Detta har hänt:

Jag lade min hand försiktigt över henne och tog ett djupt andetag.
”Beth, lova mig att vakna igen. Lova mig att komma tillbaka. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för vad jag utsatt dig för. Du förtjänar inte detta och allt är mitt fel, jag vet. Men, gör mig en tjänst, kom tillbaka. Lämna mig inte. Jag behöver dig i mitt liv” jag gjorde en paus och tänkte tillbaka på dagarna i London. Första gången vi träffades. ”Jag vill aldrig någonsin förlora dig. Du betyder så mycket för mig och du är den som förstår mig allra bäst. Jag kommer ihåg när våra blickar möttes för första gången. Ditt vackra hår blåste lätt i vinden och dina ögon lös upp så fint. Du var så vacker, och du är så vacker. Lämna mig inte”

När jag rullade in på mitt rum igen, med en sjuksköterska bakom rullstolen, fick jag syn på Louis. Jag blev glad av att se honom men när han vände sitt ansikte mot mig försvann glädjen. Han såg ledsen och arg ut. ”Hur kunde du göra såhär mot Beth? Fattar du inte att hon kan dö vilken sekund som helst? Fy fan för dig Harry!!” sa han argt och allt mitt hopp brast. Alla positiva tankar jag hade försökt bygga upp föll snabbt ner igen. Det var som hela muren rasade. ”Tror du inte jag har tänkt på det varenda sekund sedan jag vaknade upp?” svarade jag lite irriterat men försökte ändå hålla mig lugn. ”Jag vet väl inte, men du tänkte fan inte långt när du körde. Var du full eller?” sa Louis och han var verkligen arg, det kunde jag höra i hans röst. ”Louis, jag skulle aldrig köra om jag var full och du tror väl seriöst inte att jag gjorde detta med meningen? Jag mår fan inte bra av detta och det blir inte bättre av att du står och tror att jag körde full eller att jag gjorde det med meningen. Det minsta du kan göra är att visa lite stöd, istället så skäller du ut mig” sa jag och höjde rösten efter varje ord. Jag kunde inte hålla mig lugn i denna situationen. Louis bara stirrade på mig. Det uppstod en konstig stämning i rummet och våra andetag hördes tydligt. Jag hade ont på olika ställen i kroppen, men det gjorde mest ont i hjärtat. Att ligga här med vetskapen att jag kanske hade orsakat Bethanys död och att jag inte kunde göra något för att hon skulle vakna, det gjorde mest ont. Och sen att Louis kom hit och skällde ut mig, det kändes inte alls kul och det var svårt att hålla tårarna tillbaka.

Plötsligt började sjuksköterskor ute i korridoren springa och Louis flög upp från stolen han satt it och sprang ut i korridoren. Han försvann i samma riktning som sjuksköterskorna sprungit. Oroliga känslor och tankar snurrade rundor i mitt huvud och tår efter tår rann ner för mina kinder. ”Bethany, lämna mig inte. Jag behöver dig” sa jag tyst, men tillräckligt högt för att någon skulle höra om de varit i rummet.

”Harry, Bethanys hjärta har stannat” fick jag höra och jag satte mig upp med ett ryck. Det gjorde ont i kroppen men det struntade jag i. Jag bara skakade på huvudet och mötte Louis blick. ”LOUIS, NEJ!” skrek jag och kände hur jag vilket sekund som helst skulle kunnat svimma. ”Andas Harry” uppmanade Louis mig, han satte sig på sängkanten och lade sin hand på min axel, som ett försök att lugna och faktiskt visa lite stöd. Jag bara skakade på huvudet. Jag hörde massa pip och det var skrämmande att sitta här. ”Louis, kan du gå och kolla vad som händer?” sa jag och vi båda snyftade till. Han nickade och jag kände hur jag inte klarade av att stå emot allting. Jag lade mig ner och bara lät tårarna rinna och alla känslor blev som en stor klump som gjorde det svårt att andas. Tänk så var hon död.

