något, sa Pernilla och alla blev tysta nästan direkt.
-Vi börjar redan imorgon, vilket betyder att alla måste ha valt låt tills då. Jag har även lottat vem som ska börja och allt, så listan över ordningen ligger här framme, sa hon och pekade på sin kateder. Max och Anna som satt allra längst fram sträckte sig nyfiket över sina bänkar för att få en blick över listan, men snabb som Pernilla var flyttade hon bort listan för att de inte skulle se och de suckade.
-Snälla, kan vi få veta ordningen nu? Frågade han lite otåligt.
-Eller i alla fall vet vem som ska börja! Sa Anna.
-Den som ska börja och spela in imorgon är…Melissa! Sa hon högt och jag hoppade till. Skulle jag börja? Redan imorgon. Vilken låt skulle jag välja? Tankarna på vilken låt jag skulle ha snurrade runt i mitt huvud. Det var ju så många låtar jag hade velat spela in, detta skulle bli ett svårt val.

-Så vilken låt ska du välja? Frågade Kajsa mig när vi hade kommit ut i korridoren och var på väg mot skåpen för att hämta engelskböckerna till nästa lektion.
-Jag har ingen aning, det finns så många låtar jag hade velat spela in.
-Får jag gissa på att de flesta låtarna du väljer mellan är låtar av One Direction? Frågade hon och jag sken upp i ett leende samtidigt som jag nickade.
-Ja, hur visste du det? Frågade jag förvånat.
-Det var inte så svårt att gissa, eftersom jag vet att du gillar de där killarna ganska mycket, sa Kajsa med ett leende och puttade till mig i sidan. Vi fortsatte gå mot skåpen och jag började känna hur paniken inför morgondagen kom krypande för jag hade ingen aning om vilken låt jag skulle välja.


Vi hoppas ni kommer gilla denna novellen. Vad tycker ni än så länge om novellen, även om den precis har börjat? Kan den bli bra, tror ni? 
Vi har även fått in en ny design, vad tycker ni? Själv gillar vi den! :)


2012-06-17

A moment changed everything - Del 1


1 Januari 2012


Nu är det ett nytt år, med nya möjligheter. 2011 var kanske inte ett av mina bästa år, men jag kan inte få saker ogjort nu. Jag har stora drömmar och mål, och jag ska inte låta något hindra mig. Jag vill ju bli en artist, som är känd i framförallt USA. Träffa på andra kändisar och bevisa att drömmar blir sanna. Visa för folk att man inte ska ge upp, för om man vill, så kan man. Jag ska, någon gång i mitt liv, uppträda på Madison Square Garden i New York.
Okej? Tänker ni. Men hallå? Dröm stort. Att uppträda i skolan är inte min högsta dröm, men att uppträda på Madison Square Garden, DET är min dröm. Hur knäppt och galet det än låter, så ska jag kämpa. Det kommer ta år och månader, men en dag står jag där. On the top of the world.

Annars då? Nyårsfesten jag var på igår var hur rolig som helst. Firade in det nya året med några av mina närmsta vänner och några jag aldrig träffat förut. Nu gör vi 2012 till ett bra år. Det ska jag se till!
/Melissa.

-Melissa, frukost, ropade mamma och jag slog igen datorn.
-Kommer, ropade jag tillbaka och gick ner för trapporna.
-Så, hur var festen igår? Frågade mamma och jag log.
-Jo, den var bra, och rolig!
-Du blev inte allt för full va?
Jag skrattade till.
-Mamma, nej. Då hade jag väl inte stått här nu!
-Sant. Varsågoda att ta frukost!
-Tack, sa jag och min bror Simon i kör.
Simon var 4 år yngre än mig och även om han kunde vara riktigt jobbig och störig, så var han snäll. Det skilde några år på oss, men ändå kunde vi snacka med varandra om mycket, hur töntigt det än lät.

Jag gick upp till mitt rum och tog upp min mobil. Ett nyss sms från Vanessa, min allra bästa vän. ”Hejsan, hur mår du idag? Lust att titta på en film eller något?..”. Jag skrattade lite för mig själv och log. ”Jag mår bra, vad trodde du? Ja visst, kan jag komma om en halvtimme?”. Vanessa och jag hade varit vänner sen vi varit små. Hon hade alltid funnits där för mig och hon var en vän jag kunde berätta allt för. Jag gick mot badrummet för att fixa mig lite. Lite av gårdagens smink var kvar, men det var inte så farligt. Jag tvättade bort det med lite varmt vatten innan jag kladdade på lite ny mascara. Jag borstade igenom mitt ljusbruna, långa hår och suckade. Det var så tråkigt och slitet. Det hade varit skönt att klippa av det en bit, men jag vågade inte. Jag gick in på mitt rum och öppnade min garderob och drog en djup suck igen. Vad skulle jag ha på mig? Jag tog fram ett par mörka jeans med hög midja som jag slängde på sängen och började leta efter en tröja. Jag hittade min absoluta favorit tröja. En stickad vit, mjuk och varm långärmad tröja. Jag nickade för mig själv, tog ut tröjan och stängde garderoben.

Jag tog min mobil i handen, tog en sista titt i spegeln och gick sedan ner för trappan.
-Mamma, jag går till Vanessa, sa jag och gick mot dörren. Jag tog min tjocka vinterjacka på mig och hoppade i mina sköna vinterskor.
-Okej, va hemma vid sju tiden, vi ska äta då.
-Jaja, jag lovar, sa jag och gick ut. Jag hade inte tittat ut tidigare och jag möttes av en snöstorm. Kanske inte storm, men snö i alla fall. Jag tog upp hättan på min jacka och gick med snabba steg. Sån tur var så bodde Vanessa bara några hus bort från mig, så jag behövde inte gå så långt.

-Heeej! Utbrast Vanessa när hon öppnat dörren. Jag skrattade lite lätt och log.
-Hej!
-Har du sett alla nya bilder på killarna? Åhh dom är såååå snygga asså wah…
Jag skrattade åt henne, även om jag var likadan själv.
-Nej, vad har jag missat? Sa jag och hon drog i mig.
-Kom!

-Åhh, varför är dom så snygga? Utbrast vi båda samtidigt, och sedan skrattade vi.
Om det var någon vi gillade, så var det One Direction. Vi hade inte haft chansen att träffa dem när de varit i Sverige i somras då vi bodde cirka nio timmar där ifrån, men jag var ju en sån person som vågade drömma. Vanessa däremot, hon hade gett upp sitt hopp, men jag vägrade.
-Så, ska det bli kul att börja skolan igen? Frågade Vanessa och jag nickade ivrigt.
-Jaa, vi ska göra ett jätteroligt projekt!
-Vadå?
-Vi som går musik får chansen att spela in en låt, och de som går media ska hjälpa oss att spela in en musik video! Sa jag glatt och Vanessa log.
-Och jag får sitta och plugga matte…
-Ditt val..
Hon skrattade och slog till mig.
-Så, vad ska vi göra?
-Titta på Gossip girl? Frågade jag och Vanessa nickade.
-Du läste mina tankar!


Här har ni del 1 utav A moment changed everything. Tack för alla kommentarer på sista delen av Enchanted by you, roligt att läsa att ni gillat den!


2012-06-17

A moment changed everything - Handling

Melissa Falk är en 17-årig tjej från en liten liten by ifrån norra Sverige, rättare sagt Strömfors som ligger cirka 3 mil ifrån Skellefteå. Det är en tjej med stora drömmar, men hur ska hon gå till väga för att uppfylla sina drömmar? Att bo i en liten håla som Strömfors hjälper verkligen inte. Melissa driver också en egen liten blogg, MelissaMusic.blogg.se där hon lägger upp covers hon gjort. Melissa går andra året på Anderstorpskolan i Skellefteå, där hon går Estet med inriktning musik. Plötsligt en dag vänds hennes liv upp och ner, men på vilket sätt? Till de bättre eller sämre?

 


Detta är handlingen till A moment changed everything. Vi hoppas ni kommer tycka om novellen och att ni vill stanna kvar och läsa! 

Om någon av er råkar bo i Skellefteå/Strömfors så tro inte att vi har letat upp någon osv. Vi tryckte på en plats på google maps och ville hitta en liten by, vilket blev Strömfors. Vi behövde ha en större stad som låg nära, vilket blev Skellefteå och sedan kollade vi upp vad där fanns för gymnasium. Så, om ni råkar bo i Skellefteå (eller Strömfors?) eller gå på Anderstorpskolan, så tro inte att vi letat upp just er, det blev såhär helt slumpmässigt! :)


2012-06-17
Kategori/Novell: Enchanted by you

Enchanted by you - del 97 - THE END

 

Johannas perspektiv

-Du är världens bästa, sa jag innan jag gapade och Niall gav mig jordgubben
-Du med, sa han och jag log mot honom. Våra blickar möttes och vi förde våra huvud allt närmre varandra. Våra läppar möttes och kyssen blev allt mer passionerad. Han la sina händer på min kinder och jag hade mina händer på hans mage. Vi stannade upp och bara log mot varandra. 

-Jordgubbarna får vänta, sa Niall och jag flinade. Jag kysste honom och ”råkade” ramla över honom. Vi båda log mot varandra och vårt intensiva kyssande fortsatte. Det var här jag ville vara, för evigt. Nialls läppar tryckta mot mina. Det kunde knappt vara bättre.
_________________________________________________________________________________________________________________
Amandas perspektiv

Morgonen därpå vaknade jag av att Louis snarkade. Jag skrattade lite för mig själv och gick till fönstret för att rulla upp rullgardinen. Jag tänkte inte riktigt på att Louis kanske ville sova mer, för när jag väl rullat upp utbrast han,
-Uh, Amanda, rulla ner!
Jag flinade åt honom och han tryckte ner sitt huvud i kudden.
-Dags att vakna, sa jag och satte mig bredvid honom. Han vände sig om och la sig på ryggen istället, samtidigt tog han sin kudde och la den över hans ansikte och tryckte den mot sig.
-Åh, jag orkar inte gå upp, jag vill inte, mumlade han mot kudden. Jag ryckte bort kudden och Louis blinkade flera gånger mot det skarpa dagsljuset. Han såg lite sur och irriterad ut, men jag böjde mig ner och mötte hans läppar i en kyss som han besvarade. Det kändes så bra, att sitta här på sängen och kyssa en nyvaken Louis. Vi avslutade kyssen och han log stort. Jag fick han att le, det gjorde mig glad.
-Kan du gå upp nu? Du har fått din lilla morgonkyss, sa jag med ett leende och höll i hans ena hand.
-Men snälla, låt mig få sova i tio minuter till, sa han bedjande och försökte med något som skulle föreställa en hundvalpsmin. Jag skakade på huvudet mot Louis.
-Nej, inte idag. Vi måste göra oss färdiga så vi kan säga hejdå till Kayla som lämnar oss idag, sen ska vi iväg till stället där ni ska ha konserten för ni ska ha soundcheck.
-Hur kan du veta allt detta? Frågade han förvånat.
-Jadu, jag har mina kontakter och någon måste ju hålla reda på dig, sa jag och Louis log stort.
-Jag är glad att jag har dig, sa han och sträckte ut sina armar för att jag skulle komma ner till honom och ge han en kram. Jag gjorde som han ville, jag böjde mig ner och kramade om honom hårt.

