2012-11-29

Let me be your last first kiss - del 4

 

 


Detta har hänt;

Och här stod jag i löpartights, en tjocktröja, håret uppsatt i en slarvig tofs och inte nog med det, jag var svettig och röd i huvudet, som man brukade vara efter en löprunda. ”Hej” sa jag och tittade ner i marken. Varför kom de just nu? ”Så, du bor här?” ”Mm” svarade jag ganska tyst. ”Brukar du träna?” fortsatte Louis och jag suckade. Varför skulle han fråga så mycket? ”Ja, ganska ofta” sa jag och började gå mot huset. ”Eyy, du?” sa han och jag vände mig om. ”Vad?”. ”Vill du hänga med oss senare?” ”När är senare?” sa jag och tittade på min mobil. Klockan var ett. ”Jag vet inte. Kan jag inte få ditt nummer?” Jag sa mitt nummer och han skrev ner det i mobilen. ”Tack” sa han och sedan gick jag in. 


När jag duschat, fönat håret och tagit på mig kläder plingade min mobil till. ”Hej, har du lust att träffas? Skulle vara kul att lära känna dig lite! / Louis.” Jag log lite för mig själv. Det var en vanlig tråkig söndag och jag kände att jag ville göra något. Inte bara sitta hemma och sega framför datorn. ”Visst. Vart?” skrev jag och sedan sparade jag Louis nummer i mobilen. ”Utanför ditt hus? Vi kommer nu!” Jag slängde iväg mobilen, tog upp sminket från min låda och sminkade mig på rekordtid.

”Jag går ut, och jag har mobilen med mig, som alltid” sa jag och smällde igen dörren innan någon hann svara. ”Hej” hörde jag Louis ropa och jag log. Jag var på lite bättre humör denna gången. ”Hej!” sa jag glatt och alla killarna log åt mig. Jag visste ju inte riktigt vad de andra hette, så det var lika bra att fråga. ”Vad heter ni egentligen? Jag vet bara dig Louis” sa jag och Louis skrattade till. ”Liam”, ”Zayn”, ”Niall”, ”Harry” svarade de efter varandra och jag log. ”Hej på er också! Så, vad ska vi hitta på?” frågade jag och alla funderade lite. ”Kan vi inte bara typ.. gå till ett café och fika? Snacka lite och lära känna varandra?” frågade killen som jag tror hette Harry. Eller Liam. ”Låter som en bra idé, men vart ska vi gå? Jag vet inga bra café” sa jag och Louis log mot mig. ”Jag vet, kom nu” sa han och vi började gå.

Vi kom in på ett mysigt café och det luktade så gott därinne också. Som vanligt beställde jag kladdkaka, med grädde och en varm choklad, det var standard för mig. Vart jag än fika ville jag alltid ha det. När jag tog upp mitt kort för att betala kände jag hur någon ryckte kortet ur min hand, jag fick en snabb känsla av panik och tittade mig omkring för att se vem som hade tagit det. Han med det lockiga håret, Harry tror jag det var han hette, tittade på mig, skakade på huvudet och flinade lite. ”Vad är det?” Frågade jag och fattade verkligen inte varför han skrattade, jag tittade mig runt omkring. Det var väl inte roligt att någon hade stulit mitt kort? ”Haha, du ser så rolig ut!”, utbrast han och började skratta ännu mer. Jag förstod inte vad det var med honom. Såg jag rolig ut? Tyckte han att jag var ful? Jag tittade ner i golvet, och mitt humör ändrades en del. Jag kände mig inte lika glad längre. ”Det var inte så jag menade Beth, din chockade min när Louis tog ditt kort, den var så himla rolig”, sa han och fortsatte skratta. Jag vände mig snabbt om mot Louis och tittade upp på honom ”Louis, ge mig kortet!”, sa jag lite smått irriterat. ”Nej, inte förrän jag har betalat med mitt kort”. Jag skakade bara på mitt huvud och sa emot. ”Jag kan betala själv”, men han gav sig inte och skulle tvunget betala för alla. Efter lite om och men gick jag med på det. Kassörskan log mot mig och jag log tillbaka. Och tackade Louis.

”Så, vart bodde du innan?” frågade Louis när vi satt oss ner. ”Liverpool” svarade jag och drack lite av min chokladmjölk, som var väldigt varm, men god. ”Ah. Varför flyttade ni?” ”Jag har ingen aning. Mamma och pappa bara bestämde sig för att göra det. Bara sådär” ”Jaha, men det är alltid kul med nytt folk här” sa han och jag log lite. ”Men, vart bor ni då?” sa jag och kollade mot de andra killarna. ”Jag bor i Holmes Chapel, Zayn i Bradford, Niall i Mullingar, på Irland och Liam i Wolverhampton” sa Harry och jag nickade även om jag glömt allt han sa lika snabbt. ”Men, vad gör ni alla här? Och, hur känner ni varandra?” Killarna kollade konstigt på varandra. ”Vad?” sa jag. Harry log åt mig. ”Ehm, har du hört talas om One Direction?” sa Louis, ganska så tyst. ”Nja... jag känner igen det” sa jag och kollade fundersamt på dem. ”Ah. Vi är One Direction” fortsatte han och jag förstod ingenting. One Direction. Jag tänkte efter lite och killarna såg lite förvånade ut att jag inte visste något. Men, sen slog det mig. Klart jag visste vem One Direction var. Det där populära bandet som alla snackade om, hela tiden. Men jag lyssnade knappt på musik, jag bara målade. ”Va?” sa jag och killarna skrattade. ”Jag är inte så insatt i musik och jag vet inte något alls om er. Bara ert namn, och så vet jag vart du bor Louis” fortsatte jag och killarna log. Det kändes som de tyckte det var skönt att träffa någon som inte visste ett dugg om dem. Jag hade ingen koll på vad för musik de gjorde, hur kända de var, fast jag gissade på att de var ganska kända och jag hade ingen aning om hur de var som personer. Fast de var väl som alla andra kändisar. Kaxiga, bortskämda, köpte allt nytt och bara tog allt för givet. Sådana personer gillade inte jag.

”Jag tror jag måste dra mig hemåt” sa jag när klockan började närma sig halv fem. Jag hade fått reda på mycket om killarna, och de hade fått veta en hel del om mig. ”Ja, det är väl dags för oss också” sa Louis och killarna nickade. ”Jag ska bara gå på toa först” sa jag och killarna nickade. Jag gick in på toaletten och till min förvåning var där en stor, hög spegel där jag kunde se hela mig själv. ”Varför är jag så tjock?” sa jag och suckade. Jag öppnade kranen och lutade mig över toalettstolen, stoppade in ett finger i munnen och spydde upp maten jag nyss ätit. 


 

Blev inte världens längsta del, men i alla fall något. Det händer ju inte så mycket, men tänk på att detta ändå bara är del 4! Även om vi inte får 50 kommentarer på varje del så ska ni veta att vartenda kommentar vi får gör oss väldigt, väldigt, väldigt glada. Ska försöka ta lite tid i helgen och svara på era kommentarer men under veckorna så är det skola, träning, äta och andas som gäller. Och skriva!