Jag hörde Louis steg komma närmre mitt rum och jag satte mig upp, lite med försiktigt denna gången. ”Louis..” sa jag med rädslan att höra att hon hade dött. ”Hon lever” sa han. ”Va?” sa jag, lite förvirrad och jag kände mig även lite yr. ”Andas Harry, läget är under kontroll och hennes hjärta slår nu” upprepade Louis och jag andades ut.

Louis perspektiv

Jag var sur, arg och besviken på Harry, men jag försökte bara lugna honom lite. Tystnaden tog över igen och vi bara satt där. En sjuksköterska kikade försiktigt in genom dörren och traskade in. ”Hej, skulle du vilja gå ut härifrån en liten stund? Jag måste snacka med Harry” sa hon artigt. Jag nickade och reste på mig. Jag slängde en snabb blick mot Harry, och han blängde mest på mig. Jag ville egentligen inte att vi skulle vara ovänner men jag var ju inte direkt glad över att Bethany låg i koma.

En sjuksköterska kom ut från Behtanys rum och jag reste mig hastigt upp från stolen jag satt på. ”Ursäkta, kan jag gå in till Bethany?” frågade jag vänligt och hon nickade. Jag log som ett tack och drog sakta upp den vita dörren som knakade till lite. Jag kom in i rummet och stannade till. Där låg hon i sin sjukhussäng med sjukhuskläder, slangar och allt vad sjukhus innebar. Det var inte kul att se, men hon var lika vacker som alltid. Jag tog små steg fram till sängen och satte mig försiktigt ner. ”Beth, du kommer klara dig. Du är stark och du kan inte bara lämna alla oss. Vi behöver dig här!” sa jag och lade min hand på hennes. Jag stirrade på henne och utan att tänka efter böjde jag mig ner och lät mina läppar snudda vid hennes panna.

Tjugo minuter senare satt jag utanför huvudingången till sjukhuset och njöt av den friska luften. Sjukhusdoften hade aldrig varit en favorit och jag kände jag behövde lite egen tid. Jag drog upp min mobil och gick in på twitter. Harry hade skrivit ett tweet för bara några minuter sedan. ”Thanks for all your lovely tweets, I'm still in the hospital but I'll be okay” stod där. Varför han inte skrivit något om Bethany var väl inte så konstigt, fansen hade ju inte så bra koll på henne och Harry mådde nog verkligen inte bra psykiskt av det här.

Efter ytterligare några timmar inne på sjukhuset, utan att någonting hände, så besökte jag Harry och sa hejdå innan jag satte mig i bilen och begav mig hemåt. Harry hade lovat att meddela om något hände och bilturen tog sin lilla tid men med musik på rätt så hög volym så gick det bra. Det var skönt att bara få vara i sin egna lilla värld och tänka igenom saker.

Harrys perspektiv

Dagen gick sakta men när klockan slog 17.38 kom två kvinnor in i mitt rum. ”Hej Harry, hur är det?” frågade de glatt och jag nickade. ”Jo, det känns bra” svarade jag kort och de nickade. ”Är du hungrig?” fortsatte hon och jag nickade. ”Vad bra! Men, vi har ett glädjande besked också” började hon och jag spärrade upp mina ögon. Hade Bethany vaknat? ”Du får lov att åka hem ikväll, men du måste använda kryckor på grund av dina skada i skenbenet och du måste vila och ta det lugnt hemma. Vi har pratat med din mamma och hon kommer hit runt nio ikväll och hämtar dig” sa hon och jag log. Det kändes skönt, men samtidigt ville jag inte lämna kvar Bethany här. ”Kommer Bethany bli bra igen?” frågade jag oroligt och sjuksköterskan nickade. ”Ja, det kommer hon, men det kommer ta tid” sa hon och jag nickade. ”Nu går vi och äter” sa hon uppmanande och höll fram ett par kryckor. Jag reste mig upp och tog tag i de gråa kryckorna. ”Jag har aldrig använt kryckor förut” sa jag nervös och kvinnan skrattade åt mig. ”Bäst att du lär dig då” sa hon och började gå ut från rummet och där kom jag hoppande efter henne. 