Nialls perspektiv

Vi stod nere i lobbyn på hotellet för att säga hejdå till Kayla, alla var samlade. Jag, Johanna, Louis, Amanda, Harry, Julia, Zayn och Liam, alla stod och kramade Kayla i en stor gruppkram. Det kändes både bra och dåligt att vi inte skulle ses mer nu, hon var ju trots allt en av mina bästa barndomsvänner, men det kändes bra för då skulle jag kunna lägga mycket mer tid på Johanna, vara med henne mer. Jag hade lite skuldkänslor för att jag hade gjort Johanna ledsen eftersom hon tyckte jag var för mycket med Kayla, men jag hoppades att hon förstod mig. Johanna var den enda tjejen jag ville ha att bara krama om och mysa med, hon var den enda jag ville kalla för ”min”.
Vi stod inte i gruppkramen längre, utan Kayla gick och kramade om alla. Hon kramade om Johanna och jag kunde se hur hon viskade något i Johannas öra och Johanna sken upp i ett stort leende. Självklar blev jag ganska nyfiken på vad hon sa, men jag antar att jag skulle få reda på det senare.
Kayla kom fram till mig och kramade om mig hårt och länge.
-Hejdå Niall, hoppas vi ses snart igen, sa hon och det hoppades verkligen jag med. Att inte ha någon aning om när man skulle kunna få möjligheten att träffas igen var nog det som gjorde att saknade blev större.
-Det hoppas jag med, hejdå, sa jag samtidigt som vi kramade om varandra.
Vi släppte taget om varandra, Kayla tog sina väskor och tittade på oss.
-Tack för att jag har fått vara med er, sa hon med ett leende.
-Tack själv, sa Liam och Kayla vände sig osäkert om och började gå mot utgången av hotellet. Hon vände sig om och vinkade innan hon gick ut. Jag suckade tungt och började gå mot hissen för att ta mig mig upp till mitt och Johannas rum. Plötsligt kände jag hur någon la armen om mig och jag tittade upp, jag tittade rakt in i Johannas ögon.
-Hur känns det nu? Frågade hon och tittade på mig.
-Det känns faktiskt ganska bra, för jag vet att jag alltid kommer att ha dig vid min sida, sa jag och jag kunde se hur Johanna rodnade. Hon kom närmre mig och kysste mig snabbt. Johanna gjorde mig glad och inget kunde egentligen vara dåligt med henne vid min sida.
-Men vad viskade Kayla till dig? Frågade jag nyfiket.
-Det du, det skulle du alt vilja veta va? Sa hon och tittade finurligt på mig.
-Men säg!
-Hon sa bara att hon var glad över att det var just jag som var din flickvän, hon tyckte jag var bra för dig, sa hon. Det bubblade inom mig av glädje. Det kändes så bra att Kayla hade sagt det, särskilt att hon hade sagt det till Johanna.

Julias perspektiv

Vi stod bakom scenen medan det var soundcheck, det var så roligt att lyssna och titta på killarna när de bara tramsade runt på scenen. Harry kollade ut mot mig ganska ofta och gav mig ett leende. Än hade inga fans kommit in i arenan eftersom insläppet inte hade börjat än. Jag märkte hur Harry tittade på mig och började gå ut mot mig.
-Kom här, sa han och tog tag i mig för att dra ut mig på scenen. Johanna och Amanda stod sidan om och tittade osäkert på varandra som om de inte visste om de skulle följa efter.
-Kom ni också, sa Harry och viftade med handen för att visa att de skulle komma.
När jag kom ut på scenen och såg hela arenan blev jag chockad av hur stort det var. Jag kunde inte riktigt förstå att min pojkvän och mina bästa killkompisar skulle stå här för att sjunga och ge järnet om bara några timmar.
-Var ska vi sitta någonstans? Frågade jag nyfiket.
-Jag hoppas vi har bra platser, sa Amanda och skrattade.
-Ni ska faktiskt inte sitta i publiken idag, sa Harry och jag förstod inte riktigt. Skulle vi inte få se deras konsert?
-Men ska inte vi få se konserten? Frågade Johanna ledsamt.
-Klart ni ska se den, ni har bara de bästa platserna, svarade Harry glatt.
-Var är de platserna då? Frågade Amanda nyfiket, och jag förstod henne för jag ville också veta var vi hade våra platser.
-Ni ska titta från scenen, eller jag ni ska sitta sidan om scenen. Ungefär där ni stod innan Harry drog ut er här, sa Louis.
-Det var faktiskt Harry, Louis och Niall som ville att ni skulle sitta där så de kan få lite pussar när vi springer ut och byter om, sa Zayn och Louis slog till honom.
-Är det inte alls, sa Louis generat.
-Kom igen Louis, det är det visst, fortsatte Zayn.
-Okej, kanske lite...men det känns liksom extra bra om ni sitter där, så vi får lite extra stöd, sa Louis. Vi skrattade åt deras diskussion och sedan blev killarna tillsagda att skärpa sig.

Några timmar senare var konserten var i full gång och killarna gav verkligen allt. Vi stod backstage och var helt förtrollade av deras röster och hur de rörde sig på scenen. Ännu mer förtrollade blev jag när Harry tittade ut mot mig när han tog en av sina höga toner i Gotta Be You, allt kändes så overkligt.
Låten tog slut, musiken och sången från killarna tystnade. Jag hörde publikens jubel och skrik ökade när Harry började prata och jag försökte lyssna väldigt noga på vad han sa.
-Vi vill ta upp tre väldigt speciella tjejer på scenen nu, sa Harry och jag hoppade till. Vad menade han? De skulle väl inte ta upp oss på scenen? Det kanske bara var några fans de ville ta upp? Jag började skaka av nervositet för jag förstod inte vad det var som skulle hända nu. Paul kom snabbt mot oss och sa att vi skulle ut på scenen. Johanna och Amanda kämpade emot lite.
-Men varför ska vi upp på scenen? Frågade Amanda nervöst.
-Louis, Harry och Niall ville ha er där uppe under en låt, sa Paul med ett leende. Både Amanda och Johanna såg väldigt nervösa, oroliga och rädda ut, men jag förstod dem för så kände jag mig också.
Harry, Niall och Louis kom mot oss på scenen och mötte oss, medan Liam och Zayn stod och log mot oss. Harry räckte fram sin hand mot min och han tog tag i min hand. Jag hörde hur fansen skrek men jag brydde mig inte om det nu. De förde oss mot soffan som stod mitt på scenen och vi slog oss ner. Jag hade absolut ingen aning om vad det var som egentligen hände, jag kände mig bara så förvirrad och de kändes som jag drömde.
-Denna låten tillägnar vi till er, Johanna, Amanda och Julia, sa Niall och tittade mot oss. Introt till More Than This började spelas och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Glädjetårarna trängde sig fram och jag log riktigt stort, detta kunde bara inte vara sant. När Harry sjöng tittade han rakt in i mina ögon och den blicken gick rakt in i mitt hjärta. Fansen skrek men jag kunde inte tyda vad de sa eftersom alla skrek olika saker. Där satt vi, jag, Amanda och Johanna, på en stor scen med våra absoluta favorit killar bakom oss och var helt fyllda av glädje, lycka och kärlek. Att dem tillägnade just denna låten till oss. Det kändes galet.
När låten började lida mot sitt slut satte sig Harry och Niall på varsitt armstöd, medan Louis sjönk ner i Amandas knä. Liam och Zayn ställde sig bakom soffan. De sjöng den sista versen och jag mötte Amandas blick. Hon hade lagt sitt huvud mot Louis rygg och hon log stort. Mina ögon var fyllda med glädjetårar och när låten väl var slut så reste sig killarna upp, räckte fram sina händer och vi gick upp från soffan.
-Ni måste gå av scenen igen, viskade Harry i mitt öra och jag nickade mot honom. Jag drog lite lätt i Amanda och Johannas tröja och de fattade vad jag menade.
-Jag älskar dig, hörde vi hur Niall, Louis och Harry ropade när vi sprang av scenen. Vi alla hoppade till av lycka och kramade om varandra hårt.
_________________________________________________________________________________________________________________
The end!
Vill bara tacka för alla kommentarer vi fått under denna novellen. Vi har fått riktigt många kommentarer på alla delar och det är något vi verkligen uppskattar! 
Som sagt har vi nu i över ett år suttit och skrivit massa delar till tre olika noveller, och det här blir den sista delen på denna novellen.
Men, vi tänker inte sluta skriva, så imorgon klockan NIO kommer handligen för nästa novell komma upp. Och del  ett kommer upp under middagstid. 
Det skulle varra jättekul om ni la ner några sekunder på att kommentera vad ni tyckt om denna novellen, och vad vi kan förbättra! Massa kramar till er alla :)

btw, blev tyvärr ingen livechat, kanske händer någon annan dag.


2012-06-16
Kategori/Novell: Enchanted by you

Enchanted by you - del 96

 

Nialls perspektiv

Jag drog mig sakta ur kramen och la min panna mot henne. Hennes ögon var fyllda av tårar, men jag insåg att det var glädjetårar och jag kunde se ett leende på hennes läppar. Jag kände hennes andetag mot mig, jag kom närmre henne och mötte hennes läppar försiktigt. Jag älskade henne verkligen, hon var det bästa som hade hänt mig och jag menade verkligen allt jag sa till henne. 

