Sveriges första novellblogg om One Direction

Amandas perspektiv

-Lovar du och lyssna?
Jag nickade. Jag ville lyssna. Det skulle nog inte ändra min åsikt, men jag ville ge honom en chans att förklara.
-Säker? Jag nickade igen och kollade på klockan. Halv sex var den.
-Jag ska vara hemma om en timme, men börja nu så dmau hinner berätta allt, sa jag och tittade sedan upp mot de gröna träden och solen som lyste igenom.

____________________________________________________________________________________
-Jag vet att jag gjorde fel, men det är inte som du tror, sa han. Jag sa inget, jag ville bara att han skulle berätta. Både han och jag var tysta.
-Men berätta, sa jag lite surt och han nickade.
-Jag gillar inte Emelie, jag var full, riktigt full och jag ångrar allt. Jag la hemma och grät hela dagen efter, jag skulle aldrig gått dit. Jag gråter nästan varje kväll, allt känns så fel utan dig.
Hans ord dödade mig. Att vara full var fortfarande ingen bra anledning för min del, men när han sa att han varit ledsen en hel kväll insåg jag faktiskt hur mycket han verkligen ångrade det han gjort. Men jag kunde bara inte. Jag kunde inte förlåta honom. Det hade gjort mig ledsen, även om jag inte visat det så mycket. Jag hade gått vidare och just nu kändes mitt liv så bra. Marcus stannade till och tog i min arm. Jag stannade och han kollade mot mig.
-Snälla, ge mig en chans. Jag älskar dig.
Ge honom en chans? Jag tvekade lite. Jag ville, men ändå inte. Vår tid var över. Han hade svikit mig och jag hade gått vidare. Jag hade ju inte direkt berättat om Louis för Marcus, men det var inte nödvändigt.
-Nej, sa jag tyst och drog min arm ifrån hans grepp. Han tog tag i min arm igen och spände sin blick i mina ögon.
-Du har inget val, sa han.
-Va? Sa jag och försökte slita mig ur hans grepp, men han höll hårt.
-Du har inget val, jag kommer inte släppa dig förrän du förlåter mig och ger mig en ny chans, sa han och hans hand kramade hårdare om min arm. Jag kände hur ilskan inom mig steg, samtidigt som jag blev lite rädd. Jag visste att Marcus var stark.
-Och, du ska kyssa mig, sa han och lutade sig mot mig. Jag vek undan och slet mig ur hans grepp. Han stirrade på mig och jag bara stod där. Mitt hjärta bankade extra fort och jag var rädd. Jag visste inte vad han skulle göra.
-Marcus, det är över, okej? Sa jag och vände på mig för att gå därifrån. Jag hörde hur han började gå efter mig och jag ökade mina steg tills jag började små springa. Såklart kom han ifatt mig och han tog ännu en gång tag i min arm. Jag orkade inte kämpa emot. Jag kände mig alltid svag i dessa läge. Jag stannade och mötet Marcus blick.
-Kyss mig, sa han och jag suckade. Om jag skulle göra det skulle allt kanske bli bra och jag skulle slippa vara rädd, men jag kunde bara inte. Det var inte Marcus jag gillade längre. Det var inte Marcus jag ville kyssa. Den enda som fanns i mina tankar var Louis. Jag ryckte min arm ur hans hårda tag och sprang därifrån. Jag sprang och sprang. Mitt hjärta bankade och jag var rädd. Men jag ville inte visa mig svag.

När jag kom hem mötte jag mamma i hallen och hon kollade på mig.
-Sprang du? Sa hon förvånat.
-Jag.. ehh.. jag sprang typ, sa jag och försvann snabbt upp på mitt rum. Jag var röd i huvudet och jag kunde känna min puls som slog snabbt. Jag andades ut och slängde mig på sängen. Jag log för mig själv. Jag hade klara mig undan honom och jag skulle aldrig mer låta honom snacka med mig. Han var borta från mitt liv nu. Klockan var tjugo över 6 och jag bestämde mig för att ta en snabb dusch innan det var dags för oss att äta.

Precis när jag kom ut ur duschen kallade mamma.
-Amanda! Maten är klar, kommer du?
-Ja, jag kommer, sa jag och drog på mig en stor tröja och ett par mjukisbyxor. Jag borstade igenom mitt hår och fönande det i en minut. Jag kollade mig i spegeln och skrattade åt mig själv, sedan gick jag ut i vårt uterum där mamma och pappa satt.
Det kändes skönt att få snacka lite med bara mamma och pappa. Vi snackade om allt möjligt och till sist började vi snacka om Louis.
-Så, ni är tillsammans? Frågade pappa efter att jag snackat om honom och jag själv blev lite frågande. Jag visste ju inte själv.
-Jag vet inte, sa jag och skrattade lite.
-Nehe, sa han lite besviket och jag log mot honom.
-Kan du inte bjuda hit honom då? Frågade mamma och ett stor leende spred sig på mina läppar. Även om mina föräldrar inte var så duktiga på engelska så skulle det nog funka.
-Jag ska fråga honom! Sa jag stolt och hon nickade.
-Gör så!

Jag hjälpte mamma och pappa att duka av och sedan gick jag in på mitt rum igen. Jag hade fått fem nya sms från Marcus. Jag suckade och tog bort smsen. Jag tog min laptop och satte mig bekvämt i sängen och började med att logga in på twitter. ”Great day in the studio and nice to meet some fans! :)” hade Louis tweetat för bara några minuter sedan. I 3 minuter satt jag och försökte komma på något bra att tweeta honom, men kom inte på något. Min mobil pep till och jag suckade. Jag tog upp mobilen och till min förvåning var det inte Marcus. Det var Louis. ”Vad heter du på twitter?” stod det. ”Amanda1D” knappade jag in och bara några sekunder senare fick jag en ny följare. Jag log för mig själv och gick sedan in på facebook. Det första jag såg var en bild av Niall och Johanna. En ganska suddig bild, men man kunde ändå se tydlig vem det var på bilden. Där fanns många kommentarer till bilden och jag suckade för mig själv. Det var sånt som vi inte ville skulle hända. Jag tog upp min mobil direkt och ringde Johanna.
____________________________________________________________________________________
Roligt att ni gillade förra delen med mycket tankar och känslor! Ibland blir det mycket ur bara ens perpektiv, men vi försöker skifta runt. Hoppas ni gillar det! 
Någon frågade om vi kunde länka lite novellbloggar, vi gjorde ett inlägg för inte så jättelängesedan, inlägget finns här.
Kommentera på! :)
/Angelica & Johanna