Evelinas novell - All about us
Jag sitter hemma vid köksbordet, min mamma sitter till höger sida om mig och min pappa till vänster. Alla tre stirrar fokuserat ner på pappret som ligger på bordet framför mig. Det är en ansökningblankett till ett gymnasium. Richmond High of Academic Arts, en konstskola som jag hört är den bästa i hela landet. Jag antar att mamma och pappa läser för fullt den långa texten som står på pappret. Det är väl kanske det jag också bör göra men det enda jag håller blicken på är raderna längst ner. Där står det vad man kan välja som inriktning. Teater, skapande, dans och musik. Det enda ordet jag fokuserar på är det sista. Musik. Min mage känns nervös och ändå så har jag inte ens gjort något. Jag har varken kryssat i någon utav de oblikatoriska fälten och jag har inte ens postat brevet.
"Har du bestämt dig?" frågar mamma lite irriterat. Kanske för att vi suttit med det här dumma pappret framför oss i säkert en timme för att jag av en massa anledningar inte kan bestämma mig om det är det här jag vill gå eller inte. Mitt hjärta tycker att jag ska göra ansökan till detta gymnasium, medan mitt huvud säger något annat om att kanske vänta med det några år och gå ett gymnasium där jag får en riktig utbildning först.
"Ska vi vänta till imorgon?" frågar pappa som inte låter ett dugg irriterar och istället vänlig. Han vet nog hur det känns med tanke på att han varit i exakt samma situation för flera år sedan. Pappa valde dock bort musiken och valde att gå en vanlig plugglinje istället. Dumt gjort enligt mig, för min pappa kunde verkligen blivit något stort inom musiken.
Jag skakar på huvudet och tar ett djupt andetag. "Nej."
Jag tar ett stadigare grepp om pennan och för den mot rutan bredvid texten där det med fet stil står Musik med tydliga bokstäver. Jag sätter ner pennan i pappret och gör ett tydligt kryss som fyller hela rutan.
"Vad mer ska jag göra?" frågar jag och försöker läsa vad som står i texten men jag är inte nog koncentrerad.
"Du ska kryssa i här, här, här och skriva din underteckning här." säger mamma och pekar med fingret på olika ställen. Jag kryssar i godkännandet av att jag vill göra min ansökan, jag kryssar i rutan om allergier och när jag är på den sista rutan sneglar jag försiktigt åt mammas håll.
Hon suckar men ler ändå. "Det är ditt eget val. Även om vi kommer sakna dig något enormt om du väljer att bo där borta."
På det sättet hon säger det på så förstår jag såklart att hon vill att jag ska bo hemma, men jag tänker mig hur jobbigt det lär bli att åka buss en timme för att få sig till skolan och sedan en timme tillbaka hem. Jag kryssar i rutan för boende på skolan. Jag ler mot mamma och hon ler svagt tillbaka, jag är inte säker på vad hon menar med hennes leende. Om det är för att hon är glad att jag gör mina egna val eller om det är för hon inte vill verka ledsen och innerst inne gråter hon? Men som sagt så är det mitt eget val, mitt liv.
Pappa harklar sig och skjuter bak stolen. "Det kanske är bäst att låta dig skriva detta utan att vi ser på." säger han och jag förstår själv inte vad han menar.
"Vad menar du?" frågade jag och ger honom en förvirrad blick.
Han pekar med fingret på pappret. "Läs."
Han reser sig sedan från stolen och mamma följer med honom ut till vardagsrummet. Själv sitter jag förvirrad kvar och börjar läsa hela pappret denna gång. Det visar sig att jag ska skriva en sorts uppsats. Om jag måste skriva en uppsats redan innan jag börjat på skolan så vill jag inte ens tänka på hur mycket jobb det lär bli då jag väl börjar. Men jag ska kanske inte ha några höga förväntningar, det finns hur många unga talanger som helst här som skulle döda för att få sig in. Och dessutom så var kanske inte min provspelning nog bra. Det är så att alla som vill komma in på skolan var på en provspelning, uppvisning eller vad man nu vill kalla det. Jag var där bara för några dagar sedan och sjöng Break Even av The Script samtidigt som jag spelade gitarr. Personligen så tyckte jag att det lät bra, trots att jag var nervös, men jag vet ju inte vad dom andra tycker.