_________________________________________________________________________________________________________________ 

Johannas perspektiv

När jag hörde de meningarna från Niall, visste jag verkligen inte vad jag skulle ta mig till. Det var det vackraste någon någonsin hade sagt till mig. Jag älskade honom verkligen och han var den enda jag ville ha. Men jag förstod nu att Kayla bara var en vän för honom och inget mer, vilket gjorde mig väldigt lättad och glad. Jag ville inte att någon skulle få avbryta den stunden jag och Niall hade nu, det var som det bara fanns vi och ingen annan. Det var ju bara vi här, men det kändes som det bara fanns vi överhuvudtaget. Jag var djupt försjunken i mina tankar och tittade rakt in i Nialls blåa ögon.
-Vill du gå ner och äta något? Sa Niall plötsligt, och jag drog lite på munnen. Att han alltid skulle tänka på mat, men det gjorde inte mig något för jag tyckte bara det var gulligt.
-Ehm, nej…jag är inte hungrig, sa jag tveksamt fast jag visste att jag var ganska hungrig. Precis när jag hade svarat honom kurrade min mage ganska högt och Niall log.
-Inte hungrig? Det låter ju som det åskar i din mage, sa han och skrattade.
-Okej, jag är ganska hungrig. Men jag har en macka i min väska som jag kan äta, sa jag glatt och Niall tittade konstigt på mig.
-Har du en macka i väskan? Frågade han och jag nickade glatt.
-Ja, då är det tydligen inte bara jag som tänkte på mat hela tiden. Du är ju nästan värre än mig för jag brukar inte ha mat med mig vart jag än går. Detta förklarar nog varför jag älskar dig, sa han och jag kunde inte hålla mig för skratt. Jag lugnade mig lite med mitt skratt och Niall kysste mig försiktigt och jag besvarade kyssen lite mer passionerat.
När vi hade avslutat kyssen gick jag mot min handväska för att ta min macka, men jag han inte ända dit förrän Niall stoppade mig.
-Var ska du? Sa han generat. Varför han rodnade hade jag ingen aning om men jag tyckte det var hur gulligt som helst.
-Jag ska bara hämta min macka, sa jag och pekade på min väska. Niall skakade på huvudet, och jag fattade inte varför han gjorde det heller.
-En macka räcker inte, jag är också lite hungrig så vi beställer room service, sa han glatt.
-Men jag är inte så hungrig, sa jag men Niall tog upp telefonen som fanns på hotellrummet och log mot mig.

En stund senare kom room service med det Niall hade beställt och det var en hel del.
-Niall, vi kommer inte orka äta allt detta, sa jag och pekade mot vagnen med mat.
-Men det behöver vi inte, jag beställde lite av varje för jag visste inte riktigt vad du ville ha, sa han.
-Men du hade ju kunnat fråga mig vad jag ville ha, sa jag och la min arm om honom.
-Jag tänkte inte på det då, sa han och jag flinade. Jag tog en tallrik med kyckling och pommes och satte mig på sängen för att äta. Doften av all sorts mat var både god och äcklig, jag visste inte vad jag tyckte.
Vi åt vår mat under tystnad och Niall åt verkligen mycket. Man kunde nästan tro att han inte hade ätit på flera dagar, fast han åt för någon timme sedan.
-Hur kan du egentligen äta så mycket utan att bli tjock? Frågade jag med ett leende.
-Tror det finns något som kallas för talang? Sa han och gjorde en oskyldig min.
-Ha, talang i att äta utan att bli tjock, det hade jag behövt, sa jag och tittade ner mot min kropp. Jag kände hur det gungade till i sängen och såg att Niall hade hoppat närmre mig. Han la sin arm om mig och tittade förvånat på mig.
-Du är perfekt som du är, sa han och kysste mig. Det kändes som ett glädjerus spred sig genom hela min kropp. Jag kände hur jag blev varm om kinderna. Niall var den underbaraste pojkvännen man kunde ha, han var perfekt på alla sätt och vis.
-Och du är så söt när du rodnar, sa han och pussade mig på näsan. Jag svarade inte, jag njöt bara av att ha honom nära, med hans arm om mig. Jag satt tätt intill honom och drog in hans doft, han luktade så gott och jag hade kunnat vara intill honom för evigt.
-Vet du vad jag mer beställde? Frågade han glatt och jag blev bara så nyfiken.
-Nej, vad!? Sa jag nyfiket.
-Vänta här, sa han och reste sig upp. Han gick mot vagnen, men jag kunde inte se vad det var han tog fram.
-Jag får se vad det är, sa jag ännu mer nyfiken.
-Nej, gå och byt om till pyjamas först, sa han och jag gjorde direkt som han sa för att snabbare få reda på vad det var.

När jag kom ut från toaletten efter att ha bytt om tittade jag mot sängen. Där stod ett fat fullt med chokladdoppade jordgubbar och Niall satt på sängen i bara tröja och kalsonger.
-Kom här, sa han och jag gick mot honom. Han tog upp en jordgubbe och förde den mot min mun när jag hade satt mig i sängen. Jag älskade både jordgubbar och choklad, så detta var en perfekt blandning.
-Du är världens bästa, sa jag innan jag gapade och Niall gav mig jordgubben
-Du med, sa han och jag log mot honom. Våra blickar möttes och vi förde våra huvud allt närmre varandra. Våra läppar möttes och kyssen blev allt mer passionerad. Han la sina händer på min kinder och jag hade mina händer på hans mage. Vi stannade upp och bara log mot varandra.
-Jordgubbarna får vänta, sa Niall och jag flinade. Jag kysste honom och ”råkade” ramla över honom. Vi båda log mot varandra och vårt intensiva kyssande fortsatte. Det var här jag ville vara, för evigt. Nialls läppar tryckta mot mina. Det kunde knappt vara bättre. 
_________________________________________________________________________________________________________________
Inte alls många delar kvar av denna novellen... typ en.
Idag (16/6) är det exakt ett år sedan vi började skriva på en novell, vilket var Sverigest FÖRSTA novell (The way to my life) och eftersom vi har lite ett-års jublieum eller vad man ska kalla det, så dagen till ära kommer det hända lite stuff på bloggen.

En sak som Johanna tänkte på var om vi skulle ha en liten livechat på lördagskvällen, vad säger ni? Skulle det varit kul? Kommentera!


2012-06-14
Kategori/Novell: Enchanted by you

Enchanted by you - del 95

Amandas perspektiv

Jag knackade lite på dörren innan jag öppnade. Jag öppnade dörren försiktigt och såg att Johanna satt i sängen och höll på med sin mobil.
-Hej, sa jag tyst och Johanna kollade upp.
-Hej, sa hon.
-Gråter du? Frågade jag när jag såg att hon var lite röd i sina ögon.
-Nej jag bara... eh...
-Johanna, vad är det? Jag märker att du betett dig annorlunda Berätta.

_________________________________________________________________________________________________________________
-Nej, det är bara... jag vet inte.
-Jo, det vet du.
-Men, Niall bara är med Kayla hela tiden. Jag vet att dom är vänner, men liksom. Han har inte snackat så mycket med mig och jag vet, tänk så vi...
-Johanna, Kayla och Niall har varit vänner sedan de föddes och inte träffats på riktigt länge. Hon ska ju bara vara med tills imorgon middag och du måste förstå att Niall vill snacka lite med henne!
-Ja, men... ja, okej.
Jag log mot henne.
-Kom nu, du måste äta.
-Nej, jag vill inte ha något.
-Men, jo. Du måste äta Johanna!
-Jag har en macka i min väska, jag tar den. Jag lovar.
-Ja, okej. Lova det!
-Ja.

Johannas perspektiv

Amanda gick ut och dörren smällde igen och jag kollade mot min väska som låg på andra sidan sängen. Samtidigt fick jag syn på Niall mobil. Jag tog upp den och kollade vad klockan var. Halv nio. Jag låste upp mobilen, men det kom upp att man behövde en kod. Jag slog in 1309, då jag tänkt att det var hans födelsedag och till min glädje så var det rätt. Jag undrade varför han inte hade den med sig, men det gjorde inte mig något. Det första jag gjorde var att gå in på hans sms. Jag ville egentligen inte, och jag kände mig taskig, men ändå gjorde jag det. Den senaste han smsat med var Kayla Jag tryckte mig in på deras konversation och det senaste smset, som Niall skickat, löd ”ja, vi ses där nere om några minuter. Saknar dig redan! ;)”
Jag suckade för mig själv och låste mobilen. Jag ville inte tro något, men jag kunde inte hjälpa det.

Nialls perspektiv

Klockan var fem över nio, och jag tyckte det var tråkigt att inte Johanna var här. Amanda hade trots allt snackat med henne, men jag kände att jag borde gå upp till henne. Jag hade ju umgåtts med alla nu i några timmar, medan Johanna hade fått vara helt själv.
-Eh, ursäkta mig men jag går upp till Johanna, sa jag och alla nickade. Jag mötte Amandas blick och hon log mot mig.

Jag tog hissen, där jag fick stå tillsammans med en gammal man som luktade rök. Sån tur var så skulle jag av innan honom och jag hostade till när jag kom ur hissen. Jag gick till vårt hotellrum och låste upp. Johanna satt i sängen och hon kollade upp när jag kom in.
-Hej, sa jag och stängde dörren efter mig.
Hon sa inget, så jag satte mig på sängkanten.
-Vad är det? Frågade jag och hon suckade.
-Om du gillar Kayla, varför tar du då med mig på er turné precis som om jag inte ska märka något? Jag fattar du gillar henne.
-Johanna, snälla. Vet du så bra vänner vi är? Jag och Kayla har umgåtts sen vi var riktigt små. Hon är en person som jag alltid litat på, och hon åkte med för att hon skulle ändå hit, så vi ville passa på att träffas lite. Jag gillar henne, som vän. Du är tjejen jag är kär i, lita på mig Johanna.

-Men jag ser ju hur du tittar på henne, sa Johanna tyst och tittade ner i sängen.
-Kom här, sa jag och sträckte fram handen mot henne, för att visa att hon skulle komma upp till mig. Hon tog tag i min hand och jag drog fram henne mot mig. Jag tog tag i båda hennes händer och tittade in i hennes ögon.
-Johanna, jag har inte träffat henne på riktigt länge. Hon har funnits där för mig ända sedan jag var liten, sa jag och Johanna suckade.
-Ja men det kvittar, du tittar ändå på henne väldigt speciellt. Det känns precis som du inte ser mig när hon är i närheten, sa Johanna och släppte mina händer. Hon vände sig om och gick mot dörren. Jag suckade och gick efter. Kunde hon inte bara förstå att Kayla inte var något annat än en vän till mig? Det var Johanna som hade den största platsen i mitt hjärta. Jag tog tag i hennes hand precis innan hon hann till dörren. Hon vände sig om och tittade besviket på mig.
-Vänta, var ska du?
-Vet inte, jag vill hem. Det är ingen bra idé att jag är här, eftersom du inte vill vara med mig, sa hon och en tår rann nerför hennes kind. Försiktigt lyfte jag upp min hand mot hennes ansikte och torkade bort tåren.
-Men snälla, förstod du inte vad jag sa innan? Det är dig jag är kär i, de känslorna jag har för dig har jag absolut inte för Kayla.
Johanna sa inget, hon tittade bara ner i golvet. Jag satte försiktigt två fingrar under hennes haka för att lyfta upp hennes huvud, så jag kunde se in i hennes ögon. Hennes hand som jag höll i kramade jag om hårt, jag ville aldrig släppa henne.
-Johanna, jag kommer alltid att finnas här för dig, jag kommer aldrig lämna dig. Det är du som gör mig lyckligast och gör så jag verkligen mår bra. Ända sedan första gången jag träffade dig, har du varit den enda tjejen i min tankar, den enda tjejen som jag bara vill kunna hålla om och kyssa, ända sedan första gången ville jag att du skulle bli min. Snälla förstå mig, jag älskar dig, sa jag samtidigt som jag tittade rakt in i hennes ögon. Jag kunde se hur det kom tårar från hennes ögon, men vad hade jag gjort? Gjorde jag något fel när jag sa som jag gjorde?
Jag kramade om henne, jag ville aldrig släppa henne för hon var den enda jag ville ha.
-Niall, det är du som gör mig hel lycklig. Jag har mått så mycket bättre sedan jag träffade dig, du gör så jag kan vara mig själv. Jag älskar dig också, sa hon. Att höra de orden från henne var det bästa jag någonsin hört, det kändes nästan som jag svävade på moln.
Jag drog mig sakta ur kramen och la min panna mot henne. Hennes ögon var fyllda av tårar, men jag insåg att det var glädjetårar och jag kunde se ett leende på hennes läppar. Jag kände hennes andetag mot mig, jag kom närmre henne och mötte hennes läppar försiktigt. Jag älskade henne verkligen, hon var det bästa som hade hänt mig och jag menade verkligen allt jag sa till henne.