Detta har hänt:

Harrys perspektiv

”Du kommer snart få reda på hur hon mår, för både din och Beths mamma är här och jag råkar vara den sköterska som precis har berättat för dem hur ni mår” sa hon med en lugn ton, medan jag började känna mig stressad och rädd. Beths mamma! Hon skulle ju hata mig för all framtid för vad jag har gjort, oavsett om Beth överlevde eller ej.

”Kan du berätta då?” sa jag med en ganska svag röst och lite irriterat. Jag kände mig svag i hela kroppen men jag ville bara springa in till Beth och krama om henne. Höra hennes vanligtvis glada röst. Se hennes lysande ögon och känna hennes lena hand i min. Sjuksköterskan svalde och kollade allvarligt på mig.
”Hon ligger i koma” sa hon och orden gjorde att något i mitt hjärta brast. ”Va!!?” utbrast jag och kände hur tår efter tår rann ner för mina kinder. ”Läget är under kontroll, men ingen kan veta hur det slutar” fortsatte sjuksköterskan och tårarna fortsatte att forsa ner. ”Kan jag få vara själv en stund?” frågade jag med gråten i rösten. Kvinnan nickade och log ett försiktigt leende, vände sig om och traskade ut genom dörren.

”Hon ligger i koma. Läger är under kontroll, men ingen kan veta hur det slutar”. Orden upprepades i mitt huvud och jag skulle aldrig någonsin förlåta mig själv om jag är anledningen till att hon inte klarar detta. Och jag kunde inte göra något. Jag hade kanske dödat personen som betydde allt för mig. Dödat.

Jag uppfattade en lätt knackning på dörren och handtaget trycktes ner. Jag kände mig lite yr och såg lite suddigt, men jag kunde urskilja konturerna av mamma och Bethanys mamma. Jag kände en orolig känsla i magen. Jag kände mig hemsk, speciellt mot Bethany och hennes familj. ”Hej älskade du” sa mamma med en ganska låg röst, som om hon var rädd att väcka någon, även om det bara var jag här. ”Hej” svarade jag och mamma lutade sig över mig för att ge mig en kram. ”Hur känner du dig?” frågade hon, fortfarande med en svag röst, och satte sig på sängkanten. Behtanys mamma stod upp och bemötte min blick med ett litet leende. ”Hej Harry” sa hon och jag trängde fram ett leende och en blick som jag ville säga förlåt med. ”Lite yr, och jag ser helt suddigt” sa jag och mamma lade sin hand på mitt lår. ”Vill du ha lite vatten?”. Jag nickade och Bethanys mamma, Jessica, hämtade det till mig. 

Louis perspektiv

Jag satt hemma i mitt rum i Doncaster. Klockan var mycket och det enda jag kunde tänka på var att Beth var hemma hos Harry och inte här med mig. Jag klickade upp internet och min startsida var en nyhetssida. ”Världskända Harry Styles inlagd på sjukhus” var den översta rubriken och jag satte hjärtat i halsgropen. Fem sekunder senare ringde min mobil och skärmen lös upp med Liams namn. ”Hejsan” sa jag, fullt övertygande om att han ringde för att berätta om vad jag just läs. ”Har du hört vad som hänt?” frågade han orolig. ”Ja. Harry” sa jag och Liam fick ut sig ett svag ”ja”. ”Vi måste dit. Jag ringer hans mamma. Ring de andra så kör vi sen” sa jag och innan Liam ens hann svara så hade jag stängt av samtalet. Jag bläddrade genom min kontakter och kände mig stressad. Och, så kom Beth upp i min tankar igen. Hade hon också kommit till sjukhus eller vad hade hänt egentligen? Jag hittade ”Anne” bland kontakterna och tryckte hastigt på ”Call”. Signalerna pep långsamt med ett ovanligt långt mellanrum. Det knäppte till och jag andades ut. ”Hej” sa hon och jag kunde höra på henne att hon var rädd och ledsen. ”Hej Anne, hur är det!? Jag läste om vad som hänt! Herregud! Vart är ni? Hur är det med Harry? Är Beth också där? Vi kommer så fort vi kan” fick jag ur mig samtidigt som jag plockade ihop saker jag skulle ha med mig. ”Förlåt att jag inte ringt, men allt har gått så snabbt. Vi är på Leighton Hospital, i Crewe. Harry är okej och Beth är också inlagd. Hon ligger i koma”. Orden jag fick höra hur andra änden av telefonen gav mig en chock. Koma? Jag ville bara låta detta vara en hemsk dröm. ”Vi kommer så fort vi kan” sa jag och slängde på luren.