Jag tar fram ett nytt papper från en låda och sätter mig vid köksbordet igen med pennan i handen. Jag sitter och stirrar ner på det tomma pappret i säkert fem minuter utan att röra mig ur fläcken. Jag bara stirrar, och jag tänker ut vad som kommer låta bra. Det var ju trots allt detta som allt hängde på, förutom sången då förstås. Jag sätter ner pennan, gör några rörelser, just påväg att börja skriva men jag hindrar mig själv.
"Det här går inte." säger jag tyst för mig själv och reser mig från stolen och tar pennan och pappret i handen. Jag går ut till våran bakgård och sätter mig under vår stora ek som jag har spenderat många timmar under. Jag ser mig omkring och tänker ut vad jag ska skriva, innan jag ännu en gång för pennan mot pappret.
"My name is Lucy Hale. I was born on July 14 1996 in London, England. I moved to Sweden when I was about four since both of parents are from there, me and my parents stayed there for about four years until we decided to go back to England. During my 16 years on planet earth, I have walk around with a guitar in my hands almost everyday. I guess you can say that my guitar is my best friend. Without music I woudn't survive. Cause music is like my air, and what happens without air? Yeah, I think the one who reads this already know the answer. My biggest dream in life is to perform in front of a lot of people, now we're talking thousands of them. And maybe sell my own music. I haven't actually performed for anybody except for my family and friends, I guess I don't have the balls to do it. But I hope that, if I get in, I can realize that maybe I am a good singer and guitarplayer and then dare to perform. I'm not insecure when it comes to meet new people, it's just when I perform. But I think that it will change a lot if I get in. I don't know what more to write, since I'm not a very good writer. But if this sucks, maybe my performance was good enought to get in. Fingers crossed."
"Är du klar?" är det första mamma frågar när jag stiger innanför dörren. Jag nickar och hon räcker fram ett kuvert och ansökningblanketten till mig. Jag stoppar ner blanketten och min så kallade uppsats i kuvertet och går sedan ut från huset igen, ner mot postlådan som bara är några hundra meter bort. Jag stannar just framför den och stoppar ner brevet halvvägs i luckan. Jag tar några djupa andetag och tänker, gör jag rätt val?
Jag väljer att lyssna på mitt hjärta och släpper därför taget om brevet och låter det falla. Nu finns det ingen återvändo.
Denna novellen har kommit en bra bit, men varför inte läsa ikapp nu när ni ändå har läst det första kapitlet. Ni hittar hela novellen på ettdnovell.blogg.se
Vad tycker jag om början?
Jag tycker början var väldigt bra, den fångade mitt intresse direkt och det är enligt mig riktigt bra skrivit trots några små stavfel. Jag tror detta kan bli en väldigt spännande novell att följa och nu vill jag bara läsa mer. Så nu ska jag ägna resten av kvällen till att läsa ikapp denna novellen för början fångade mig verkligen.
Linnéas novell - Forever
Kära dagbok Idag skriver jag såhär...
Mackensie Maria Fernandez!
Du är en missbrukare.
Kan du föreställa dig hur det Känns när någon säger så till dig?
Nej det kan du inte, för ingen vet hur någon annan känner, för alla känner olika!
Bara för att du känner en sak så känner inte alla lika som du!
Så säg inte jag vet hur det känns.
Som ni kanske har förstått så heter jag Mackensie Fernandez, jag går första året på Quallers Boarding School.
När jag var 14 år så gifte min pappa om sig med en tjej som heter Cecilia.
Pappa ville inte ha kvar något som hade med min mamma Isobel Fernandez att göra så han adopterade bort mig till ett engelskt par som gärna ville ha en dotter.
Jag har bara en äkta vän och det är min lilla mops Bello, jag valde namnet Bello för det betyder vacker på Italienska.