_________________________________________________________________________________________________________________

What will happen now?.... Fortsätt kommentera :)
/Angelica & Johanna


2012-06-13
Kategori/Novell: Enchanted by you

Enchanted by you - del 94

Johannas perspektiv

Men tänk så skulle hon och Niall sitta och sms:a med varandra hela tiden och han skulle inte ha tid för mig. Att han skulle ligga och le mot sin mobil istället för att hålla om mig när vi skulle sova. Tankarna skrämde mig och det var något jag egentligen inte ville tänka på.
-Jaha, eh, vad kul då, sa jag lite stelt och log lite.
-Ja, och eftersom jag och Niall inte träffat varandra på... 3 månader så passade vi på nu, sa hon och log mot Niall, som nickade instämmande.
-Ah, vad passande, sa jag och log. Jag vände mig mot fönstret igen och visste inte riktigt vad jag skulle tänka eller tycka.

_________________________________________________________________________________________________________________
Planet hade landat i Frankrike och jag var ganska lättad över det. Flygresan hade varit ganska stel, särskilt mellan mig och Niall. Varför betedde jag mig annorlunda? Kayla var en vän. Hon skulle bara vara med oss tills imorgon. Det var inget mellan henne och Niall. Hoppades jag.


-Har ni er första konsert imorgon? Frågade jag när vi gick genom flygplatsen. Niall nickade mot mig.
-Ja, och ikväll ska vi umgås, bara du och jag, sa han och jag log mot honom.
-Åhh, vad rolig, sa jag och han log. Han la sin arm om mig och jag kände att Kayla tittade på oss.

Vi satt i en bil på väg mot hotellet vi skulle bo på. Ingen sa något, men det var en skön tystnad. Det kändes lite bättre nu när Niall sagt att vi, bara han och jag, skulle ut och äta ikväll. Jag hade inget emot Kayla personligen, jag kände henne inte så värst bra och kunde inte döma henne, men det var som om hon ville ta Niall ifrån mig och det var mer hennes uppförande som jag inte gillade.

Klockan närmade sig halv fyra på eftermiddagen och vi hade ställt våra saker i ordning inne i våra hotellrum. Jag och Niall delade ett rum, Amanda och Louis ett och Harry och Julia ett. Zayn, Liam och Kayla hade vars ett. Jag hade varit lite rädd att Niall skulle erbjuda Kayla att sova i vårt rum, men till min glädje så hade han inte gjort det.
-Så, vart ska vi äta ikväll? Frågade jag Niall som låg bredvid mig i den stora dubbelsängen.
-Eh.. jo, jag snackade med de andra och de tyckte vi skulle äta alla tillsammans, eftersom Kayla är här.. och hon ska ju bara stanna till imorgon, så vi tänkte.. ja, att.. vi kunde ha en kväll, alla tillsammans?
Jag suckade tyst för mig själv och såg framför mig hur kvällen skulle bli. Niall och Kalya skulle sitta bredvid varandra och ha roligt.

Amandas perspektiv

Vi hade bestämt planer för kvällen. Middag med hela gänget nere i hotellets restaurang. Vi hade bestämt att vi skulle träffas där klockan sju och prick klockan sju stod alla nere i lobbyn, redo för en middag med snack och avkoppling. Alla utom Johanna.
-Var är Johanna? Frågade jag och kollade mig runt.
-Hon är på hotellrummet. Hon sa att hon inte mådde bra..
-Men, hon måste äta! Sa jag och Niall nickade.
-Jag vet. Men hon sa att hon nog kommer lite senare, sa Niall och jag nickade.
-Bra!
-Så, ska vi gå in? Frågade Harry och alla nickade. Louis hand kramade om min och jag log mot honom.
-Imorgon ska bara du och jag äta middag, sa han och jag nickade. Vi båda log mot varandra och jag kände mig som världens lyckligaste tjej.

Tiden gick och vi alla åt och blev mätta. Vi snackade och hade roligt. Allt var så perfekt. Jag kände ju inte Kayla så bra, men jag snackade lite med henne själv och hon verkade riktigt snäll.
-Så, har du känt Niall sen du föddes?
-Ja, vi har alltid bott grannar, och han har alltid varit min vän. Jag föddes en dag innan honom så när vi var små brukade vi alltid ha fest för våra vänner tillsammans, och han har alltid funnit där för mig när jag behövt någon att prata med. Han är en sån som vet allt om mig, och jag vet allt om honom
-Aww, sa jag och vi båda log.
-Och jag var en av dem som fick honom att söka till X-factor, sa hon och jag skrattade.
-Då borde många tjejer där ute tacka dig.
-Haha, visst borde dom? Sa hon och vi båda skrattade.
Vi fortsatte snacka, som om vi känt varandra länge. Plötsligt kom jag och tänka på Johanna.
-Skulle inte Johanna komma ner?
-Jo, Niall sa så...
-Oj, ah, ursäkta mig, men jag måste gå och se var hon är.
-Jaja, det är lugnt.
-Niall? Kan jag få nyckeln till ert rum?
-Va? Varför?
-Johanna är väl där?
-Jo, ja det är hon, här är nyckeln, sa han och jag log.
-Tack, sa jag och gick där ifrån med snabba steg.
Ända sen vi åkte hade Johanna betett sig lite annorlunda, men varför? Jag var orolig att det hänt något som hon inte ville berätta och så skulle det inte vara.

Jag knackade lite på dörren innan jag öppnade. Jag öppnade dörren försiktigt och såg att Johanna satt i sängen och höll på med sin mobil.
-Hej, sa jag tyst och Johanna kollade upp.
-Hej, sa hon.
-Gråter du? Frågade jag när jag såg att hon var lite röd i sina ögon.
-Nej jag bara... eh...
-Johanna, vad är det? Jag märker att du betett dig annorlunda Berätta.

_________________________________________________________________________________________________________________
Kommer allt lösa sig? Det är inte såååå många delar kvar av denna novellen. 
Jag har även mejlat den som kommer få designen som jag lotta ut. Superkul att så många var med, och jag kommer försöka göra sånt fler gånger :)
/Angelica & Johanna


2012-06-11
Kategori/Novell: Enchanted by you

Enchanted by you - del 93

Johannas perspektiv

-De har snackat om er tjejer så himla mycket under vecka, dem gillar er verkligen, sa hon och log mot mig.
Va? Hade killarna umgåtts med henne hela veckan? Jag suckade. Kanske hela denna resan skulle bli dålig. Jag tittade mot Julia och Amanda. De båda såg otroligt glada ut där de satt och snackade med Louis, Liam, Harry och Zayn.
-Niall, vet du var toaletterna finns?
-Ja, där borta, sa han och pekade.
-Ah, okej, tack, sa jag och reste mig. Jag hade ju hoppats på att han skulle visa mig vägen, men nej, han var upptagen med att snacka med Kayla.

_________________________________________________________________________________________________________________
Vi satt nu på planet mot Paris och det skulle lyfta om bara några minuter. Till min glädje hade jag fått fönsterplats, det jag älskade mest. En annan positiv sak var att Niall satt bredvid mig, men tydligen skulle Kayla sitta på andra sidan om honom. Jag lutade mig mot fönstret och suckade tungt, denna resa skulle tydligen inte bli så jag hade tänkt mig. Allt skulle bara bli så fel och jag kände att jag bara ville hoppa av planet och åka hem igen, åka hem till Sverige.
-Vad suckar du för? Frågade Niall och log mot mig. Det fick mig att kännas som jag också fanns, men det var inte den känslan jag ville ha. Jag ville ha känslan av att han verkligen ville ha mig där, men det kändes som han hellre hade Kayla vid sin sida än mig. Han såg så mycket lyckligare ut med henne än med mig.
-Äh, jag är bara lite trött, sa jag och direkt när jag hade svarat vände han sig om mot Kayla igen. Var jag ingen för honom nu när hon var här? Det kändes i alla fall som det.

Lampan för att man var tvungen att ha bälte på var tänd, flygplanet körde fortare och fortare på startbanan och det kittlades lite i min mage. Jag kände mig lite yr på grund av trycket när vi lyfte från marken och Niall tittade oroligt mot mig där jag satt och bet mig i läppen. Han greppade tag i min hand vilket fick mig att må bättre. Jag hade aldrig tidigare haft problem med att lyfta, det hade alltid varit värre med landningen. Men jag vet inte vad det var som hände mig nu, kanske var för att jag oroade mig för något? Oroade mig för att jag hade fått en konkurrent, som kanske hade samma känslor för Niall som jag hade. Jag tryckte min hand hårt emot Niall, och han log mot mig.
Jag märkte hur Kayla tittade på mig och Niall som satt med sammanflätade fingrar, hennes blick brändes riktigt. Det var nästan som en blick av avundsjuka. Niall tittade mot henne och jag märkte att han lossade greppet om min hand och lirkade ut sina fingrar från mina. Menade han allvar? Kunde han inte hålla min hand när hon tittade på? Vad hade hänt med honom? Det kändes nästan som han skämdes över mig, eller som jag var i vägen för han och Kayla. Det gjorde ont i mig att tänka så, att han hellre ville spendera tid med Kayla istället för mig. Men det var väl bara att gilla läget och låtsas som allt var okej. Eller?