Om någon reagerar på det här med att hon spyr upp maten, det är absolut inget vi skriver för att uppmana folk till att göra det, absolut inte, men det är en sådan värld vi lever i. Dagens ungdomar är såhär. Vi vill spegla det och det är ett känsligt ämne, vi vet, men jag hoppas inte att någon tar illa upp eller något.
Till alla er tjejer där ute, ät och må bra. Vill ni gå ner i vikt, gör det på ett hälsosamt och bra sätt. ÄT mat och må bra. 

 

 


2012-11-28

Let me be your last first kiss - del 3

 


Detta har hänt;

Jag kände inte alls många och försökte hålla mig in till Amy hela tiden. ”Amy” sa jag och hon kollade mot mig. ”Ja?” ”William är ganska snygg!” sa jag och hon flinade. ”Sa ju det! Har du kollat in honom eller?” och innan jag han svara hade Amy ropat, högt och tydligt så att alla hörde, ”Beth tycker du är snygg William!”. Folk som jag inte visste vem de var kollade på mig med sura blickar och jag kände hur röd jag var i huvudet. Fan. 


 

Jag kände blickar bränna i nacken. ”Amy, vafan!” sa jag tyst och hon bara flinade. Jag suckade och helt plötsligt var Amy borta. Jag letade efter henne i några minuter, men hittade henne inte. ”Lika bra att gå hem” sa jag för mig själv och gick bort från parken. Ingen skulle ändå märka något.

När jag kommit en bit på vägen hörde jag hur någon kom springande efter mig. Mitt hjärta började slå snabbare och jag gjorde upp bilder i huvudet på vad som skulle kunna hända. Personen som sprang efter mig kom ifatt mig, lade sin hand på min axel och jag stannade upp. Jag tittade åt höger. Det var Amy. Hon böjde sig ner och flåsade. ”Vad är det?” sa jag i en ganska sur ton. Hon mötte min blick. ”Blev du sur?” frågade hon. ”Nej” sa jag och skakade på huvudet ”men det var väl lite onödigt” sa jag och Amy nickade. ”Det värsta är att nu kommer alla tjejer gå runt och ge mig sura blickar. Jag gillar inte ens William” sa jag och Amy nickade igen. ”Allt är mitt fel. Förlåt” sa hon och det lät verkligen som om hon menade det. ”Det är lugnt” sa jag, även om det inte var lugnt. Jag ville inte komma till skolan på måndag och få massa blickar. Jag gillade inte ens honom.

När jag kom hem var klockan inte mer än tio och i soffan låg både mamma och pappa och sov. Jag stängde av TV:en och gick upp på övervåningen. ”Olivia?” ropade jag, men jag fick inget svar. ”Olivia?” ropade jag igen, lite högre denna gången. ”Olivia?” ropade jag en tredje gång. Fortfarande inget svar. Jag kikade in på hennes rum. Ingen Olivia där. Badrumsdörren var stängd och låst. Jag knackade försiktigt. ”Olivia?”. Jag hörde att där va någon där inne. Mer än bara en. ”Öppna dörren” skrek jag och någon smällde upp dörren. Ut kom en man. Han var kanske runt 30 år. Han var brunhårig, hade lite stubb och var ganska kort. Jag såg Olivia stå inne på toaletten. ”Vemfan är det?” skrek jag och hon bara ryckte på axlarna. Jag vände mig mot mannen, som var på väg ner från trappan. ”Stick, jävla äckel. Bara ut härifrån. Och kom aldrig mer tillbaka. Stick” skrek jag och mannen var ute några sekunder senare. Jag sprang ner, låste dörren och sen upp igen. ”Olivia? Vad hände? Hur kom han in? Vad hände?”. Olivias tårar bara forsade ner. Hon skakade där hon stod i sina svarta trosor och sin svarta BH. ”Han kom in” sa hon med darrande röst. Jag kramade om hennes varma, svettiga kropp. ”Men, hur?” sa jag oroligt. ”Jag vet inte. Jag hörde någon komma upp för trappan, men jag trodde ju att det var du. Sen bara drog han med mig in här och...” det brast för henne. Hon klarade inte mer. Jag kramade henne, hårdare och hårdare. ”Ta det lugnt Olivia. Han är borta och jag är här. Andas!” ”Men jag är var rädd. Jag kunde inte göra något. Och mamma och pappa hörde mig inte.” Olivia skakade fortfarande och jag förstod henne. Vem skulle inte bli rädd om det kom en man in i huset och våldtog dem? ”Men, du mår bra annars va?” frågade jag och Olivia nickade. ”Jag är bara rädd. Och chockad.” ”Det förstår jag. Ska vi lägga oss? Du får sova hos mig inatt!” sa jag och Olivia nickade.

”Godmorgon” sa pappa glatt när vi båda kom ner till köket på söndagsmorgonen. ”Vi måste berätta en sak..” sa jag och pappas leende förvandlades snabbt till en seriös blick. ”Vad är det?” sa mamma oroligt. Jag kollade på Olivia. Hon nickade mot mig. Hon ville att jag skulle berätta. ”Igår, när jag kom hem, så sov ni. Så jag stängde av TV:en och gick upp för trappan. Jag kallade på Olivia några gånger, men fick inget svar. Sen, hörde jag att där var någon på toaletten. Och, tillslut öppnade han. Det hade kommit in en man här... han typ.. våldtog henne” sa jag. Mamma gapade. Pappa såg räddare ut än någonsin. ”Va?”utbrast de högt. De for upp och kramade om Olivia. ”Gumman lilla. Jag känner mig så hemsk. Som bara låg och sov i soffan. Hur kunde jag?” sa mamma och Olivia kramade om henne. Jag gjorde likadant. Det blev en familjekram. ”Mamma, känn inte så. Jag är oskadd och det är det som räknas, ellerhur?” mamma nickade. ”Beth och Olivia, jag älskar er!” sa hon och pappa sa detsamma. ”Vi älskar er också” svarade vi och vi alla kramades.

Några timmar senare stod jag framför spegeln med mina träningskläder på. ”Olivia, ska du med ut och springa?”. Olivia hade alltid varit en träningsmänniska. Alltid bra på sport, löpning, styrka och allt annat. Jag gillade egentligen inte att springa med henne, för hon sprang mycket snabbare än mig, men jag gillade ändå att ha någon med mig. ”Nej, en vän kommer snart” svarade hon och jag nickade, även om hon inte såg mig.
”Varför ska du ut och springa? Du är redan smal!” var det första mamma sa när jag kom ner. Jag suckade. ”Jag mår bra av att träna” sa jag och satte på mig mina joggingskor.

Fyrtio minuter senare stannade jag utanför huset. ”Hej” hörde jag någon ropa. Jag vände mig om. Louis, och hans coola gäng. Jag suckade. Fan. Nu visste han vart jag bodde. Och här stod jag i löpartights, en tjocktröja, håret uppsatt i en slarvig tofs och inte nog med det, jag var svettig och röd i huvudet, som man brukade vara efter en löprunda. ”Hej” sa jag och tittade ner i marken. Varför kom de just nu? ”Så, du bor här?” ”Mm” svarade jag ganska tyst. ”Brukar du träna?” fortsatte Louis och jag suckade. Varför skulle han fråga så mycket? ”Ja, ganska ofta” sa jag och började gå mot huset. ”Eyy, du?” sa han och jag vände mig om. ”Vad?”. ”Vill du hänga med oss senare?” ”När är senare?” sa jag och tittade på min mobil. Klockan var ett. ”Jag vet inte. Kan jag inte få ditt nummer?” Jag sa mitt nummer och han skrev ner det i mobilen. ”Tack” sa han och sedan gick jag in. 