Harrys perspektiv

Jag var hela tiden övervakad av sjuksköterskor som stup i kvarten kom in och fråga hur jag mådde och mitt svar de senaste gångerna hade varit ”jag mår bra, jag är bara orolig för Beth”. Ett ganska hårt knackande nådde min öron och denna gången hade jag lite ork till att välkomna personen utanför in. Jag möttes av fyra välkända ansikte. ”Harry!” sa Liam omsorgsfullt och de alla omringade min sjukhussäng. ”Vad hände?” frågade Zayn oroligt och jag gjorde ett försök till att resa på överkroppen lite, så jag inte låg ner som en kal pinne på marken. ”Vi skulle köra och bowla. Vägen var hal och hjulen på bilen tappade fästet och vi åkte över vägkanten och.. ja, jag vet inte mer” sa jag och det skrämde mig att jag inte kom ihåg så mycket mer därifrån. ”Shit!” fick Niall ur sig och resten av killarna instämde. ”Och, hur är det med Beth?” frågade Liam. ”Hon är i koma” sa jag snabbt. ”Läget är under kontroll, men ingen vet hur det slutar” citerade jag och killarna såg alla väldigt oroliga ut.

Jag hade nog somnat en kort stund därefter, för när jag vaknade upp på morgonen var det tyst och tomt i rummet och det enda jag hörde var pipande ljud från resten av sjukhuset. Utanför sken solen samtidigt som det föll snöflingor ner mot marken. Jag låg och stirrade upp i taket. Utanför gick sjuksköterskorna fram och tillbaka och slängde blickar in i rummen. En sjuksköterska såg att mina ögonlock var öppna och hon traskade försiktigt in. ”Godmorgon! Hur känner du dig?” frågade hon med en snäll ton. ”Jag känner mig bättre. Det var skönt att få sova lite”. Sköterskan nickade och log. ”Får jag lov att använda min mobil här inne?” frågade jag och hon nickade ännu en gång. ”Ja, visst, så länge du inte har något ljud på och, inte för länge per gång. Du fick en hjärnskakning och du får inte anstränga hjärnan för mycket”. Jag nickade tacksamt. ”Är du sugen på lite frukost? Orkar du följa med ner och äta, eller du vill att jag hämtar hit det? Om du vill följa med ner så hämtar jag en rullstol till dig” fortsatte hon och jag slängde en blick på klockan. Fem över halv tio. ”Jag kan försöka följa med. När jag ätit, kan jag få hälsa på Beth då?”. Jag ville bara få se henne och prata lite med henne. ”Ja, jag ska köra dig dit” svarade hon snällt och jag log.