Planet var på sin maximala höjd nu och man fick äntligen knäppa upp bältet. Niall pratade livfullt med Kayla och jag orkade inte riktigt bry mig om deras konversation. Om de inte pratade med mig så orkade jag inte prata med dem.
-Hur länge ska du följa med på turnén då? Hörde jag Kayla fråga. Menade hon mig?
-Johanna, det är dig hon pratade med, sa Niall med ett leende, och jag kunde inte låta bli att le tillbaka.
-Eh, jag ska följa med hela turnén, är det tänkt i alla fall, sa jag eftersom just nu visste jag inte hur länge jag skulle klara av att vara här eftersom Niall ganska ofta puttade mig åt sidan och satte Kayla först. Och detta var bara början. Det var inte så jag ville ha det.
-Hur länge ska du följa med då? Frågade jag och tittade mot Kayla som tittade lite ledsamt ner i sitt knä.
-Jag ska bara vara med tills imorgon, för jag ska inte med på turnén. Jag ska besöka mina släktingar som bor i Paris och tänkte jag kunde åka tillsammans med er ner. Så, jag åker till dom innan konserten börjar imorgon, sa hon och en lättad känsla spred sig genom min kropp. Det skulle kanske bli bättre än jag trodde ändå. Men tänk så skulle hon och Niall sitta och sms:a med varandra hela tiden och han skulle inte ha tid för mig. Att han skulle ligga och le mot sin mobil istället för att hålla om mig när vi skulle sova. Tankarna skrämde mig och det var något jag egentligen inte ville tänka på.
-Jaha, eh, vad kul då, sa jag lite stelt och log lite.
-Ja, och eftersom jag och Niall inte träffat varandra på... 3 månader så passade vi på nu, sa hon och log mot Niall, som nickade instämmande.
-Ah, vad passande, sa jag och log. Jag vände mig mot fönstret igen och visste inte riktigt vad jag skulle tänka eller tycka.
_________________________________________________________________________________________________________________
Vad tror ni? Har Kayla och Niall något som kommer förstöra mellan Johanna och Niall?
Kommentera på, vi vet att ni kan!
/Angelica & Johanna

Förresten - vi såg att vår blogg hade kommit med i JULIA STARS (som handlar om enbart 1D). Det stod typ under vad man ska läsa om man är a true directioner. Haha, vi blev helt förvånade och vi har inte skickat in något själv... undrar lite, hur har JULIA tidningen fått reda att denna novell finns? Aja.. roligt!
Update: Tidningen finns faktiskt ute, då jag kollade själv i dag, iaf på pressbyrån :)


2012-06-11
Kategori/Novell: Övrigt

Driver du en novellblogg och är sugen på en ny design?



Driver du en novellblogg om 1D (eller kanske en fansite?) och är sugen på en ny design? Titta hit, och läs noga.

Hur ska jag göra om jag är intresserad?

Enkelt - skicka ett mejl till onedirectionnovell@gmail.com 
Skriv vad du heter, och vad din blogg heter! 
Jag har ju ingen aning om hur många som är intresserade, men blir det många så kommer jag lotta ut desginen till någon. 

Att tänka på;
Jag kommer inte ge ut designen till en blogg som inte uppdaterar ofta. Det är ingen proffs-design, men jag har lagt ner tid på den och vill att den används på en blogg som är aktiv. I menyn kommer det finnas en länk hit, eftersom det är jag (Angelica) som gjort designen. Man får inte lov att ändra saker, ta bort länk till denna bloggen och sedan säga att man själv gjort designen, jag kommer kunna hålla koll. 

Saker som går att ändra i designen:

I headern kommer det stå ditt bloggnamn (därför viktigt att du skriver ditt bloggnamn i mejlet),
Bakgrundsfärgen går att ändra på (skriv i mejlet om du vill ändra den),
Att lägga in blogresponse och bloglovin knappar kan fixas.

Jag kommer kolla mejlen ofta och kommer kontakta den som får designen. Blir det populärt så kanske det kommer mer av sånthär!


2012-06-10
Kategori/Novell: Enchanted by you

Enchanted by you - del 92

Julias perspektiv

Några timmar senare landade vi London, redo för årets roligaste resa. Vi skyndade oss av planet och jag satte på min mobil som varit avstäng under resan.
”Är ni här nu? :)” stod det i ett sms från Harry och jag log för mig själv. ”Japp, gick precis av planet”. Jag tryckte på skicka och kollade sedan upp. Jag fick syn på Niall, Louis, Zayn, Liam, Harry och en... tjej.

________________________________________________________________________________________________________________
Johannas perspektiv

Glädjen jag hade fått när jag såg Niall, Liam, Louis, Harry och Zayn var stor, men jag blev väldigt snabbt fundersam över vem tjejen var som stod med killarna, och jag tyckte hon stod ganska tätt intill Niall och han tittade på henne glatt. Jag hade ingen aning om vem hon var, jag hade aldrig sett henne förut. Vem var hon? Varför var hon här? Det kanske bara var ett fan? Niall vände blicken precis som han letade efter något, plötsligt mötte jag hans blick och han log stort samtidigt som han joggade fram till mig för att möta mig i en härlig kram. När jag hade honom intill mig spreds en värme i hela min kropp. Han drog tillbaka sitt huvud lite och tittade in i mina ögon, hans ögon glittrade av lycka.
-Jag är glad att du är här, jag har saknat dig, sa han innan han böjde sig fram och våra läppar möttes. Det kändes som allt stod stilla när hans läppar mötte mina, det fanns bara vi. Han avslutade kyssen och kramade om mig hårt. Jag drog in hans doft och även om det inte ens hade gått en vecka sedan jag träffade honom sist så hade jag saknat honom otroligt mycket. Jag kunde inte förstå hur det ens var möjligt att sakna någon så mycket, under en så pass kort tid.
Han släppte greppet om mig och drog sig ifrån mig. Han började sakta gå mot tjejen som bara stod och tittade på oss. Jag hade ingen aning om hon var.
-Kommer du? Frågade Niall med ett leende. Jag tittade osäkert på honom och sen på tjejen. Niall började gå mot mig för att ta tag i min hand. Han flätade in sina fingrar med mina och vi gick mot tjejen och där även Louis, Liam, Zayn, Harry stod med Amanda och Julia. Jag tittade mot killarna och gick snabbt fram mot dem och kramade dem i en gruppkram. Det var så härligt att vara tillbaka med alla.
-Johanna, Julia, Amanda, detta är Kayla, sa Niall som höll i min hand och han pekade mot tjejen med långt mörkt hår och mörka ögon. Jag log mot henne och på något sätt kändes det bra att Niall höll min hand samtidigt som han presenterade henne för mig. Men jag undrade fortfarande vem hon var och varför hon var här.
-Och Kayla, detta är Johanna, Julia och Amanda, sa han och Kayla log.
-Hejsan tjejer, jag har hört mycket snack om er. Bra saker, såklart, sa hon och log lite. Amanda och Julia log stort mot henne, men jag log ett litet försiktigt leende.
-Asså vi har en extra väska med oss... med saker ni glömde, sa Louis och alla skrattade.
-Bra att ni tog med dom, sa Amanda och Louis nickade.
-Ni måste gå och checka in era väskor, igen. Planet vi ska åka med går om en timme.
-Men, vart ska vi? Sa jag och kollade mig runt.
-Hit, kom, sa Louis.
-Men, kan vi inte äta något först? Sa Niall och alla stannade upp.
-Matvrak, sa jag och slog till honom på armen.
-Kom nu, du får äta sen, fortsatte jag, men Niall protestera.
-Men måste alla följa med för att checka in tre väskor?
-Om du vill kan du och Kayla gå till cafeterian, vi kommer dit snart, sa Harry och Niall nickade glatt.
-Låter bra. Ska någon av er ha något? Amanda? Johanna? Ni andra?
-Ja, köp en dricka till mig, sa Zayn.
-Ja, mig med, sa Liam.
-Är ni inte hungriga då?
-Lite, sa jag och Niall log, som om han tyckte det var bra.
-Vad vill du ha för något? En macka?
Jag nickade mot honom och han log.
-Amanda, Julia?
-Köp en macka till oss också, sa Amanda och Niall nickade.
-Ska bli.

Kayla och Niall gick mot cafeterian, medan jag, Julia, Amanda, Harry, Liam, Louis och Zayn gick mot incheckningsdiskarna. Jag kollade bakåt minst 5 gånger och det kändes fel att Niall gick iväg med någon annan tjej. De båda skrattade och verkade ha väldigt roligt. Jag suckade. Skärp dig Johanna, det är en kompis till Niall, sa jag till mig själv.
-Hallå? Johanna? Liam skakade på mig och jag skrattade.
-Ja?
-Har du ditt pass?
-Ja, jag har det här någonstans i min väska..., sa jag och började rota.
-Här! Sa jag och höll upp det stolt.
-Bra!

När vi kom till cafeterian satt Niall och Kayla ner vid ett långt bord och på borde låg en macka och varsin dricka till alla.
-Jag köpte till er alla, sa Niall.
-Tack, sa vi alla i kör och sedan satte vi oss ner. Till min glädje hamnade jag bredvid Niall.
-Hej sötnos, sa han och la sin arm runtom mig. Jag log mot mig och han kysste mig snabbt.
-Förlåt att jag gick, men jag var hungrig, sa han till mig och jag flinade åt honom.
-Haha, alltid! Men, det är lugnt, sa jag och sedan mötte jag Kaylas blick.
-Så, är du också från Mullingar? Frågade jag Kayla och hon nickade.
-Ja, och du var från Sverige va?
-Japp, sa jag och hon log.
-Ska du åka med på turnén eller? Frågade jag och hon nickade glatt.
-Ja, det ska jag. Ska bli rolig att få lite tjejer som resesällskap också!
-Ja, verkligen, sa jag tyst.
Jag suckade. Hon var kanske den sista jag ville skulle följa med. Inte för jag kände henne. Men det kändes som allt skulle bli fel. Men, inte döma någon förrän du vet vem dom är. Jag var ibland tvungen att påminna mig själv.
-Så, känner du alla killarna, eller bara Niall?
-Mest Niall, men jag har träffat killarna tidigare, så jag känner dom typ, svarade Kayla och jag nickade.
-De har snackat om er tjejer så himla mycket under vecka, dem gillar er verkligen, sa hon och log mot mig.
Va? Hade killarna umgåtts med henne hela veckan? Jag suckade. Kanske hela denna resan skulle bli dålig. Jag tittade mot Julia och Amanda. De båda såg otroligt glada ut där de satt och snackade med Louis, Liam, Harry och Zayn.
-Niall, vet du var toaletterna finns?
-Ja, där borta, sa han och pekade.
-Ah, okej, tack, sa jag och reste mig. Jag hade ju hoppats på att han skulle visa mig vägen, men nej, han var upptagen med att snacka med Kayla.
_________________________________________________________________________________________________________________
Ojdå... vad gör Kayla där? Och vem är hon, egentligen?
Ni är b ä s t på att kommentera, så här har ni en del till :)
/Angelica & Johanna


2012-06-10
Kategori/Novell: Enchanted by you

Enchanted by you - del 91

Julias perspektiv

Vi hade på ganska kort tid blivit en stor del i varandras liv och att de ville ha med på deras turné bevisade ju bara att vi var något viktigt i deras liv. Men jag trodde aldrig mamma skulle låta mig åka iväg med killarna i Europa, med tanke på hur mycket rykten det kommer komma ut. Jag var riktigt tacksam för att mamma hade sagt ja till att jag fick följa med och det betydde verkligen riktigt mycket för mig. Jag ville att hon skulle veta hur mycket det betydde för mig och hur tacksam jag var. För så stark och glad som jag känner mig nu har jag aldrig känt mig för.