 

Jag har verkligen hittat tillbaka till skrivandet. Tycker det är väldigt roligt just nu och det är roligt att vi haft ganska många unika trots att vi bara skrivit i några dagar. Ni verkar gilla novellen!

Nu blev det lite draaaama och Beth tycker Louis är dryg. Är han det? Vi har haft över 300 unika sen i söndags, men vi saknar era kommentarer. Kommentera mycket nu så ska vi försöka att få till delar torsdag, fredag, lördag och söndag. Kom igen, vi vill ha respons! Positiv eller negativ – ni bestämmer men låt oss veta vad ni tycker! 

 


2012-11-26

Let me be your last first kiss - del 2


Detta har hänt;

Långt om länge hade de bestämt sig. Jag plockade ihop mina tavlor och lade ner de i påsen. ”Tack så mycket, det var jättekul att ni ville köpa!”. ”Klart man måste köpa! Förresten, bor du här i Doncaster?” frågade Johannah. ”Ja, vi är ganska så nyinflyttade. Vi har bott här i två veckor ungefär” sa jag samtidigt som jag knäppte min jacka. ”Vart bor ni då?” frågade killen, som tydligen hette Louis. ”Bara en liten bit härifrån” sa jag och killen log. ”Ah, vad trevligt. Tack för att du kom och lycka till med dina tavlor!” sa han. 

 

Bethany, skulle du vilja gå till affären och handla lite? Mormor och morfar kommer hit ikväll”. Jag suckade för mig själv där jag satt i soffan med datorn i knäet. ”Kan inte Olivia gå då?” frågade jag surt samtidigt som jag klickade mig runt på Facebook. ”Hon är med Amy, kan du vara snäll och göra det?”. Jag klickade ner Facebook, slog ihop datorn och reste mig från soffan. ”Mm, visst. Vad ska jag köpa?” ”Jag skriver en lapp” sa mamma och gick ut till köket.

”Brrr, fan vad kallt!” sa jag för mig själv samtidigt som jag gick in i mataffären. Jag tog upp lappen jag fått utav mamma och läste igenom den. Eftersom vi var ganska nyinflyttade så hittade jag inte så bra i denna affären, jag hade bara varit här två gånger tidigare så jag kände mig lite osäker där jag gick runt och letade efter saker jag förmodligen aldrig skulle hitta.

”Kolla! Det är tjejen med tavlorna” hörde jag någon säga, ganska högt. Jag tittade upp och mötte killens blick. Killen som sagt till mig att mina tavlor var fantastiska. Killen som bett sin mamma köpa minst en tavla. Bakom han stod fyra andra killar. De såg ut att vara i hans ålder och jag kände att jag blev lite röd i ansiktet. Var han tvungen? Han log mot mig och gick fram till mig. ”Så du är och handlar?” sa han och jag suckade. ”Nej, jag gick hit för att gå på toa” sa jag lite sarkastiskt och killen, Louis om jag inte mindes fel, skrattade. Jag kunde själv inte låta bli att le lite åt hans gulliga skratt. ”Var det du som var hemma hos Louis och sålde tavlor?” frågade en av de andra killarna och jag nickade. ”Din tavla var riktigt fin” fortsatte han och jag log mot honom. ”Tack!”. Det blev en liten pinsam tystnad, innan en annan av killarna bröt den. ”Hur länge har du målat?” ”Sen jag var liten typ, men mer seriös nu de senaste året kanske..” sa jag, samtidigt som jag funderade på varför de var så intresserade. ”Gillar ni konst, eller?” frågade jag och killarna skrattade. ”Njaa.. men du är så duktig”. Jag skrattade lite smått. ”Tack, igen. Men jag måste nog fortsätta nu, lovade att skynda mig. Det var trevligt att träffas, vi ses säkert igen! Bor ni alla här?” frågade jag och killarna kollade lite konstigt på mig. ”Vad?” sa jag och kollade mig runt lite. Hade jag gjort bort mig nu? Var min gylf öppen? ”Nej inget” sa de alla snabbt och jag log. ”Jag bor här, men inte de andra” sa Louis och jag nickade. ”Jaha, men då ses vi kanske då Louis. Hejdå killar!” sa jag och gick därifrån.

”Köpte du choklad till mig?” var det första jag hörde när jag kom innanför dörren. Jag suckade och skakade på huvudet. ”Nej, du kunde ju gått själv och handlat om du så gärna ville ha ett choklad” sa jag surt och gav kassen till mamma. ”Tack så mycket Bethany. Du kunde ju köpt något till dig själv, lite godis eller något”. Jag tog av mig min jacka, mina skor, vantar och min halsduk. ”Nej tack” sa jag och gick och hämta min dator som låg på soffbordet, sedan gick jag upp på övervåningen och stängde in mig själv. Min mage kurrade lite och jag kollade på klockan, som visade halv fyra. ”Äh, bara några timmar kvar tills mormor och morfar kommer, jag klara mig” sa jag till mig själv.


”Heeeej Bethany och Olivia! Hur är det? Hur går det i skolan? Mår ni bra? Vad gör ni om dagarna? Vi har saknat er så!” det var mormors välkända röst och inte långt efter var vi båda fast i hennes famn. ”Hej, jo det är bra med oss!” svarade vi, ihop klämda av mormors armar. Och sen kom morfar. ”Hej tjejer! Hur är det?” och en kram. ”Det är bra” sa vi kortfattat men morfar var nöjd med svaret.

”Ska du inte äta Bethany? Det är ju kyckling. Du har alltid gillat det!” sa mormor lite oroligt och kollade på mig. Jag rörde lite i maten med min gaffel. ”Nej, jag är inte så hungrig” sa jag och mamma kollade på mig. ”Du har bara ätit frukost. Ät nu!” ”Du vet väl inte vad jag ätit och inte ätit. Jag är inte hungrig” svarade jag surt och reste mig från bordet och gick därifrån. När jag gick upp för trappan hörde jag hur mamma och mormor började diskutera om hur mycket jag åt. ”Äter hon aldrig?” hörde jag mormor fråga. ”Jodå, hon brukar äta på kvällarna, men i skolan vet jag inte. Olivia, vet du?” sa mamma. ”Jag har väl ingen koll på hur mycket hon äter”. ”Ni får nog hålla koll. Tjejen måste äta!”. Jag suckade för mig själv. Varför skulle de bry sig? Om jag inte var hungrig, så var jag inte det.

Att flytta till en ny stad, komma till en ny skola, försöka hitta nya, riktiga vänner och anpassa sig efter det, det är inte lätt. Varför vi flyttat till Doncaster var bara något mamma och pappa ville. De tänkte inte ens på oss. Jag hade bara gått i skolan två veckor. Där fanns några tjejer som var snälla, men jag kunde inte lita på dem. Jag saknade mina vänner från Liverpool, där vi bott tidigare. Staden jag växt upp i. Min mobil vibrerade och det var ett sms från min vän Katie, från Liverpool.