När livet känns förjävligt så har jag ett sett att glömma, jag dricker, och då menar jag verkligen dricker.
Det finns en kille, Harry som jag gillar väldigt mycket.
Som är ihop med Alizia skolans BITCH och då menar jag verkligen BITCH hon klär sig som Uno slut disgustoso.
Alizia tror att hon är så snygg och att alla killars ögon trillar ur när hon går förbi med sitt gäng men det tror jag inte på...
Nu pratar jag bara om mig själv för att ni ska förstå allting om mig och vad jag menar.
På min fritid dansar jag, jag dansar mest balett.
Jag får ofta beröm för hur jag ser ut. stora mandelbruna ögon, långt mörkbrunt hår och min långa slanka bruna kropp.
Jag är inte såhär as brun men jag är gyllne brun, som en solbränna året om.
Innan jag flyttade till London så hade jag inte sett snö i hela mitt liv så det blev en chock för mig för mig när jag vaknade och marken var VIT!!
Nu vet ni snart allting om mig så.....
Ni ska få följa med mig över allt var jag än går.!
Tredje novellen ut är Linnéas novell med namn Forever. Är nu sugna på att att läsa mer så kan ni klicka er in på evermore.webblogg.se
Vad tycker jag om början?
Jag tycker det är en bra början där man får en bra överblick och förståelse för vad huvudkaraktären är för person och vad karaktären har gått igenom i sitt liv. Det är bra skrivet och man blir väldigt nyfiken på hur det ska gå för personen.
Seras novell - Little things
Jag satt på en nästan full krog med en orörd tequila framför mig. Mina bästa vänner, Sera och Medina var på dansgolvet. Jag förstod inte ens att de hade tvingat med mig hit.
Jag älskade att släppa loss, men jag var ledsen. Eftersom han hade gjort slut. Det återspelades som en filmrulle i mitt huvud.
'' Vi var fan inte gjorda för varann. Alla de där orden jag sa, de var lögner. Försvinn härifrån, din jävla ... ''
Jag hade försvunnit innan han hade sagt något mer. Jag började nästan gråta när jag tänkte på det, för jag visste inte varför han var så arg. Vad var det egentligen? Jag hade älskat Jake. Jag hade tagit mina väskor och lämnat Southampton bakom mig.
Jag hade flyttat in till lägenheten jag hade, den som stod tom i London. Och jag hade väntat mig en filmkväll med Ben&Jerry med Sera och Medina, samtidigt som dom muntrade upp mig. Men istället var vi här. På en krog, med en orörd tequila framför mig.
'' Eh ... Hi. Are you gonna drink that? '' Det lät som Medina, som tog vad som helst som fanns över. Men hon hade inte en sådan röst.
Jag tittade på rösten som var så sexig, och där satt någon ängel, fast utan vingar och gloria. Hade jag dött? För att jag var så ledsen? Och nu såg jag änglar? Fast han hade någon gloria, den liksom strålade omkring honom.
Omkring hans chockladbruna lockar som studsade, runt han muskulösa armar.
'' Wow, your eyes shine brighter than the stars. '', sa han och log. Jag kände igen honom på något sätt. Hans hesa, sega röst. Hans accent, sättet han log på.
'' You can take it. '', sa jag och puttade drinken mot honom. Jag ville inte höra komplimanger för att han skulle få någon drink, då kunde han lika gärna gå. Fast jag ville inte att han skulle gå. Jag ville att han skulle stanna hos mig, hålla om mig och le vänligt.
'' I don't want it. I'm not drinking tonight. I'm gonna drive home my friends. '', sa han och nickade mot tre killar. De kändes också välbekanta. Jag antod att jag bara var ledsen över Jake.
'' You look ... sad. Can I cheer you up? '', sa han och log gigantiskt.
'' I don't think a one-night-stand will make me happy. '', sa jag surt. Jag visste inte varför jag sa det, det var som något ont inom mig brann. Men han log.
'' I like girls, that are a bit hard to get. ''
'' Who said your going to get me? '', frågade jag. Han log och bet sig i läppen.
'' My ego. '' Jag skrattade.