________________________________________________________________________________________________________________
Johannas perspektiv

-Heej! Utbrast jag glatt när jag kom hem. Jag lämnade mina väskor precis innanför dörren och möttes av mamma och pappa, som båda log stort.
-Välkommen hem! Sa mamma och jag kramade om henne.
-Tack, sa jag och gav även pappa en kram.
-Har ni haft det bra?
Jag nickade ivrigt och mamma log mot mig.
-Du verkar glad i alla fall!
-Jaaa, och tack för att ni låter mig åka iväg nästa vecka, igen. Ni är bäst, sa jag och kramade om de båda.
-Bara var försiktigt och...
-Gör inga farliga saker, fyllde jag i och mamma nickade.
-Men, först en vecka hemma, sa jag och log. Jag gick mot mitt rum och slängde mig i min säng. Den var skön, men jag hade hellre sovit bredvid Niall en natt till.
Jag hämtade min dator och satte mig i min säng. Jag hade inte varit så aktiv på facebook eller twitter, så jag loggade in på både ställena och tittade runt lite.

-Johanna, det är dags för mat!
Jag kollade på klockan som redan hunnit bli halv sju. Jag hade tydligen spenderat hela eftermiddagen framför datorn, men samtidigt var det skönt att bara kunna sitta hemma och inte vara tvungen att göra något.
-Kommer, ropade jag tillbaka och stängde ner skärmen.

Amandas perspektiv

Klockan var närmre halv tolv på kvällen och jag kände mig ganska trött, men jag orkade inte resa på mig och borsta tänderna eller byta om till min pyjamas tröja. Min mobil plingade till.
”Hej, hur var flygresan hem? Bara så du vet så har du glömt en del saker här... haha! Saknar dig redan, men vi ses snart igen! xx” stod det och jag skrattade lite och log. ”Jo, men fick ju lite bråttom när jag skulle packa! ;) Flygresan gick bra, saknar dig också, xx”
Jag visste inte vad jag hade glömt, men jag hoppades inte att det gjorde så mycket för honom. ”Förresten, hoppas det inte gör något att jag glömde lite kläder...”
Jag skickade iväg smset och bestämde mig sedan för att gå och borsta tänderna.

När jag kom tillbaka hade jag både borstat tänderna, varit på toa, tagit bort sminket och bytt om. Redo för att sova. Jag såg att en grön liten lampa blinkade på mobilen och jag öppnade smset som kommit. ”Nej, det är ingen fara. Det är bara bra... då känns det som om du är här. :)”
-Awww, sa jag tyst för mig själv och log stort. Att han alltid lyckades att få mig att bli så glad?

6 dagar senare – Julias perspektiv

Dagen var här. Det var söndag och klockan var halv sju. Planet som skulle ta oss tillbaka till London efter en vecka hemma skulle lyfta vid åtta. Denna gången var vi i tid till flygplatsen och vi behövde inte stressa. Vi hade precis checkat in våra väskor, som var väldigt fullpackade. Det var ganska svårt att packa för två månader, men killarna hade sagt till oss att vi kommer kunna tvätta kläder, vilket gjorde oss lugna.
-Har ni med allt? Har ni era pass?
Det var mamma som öste på med frågor och jag bara nickade mot henne.
-Vi har allt, sa jag och hon log.
-Ni är så stora nu... sa hon och jag log mot henne.
-Du sa att jag fick åka med...
-Ja, jag vet!

En halvtimme senare sa vi hejdå till våra föräldrar innan vi gick igenom säkerhetskontrollen.
-Hejdå Julia, och ha det så bra. Lova att ringa någon gång, och glöm inte smsa.
-Mamma, jag lovar. Allt kommer gå bra, sa jag och mamma nickade.
Vi kramade om våra föräldrar en sista gång innan vi gick iväg. Jag var så förväntansfull. Jag hade två roliga månader framför mig.

Några timmar senare landade vi London, redo för årets roligaste resa. Vi skyndade oss av planet och jag satte på min mobil som varit avstäng under resan.
”Är ni här nu? :)” stod det i ett sms från Harry och jag log för mig själv. ”Japp, gick precis av planet”. Jag tryckte på skicka och kollade sedan upp. Jag fick syn på Niall, Louis, Zayn, Liam, Harry och en... tjej.
_________________________________________________________________________________________________________________
Inte världens bästa del, men alltid något. Som vi skrev så börjar novellen lida mot sitt slut, men vi vet inte hur många delar det kommer bli sammanlagt! 
/Angelica & Johanna


2012-06-09
Kategori/Novell: Enchanted by you

Enchanted by you - del 90


Johannas perspektiv


-Hejdå, ropade vi när vi gått igenom och vi alla vinkade. Killarna vinkade glatt tillbaka och sedan gick vi mot vår gate. Klockan var 22 minuter över tolv och det var nästan pinsamt hur sena vi var, men vi hann att gå igenom gaten och några minuter senare satt vi inne på planet. Om det inte varit så att vi skulle åka tillbaka om bara en vecka hade jag nog suttit med tårar, men faktiskt skulle det vara skönt att få komma hem och bara ta det lite lugnt. Det skulle bli tomt och förmodligen ganska tråkigt, men sen hade jag två roliga och fartfyllda månader framför mig. Jag längtade redan tills det började, men jag behövde nog ta det lite lugnt några dagar och umgås med min familj.

_________________________________________________________________________________________________________
Amandas perspektiv

Efter en stunds väntan hade vi fått tag på våra väskor som kom sakta åkte fram på bagagebandet. Det kändes båda bra och dåligt att vara tillbaka i Sverige. Trots att vi bara hade varit borta en vecka så hade ändå saknaden till mina föräldrar kommit fram på vägen hem, jag insåg att jag faktiskt hade saknat dem. Tanken på att jag skulle vara utan min familj i två månader när vi var med killarna skrämde mig lite. Men å andra sidan så skulle jag få spendera riktigt mycket tid med killarna som jag antagligen inte kommer att träffa lika ofta sen eftersom de har så mycket att göra. Så egentligen gjorde det inte så mycket för mig att jag skulle vara borta från min familj sen. Jag kände hur ett leende smög sig fram på mina läppar. Livet kunde inte bli bättre än vad det var nu. Snart var jag hemma för att packa om och umgås med familjen för att sedan åka med på One Directions turné, bara för de ville verkligen att vi skulle följa med. Känslan av att de ville ha med oss och att vi har spenderat så mycket tid med dem och kommit de så pass nära går inte att beskriva. Vi var inte bara fans för dem, vi hade insett att vi betydde mycket för dem, de ville ju ha oss med sig på turnén och det visade verkligen att vi var något speciellt för dem, eftersom vad jag vet så är det ingen annan som har fått följa med på deras turnéer under en så lång period.
Jag hörde massor av prat runt om mig på flygplatsen, men jag stängde alla röster ute för jag var så djupt försjunken i mina tankar. Plötsligt hoppade jag till för jag kände ett slag på min arm, jag tittade mot Julia som flinade.
-Amanda, hörde du vad jag sa innan? Frågade Julia.
-Eeh, va? Nej? Det gjorde jag inte men vad sa du? Svarade jag förvirrat och tittade mig runt omkring, vi var verkligen i Sverige igen.
-Tycker inte du det känns som vi glömde ganska mycket hos killarna? Sa hon och jag stannade upp och lyfte min resväska för att känna på den.
-Jo, det känns som det. Min väska är lättare nu än vad den var när vi åkte, sa jag. Johanna skrattade lite och skakade på huvudet.
-Att ni alltid ska glömma så mycket saker. Ni glömmer väl att ta med er själva till turnén, sa hon och flinade.
-Aldrig att vi glömmer oss själva, det går inte! Protesterade Julia och jag nickade instämmande.
-Och bara för att vi glömde massa saker har vi ju mer än en anledning till att åka tillbaka, sa jag stolt. Men Johanna så bara förvirrade ut efter det jag hade sagt.
-Vad har du för olika anledningar då?
-Jag måste ju ha mina saker, vi ska med på killarnas turné och jag gissar på att de saknar oss redan, sa jag ganska självsäkert med ett stolt leende. Jag saknade i alla fall killarna redan, men att veta att vi skulle få träffa de igen på söndag fick mig att längta efter något mer än någonsin, men det fick mig även till att le väldigt stort.
-Som om de skulle sakna dig, sa Johanna och puttade till mig. Jag kunde inte hålla mig för skratt och det kunde inte Julia heller.

Skrattandes kom vi ut genom dörrarna där vi såg våra Julias mamma stå och vänta på oss.
-Tjena tjejer, ni verkar glada över att ni slipper killarna nu i en vecka, sa hon med ett flin.
-Nej, men vi är glada över att vi ska få vara med dom dygnet runt i två månader, sa Julia glatt och gick fram för att krama sin mamma.

-Tack mamma, sa hon högt och från mig och Johanna kom det ut varsitt ”aww”

Julias perspektiv

Jag kramade om mamma hårt och tackade henne för att hon sa jag till att jag skulle få följa med killarna på deras turné. Det betydde verkligen riktigt mycket för mig och jag ville att hon skulle förstå det. Killarna hade gjort mig så mycket lyckligare redan innan jag ens hade träffat dem, när jag bara satt och tittade på videoklipp på youtube fick de mig att le och må bra. De var en stor del av mitt liv, men jag existerade inte i deras. Men nu gjorde jag. Vi hade på ganska kort tid blivit en stor del i varandras liv och att de ville ha med på deras turné bevisade ju bara att vi var något viktigt i deras liv. Men jag trodde aldrig mamma skulle låta mig åka iväg med killarna i Europa, med tanke på hur mycket rykten det kommer komma ut. Jag var riktigt tacksam för att mamma hade sagt ja till att jag fick följa med och det betydde verkligen riktigt mycket för mig. Jag ville att hon skulle veta hur mycket det betydde för mig och hur tacksam jag var. För så stark och glad som jag känner mig nu har jag aldrig känt mig för.
_________________________________________________________________________________________________________
Tack för alla underbara kommentarer, fortsätt att kommentera lika bra så blir det kanske en del till idag.
Denna novellen börjar lida mot sitt slut, eftersom vi har ett bra tag nu har varit trötta på att skriva just denna novellen. Vi har redan planerat den nya novellen, vi vet vad som ska hända och hur den ska vara uppbyggd. Men än är det några delar kvar av denna :)
/Angelica & Johanna

2012-06-08
Kategori/Novell: Enchanted by you

Enchanted by you - del 89

Amandas perspektiv

-Jag är... trött, sa han och jag skrattade.
-Jag med. Godnatt, och sov gott.
-Jag älskar dig, sa vi båda samtidigt.