”Hej Beth, jag saknar dig så himla mycket! Har du tid att snacka på skype någon dag? xx”. Jag log för mig själv. Katie kunde alltid göra mig glad och hennes sms kom alltid i rätt tid. ”Katieeeee jag saknar dig också. Ja klart. Imorgon? xx” skrev jag och lade mobilen ifrån mig. Jag suckade djupt. Varför kunde inte allt bara vara bra? Varför kunde inte ja ha den perfekta kroppen, de finaste utseendet, det fina leendet, massa bra vänner och en fin kille? Varför? Mobilen plingade till igen, men denna gången var det William, en kille i skolan. ”Hej Beth, vad gör du? Vill du träffa mig och några andra?” Varför inte? tänkte jag och svarade snabbt. ”Visst. Vart ska vi ses?” ”I parken, om 10 minuter!”. ”Okej, låter bra! Vi ses!” svarade jag och for upp från sängen, bättrade på mitt smink lite, borstade igenom håret och sprutade lite spray. Jag log åt mig själv i spegeln och granskade mina kläder. De dög.

”Vart ska du?” frågade pappa och jag tittade upp. ”Träffa lite kompisar från skolan” sa jag snabbt och var på väg ut. ”Okej, ha så trevligt. Du har mobilen med dig va? Var inte hemma för sent!”. Jag suckade för mig själv. Jag var 17 år, inte 3. ”Ja det har jag” sa jag och smällde igen dörren. Det var skönt att få komma ut i den friska, kalla luften.
”Hej Beth!”. Jag tittade åt höger och såg Amy komma små joggande. Jag stannade upp och väntade in henne. ”Hej!” sa jag glatt och kände att jag helt plötsligt var på bra humör. ”Smsade William dig också?” frågade hon förvånat, som om hon tyckte det var konstigt att han frågat mig. ”Ja” sa jag och hon log. ”Gillar du honom?” sa hon och jag stannade upp. ”Va?” var det enda jag fick fram. ”Jag har bott här i två veckor, ta det lite lugnt va!”. Amy skrattade och puttade till mig lite i sidan. ”Erkänn att han är snygg... kom igen” sa hon och jag skakade på huvudet. Jag gillade inte att säga inför andra vem jag tyckte var snygg och inte snygg. ”Gillar du honom då?” ”Alla tjejer gör det!” utbrast hon och jag flinade. ”Han är inte min typ. Och, jag skulle ändå aldrig ha en chans. Alla andra är mycket finare än mig!” sa jag och Amy skakade på huvudet. ”Sluta”.

När vi kom fram var redan William där, plus Josh, en annan kille från skolan. Jag mötte Williams blick och han log mot mig. ”Hej tjejer!” sa han och gav oss båda en kram. ”Hej!” sa jag och sedan hälsade jag även på Josh. Fler kom och tillslut kändes det som om hela skolan var där. Jag kände inte alls många och försökte hålla mig in till Amy hela tiden. ”Amy” sa jag och hon kollade mot mig. ”Ja?” ”William är ganska snygg!” sa jag och hon flinade. ”Sa ju det! Har du kollat in honom eller?” och innan jag han svara hade Amy ropat, högt och tydligt så att alla hörde, ”Beth tycker du är snygg William!”. Folk som jag inte visste vem de var kollade på mig med sura blickar och jag kände hur röd jag var i huvudet. Fan. 


 

Del 2! Det kommer förmodligen inte bli uppdatering varje dag, men vi vill liksom komma igång. Nu vet ni lite mer om Bethany (även kallad Beth). Vad tror ni kommer hända i parken bland allt folk från skolan? Det är sååååå kul att vara tillbaka och få massa söta kommentarer igen. Vi uppskattar vartenda litet ord och är så tacksamma för att ni vill läsa. Vi ska göra vårt bästa med novellen och vi hoppas att ni inte blir besvikna! 

Förresten, har ni några frågor till oss är det lättaste att skicka mejl till onedirectionnovell@gmail.com eller ställa en fråga i blogresponse, ni hittar det här till vänster i menyn :)

Och, göm inte kommentera!


2012-11-26
Kategori/Novell: Övrigt

Länkbyte



Nej, vi brukar inte göra länkbyte i inlägg men detta är ett undantag.


Detta är fina Izabellas novell. Hon började skriva förra året, ett tag efter oss och hennes blogg var vääldigt stor, men sedan slutade hon men nu är hon tillbaka. Jag har läst de två första delarna och hon är verkligen gryyym på att skriva. Jag tycker verkligen att ni ska klicka er in och börja läsa hennes nya novell, Little things! :) Klicka på bilden!

2012-11-25

Let me be your last first kiss - del 1

 


Framför mig hade jag minst 50 tavlor. Alla var målade utav mig. Blommor, porträtt, landskap, djur, motiven var många. ”Bethany” hörde jag mamma säga. Jag vände mig om och såg henne stå i dörröppningen. ”Ja”, sa jag och log. ”Vad ska du göra med alla dina tavlor? Vi får snart bygga ett rum för bara dina tavlor” sa mamma och skrattade lite smått. ”Ja, nästan på”, sa jag och kollade mig runt. Hon hade rätt. Här var många tavlor, både gamla och nya, fula och fina. På dagen låg de flesta i sängen och på natten låg de på skrivbordet. Jag flyttade de fram och tillbaka varje kväll. ”Det är middag, så kom nu!” sa mamma och gick. Jag lade ifrån mig penseln och reste mig från min bekväma stol.

”James, vad tycker du Bethany ska göra med alla sina tavlor?”. Det var fredagskväll och familjen satt samlad runt middagsbordet. Jag, min pappa James, min mamma Jessica och min lillasyster Olivia, som var 14 år. ”Varför inte gå runt här i Doncaster och försöka sälja tavlorna? Inte för att jag tycker de är fula, men du kan tjäna pengar på det, för det finns säkert många som tycker de är fina!” sa pappa och drack lite av sin cola. ”Vilken bra idé James” utbrast mamma och jag kollade på de båda två. Jag? Gå runt och sälja tavlor? ”Ingen kommer vilja köpa. Det är ingen idé.” sa jag, men tänkte ändå på hur kul det skulle vara om någon skulle köpt en tavla av mig. ”Du är alltid så negativ. Tänk igenom det lite!” sa mamma och jag skrattade. Hon hade rätt. Jag sa oftast nej innan jag hann tänka.

Det första jag gjorde när jag vaknade på lördagsmorgonen var att kolla min mobil. Först, vad är klockan? 07.28. Jag gäspade och tryckte upp Twitter. Sedan Facebook och tillslut Instagram. Vanlig morgonrutin.

En kvart senare satt jag på min bekväma skrivbordsstol och skrev mitt namn, på tusen olika sätt, på ett vitt papper. Och en stund senare tog jag fram mina tavlor och skrev mitt namn i det högra hörnet där nere. Nu var tavlorna redo att säljas. Jag skrev en liten lapp till mina föräldrar som jag lade på köksbordet, sedan satte jag på mig mina svarta converse, en varm halsduk och min svarta vinterjacka. Det var trots allt kallt och snart december.

