Melissas perspektiv

”What have happened? You can always call if you want to talk.” stod det och jag kunde få fram ett litet leende på mina läppar. Snabbt klickade jag in ett svar. ”Vanessa, my best friend had to go urgently to the hospital, she collapsed and her heart doesn't beat properly. And thank Liam for caring, x”. Ja tryckte snabbt på skicka, och det kändes som något lättade från mitt hjärta. Liam brydde sig om mig, det kändes bra. Men jag var fortfarande riktigt orolig för hur det skulle bli med Vanessa, tänk så klarade hon inte sig? Tänk om hennes hjärta slutar slå? Vad skulle jag ta mig till då?

Jag gick in mot Vanessas rum, hjärtmaskinen pep och hon hade syrgas, det kändes inte som det var Vanessa. Detta skulle ju inte hända henne, det var inte meningen. Men det var ingens fel, det var ingen som hade skadat henne, så jag kunde inte skylla på någon. Jag gick mot hennes säng och hon vände sitt huvud mot mig. Jag tittade på henne med en orolig blick men hon sprack upp i ett leende när hon såg mig.
Jag satte mig på en stol som stod sidan om hennes säng och tittade ner på mina händer. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra.
-Tack för att du är här, sa hon tyst och jag kollade upp mot henne.
-Alltid. Hur mår du?
-Inte så bra, jag är trött, sa hon och la sitt huvud ner på kudden.
Det kom in en kvinna genom dörren. Hon var ganska kort och hade mörk hår, som var uppsatt i en hästsvans. Hon log ett vänligt leende mot både mig och Vanessa.
-Du måste tyvärr gå ut här ifrån, vi ska undersöka Vanessa lite, sa hon och jag nickade. Min hand kramade om Vanessas hand och jag log mot henne.

Jag satt nere i en cafeteria med mamma och Marie. Klockan var över tolv och jag var riktigt trött, men jag ville vara här för att veta hur det skulle bli med Vanessa. Min mobil vibrerade och jag tog snabbt upp den. ”Oh, it doesn't sounds good. Greet your friend and hope she gets well again!”. Jag fick ett stort leende på mina läppar. Att Liam kunde vara så snäll och att han faktiskt brydde sig. Jag kände honom knappt, men det betydde på något sätt mycket för mig.

När klockan var halv fyra på morgonen la jag hemma i min egen säng. Allt var under kontroll med Vanessa och om det inte blev värre skulle hon få komma hem igen under dagen som kom. Mamma hade lovat att gå upp tidigt för att ringa till skolan och sjukanmäla mig, eftersom jag inte skulle få så många timmar sömn.

Lördag, 18 februari

-Vi ska hem till Stefan och äta ikväll, sa mamma direkt när jag kom ner från mitt rum för att äta frukost. Kunde hon inte i alla fall sagt godmorgon? Jag suckade för mig själv.
-Måste jag med? Sa jag surt.
-Ja, vi ska äta där.
-Ja, men jag kan laga mat själv. Jag är sjutton år, sa jag, med betoning på sjutton.
-Både du och din bror ska med, sa mamma bestämt och jag suckade.
-Men, jag kan laga mat själv. Jag gillar verkligen inte Emil. Jag kan bjuda hit Vanessa, så kan vi äta mat här. Låter inte det som en bra idé?
-Ni ska med, sa mamma ännu mer bestämt och jag suckade. Vanessa hade blivit bättre efter det som hänt, men läkarna var rädda att det skulle hända Vanessa igen, så därför fick hon vara väldigt försiktigt.
-Men, mamma...
-Det hjälper inte. Ni ska med. Nästa gång kanske du kan stanna hemma.
-Eller så stannar jag hemma denna gången och följer med nästa? Sa jag som ett förslag och mamma skakade på huvudet.
-Nej.
-Men, vad är skillanden egentligen? Sa jag surt och mamma suckade.
-Kan du inte bara följa med? För min skull?
-För din skull? Vad gör jag för nytta? Du vet att jag bara kommer sitta och sura ändå?
-Men, vi vill ju att det ska funka mellan dig och Emil...
-Och ni, eller ja, du, tror det blir bättre för du tvingar oss att ses? Jag tänker inte förlåta honom.
-Det är bara ikväll. Ta med din dator, så kan du säkert sitta någonstans med den, sa mamma och jag nickade.
-Ja, det tänker jag göra, sa jag surt och hon nickade.
-Vilken tid ska vi vara där?
-Sju.
-Okej.