Jag la med huvudet mot väggen. Jag kunde höra Louis andetag och jag log fortfarande efter orden vi sagt samtidigt. Jag föreställde mig i huvudet hur det skulle bli på turnén. Allt skulle bli så... bra.

_________________________________________________________________________________________________________________
Jag vaknade på måndagsmorgonen och fick en liten vad-är-klockan panikattack. Louis låg bredvid mig och sov. Jag sträckte mig över honom och kollade på mobilen vad klockan var. Den lilla panikattacken som uppstått försvann inte. Klockan var halv tolv och planet som skulle ta oss hem skulle lyfta halv ett. Vi hade alltså inte så mycket tid på oss. Jag kollade på klockan igen, för att se om det verkligen stämde, vilket det gjorde. Jag suckade. Jag hade ju ställt klockan för att slippa denna panikattacken? Jag hade inte hunnit packa och nu blev jag bara mer stressad. Jag skakade Louis och han vaknade upp.
-Upp med dig. Klockan är snart halv tolv och planet går halv ett.
-Lugn. Det är en timme...
-Ja, men jag måste hinna packa, äta, för jag är hungrig, vi ska köra dit och sen måste jag ju... säga hejdå till dig.
Louis flinade lite och log mot mig.
-Är de andra vakna?

Johannas perspektiv

Jag hade, för en gångs skull, vaknat halv nio men fortfarande inte fått tag på Amanda och Julia. Jag antog att de sov. Jag hade hunnit att packa ihop mina saker och nu skulle vi äta frukost.

-Jag vill inte åka hem, sa jag och Niall suckade.
-Jag vill inte heller att ni åker hem. Men vi ses ju snart igen.
-Jo, men ändå, sa jag och Niall nickade. Han drog in mig i en kram och pussade mig i håret. Jag kramade om honom hårt och bara log av att få krama honom.
-När går flyget?
-Halv ett.
-Halv ett? Utbrast Niall och jag nickade. Jag hade trots allt ingen aning om vad klockan var.
-Är klockan redan halv tolv? Sa jag och tog fort upp min mobil och ringde först till Amanda.

När jag la på efter de korta samtalen med Amanda och Julia så var klockan fem över halv tolv. Det skulle ta minst tjugo minuter att köra till flygplatsen och vi skulle förmodligen komma för sent. Julia och Amanda hade knappast kommit upp ur sängen och jag kände hur jag blev mer stressad.

När klockan var tio i tolv var vi på väg mot flygplatsen. Amanda och Julia hade fått packa fort och vi alla var ganska säkra på att de glömt något, men eftersom vi skulle träffa killarna igen nästa måndag så var de inte så farligt.
-Men kör då, sa Louis surt till bilen framför oss och vi flinade lite.
-Vi kommer aldrig hinna! Sa Julia.
-Jo då, sa jag och försökte låta glad, även om jag var väldigt stressad.

Vi stod inne på flygplatsen tio över tolv och kollade mot incheckningsdiskarna. Stängt.
-Kom, sa Harry, och vi alla följde efter honom. Där stod en äldre dam bakom en av diskarna och han gick dit.
-Är det för sent att checka in?
-Vart ska ni?
-Sverige.
-Aha. Jo, vi stängde för bara några minuter sedan, för kön var slut. Är det alla ni?
-Nej. Bara dessa tre, sa han och tittade mot oss. Damen log lite snett och nickade. Hon satte igång banden så de började rulla och bad tjejerna visa sina pass och sedan skickades väskorna iväg.
-Mot säkerhetskontrollerna, sa Amanda och alla nickade.

Vi stannade till. Det var dags att säga hejdå. Säga hejdå efter en rolig och händelserik vecka, som gett mig så mycket. En vecka jag bara skulle ha kunnat drömma om, men nu hade allt hänt mig. Jag hade fått spendera massa tid med killarna i One Direction. Killarna som för mig varit mina största idoler. Nu var det mina bästa vänner. Det var lite sjukt. Jag kollade på Niall och våra blickar möttes. Jag kollade ner i golvet och sedan kände jag hur han la en hand på min höft och lyfte upp min haka.
-Hejdå, sa han tyst och omfamnade mig. Jag tryckte mig in i hans famn och kramade om honom hårt, som om jag aldrig skulle släppa honom.
-Vi ses igen om bara en vecka, sa han och jag nickade. Jag släppte taget och våra läppar möttes. Det var en kyss jag skulle behöva leva på i en hel vecka nu.
Jag gick och kramade om de andra killarna, minst lika hårt. Även om det var Niall som var lite mer speciell för mig, så gillade jag de andra också. Fick man en av dom som pojkvän, då fick man de andra på köpet. Men det hade jag inget emot. Det blev ett kram kalas i några minuter innan det var dags för oss att gå igenom säkerhetskontrollen.

-Hejdå, ropade vi när vi gått igenom och vi alla vinkade. Killarna vinkade glatt tillbaka och sedan gick vi mot vår gate. Klockan var 22 minuter över tolv och det var nästan pinsamt hur sena vi var, men vi hann att gå igenom gaten och några minuter senare satt vi inne på planet. Om det inte varit så att vi skulle åka tillbaka om bara en vecka hade jag nog suttit med tårar, men faktiskt skulle det vara skönt att få komma hem och bara ta det lite lugnt. Det skulle bli tomt och förmodligen ganska tråkigt, men sen hade jag två roliga och fartfyllda månader framför mig. Jag längtade redan tills det började, men jag behövde nog ta det lite lugnt några dagar och umgås med min familj.
_________________________________________________________________________________________________________________
NU har vi äntligen fått sommarlov och vi ska försöka hålla en bra uppdatering, men vi kommer inte sitta klistrade framför datorn hela sommarlov, just saying. 
Kommenterar ni mycket nu så kanske det kommer en till del idag!
/Angelica & Johanna

Update:
Mitt internet var helt cp igår och hinner inte skriva just nu. Kommer fler delar senare idag. :)


2012-06-08
Kategori/Novell: Övrigt

Angående nästa del och uppdateringen

Nästa del kommer ikväll och förlåt för den dålig uppdateringen!
Vi vet att uppdateringen är dålig, men vi har faktiskt vår anledningar till det. Vi har haft/har fullt upp med studenter, tex Angelicas bror tog studenten igår, jag var hos min kusin som tog studenten och större delen av onsdagen var jag hos Angelica och hjälpte till att fixa inför hennes brors student. Ni måste förstå att vi också har ett liv, vi kan inte sitta och skriva dag in och dag ut när vi har andra grejer som vi måste göra.
Det är inte så kul att gå och ha dåligt samvete för man inte har uppdaterat och sen loggar in och läser kommentarer som säger att uppdateringen är sämst. Men vi håller inte med om att uppdatering är sämst, visst den är kanske inte den bästa för tillfället men det är för vi har haft mycket annat att göra, men det finns faktiskt de som har sämre uppdatering. Så att uppdatering är sämst, att den suger håller vi verkligen inte med om. Och vi har under hela våren i snitt uppdaterat en gång per DAG. 

Förlåt om det blev ett litet negativt inlägg här men ni måste förstå oss.
/Angelica & Johanna

2012-06-05
Kategori/Novell: Enchanted by you

Enchanted by you - del 88

Julias perspektiv

-Åh, vad roligt! Utbrast Liams mamma, för att bryta tystnade. 
Nej, inte roligt, sa jag tyst för mig själv. Jag mötte Amandas blick och vi båda kände nog samma sak. Killarna skulle åka till alla möjliga länder. Norge, Danmar, Finland, Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien... ja, det skulle inte finnas tid för några skypesamtal eller annat. Det kändes hemskt. Imorgon när det är dags att lämna flygplatsen, då är det som om vi lämnar allting. Som om det inte kommer tillbaka.
-Och ni ska med, sa Niall.