Jag gick från hus till hus. Antingen så öppnade de inte, eller så var det inte intresserade överhuvudtaget. Jag suckade och kollade ner i påsen där jag hade några tavlor. Att jag ens trodde att detta skulle funka. Hur dum var jag egentligen? Jag gick förbi några hus, kollade på höger och vänster sida, men jag hade ingen lust att gå in till fler hus. I ett hus såg jag en kvinna sitta i köket. Skulle jag chansa? Sista försöket. Jag tog ett djupt andetag och försökte intala mig själv att jag inte kan ge upp redan. Jag gick mot dörren. Jag knackade försiktigt och dörrhandtaget trycktes ner.
”Hej, mitt namn är Bethany, jag målar mycket på min fritid och jag vill försöka sälja mina tavlor” började jag och tog en liten paus. Jag höll upp en av de tavlor jag hade med mig. Jag vågade knappt kolla upp på kvinnan som stod där. ”Kanske att ni är intresserade” fortsatte jag och kollade upp, mot min egen vilja. Kvinnan log stort och tog tag i tavlan. ”Herregud vad duktig du är! Du är riktigt talangfull! Hur gammal är du?” sa kvinnan och inom mig blev jag riktigt, riktigt glad. Hon visste nog inte själv hur glad hon precis gjort mig. ”Sjutton år” svarade jag och kvinnan log. ”Har du fler tavlor i påsen?”. Jag nickade. ”Vill du komma in? Jag skulle gärna vilja se fler!” sa kvinnan glatt. Jag log, nickade och tog ett steg in. Jag kollade mig runt lite försiktigt. Det var ett ganska stort hus och det luktade väldigt gott. Jag tog av mig min jacka, halsduk och mina skor. ”Kom med här!” sa kvinnan vänligt och jag följde efter henne, in i köket.

”Jag måste visa mina barn! Det är okej va?” sa hon när hon sett alla tavlor, som nu låg på köksbordet. Jag log och nickade. ”Självklart!” svarade jag och kvinnan, som tydligen hette Johannah, kallade på sina barn. ”Lottie, Fizzy, Phoebe och Daisy, kom!”. Bara några sekunder senare kom två söta tjejer ut i köket. De var väldigt lika. När de såg mig blev de genast lite blyga, jag log smått åt dem och två andra tjejer kom också in i köket. ”Tjejer, kolla här vilka grymma tavlor!”. Tjejerna lutade sig över bordet och kollade på tavlorna. Jag var rädd för vad det skulle tycka. ”Vad fina tavlor!” utbrast tjejen som såg ut att vara äldst. Jag log mot henne. ”Tack!”. ”Looouis” ropade Johannah och några minuter senare kom en medellång kille in i köket. Han hade brunt hår och blå, gröna ögon. ”Vad är det?” sa han och sedan fick han syn på mig och tavlorna. ”Wow. Vilka fantastiska tavlor! Har du målat dem?” frågade han och kollade mot mig. Jag nickade och log. ”Ja, det har jag, och tack så mycket!”. ”Herregud! Du är grym ju! Säljer du dem? Mamma, vi måste köpa minst en!” Var han seriös? Tyckte han att vi skulle köpa? En tonårskille, som trots allt var snygg, ville köpa en tavla av mig. ”Ja, såklart vi måste! Vilken tycker ni vi ska köpa?”

Långt om länge hade de bestämt sig. Jag plockade ihop mina tavlor och lade ner de i påsen. ”Tack så mycket, det var jättekul att ni ville köpa!”. ”Klart man måste köpa! Förresten, bor du här i Doncaster?” frågade Johannah. ”Ja, vi är ganska så nyinflyttade. Vi har bott här i två veckor ungefär” sa jag samtidigt som jag knäppte min jacka. ”Vart bor ni då?” frågade killen, som tydligen hette Louis. ”Bara en liten bit härifrån” sa jag och killen log. ”Ah, vad trevligt. Tack för att du kom och lycka till med dina tavlor!” sa han. 


 

Yesssssss we are back!
Vi bara satt och snackade om novellen och kände för att helt plötsligt börja skriva. Även om det gick väldigt snabbt, så har vi tänkt igenom det. Vi kommer uppdatera när vi känner för det och skriva så ofta vi hinner, men vi båda har mycket i skolan och tränar mycket så det blir förmodligen inte uppdatering varje dag. Men, vi behöver er hjälp för att orka och kunna fortsätta. Ni har alltid varit riktigt duktiga på att kommentera, så fortsätt gärna med det. Tips alla som ni känner, som gillar One Direction, att läsa vår nystartade novell. Nu börjar vi om från början, together! 


Vill ni läsa våra privata bloggar, så gör ni det på angelicabengtsson.blogg.se (angelica's) och onething.webblogg.se (johanna's). På twitter heter wi aangelicaxx och JohaannaaM :)


2012-11-24
Kategori/Novell: Övrigt

Era noveller!







Vi har fått in vääääldigt många mail ang. era noveller och vi har inte tiden att sitta och läsa igenom allt och publicera osv. Så, nu gör vi såhär. ALLA som skickat in och inte redan fått sin novell publicerad finns med här (har vi missat er så skriv en kommentar!!!). Kika in här imorgon klockan ÅTTA (om ni är vakna då!). Överraskning väntar!!! 
 

2012-11-07

Evelinas novell - All about us

Jag sitter hemma vid köksbordet, min mamma sitter till höger sida om mig och min pappa till vänster. Alla tre stirrar fokuserat ner på pappret som ligger på bordet framför mig. Det är en ansökningblankett till ett gymnasium. Richmond High of Academic Arts, en konstskola som jag hört är den bästa i hela landet. Jag antar att mamma och pappa läser för fullt den långa texten som står på pappret. Det är väl kanske det jag också bör göra men det enda jag håller blicken på är raderna längst ner. Där står det vad man kan välja som inriktning. Teater, skapande, dans och musik. Det enda ordet jag fokuserar på är det sista. Musik. Min mage känns nervös och ändå så har jag inte ens gjort något. Jag har varken kryssat i någon utav de oblikatoriska fälten och jag har inte ens postat brevet.

"Har du bestämt dig?" frågar mamma lite irriterat. Kanske för att vi suttit med det här dumma pappret framför oss i säkert en timme för att jag av en massa anledningar inte kan bestämma mig om det är det här jag vill gå eller inte. Mitt hjärta tycker att jag ska göra ansökan till detta gymnasium, medan mitt huvud säger något annat om att kanske vänta med det några år och gå ett gymnasium där jag får en riktig utbildning först.


"Ska vi vänta till imorgon?" frågar pappa som inte låter ett dugg irriterar och istället vänlig. Han vet nog hur det känns med tanke på att han varit i exakt samma situation för flera år sedan. Pappa valde dock bort musiken och valde att gå en vanlig plugglinje istället. Dumt gjort enligt mig, för min pappa kunde verkligen blivit något stort inom musiken.

Jag skakar på huvudet och tar ett djupt andetag. "Nej."


Jag tar ett stadigare grepp om pennan och för den mot rutan bredvid texten där det med fet stil står Musik med tydliga bokstäver. Jag sätter ner pennan i pappret och gör ett tydligt kryss som fyller hela rutan.

"Vad mer ska jag göra?" frågar jag och försöker läsa vad som står i texten men jag är inte nog koncentrerad.


"Du ska kryssa i här, här, här och skriva din underteckning här." säger mamma och pekar med fingret på olika ställen. Jag kryssar i godkännandet av att jag vill göra min ansökan, jag kryssar i rutan om allergier och när jag är på den sista rutan sneglar jag försiktigt åt mammas håll.