'' You got a pretty beautiful smile, I can see. ''
'' I'm going to sleep with you, in your dreams. ''
'' I'm sure I will dream about you. '' Jag kände hur kinderna blev heta, han var charmig. Det var han verkligen.
'' I think I need to take those two girls home, but it was nice to meet you. '', sa jag. Jag ville inte gå, jag ville verkligen inte det. Men mitt hjärta och min hjärna samarbetade inget vidare bra.
'' I'm so boring? '', frågade han och såg lite ledsen ut.
'' No, the opposite. I'm just ... strange. And I'm not one of these hot girls your looking for. ''
'' Your the only hot girl I can see in here. I'm Harry. Can you write your number on my arm? ''
Han lyfte upp en penna och jag stelnade, det var som en slags dröm. Sedan skrev jag siffrorna.
'' Deniz is my name, Prince Charming. ''
'' Deniz. It's like sugar on my lips. '' Jag skakade på huvudet.
'' Your crazy. ''
'' Probably, you know that crazy little thing called love? ''
'' I did. '', sa jag och hjärtat värkte igen. Men när Harry rörde min hand, i nästan två sekunder och femtio mikrosekunder så läkte det.
'' I'll call you. ''
'' Take care of your friends. It was really nice to meet you. ''
'' It wasn't the last time. '', sa han och log när jag gick därifrån.
Nästa på tur – första delen av Seras novell ”Little things”. Vill ni läsa fortsättningen, så klicka er in på thedirectiondiary.blogg.se
Vad tycker jag om början?
Gillar hur man kastas in i en berättelse och får träffa på charmiga Harry. Lite småfel i engelskan, men klagar absolut in eftersom jag själv inte skriver perfekt engelska och jag tänker inte klaga på andra om jag inte gör det perfekt själv. Just nu finns det två delar av novellen uppe, så det är lätt att läsa ikapp och jag tror säkert att novellen kan utvecklas till något bra!
Isabellas novell - All This Time
Jag hör hur mamma ropar att gästerna snart är här. Jag suckar högt i önskan att hon ska höra det. Men det skulle hon förmodligen inte göra då jag är uppe på mitt rum på övervåningen och hon är nere i köket och fixar klart maten så sannolikheten är nog ganska liten. Men det skadar inte att pröva. Jag slänger mig ner i min säng och tänker på allt. Hur min bästa vän, barndoms vän men även ex snart kommer hit med sin familj. Och utöver allt så är han Harry Styles.
Jag föddes för 18 år sedan till ett ungt, upp över öronen förälskat par. Mina föräldrar, Elizabeth och Pedro. Som man hör på namnen är min mamma engelsk och min pappa är spanjor men jag föddes i Paris där de båda studerade konst. De var riktigt kära, men bara några år för när jag var 5 år skiljdes de och pappa stack iväg med någon ung amerikanska till New York som han fortfarande är gift med. Mamma orkade inte ta hand om mig själv i den hektiska staden Paris så hon flyttade hem till sin hemstad Holmes Chapel där hela hennes tidigare liv fanns. Hennes bästa vän, Anne, och så hittade hon en ny man i sitt liv, Richard Charles, och då de gifte sig fick jag inte bara en ny fadersfigur utan även en syster, Maisy, i min egna ålder. Hon blev så gott som en riktig syster och är en av mina bästa vänner.
Då mamma och Anne, Harrys mamma, är bästa vänner umgicks de varenda dag, dels för att jag och Harry skulle gå umgås med varandra och för att de ville att vi skulle bli tillsammans även om vi bara var 5 år. Men sagt och gjort, vi blev tillsammans som 5 åringar även om man mer kanske kan kalla det för bästa vänner, men vi höll ihop i vått och torrt. Sedan en mörk februarikväll fick jag reda på en sak och jag stack till min pappa i New York och bodde där i ett halv år. Det var såklart det som tog slut på vår relation och sedan när jag kom tillbaka till England hade Harry redan åkt iväg till X-Factor. Vi förblev vänner men vi blev aldrig ett par igen. Jag saknar honom otroligt, han var ju ändå min pojkvän i hela 11 år. Men jag vet inte om jag skulle klara av att bli tillsammans med honom igen, det finns så mycket mellan oss som är oklart. Och sedan är han ju världskändis.