Till frukost lyckades jag få i mig nästan en hel macka och ett glas apelsinjuice. Det var inte mycket, men bättre än inget och personalen tyckte det var bra. Hannah, som sköterskan hette som lovat att ta mig till Bethanys rum, kom och hämtade mig efter tjugo minuter. Vi tog hissen upp till tredje våningen och hon lät mig själv rulla in i rummet och få lite egentid med Beth. Jag hade inte den rätta tekniken för att ta mig fram snabbt med en rullstol, men jag kom framåt och tillslut nådde jag hennes vita säng. Där låg hon. Lika fin som alltid, men med några slangar i huvudet. Det gjorde ont inom mig att se henne såhär. Jag sträckte ut min arm och min hand nådde hennes. Jag lade min hand försiktigt över henne och tog ett djupt andetag.
”Beth, lova mig att vakna igen. Lova mig att komma tillbaka. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för vad jag utsatt dig för. Du förtjänar inte detta och allt är mitt fel, jag vet. Men, gör mig en tjänst, kom tillbaka. Lämna mig inte. Jag behöver dig i mitt liv” jag gjorde en paus och tänkte tillbaka på dagarna i London. Första gången vi träffades. ”Jag vill aldrig någonsin förlora dig. Du betyder så mycket för mig och du är den som förstår mig allra bäst. Jag kommer ihåg när våra blickar möttes för första gången. Ditt vackra hår blåste lätt i vinden och dina ögon lös upp så fint. Du var så vacker, och du är så vacker. Lämna mig inte”

Detta har hänt: 

Annes perspektiv
”Jag är Bethanys mamma” sa hon och jag bara kollade på henne. Utan att säga ett ord eller röra en min omfamnade vi varandra och det kändes på något sätt tryggt och bra. Jag kände inte henne, men det var Bethanys mamma och vi båda två behövde lite stöd och närhet just nu. ”Vet du vad som hände?” sa hon oroligt. Jag tog ett djupt andetag och kollade ner i det vita golvet, som tonade i en gråaktig färg. ”Nej. Jag önskar jag visste något. Jag har suttit här i två timmar, utan att få någon information” sa jag och kollade upp och mötte Jessicas, Bethanys mamma, blanka ögon. 

Jessicas perspektiv

Vi hade suttit här nu i väntrummet ännu en timme. Personal från sjukhuset hade kommit och kallat upp flera namn, men vi hade inte hört något ljud om varken någon Bolster eller Styles. Oron inom mig var enorm, min älskade dotter hade varit med om en bilolycka och jag visste inte mer. Jag visste inte ens hur hon mådde. Hon svävade kanske mellan liv och död, hennes tillstånd var kanske kritiskt, tänk så hade hon inte lång tid kvar att leva nu? Allt jag ville var att träffa henne.

Jag satte armbågarna ner i mitt knä och lade ansiktet i händerna när jag såg att ännu en sjuksköterska kom ut genom dörren. Jag ville inte höra någon annans namn ännu en gång, så jag försökte att inte lyssna, men även om jag försökte att inte lyssna så hörde jag lite ändå. ”Anhöriga till Bolster och Styles kan komma med mig här” hörde jag hur en kvinna i en vit rock sa. Både jag och Anne kollade snabbt på varandra, hon såg både lycklig och orolig ut och jag förstod henne fullt ut. Hon var ju i exakt samma situation som mig. Vi reste oss snabbt upp och nästan rusade till sjuksköterskan och hälsade på henne. ”Vi går igenom detta tillsammans och stöttar varandra oavsett vad som händer, okej?” sa Anne lite osäkert. ”Såklart" svarade jag och log mot henne samtidigt som vi gick längs korridoren som skulle leda oss till våra barn. Eller det var vad vi trodde i alla fall. ”Just nu är vi inte på väg till varken Harry eller Bethany, utan jag tänkte att vi först ska gå till ett rum och prata om hur allt ligger till och hur de mår” sa sjuksköterskan. ”Okej” svarade jag och Anne samtidigt och följde efter. ”Vill ni att jag ska prata med var och en i enrum eller är det okej om jag pratar om deras tillstånd när båda är med?” frågade sjuksköterskan och för mig var svaret självklart, men jag tittade mot Anne som nickade mot mig och jag förstod att hon tänkte samma sak som jag. ”Vi vill ta det tillsammans” svarade jag och sjuksköterskan log samtidigt som hon ledde oss in mot ett rum. Vi satte oss ner på vars en stol i det lilla rummet vi hade kommit in i. ”Jo, det är såhär att det jag har att berätta är både positivt och negativt” sa hon och vi nickade. Jag svalde hårt och oron inom mig steg. ”Vi kan börja med Bethany. Hennes tillstånd är tyvärr ganska kritiskt, hon har slagit i huvudet väldigt hårt vilket har lett till att hon har fått en inre blödning och har hamnat i koma” sa hon och tårarna rann. Jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. ”Det kommer bli bra. Men hon har även brutit en del ben i kroppen, såsom tre revben och även fått en spricka i handleden. Vi ha gjort en del tester på henne och alla hennes värden ser bra ut. Hjärtat och pulsen gå som det ska och vi ha allt under kontroll” sa sjuksköterskan och jag kunde inte förstå att allt detta hade hänt min lilla flicka. Allt jag ville var att bara rusa in till hennes rum och se att hon mådde bra, men det gjorde hon ju inte.