Hon suckar men ler ändå. "Det är ditt eget val. Även om vi kommer sakna dig något enormt om du väljer att bo där borta."


På det sättet hon säger det på så förstår jag såklart att hon vill att jag ska bo hemma, men jag tänker mig hur jobbigt det lär bli att åka buss en timme för att få sig till skolan och sedan en timme tillbaka hem. Jag kryssar i rutan för boende på skolan. Jag ler mot mamma och hon ler svagt tillbaka, jag är inte säker på vad hon menar med hennes leende. Om det är för att hon är glad att jag gör mina egna val eller om det är för hon inte vill verka ledsen och innerst inne gråter hon? Men som sagt så är det mitt eget val, mitt liv.

Pappa harklar sig och skjuter bak stolen. "Det kanske är bäst att låta dig skriva detta utan att vi ser på." säger han och jag förstår själv inte vad han menar.

"Vad menar du?" frågade jag och ger honom en förvirrad blick.

Han pekar med fingret på pappret. "Läs."


Han reser sig sedan från stolen och mamma följer med honom ut till vardagsrummet. Själv sitter jag förvirrad kvar  och börjar läsa hela pappret denna gång. Det visar sig att jag ska skriva en sorts uppsats. Om jag måste skriva en uppsats redan innan jag börjat på skolan så vill jag inte ens tänka på hur mycket jobb det lär bli då jag väl börjar. Men jag ska kanske inte ha några höga förväntningar, det finns hur många unga talanger som helst här som skulle döda för att få sig in. Och dessutom så var kanske inte min provspelning nog bra. Det är så att alla som vill komma in på skolan var på en provspelning, uppvisning eller vad man nu vill kalla det. Jag var där bara för några dagar sedan och sjöng Break Even av The Script samtidigt som jag spelade gitarr. Personligen så tyckte jag att det lät bra, trots att jag var nervös, men jag vet ju inte vad dom andra tycker.


Jag tar fram ett nytt papper från en låda och sätter mig vid köksbordet igen med pennan i handen. Jag sitter och stirrar ner på det tomma pappret i säkert fem minuter utan att röra mig ur fläcken. Jag bara stirrar, och jag tänker ut vad som kommer låta bra. Det var ju trots allt detta som allt hängde på, förutom sången då förstås. Jag sätter ner pennan, gör några rörelser, just påväg att börja skriva men jag hindrar mig själv.

"Det här går inte." säger jag tyst för mig själv och reser mig från stolen och tar pennan och pappret i handen. Jag går ut till våran bakgård och sätter mig under vår stora ek som jag har spenderat många timmar under. Jag ser mig omkring och tänker ut vad jag ska skriva, innan jag ännu en gång för pennan mot pappret.


"My name is Lucy Hale. I was born on July 14 1996 in London, England. I moved to Sweden when I was about four since both of parents are from there, me and my parents stayed there for about four years until we decided to go back to England. During my 16 years on planet earth, I have walk around with a guitar in my hands almost everyday. I guess you can say that my guitar is my best friend. Without music I woudn't survive. Cause music is like my air, and what happens without air? Yeah, I think the one who reads this already know the answer. My biggest dream in life is to perform in front of a lot of people, now we're talking thousands of them. And maybe sell my own music. I haven't actually performed for anybody except for my family and friends, I guess I don't have the balls to do it. But I hope that, if I get in, I can realize that maybe I am a good singer and guitarplayer and then dare to perform. I'm not insecure when it comes to meet new people, it's just when I perform. But I think that it will change a lot if I get in. I don't know what more to write, since I'm not a very good writer. But if this sucks, maybe my performance was good enought to get in. Fingers crossed."

 

"Är du klar?" är det första mamma frågar när jag stiger innanför dörren. Jag nickar och hon räcker fram ett kuvert och ansökningblanketten till mig. Jag stoppar ner blanketten och min så kallade uppsats i kuvertet och går sedan ut från huset igen, ner mot postlådan som bara är några hundra meter bort. Jag stannar just framför den och stoppar ner brevet halvvägs i luckan. Jag tar några djupa andetag och tänker, gör jag rätt val?


Jag väljer att lyssna på mitt hjärta och släpper därför taget om brevet och låter det falla. Nu finns det ingen återvändo.


Denna novellen har kommit en bra bit, men varför inte läsa ikapp nu när ni ändå har läst det första kapitlet. Ni hittar hela novellen på ettdnovell.blogg.se

Vad tycker jag om början?
Jag tycker början var väldigt bra, den fångade mitt intresse direkt och det är enligt mig riktigt bra skrivit trots några små stavfel. Jag tror detta kan bli en väldigt spännande novell att följa och nu vill jag bara läsa mer. Så nu ska jag ägna resten av kvällen till att läsa ikapp denna novellen för början fångade mig verkligen.

 


2012-11-07

Linnéas novell - Forever

Kära dagbok Idag skriver jag såhär...


Mackensie Maria Fernandez! 

Du är en missbrukare. 

Kan du föreställa dig hur det Känns när någon säger så till dig? 

Nej det kan du inte, för ingen vet hur någon annan känner, för alla känner olika! 

Bara för att du känner en sak så känner inte alla lika som du! 

Så säg inte jag vet hur det känns.  

 

Som ni kanske har förstått så heter jag Mackensie Fernandez, jag går första året på Quallers Boarding School. 

När jag var 14 år så gifte min pappa om sig med en tjej som heter Cecilia. 

Pappa ville inte ha kvar något som hade med min mamma Isobel Fernandez att göra så han adopterade bort mig till ett engelskt par som gärna ville ha en dotter. 

Jag har bara en äkta vän och det är min lilla mops Bello, jag valde namnet Bello för det betyder vacker på Italienska. 

 

När livet känns förjävligt så har jag ett sett att glömma, jag dricker, och då menar jag verkligen dricker. 

 

Det finns en kille, Harry som jag gillar väldigt mycket. 

Som är ihop med Alizia skolans BITCH och då menar jag verkligen BITCH hon klär sig som Uno slut disgustoso. 

Alizia tror att hon är så snygg och att alla killars ögon trillar ur när hon går förbi med sitt gäng men det tror jag inte på... 

Nu pratar jag bara om mig själv för att ni ska förstå allting om mig och vad jag menar. 

 

På min fritid dansar jag, jag dansar mest balett. 

 

Jag får ofta beröm för hur jag ser ut. stora mandelbruna ögon, långt mörkbrunt hår och min långa slanka bruna kropp. 

Jag är inte såhär as brun men jag är gyllne brun, som en solbränna året om. 

 

Innan jag flyttade till London så hade jag inte sett snö i hela mitt liv så det blev en chock för mig för mig när jag vaknade och marken var VIT!! 

 

Nu vet ni snart allting om mig så..... 

Ni ska få följa med mig över allt var jag än går.!  


Tredje novellen ut är Linnéas novell med namn Forever. Är nu sugna på att att läsa mer så kan ni klicka er in på evermore.webblogg.se

Vad tycker jag om början?
Jag tycker det är en bra början där man får en bra överblick och förståelse för vad huvudkaraktären är för person och vad karaktären har gått igenom i sitt liv. Det är bra skrivet och man blir väldigt nyfiken på hur det ska gå för personen.