Klockan var halv åtta. Jag, Simon, Emil, mamma och Stefan satt samlade runt bordet i deras uterum. Mamma och Stefan frågade oss frågor som vi alla tre motvilligt svarade på. Vi åt under tystnad och jag hatade verkligen när det blev såhär. Jag hade ätit upp min mat och mamma hade trots allt sagt att det var okej att jag gick ifrån, även om det kanske var lite oartigt.
-Jag hoppas verkligen inte det gör något att jag går ifrån, sa jag och Stefan skakade på huvudet.
-Nej, det är ingen fara, sa han och log.
-Maten var verkligen jättegod, sa jag och Stefans leende satt kvar.
-Ja, jag är ingen professionell kock, men jag gjorde mitt bästa!
-Men, det var verkligen gott, sa jag och log.
-Tack för maten, fortsatte jag.
-Varsågod! Vill du sitta lite ensam så kan du gå in i vårt gästrum, gå bara upp för trappan och gå in i tredje dörren till höger.
-Okej, tack, sa jag och log.

Jag gick in i rummet och kollade till vänster där det fanns en beige soffa och några hyllor på väggen där det fanns en hel del böcker. Till vänster fanns en säng och ovanpå sängen satt en söt liten katt. Jag stängde till dörren efter mig.
-Hejsan katten, sa jag i en sån typisk röst som man använder till djur. Jag gick fram till katten och klappade den lätt. Katten började spinna direkt och jag skrattade lite. Rummet var ljust och jag bestämde mig för att sätta mig i soffan. Jag tog upp min dator från min väska och satte mig försiktigt i soffan och startade datorn. Jag loggades automatiskt in på skype och direkt när jag loggade in kom det ett plopp-ljud. Det var ett meddelande, från Liam. Jag hade gett min skype adress till honom, men vi hade haft tid att snacka så mycket. ”Hi, what's up? Do you want to skype? We never did it last Wednesday!”. Jag log lite för mig själv. ”Yeah, sure! I'm at my mom's boyfriend's, but I'm in a room by myself, so we can skype!”. Jag tryckte upp internet och i samma sekund kom det upp en ruta på skärmen. Jag tryckte på acceptera och plötsligt kunde jag se Liam där. Jag log ett leende och kände hur jag blev lite nervös.
-Hi, how are you? Frågade Liam.
-Hello! I'm fine, thanks. How are you? Sa jag, med min inte så bra engelska, men Liam verkade fatta i alla fall.
-I'm fine thank you.
-What are you doing then? Fortsatte han.
-I'm at... my mum's boyfriend's place, as I said. I did not really want to go here, but my mum told me I could bring my computer, so it saved this evening.
-And you can talk with me, sa Liam och log.
-Yes, exactly! 

 Förlåt sååååå mycket för att det inte kom någon del igår, men ibland händer det saker. Dock tråkigt att folk klagar när vi inte uppdaterar på EN DAG, när vi lägger så mycket tid på novellen och förra veckan fick ni två delar per dag 4 dagar. Tycker ni vi har dålig uppdatering, starta en egen novell blogg och lägg upp minst två delar per dag, sedan kan ni väl komma tillbaka och säga hur lätt det är? Och liksom säga hur ni gör? Förstår ni vad jag menar? Vi lägger ner MYCKET tid på denna bloggen, mer än vad ni tror. Och sen har vi lov också. 

Iaf, ibland får vi frågor om vi har twitter, och jadå, det har vi. Följ @BooBearIsHot (angelica) och @JohannaM1D (johanna). Tweeta oss gärna något gullig eller roligt, självklart så svarar vi och fråga om ni vill ha en follow back!