”Anne, när det gäller Harry är det inte riktigt lika farligt. Han var medvetslös när han kom in men vaknade upp en liten stund innan jag kallade upp er. Han har dock fått en rejäl hjärnskakning vilket innebär att han måste vila ett tag och han har även brutit det vänstra skenbenet”. Jag tittade mot Anne och mötte hennes blick. Hennes blick bestod mest utav oro. Hon kramade om mig och hon sa ”Det är inte Harry jag oroar mig mest för, utan Beth. Men jag stöttar dig, jag lovar”.  Att ha Anne där för mig kändes väldigt tryggt, trots att jag träffat henne för första gången för bara någon timme sedan. Men vi skulle gå igenom detta tillsammans och hjälpa varandra.

Harrys perspektiv      

Jag hostade till och tittade mig omkring i det vita och kalla rummet. Huvudet värkte, det kändes som allting snurrade runt. Benet värkte också även om jag nästan precis hade fått smärtstillande. Jag kom snabbt och tänka på Beth. Vad hade jag gjort mot henne? Hur var det med henne? Hon kommer aldrig förlåta mig för att jag körde av vägen och det slutade såhär. En sjuksköterska kom in genom dörren för att titta hur jag mådde. ”Hur är det med Bethany Bolster?” var det första jag sa när hon hade frågat mig hur jag mådde. ”Jag har inte fått tillåtelse att berätta om hennes tillstånd än. Men Harry, du har en kraftig hjärnskakning, du borde vila och tänka lite på dig själv” svarade sjuksköterskan. Jag suckade och hon gick ut, tårarna började rinna nerför mina kinder och jag kunde inte förstå hur detta ens kunde ha hänt. Tänk så överlever inte Beth. Jag skulle aldrig få träffa Beth igen och då hade allt varit mitt fel. ”Varför!? AAAHH!!” skrek jag högt och en sköterska kom snabbt in på mitt rum.

”Vad är det Harry?” frågade hon oroligt och jag skakade på huvudet. ”Det är bara det att jag inte får veta hur Beth mår, hon är min flickvän och jag kan ha orsakat så jag aldrig mer får träffa henne. Allt jag vill är att veta hur hon mår, hur det är med henne. Det hade blivit så mycket enklare då!” sa jag irriterat samtidigt som jag fortsatte gråta. ”Du kommer snart få reda på hur hon mår, för både din och Beths mamma är här och jag råkar vara den sköterska som precis har berättat för dem hur ni mår” sa hon med en lugn ton, medan jag började känna mig stressad och rädd. Beths mamma! Hon skulle ju hata mig för all framtid för vad jag har gjort, oavsett om Beth överlevde eller ej.

Uppdateringen är inte den bästa, we know that! Men det som gör oss så himla glada är att vi får typ bara positiva kommentarer. Så mycket kärlek till er alla läsare!

