Varför skulle pappa tvunget åka? Jag saknade han, riktigt mycket. Jag behövde honom nu. Jag visste inte vad jag skulle göra. Inget skulle bli som förr. Jag skulle leva i detta huset resten av mitt liv. Jag skulle aldrig kunna uppnå mina drömmar. Det var inte likt mig att tänka så, men just nu var det bara så jag tänkte.

3 februari, fredag.

Har glömt bort bloggen lite på sistone. Men allt har varit så jobbigt. Pappa har ju flyttat och mamma träffar en ny och det känns verkligen som om hela mitt liv rasar ihop. Idag är det i alla fredag och det är alltid skönt. Har ingen aning om vad jag ska hitta på i helgen men så länge jag slipper skolan så mår jag bra.
/Melissa

Jag slog igen datorn och tog min väska. Mamma skulle köra både mig och Simon till skolan idag och nu hade vi lite bråttom, vilket vi alltid hade när vi skulle åka bil och inte buss.
I bilen plingade min mobil till och det var ett nytt mejl. Jag kollade frågande på skärmen. Jag fick ju aldrig mejl? Jag låste upp min mobil och gick in i mejlet. Sony Music stod som avsändare och jag hoppade till. Varför Sony Music? Jag öppnade mejlet och läste igenom det. Två, nej tre, gånger innan jag ens vågade tro att det var verklighet. Att dom mejlat mig och bett mig ringa upp dom så fort så möjligt. Jag ville egentligen göra det nu, men bestämde att vänta tills efter skolan.

Skoldagen gick ganska snabbt och så fort jag kom hem öppnade jag datorn, loggade in i mejlen och skrev ner numret som stått i mejlet. Jag tog upp min mobil och tog ett djupt andetag. Jag slog in numret och förde mobilen sakta mot örat. Jag satte mig ner i sängen och tog ännu ett djupt andetag.
-Välkommen till Sony Music, det är Klara, svarade en tjej som jag skulle tro var ganska ung.
-Hej, mitt namn är Melissa. Jag fick ett mejl från er tidigare idag där det stod att ni ville att jag skulle ringa upp er.
-Melissa Falk?
-Ja.
-Åh, vad bra. Jag ska koppla dig vidare, sa hon och innan jag hann svara var hon borta.

-Hej, mitt namn är Alice, sa en kvinna plötsligt och jag vaknade upp från mina tankar.
-Hej, det är Melissa. Du hade mejlet mig och bett mig ringa.
-Ja, vad bra att du ringde. Är allt bra med dig?
-Ja då, sa jag. Jag mådde väl inte helt perfekt, men jag var nyfiken på vad hon hade att säga.
-Jo, vi här på Sony Music har råkat få syn på din cover av What makes you beautiful, och vi undrar om du är intresserad av att komma hit och träffa lite olika människor inom musikbranschen och kanske få chansen att få ett skivkontrakt.
När hon sa ordet skivkontrakt fylldes hela jag av lycka och kände hur en tår rann ner för kinden. Glädjetårar.
-Skoja du? Utbrast jag och Alica skrattade till.
-Nej, vi har lyssnat på dina covers och du är jätteduktig. Du kommer få jobba med röstcoacher som kan hjälpa dig att bli ännu bättre.
-Oj, ja, jag är verkligen intresserad av att komma. Är det i Stockholm? Jag bor i Skellefteå och det tar väldigt lång tid att åka och det är dy...
-Ja, men vi fixar allting till dig. Vi betalar tågresan fram och tillbaka, och boende.
-Oj, ja, men då kommer jag mer än gärna. När hade ni tänk er?
-Kan du komma nästa fredag?
-Ja, men det tar ju väldigt lång tid att åka tid, så jag får nog ta ledig från skolan då.
-Tror du att det funkar?

-Ja, absolut.
-Bra. Jag bokar tåg och allting, så skickar jag ett mejl med tågbiljetten. Vi hörs mer nästa vecka.
-Ja, okej, tack, sa jag och sedan la jag på.
Jag bara satt där i tystnaden. Ett leende trängde sig fram på mina läppar och plötsligt var allt jobbigt borta. Jag skulle få åka till Stockholm. Komma bort från denna hålan och få leva i storstaden för några dagar. Och att de gillade min cover. Allt kändes så overkligt.

-Mamma, mamma, mamma, vet du? Utbrast jag så fort mamma öppnade ytterdörren.
-Nej, vad? Sa hon glatt.
-Jag ska till Stockholm!
-Va? När? Själv? Men, vi har inte rå..
-Nästa fredag, helt själv ska jag åka. Sony Music kontakta mig för de hade sett min cover. Dom betalar allt, så oroa dig inte.
-Men, du kan inte åka själv?
-Mamma, jag är 17 år. Jag kan åka själv.
Mamma suckade och gick förbi mig. Kunde hon inte ens visa lite glädje för min skull? Jag suckade gick mot dörren. Jag hoppade i mina converse, drog på mig min vinterjacka och öppnade dörren.
-Jag går över till Vanessa, ropade jag. Jag smällde igen dörren, huttrade till på grund av kylan och gick sedan mot Vanessas hus.

-Så, du ska få ett skivkontrakt? Utbrast Vanessa när jag berättat vad som hänt och jag flinade.
-Det är ju inte helt säkert, men kanske, sa jag och Vanessa log stor åt mig.
-Shit, vad roligt. Jag är så glad för din skull. Du förtjänar det verkligen.
Jag gav Vanessa en kram och sedan fortsatte vi snacka.
-Hur är det annars? Med din pappa, din mamma? Emil?
-Har inte snackat alls mycket med pappa, men han har fullt upp med sitt nya jobb. Mamma träffar fortfarande Stefan, men jag har berättat om Emil och hon tvingar mig i alla fall inte att träffa honom.
-Åh, vilken tur.
Jag nickade mot henne.
-Hon verkade inte så glad över Stockholmsresan, men jag bryr mig inte. Jag ska dit.
-Never give up your dreams!
-Precis, sa jag och vi båda skrattade.