_________________________________________________________________________________________________________________
-Vänta, va!? Vad sa du!? Utbrast Johanna som såg riktigt förvirrad och förvånad ut. Jag kunde knappt tro det han hade sagt, jag visste inte om han talade sanning eller om jag bara drömde.
-Jag sa att ni ska följa med på vår turné, sa Niall glatt, och jag hörde verkligen att han var glad för han pratade i ett lite högre tonläge än vad han vanligtvis gör. Jag tittade mig omkring och såg att Louis, Harry, Zayn och Liam också såg väldigt glada ut.
-Menar ni allvar? Frågade jag och tittade mot dem med en frågande blick. Om det var sant så var detta det bästa som kunde hända. Alla negativa tankar om att vi skulle tappa kontakten, att detta skulle vara slutet för mitt och Harrys förhållande var som bortblåsta. Det kändes som detta var ett steg uppåt i trappan för vårt förhållande, det visade bara att de ville hålla sig fast vid oss, att de inte kunde låta oss gå.
-Vi menar allvar, sa Harry med ett stort leende samtidigt som han kom mot mig bakifrån och la armarna om mig. Han trängde sig fram mellan mig och Anne och gav mig en snabb puss. Anne tittade glatt på oss och jag kunde inte låta bli att rodna. Harry hade fortfarande sina armar om mig och det var där jag kände mig hemma.
-När börjar turnén då? Och hur länge får vi följa med? Frågade Amanda ivrigt och studsade lite upp och ner där hon satt.
-Den börjar om en vecka, så imorgon ska ni hem och packa sen kommer ni tillbaka innan vi åker iväg till Paris, sa Niall och jag såg hur han tittade på Johanna lite speciellt när han sa Paris.
-Åhh, Paris, jag alltid velat åka dit, sa Johanna lite drömmandes och Niall la sin arm om henne och drog henne närmre sig. Men jag hade fortfarande inte fått svar på min ena fråga, det hade ju varit bra att veta för hur länge man skulle packa.
-Jag har fortfarande inte fått svar på hur länge vi får följa med er, sa Amanda och var fortfarande lika ivrig. Men hon såg osäker ut och det gjorde nog jag med. Hur skulle alla fansen reagera på att vi följde med killarna? Vi fick kanske bara följa med några dagar, för att sedan kunna gå i skolan? Men jag ville inte det, jag ville stanna här. Jag brydde mig inte om skolan just nu, för jag var som lyckligast här, tillsammans med Johanna, Amanda och killarna, särskilt Harry.
-Vi hade tänkt att ni skulle få följa med hela turnén, så ända fram till slutet av oktober, sa Louis glatt. Jag kunde än en gång inte förstå att vi skulle få följa med så länge. Detta var som den bästa dagen i mitt liv, förutom när jag träffade killarna. Detta var den bästa överraskningen någonsin och inget skulle någonsin kunna slå detta.
-Men får vi för våra föräldrar då? Och hur gör vi med skolan då? Frågade Johanna, som alltid var tvungen att ha hundra koll på allting.
-Vi har pratat med era föräldrar och ni får. Amandas föräldrar var lite svåra att övertala, men efter lite om och men så gick det, sa Louis och hans blåa ögon tindrade.
-Så du fjäskade lite för mina föräldrar då? Frågade Amanda och Jay började skratta.
-Det skulle inte förvåna mig om han gjorde det, sa hon samtidigt som hon skrattade och jag kunde heller inte hålla mig.
-Det kanske jag gjorde, men det var det värt, sa han stolt.
-Sånt har han alltid varit bra på, sa Jay och jag Amanda log mot henne.
-Men skolan då? Frågade Johanna oroligt.
-Det är också fixat. Ni är fria detta året, ni börjar inte första året på gymnasiet förrän nästa år. Jag hoppas det är okej, sa Niall och tittade menade mot Johanna.
-Jo, det är okej. För det är mycket bättre att vara med dig, sa hon och kysste Niall snabbt. Leendet jag hade på mina läppar blev ännu större. De var så gulliga tillsammans och dessa månader vi hade framför oss med killarna skulle bli riktigt roliga och härliga. Jag ville ta vara på all tid jag hade med dem, för jag visste inte vad som skulle hända efter turnén. Men nu ville jag inte tänka på det. Två månader. Två månader som nog skulle gå riktigt fort, men jag såg framför mig redan nu hur roligt det skulle bli. Tänk oss i en turné buss, en sen kväll efter en grym show? Bara ligga där i varsin säng och snacka, som om vi varit bästa vänner hela livet. Jag ville åka nu. Nu längtade jag lite efter morgondagen. Att få komma hem, umgås med min familj i en vecka och sedan packa för att vara borta i två månader och spendera tid med de människor man gillar allra bäst. Jag skulle inte klaga.

Amanda perspektiv

Klockan var fem över tio och alla killarnas föräldrar hade åkt hem och vi hade gått upp till lägenheterna för att sova. Det hade varit lite tråkigt att säga hejdå efter bara en dag, men det kändes ändå bra. Louis mamma och pappa verkade tycka jag var en... trevlig tjej, och Louis hade trots allt kysst mig rakt framför deras ögon. Han skämdes nog inte över mig.
Jag hade borstat mina tänder, tvättat bort sminket och bytt om till pyjamas. Jag la min mobil bredvid sängen och la mig ner. Det var kallt och jag drog täcket upp till huvudet, även om det inte blev varmare. Sekunder senare kom Louis in i rummet, i bara kalsonger.
-Ska du lägga dig? Frågade han tyst. Han nickade mot mig.
-Hurså?
-Jag fryser, sa jag och log lite smått. Louis log och rullade ner rullgardinen. Han gick mot sängen och jag flyttade mig in mot väggen. Han lyfte på täcket, vilket fick mig att frysa ännu mer, men sedan la han sig ner och täcket omringade oss båda. Hans kropp nuddade vid min och jag log bara av att ha han i min närhet.
-Gillade du det? Sa han tyst, nästan viskande.
-Vad? Dagen? Överraskningen?
-Både och.
-Såklart jag gjorde. Det var jättekul att få träffa din familj. Och du har världens sötaste systrar.
-Dom alla gillar dig. Varför var du nervös?
-Är du säker? Men... tänk så hade dom inte gillat mig?
-Hur kan man inte? Frågade Louis och jag flinade.
-Och vad bra att du lyckades övertala mina föräldrar, sa jag och han log.
-Suuuupermaaaaaan, utbrast han och jag log.
-Min superman.
Jag la min hand på hans mage och han vände sitt huvud mot mig. Han tog bort en hårslinga som föll ner i ansiktet och allt var som om i en film. Han gav mig en lätt kyss på munnen.
-Ska det bli kul att följa med?
Jag nickade mot honom.
-Såklart. Tack. Hoppas vi inte blir för jobbiga, sa jag och han log.
-Nejdå. Det kommer bli superkul.
-Ja, det tror jag också, sa jag och Louis nickade.
-Jag vet, sa han, med betoning på vet.
-Godnatt, sa han och jag hann inte svara förrän hans läppar var tryckta mot mina. Jag besvarade hans kyss och kyssen blev allt med passionerad. Till sist satt jag ovanpå honom.
-Jag är... trött, sa han och jag skrattade.
-Jag med. Godnatt, och sov gott.
-Jag älskar dig, sa vi båda samtidigt.

Jag la med huvudet mot väggen. Jag kunde höra Louis andetag och jag log fortfarande efter orden vi sagt samtidigt. Jag föreställde mig i huvudet hur det skulle bli på turnén. Allt skulle bli så... bra.
_________________________________________________________________________________________________________________
Förlåt för dålig uppdatering, men SNART får vi sommarlov och då ska vi bättra oss. Tack till er som hänger kvar och kikar in här. Ni är bäst!
/Angelica & Johanna


2012-06-03
Kategori/Novell: Enchanted by you

Enchanted by you - del 87

Amandas perspektiv

-Kan jag inte få sitta i ditt knä? Sa hon tyst och jag log ett snällt leende mot henne.
-Såklart du får, sa jag och ett leende spred sig på hennes läppar. Jag lyfte upp henne och mötte sedan Louis blick. Han log stort mot mig och allt kändes så bra. Det kändes som om jag var en av ”The tommo” och jag flinade lite åt min egna tanke.
Sen kom tanken att jag skulle åka hem imorgon. Jag skulle behöva lämna allt det roliga och..
Nej, jag slog bort tanken lika fort. Inte tänka på det nu. Uppskatta istället tiden som du har nu.

_________________________________________________________________________________________________________________
Julias perspektiv

Klockan började närma sig sex på kvällen och vi alla var kvar ute på uteplatsen och snackade. Jag hade snackat väldigt mycket med både Harrys mamma och pappa och det förvånade mig själv hur lätt jag hade haft för att prata. Vissa av killarna, det vill säga Niall, hade börjat bli hungrig igen. Niall och Zayn hade gått upp till någons lägenhet och hämtat korv och bröd som vi kunde grilla. De flesta av oss satt och klagade på hur mätte vi var, men inte Niall. Även Harry och Zayn hade blivit hungriga igen och jag undrade lite om Niall på något sätt smittar folk med sitt beroende av mat? Men, det var så gulligt hur han åt så mycket.

En halvtimme senare var alla korvar grillade och alla satt nu samlade runt bordet igen för att äta, även om alla inte var så hungriga efter lunchen vi ätit, plus efterrätten. Jag satt mellan Johanna och Harrys mamma.
-Ska ni åka hem imorgon? Frågde Anne. Jag nickade sakta.
-Ja. Jag vill verkligen inte åka hem
Jag visste vad allt innebar. Skola, läxor, prov och det värsta, vi skulle inte få träffa killarna.
-Åh, det förstår jag. Hur länge har ni varit här?
-En vecka.
-Då förstår jag att ni hunnit med mycket roliga saker... men ni kommer väl tillbaka?
-Jo, det är klart. Men, det blir väl förmodligen mycket med skolan och... vi vet ju inte när vi kan komma tillbaka. Anne nickade förstående.
-Nej, jag vill inte heller åka hem! Utbrast Johanna och Anne log lite.
-Ni är så söta tjejer!
Jag vände mig mot Johanna.
-Asså, Johanna, seriöst... kan vi inte bara.. råka missa flyget?
-Jag funderade på samma sak...
-Vi kommer inte träffa killarna på.... hur länge som helst.
-Jag vet. Allt kommer bli... tänk så typ tappar vi kontakten?
-Tyst. Jag vill inte ens tänka tanken.
Harry harklade sig och alla tittade mot honom.
-Jo.. asså.. vi.. det är så att.. vi har en överraskning till er Johanna, Julia och Amanda.
Vi alla kollade förväntansfullt på honom.
-Vad? Sa Amanda och Harry flinade lite.
-Vi ska åka på en turne! Sa han glatt
Alla blev tysta. Ingen rörde en min.
En turné? I höst? Det betyder att... vi absolut inte kommer kunna träffa dom.
-I Europa, fortsatte Louis.
Var detta deras överraskning. En Europa turné? Jippie. Eller inte. Det var ju roligt för dom, men nej. Jag ville inte att dom skulle åka. Då skulle dom befinna sig i olika länder hela tiden och vi skulle aldrig ens hinna med ett kort samtal, så fick i alla fall fick höra deras röster. Jag suckade för mig själv. Det kanske inte var menat att det skulle vara jag och Harry, Louis och Amanda och Niall och Johanna? Allt blev ju fel. Alltid så kom något i vägen och fick nog vara glada att vi fått denna veckan tillsammans. Bara vi åtta. Och ibland bara jag och Harry. Jag ville ju att killarna skulle åka runt och göra det dom älskade, men vi skulle bli bortglömda i detta. Vi skulle få nöja oss med ett SMS i veckan. Och jag som helst hade Harry bredvid mig alla timmar på dygnet. Det kändes... inte bra.
-Åh, vad roligt! Utbrast Liams mamma, för att bryta tystnade.
Nej, inte roligt, sa jag tyst för mig själv. Jag mötte Amandas blick och vi båda kände nog samma sak. Killarna skulle åka till alla möjliga länder. Norge, Danmar, Finland, Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien... ja, det skulle inte finnas tid för några skypesamtal eller annat. Det kändes hemskt. Imorgon när det är dags att lämna flygplatsen, då är det som om vi lämnar allting. Som om det inte kommer tillbaka.
-Och ni ska med, sa Niall.
_________________________________________________________________________________________________________________
Tack för era söta kommentarer, vi gillar er också! :)
Hmmmm... vad händer nu? ..
/Angelica & Johanna


2012-06-02
Kategori/Novell: Övrigt

Dålig uppdatering

Hej,
Vi vet att uppdateringen är riktigt dålig just nu och vi ber så hemskt mycket om ursäkt för det. Vi kände att vi behövde en liten paus, men jag tror att nästa del kommer imorgon.
Hoppas ni inte slutar läsa eller börjar ogilla oss bara för vi inte uppdaterat nu på några dagar.
/Angelica & Johanna