Som ni kanske redan vet så har vi även privata bloggar och det skulle kanske vara kul för både oss och er om ni tittade in där. Då får ni se vår ansikten som göms bakom denna bloggen ;) Och, några av er har frågat om länkarna, så here you goo.. Det är superkul om ni vill läsa våra privata bloggar också!
Johannas blogg
Angelicas blogg

Jag (Johanna) har även en youtube-kanal som ni hittar här och det skulle betyda mycket för mig om ni hade velat titta in där och kanske till och med slänga in en kommentar! :) 

Och, det var någon som typ dum-förklarade oss pga att vår blogg heter "onedirectionNOVELL" och att en novell är en kort berättelse, we knoooow men tycker onedirectionnovell låter bättre än onedirectionberättelse/bok whatever. Ska faktiskt skriva en novell i skolan, med kärlekstema, så kom gärna med idéer till vad jag kan skriva om!? Heeelp me please.

Detta har hänt:

Bethanys perspektiv

”Du ser mig som Harry från lilla Holmes Chapel och inte som den kända Harry från One Direction och det är något som gör att jag tycker om dig väldigt mycket för” sa han och pussade mig i pannan. Glädjen inom mig var otroligt stor och att Harry verkligen såg att jag tyckte om honom för den han är och inte för vad han har för jobb gjorde mig ännu lyckligare. Jag skulle kunna sitta här resten av mitt liv, med Harrys arm om mig och med hans läppar mot mina.

Harrys perspektiv

Jag log för mig själv och en tystnad lade sig över oss. Jag var glad att jag tagit upp diskussionen om att hon inte åt och jag ville försäkra mig om att hon skulle börja äta igen. ”Du?” sa jag rätt så tyst och hon vände sitt huvud mot mig. ”Ja?” sa hon och hennes huvud föll sakta ner på min axel där hon lät det vila. ”Lovar du mig att äta? Alltså, äta normalt?” frågade jag och hon reste sitt huvud igen. Jag kollade på henne och hon nickade. ”Och, lova att du aldrig mer tänker dåliga tankar om dig själv? Du är underbar, och jag vill aldrig förlora dig” sa jag och hennes läppar formade ett leende. ”Jag vill aldrig förlora dig heller” svarade hon och hennes huvud sjönk sakta ner på min axel igen.

”Ska vi åka och bowla?” frågade jag rakt ut, från ingenstans. Orden fångades upp av den tomma luften. Bethany reste sig med ett ryck och log. ”Jaaa” utbrast hon och ögon blev stora som tomater. Jag flinade lite åt henne.

Vi hoppade in i min svarta Range Rover och bilen gjorde ifrån sig ett högt brummande och radion startade. ”I'm in love with you, and all your little things” hörde vi och vi båda skrattade lite. ”Hur känns det där egentligen? Jag menar, att höra sin egen låt och röst på radion?” frågade Bethany samtidigt som bilen sakta rullade bakåt och jag svängde ut på vägen. ”Förr kändes det konstigt och nästa obehagligt men nu har jag vant mig lite, men det känns ändå lite konstigt”, jag växlade och gaspedalen tryckte jag närmre golvet ”jag ser inte mig själv som en världskänd människa som har låtar som spelas på radion” fortsatte jag och jag kunde se i min ögonvrå att Bethany nickade och visade att hon förstod. ”Men, hur kändes det de första gångerna då?” frågade hon och jag skrattade lite och tänkte tillbaka på hur det var då. ”Då var det konstigt, men häftigt” svarade jag kort. Vi var ute på motorvägen och gaspedalen trycktes närmre och närmre golvet. Det gick snabbt och vi susade fram på den tomma vägen. Plötsligt kände jag hur däcken tappade fästet från marken och vår sköna men ändå fartfyllda åktur tog slut och bilen började att snurra. ”Harry!!!” hörde jag Bethany skrika men panik i rösten och jag gjorde allt jag kunde för att få kontroll över bilen, men det var för sent. Bilen snurrade ett varv innan vi var utanför vägen och sen var det som en dimma lade sig framför mina ögon.