Jag väcks ur mina drömmar av att det knackar på dörren och in kommer Maisy. Hon har tagit på sig en svartklänning som slutar på låren och har armar till armbågarna. Hennes blonda hår har hon gjort mittbena på och gjort så det ser ut som om hon har lite självfall. Hon ser hur vacker ut som helst till skillnad från mig. Jag har tagit på mig ett par byxor som är vida längst ner, en svart armlös skjorta med blommigt tryck och ett diadem för att göra håret lite roligare. Hon lyckas alltid se mer naturligt vacker än mig, något som hon inte håller med om men jag vet att jag har rätt.
”Ska du inte täcka för hyllan nu när han är här?” säger Maisy
Hon syftar på min One Direction hylla. Och ska jag vara ärlig är jag ett riktigt stort fan av dem. Det största om det är möjligt. Såklart tänker jag inte på min Harry och 1D-Harry på samma sätt. 1D-Harry är perfekt, medan min Harry inte är det. Jag älskar allt som har med One Direction att göra och om jag någonsin skulle träffa dem, inte Harry då, skulle jag fangirla som vem som helst. Även om jag har haft chansen att träffa dem flera gånger då de har varit här, har jag aldrig tagit den. Jag vill inte bli känd som Harrys ex i deras ögon utan som vem som helst. Maisy däremot som minst sagt är ett lika stort fan som jag har träffat de flera gånger när de har varit här. Hon berättar alltid om hur underbara de är och för varje gång vill jag bara träffa dem mer, men det är som om något tar stopp hos mig och säger att jag inte ska det. Ännu en gång blir jag väckt av Maisy ur mina drömmar, denna gången slår hon till mig på axeln. Hon säger att de är här så vi skyndar oss ner.
Jag möts först av Gemma som har kommit hem från Manchester. Jag kramar om henne länge då jag har saknat henne otroligt mycket, hon är som en syster till mig och det är jobbigt att hon flyttat till Manchester och jag saknar att ha henne här. Sedan kommer Anne och så kramar jag om henne också. Sedan är där Robin, Harrys styvfar, som jag kramar om. Honom har jag heller inte sätt på ett tag, då jag inte hängt med mamma hem till Anne på ett tag. Och sedan är det bara en kvar, Harry. Han står längre bort i rummet och ler lurigt åt mig sedan slår han upp armarna och jag gör likadant och så springer vi och möts i en kram. Vi kramas om länge och hårt. Ingen vill egentligen släppa taget om den andra men vi slutar tillslut när de säger att vi ska gå in och sätta oss vid bordet.
”Det kommer snart bli dem igen, bara vänta och se, Anne.”
Jag hör hur mamma viskar till Anne men jag låtsas om som om ingenting. Vi sätter oss vid bordet och jag kollar ner på maten som står framför mig. Jag kollar med en äcklad min på det och sedan kollar jag upp av att jag känner hur någon stirrar på mig. Det är Harry som sitter mitt emot mig med världens största smile och bara skrattar åt mig. Han känner mig för bra, ibland för bra, och kommer såklart ihåg att den här maten inte alls är min smak av mat. Jag ser hur han tar blicken från mig och kollar på något han håller på med under bordet. När han kollar upp igen plingar det till i min mobil. Jag tar upp mobilen och såklart är det ett sms från honom.
”Du gillar maten va? Du kanske vill ha min tallrik också? Haha! Ska jag köra dig till Subway senare?”
Jag trycker ner smset och så lägger jag ner mobilen i fickan igen och så kollar jag upp igen. Jag möts återigen av Harrys blick och som svar på smset nickar jag till honom. Jag pillar lite i maten men de mesta lägger jag i smyg under bordet så vår hund, Lucy, kan få äta det istället. Men jag lämnar såklart lite mat på tallriken så min mamma inte ska tro att det har hänt något riktigt tokigt med mig som att jag börjat gilla den här maten. Och får för sig att börja servera den ännu mer ofta än när vi har gäster. Sedan blir det efterrätt och det är en jordgubbscheesecake. Och sockertokig som jag är är jag den första att äta upp den.