2012-11-01

Seras novell - Little things

 

Jag satt på en nästan full krog med en orörd tequila framför mig. Mina bästa vänner, Sera och Medina var på dansgolvet. Jag förstod inte ens att de hade tvingat med mig hit.

 

Jag älskade att släppa loss, men jag var ledsen. Eftersom han hade gjort slut. Det återspelades som en filmrulle i mitt huvud.

 

'' Vi var fan inte gjorda för varann. Alla de där orden jag sa, de var lögner. Försvinn härifrån, din jävla ... '' 

 

Jag hade försvunnit innan han hade sagt något mer. Jag började nästan gråta när jag tänkte på det, för jag visste inte varför han var så arg. Vad var det egentligen? Jag hade älskat Jake. Jag hade tagit mina väskor och lämnat Southampton bakom mig.

 

Jag hade flyttat in till lägenheten jag hade, den som stod tom i London. Och jag hade väntat mig en filmkväll med Ben&Jerry med Sera och Medina, samtidigt som dom muntrade upp mig. Men istället var vi här. På en krog, med en orörd tequila framför mig.

 

'' Eh ... Hi. Are you gonna drink that? '' Det lät som Medina, som tog vad som helst som fanns över. Men hon hade inte en sådan röst.

 

Jag tittade på rösten som var så sexig, och där satt någon ängel, fast utan vingar och gloria. Hade jag dött? För att jag var så ledsen? Och nu såg jag änglar? Fast han hade någon gloria, den liksom strålade omkring honom.
Omkring hans chockladbruna lockar som studsade, runt han muskulösa armar.
'' Wow, your eyes shine brighter than the stars. '', sa han och log. Jag kände igen honom på något sätt. Hans hesa, sega röst. Hans accent, sättet han log på.
'' You can take it. '', sa jag och puttade drinken mot honom. Jag ville inte höra komplimanger för att han skulle få någon drink, då kunde han lika gärna gå. Fast jag ville inte att han skulle gå. Jag ville att han skulle stanna hos mig, hålla om mig och le vänligt.
'' I don't want it. I'm not drinking tonight. I'm gonna drive home my friends. '', sa han och nickade mot tre killar. De kändes också välbekanta. Jag antod att jag bara var ledsen över Jake.
'' You look ... sad. Can I cheer you up? '', sa han och log gigantiskt.
'' I don't think a one-night-stand will make me happy. '', sa jag surt. Jag visste inte varför jag sa det, det var som något ont inom mig brann. Men han log.
'' I like girls, that are a bit hard to get. ''
'' Who said your going to get me? '', frågade jag. Han log och bet sig i läppen.
'' My ego. '' Jag skrattade.
'' You got a pretty beautiful smile, I can see. ''
'' I'm going to sleep with you, in your dreams. ''
'' I'm sure I will dream about you. '' Jag kände hur kinderna blev heta, han var charmig. Det var han verkligen.
'' I think I need to take those two girls home, but it was nice to meet you. '', sa jag. Jag ville inte gå, jag ville verkligen inte det. Men mitt hjärta och min hjärna samarbetade inget vidare bra.
'' I'm so boring? '', frågade han och såg lite ledsen ut.
'' No, the opposite. I'm just ... strange. And I'm not one of these hot girls your looking for. ''
'' Your the only hot girl I can see in here. I'm Harry. Can you write your number on my arm? ''

 

Han lyfte upp en penna och jag stelnade, det var som en slags dröm. Sedan skrev jag siffrorna.
'' Deniz is my name, Prince Charming. ''
'' Deniz. It's like sugar on my lips. '' Jag skakade på huvudet.
'' Your crazy. ''
'' Probably, you know that crazy little thing called love? ''
'' I did. '', sa jag och hjärtat värkte igen. Men när Harry rörde min hand, i nästan två sekunder och femtio mikrosekunder så läkte det.
'' I'll call you. ''
'' Take care of your friends. It was really nice to meet you. ''
'' It wasn't the last time. '', sa han och log när jag gick därifrån.


Nästa på tur – första delen av Seras novell ”Little things”. Vill ni läsa fortsättningen, så klicka er in på thedirectiondiary.blogg.se


Vad tycker jag om början?
Gillar hur man kastas in i en berättelse och får träffa på charmiga Harry. Lite småfel i engelskan, men klagar absolut in eftersom jag själv inte skriver perfekt engelska och jag tänker inte klaga på andra om jag inte gör det perfekt själv. Just nu finns det två delar av novellen uppe, så det är lätt att läsa ikapp och jag tror säkert att novellen kan utvecklas till något bra! 

 

 


2012-11-01

Isabellas novell - All This Time

Jag hör hur mamma ropar att gästerna snart är här. Jag suckar högt i önskan att hon ska höra det. Men det skulle hon förmodligen inte göra då jag är uppe på mitt rum på övervåningen och hon är nere i köket och fixar klart maten så sannolikheten är nog ganska liten. Men det skadar inte att pröva. Jag slänger mig ner i min säng och tänker på allt. Hur min bästa vän, barndoms vän men även ex snart kommer hit med sin familj. Och utöver allt så är han Harry Styles.

Jag föddes för 18 år sedan till ett ungt, upp över öronen förälskat par. Mina föräldrar, Elizabeth och Pedro. Som man hör på namnen är min mamma engelsk och min pappa är spanjor men jag föddes i Paris där de båda studerade konst. De var riktigt kära, men bara några år för när jag var 5 år skiljdes de och pappa stack iväg med någon ung amerikanska till New York som han fortfarande är gift med. Mamma orkade inte ta hand om mig själv i den hektiska staden Paris så hon flyttade hem till sin hemstad Holmes Chapel där hela hennes tidigare liv fanns. Hennes bästa vän, Anne, och så hittade hon en ny man i sitt liv, Richard Charles, och då de gifte sig fick jag inte bara en ny fadersfigur utan även en syster, Maisy, i min egna ålder. Hon blev så gott som en riktig syster och är en av mina bästa vänner.

Då mamma och Anne, Harrys mamma, är bästa vänner umgicks de varenda dag, dels för att jag och Harry skulle gå umgås med varandra och för att de ville att vi skulle bli tillsammans även om vi bara var 5 år. Men sagt och gjort, vi blev tillsammans som 5 åringar även om man mer kanske kan kalla det för bästa vänner, men vi höll ihop i vått och torrt. Sedan en mörk februarikväll fick jag reda på en sak och jag stack till min pappa i New York och bodde där i ett halv år. Det var såklart det som tog slut på vår relation och sedan när jag kom tillbaka till England hade Harry redan åkt iväg till X-Factor. Vi förblev vänner men vi blev aldrig ett par igen. Jag saknar honom otroligt, han var ju ändå min pojkvän i hela 11 år. Men jag vet inte om jag skulle klara av att bli tillsammans med honom igen, det finns så mycket mellan oss som är oklart. Och sedan är han ju världskändis.

Jag väcks ur mina drömmar av att det knackar på dörren och in kommer Maisy. Hon har tagit på sig en svartklänning som slutar på låren och har armar till armbågarna. Hennes blonda hår har hon gjort mittbena på och gjort så det ser ut som om hon har lite självfall. Hon ser hur vacker ut som helst till skillnad från mig. Jag har tagit på mig ett par byxor som är vida längst ner, en svart armlös skjorta med blommigt tryck och ett diadem för att göra håret lite roligare. Hon lyckas alltid se mer naturligt vacker än mig, något som hon inte håller med om men jag vet att jag har rätt.