När vi alla ätit upp drar Gemma iväg för hon ska och träffa några vänner. Medan vi sitter kvar och pratar lite med våra föräldrar börjar min mage kurrar och då kommer Harry antagligen på att vi ska iväg. Så han reser sig upp och kollar på oss.
”Jag och Spaisy ska bara iväg på en åktur.”
Att folk aldrig kan sluta kalla mig och Maisy för Spaisy. Det var ett dåligt parnamn vi kom på i 12-årsåldern som vi tyckte folk kunde kalla oss för att vi alltid var med varandra. Det var i början svårt för folk att börja kalla oss det men sedan när det väll satt kvar där och vi nu inte längre vill det är det svårt att få folk att sluta kalla oss det. Så antagligen kommer vi alltid få stå ut med det namnet. Vi hoppar in i hans bil, jag i framsätet och Maisy sätter sig där bak. Han kör till Subway och när vi är där är jag först ute och jag ser hur han knäpper upp sitt bälte och ska öppna dörren. Då springer jag dit och ställer mig framför.
”Kan inte du vänta här? Jag vill inte vara med på internet som din nya tjej och ha massa rykten om mig.”
När jag säger det känner jag hur elakt det låter. Som om jag skäms över honom eller något. Jag ser hur besviken han blir men han stänger dörren och knäpper sitt bälte igen. Så jag och Maisy skyndar oss in till Subway och jag beställer en smörgås. När jag fått den tar jag den och sätter jag mig i bilen igen. Han kör runt en runda så jag kan äta upp innan vi åker tillbaka igen. Han säger ingenting utan sitter och surar hela vägen. Jag förstår honom, men jag vill inte ha rykten om mig. Istället sitter Maisy i baksätet och pratar på om allting med mig.
När vi tillslut kommer hem till mig igen är det nästan dags för Harry att åka på direkten. Jag säger hej då till andra först och tar honom sist. När han ska krama mig pussar han först mig på kinden och sedan tar han in mig i en kram. Lika länge och hårt som sist. Jag känner hur han böjer sitt huvud så hans mun kommer mot mitt öra och så öppnar han sin mun för att viska något till mig.
”En vacker dag vet jag att du kommer komma tillbaka till mig. Och jag kommer stå på samma plats och vänta på dig, för jag är inte hel utan dig. Inget känns normalt längre när jag inte pratar med dig varje dag. Spencer, jag älskar dig fortfarande lika mycket som för två år sedan. Inget kommer ändra det.”
Jag känner hur jag bara vill smälta igenom jorden. Jag var inte beredd på det, inte alls faktiskt. Jag har hela tiden trott att han kommit över mig och att det bara är jag som går och tänker på honom dag ut och dag in. Men jag har haft fel hela tiden. När jag inte svarar honom så släpper han mig och då kommer mamma och lägger armen runt mina axlar.
”Harry, du får ju visa Spencer runt i London nu när hon flyttar dit. Du kan la staden utan och innan gissar jag på,” säger mamma
”Ska du flytta dit?” säger han, jag nickar skamset på huvudet. Jag ville inte låta som ett galet ex som förföljer sitt nu kända ex. ”Det gör jag mer än gärna.”
Först ut är del ett av novellen ”All this time” som är skriven av Isabella. Fortsättningen av novellen hittar ni på http://stolemyhearttonight.blogg.se/ (jag har dessutom gjort designen!).
Vad tycker jag om början?
Den fångade verkligen mitt intresse och det var kul att få höra hur Harry och tjejen känt varandra och jag var inte alls bredd på att Harry fortfarande gillade henne. Tyckte verkligen det var en bra början och eftersom Isabella har kommit igång med novellen finns ju fortsättningen att läsa på hennes blogg.
Vill ni att vi ger en liten kommentar till de delarna av era novellen som vi publicerar?