Ska du inte täcka för hyllan nu när han är här?” säger Maisy

Hon syftar på min One Direction hylla. Och ska jag vara ärlig är jag ett riktigt stort fan av dem. Det största om det är möjligt. Såklart tänker jag inte på min Harry och 1D-Harry på samma sätt. 1D-Harry är perfekt, medan min Harry inte är det. Jag älskar allt som har med One Direction att göra och om jag någonsin skulle träffa dem, inte Harry då, skulle jag fangirla som vem som helst. Även om jag har haft chansen att träffa dem flera gånger då de har varit här, har jag aldrig tagit den. Jag vill inte bli känd som Harrys ex i deras ögon utan som vem som helst. Maisy däremot som minst sagt är ett lika stort fan som jag har träffat de flera gånger när de har varit här. Hon berättar alltid om hur underbara de är och för varje gång vill jag bara träffa dem mer, men det är som om något tar stopp hos mig och säger att jag inte ska det. Ännu en gång blir jag väckt av Maisy ur mina drömmar, denna gången slår hon till mig på axeln. Hon säger att de är här så vi skyndar oss ner.

Jag möts först av Gemma som har kommit hem från Manchester. Jag kramar om henne länge då jag har saknat henne otroligt mycket, hon är som en syster till mig och det är jobbigt att hon flyttat till Manchester och jag saknar att ha henne här. Sedan kommer Anne och så kramar jag om henne också. Sedan är där Robin, Harrys styvfar, som jag kramar om. Honom har jag heller inte sätt på ett tag, då jag inte hängt med mamma hem till Anne på ett tag. Och sedan är det bara en kvar, Harry. Han står längre bort i rummet och ler lurigt åt mig sedan slår han upp armarna och jag gör likadant och så springer vi och möts i en kram. Vi kramas om länge och hårt. Ingen vill egentligen släppa taget om den andra men vi slutar tillslut när de säger att vi ska gå in och sätta oss vid bordet.

Det kommer snart bli dem igen, bara vänta och se, Anne.”

Jag hör hur mamma viskar till Anne men jag låtsas om som om ingenting. Vi sätter oss vid bordet och jag kollar ner på maten som står framför mig. Jag kollar med en äcklad min på det och sedan kollar jag upp av att jag känner hur någon stirrar på mig. Det är Harry som sitter mitt emot mig med världens största smile och bara skrattar åt mig. Han känner mig för bra, ibland för bra, och kommer såklart ihåg att den här maten inte alls är min smak av mat. Jag ser hur han tar blicken från mig och kollar på något han håller på med under bordet. När han kollar upp igen plingar det till i min mobil. Jag tar upp mobilen och såklart är det ett sms från honom.


Du gillar maten va? Du kanske vill ha min tallrik också? Haha! Ska jag köra dig till Subway senare?”

Jag trycker ner smset och så lägger jag ner mobilen i fickan igen och så kollar jag upp igen. Jag möts återigen av Harrys blick och som svar på smset nickar jag till honom. Jag pillar lite i maten men de mesta lägger jag i smyg under bordet så vår hund, Lucy, kan få äta det istället. Men jag lämnar såklart lite mat på tallriken så min mamma inte ska tro att det har hänt något riktigt tokigt med mig som att jag börjat gilla den här maten. Och får för sig att börja servera den ännu mer ofta än när vi har gäster. Sedan blir det efterrätt och det är en jordgubbscheesecake. Och sockertokig som jag är är jag den första att äta upp den.

När vi alla ätit upp drar Gemma iväg för hon ska och träffa några vänner. Medan vi sitter kvar och pratar lite med våra föräldrar börjar min mage kurrar och då kommer Harry antagligen på att vi ska iväg. Så han reser sig upp och kollar på oss.

Jag och Spaisy ska bara iväg på en åktur.”

Att folk aldrig kan sluta kalla mig och Maisy för Spaisy. Det var ett dåligt parnamn vi kom på i 12-årsåldern som vi tyckte folk kunde kalla oss för att vi alltid var med varandra. Det var i början svårt för folk att börja kalla oss det men sedan när det väll satt kvar där och vi nu inte längre vill det är det svårt att få folk att sluta kalla oss det. Så antagligen kommer vi alltid få stå ut med det namnet. Vi hoppar in i hans bil, jag i framsätet och Maisy sätter sig där bak. Han kör till Subway och när vi är där är jag först ute och jag ser hur han knäpper upp sitt bälte och ska öppna dörren. Då springer jag dit och ställer mig framför.

Kan inte du vänta här? Jag vill inte vara med på internet som din nya tjej och ha massa rykten om mig.”

När jag säger det känner jag hur elakt det låter. Som om jag skäms över honom eller något. Jag ser hur besviken han blir men han stänger dörren och knäpper sitt bälte igen. Så jag och Maisy skyndar oss in till Subway och jag beställer en smörgås. När jag fått den tar jag den och sätter jag mig i bilen igen. Han kör runt en runda så jag kan äta upp innan vi åker tillbaka igen. Han säger ingenting utan sitter och surar hela vägen. Jag förstår honom, men jag vill inte ha rykten om mig. Istället sitter Maisy i baksätet och pratar på om allting med mig.

När vi tillslut kommer hem till mig igen är det nästan dags för Harry att åka på direkten. Jag säger hej då till andra först och tar honom sist. När han ska krama mig pussar han först mig på kinden och sedan tar han in mig i en kram. Lika länge och hårt som sist. Jag känner hur han böjer sitt huvud så hans mun kommer mot mitt öra och så öppnar han sin mun för att viska något till mig.

En vacker dag vet jag att du kommer komma tillbaka till mig. Och jag kommer stå på samma plats och vänta på dig, för jag är inte hel utan dig. Inget känns normalt längre när jag inte pratar med dig varje dag. Spencer, jag älskar dig fortfarande lika mycket som för två år sedan. Inget kommer ändra det.”

Jag känner hur jag bara vill smälta igenom jorden. Jag var inte beredd på det, inte alls faktiskt. Jag har hela tiden trott att han kommit över mig och att det bara är jag som går och tänker på honom dag ut och dag in. Men jag har haft fel hela tiden. När jag inte svarar honom så släpper han mig och då kommer mamma och lägger armen runt mina axlar.

Harry, du får ju visa Spencer runt i London nu när hon flyttar dit. Du kan la staden utan och innan gissar jag på,” säger mamma

Ska du flytta dit?” säger han, jag nickar skamset på huvudet. Jag ville inte låta som ett galet ex som förföljer sitt nu kända ex. ”Det gör jag mer än gärna.”



Först ut är del ett av novellen ”All this time” som är skriven av Isabella. Fortsättningen av novellen hittar ni på http://stolemyhearttonight.blogg.se/ (jag har dessutom gjort designen!). 


Vad tycker jag om början?
Den fångade verkligen mitt intresse och det var kul att få höra hur Harry och tjejen känt varandra och jag var inte alls bredd på att Harry fortfarande gillade henne. Tyckte verkligen det var en bra början och eftersom Isabella har kommit igång med novellen finns ju fortsättningen att läsa på hennes blogg.

Vill ni att vi ger en liten kommentar till de delarna av era novellen som vi publicerar?