”Hallå? Hör du mig?”. Jag kunde höra rösterna svag och de hördes som de var långt, långt borta. Jag kände en äcklig smak i halsen, men den försvann. Jag vaknade till liv och allt snurrade. Jag blinkade några gånger, i hopp om att det skulle bli bättre, men det blev det inte. ”Hallå? Hör du mig?” upprepade en kvinna som satt på huk, lutande över mig. Jag nickade försiktigt och kände hur ont jag hade i nacken. ”Han är vaken” hörde jag någon ropa ”men tjejen är fortfarande medvetslös” fortsatte personen. ”Bethany” sa jag tyst och kvinnan som satt bredvid mig kollade på mig. ”Vad sa du?” frågade hon med en mjuk röst som fångades upp i mina öron, men sen blev allt svart för mig.

Annes perspektiv

Telefonenes höga ringsignaler ekade i tystnaden som lagt sig i huset. Jag satt i soffan med en filt och titta på ett ganska så ointressant program. Det var tyst, men den tystnaden bröts när telefonens toner blev fler och fler, högre och högre. ”Hej, det är Anne” svarade jag utan att ens ha kollat vem som kunde tänka sig ringa så här pass sent en fredagskväll. ”Hej, mitt namn är Mr. Cudney, jag ringer från Leighton Hospital, i Crewe, din son har råkat ut för en olycka, och vad jag förmodar, hans flickvän”. Orden jag hörde gick in genom det enda örat och ut genom de andra. ”Va?” var det enda jag fick ur mig. Mer ett skrik än ett vanligt frågeord och jag kände hur rädslan tog tag i mig. ”Jag kommer, direkt” sa jag och slängde på luren. Jag kände hur rädslan inom mig växte och alla tankar åkte runt i mitt huvud. Vad hade hänt? Hur mådde dem? Jag kände hur jag skakade och det kändes inte helt bra att sätta sig i en bil och susa fram så fort jag kunde i en bil, men jag hade inget val.

Jag tryckte ner bromsen så hårt jag kunde för att bilen skulle stanna snabbare och jag kom ut ur bilen fortare än någonsin. Jag tog tag i min väska och gick gick med snabba steg mot entrén.

”Harry Styles, och Bethany... ” jag tänkte så djupt in i huvudet som möjligt. ”B..Bolster. Harry Styles och Bethany Bolster” upprepade jag och kvinnan i receptionen nickade. ”Hur mår de? Är de okej?” sa jag oroligt och kollade mig omkring. Jag ville bara se dem och krama om dem. ”Jag har ingen information. Du får sätta dig där borta och vänta” sa han och pekade med sitt smala pekfinger. Jag suckade och gick dit bort.

När jag suttit i min ensamhet i väntrummet i nästan två timmar kom en kvinna springande in från entrén och jag såg på henne att hon också var sådär orolig och rädd. Rädd för vad som väntar. Kvinnan blev, precis som jag, tillsagd att sätta sig här jag satt. Jag kunde se några tårar som föll ner längst kinderna där de sedan fördes vidare ner mot de vita golvet. Kvinnan satte sig bredvid mig och jag kände mig iakttagen på något sätt. Man hörde lite pip överallt och jag bara satt och tänkte på hur de mådde. Jag vill bara träffa Harry, krama om honom och säga att jag älskade honom, men just nu visste jag ingenting om hur han mådde, och det skrämde mig.

”Ursäkta, men jag måste fråga. Är du mamma till Harry? Harry St..?” frågade kvinnan som kommit inrusande genom entrén. Jag nickade försiktigt. ”Hurså?” sa jag lite förvirrat. Hur kunde hon veta det? ”Jag är Bethanys mamma” sa hon och jag bara kollade på henne. Utan att säga ett ord eller röra en min omfamnade vi varandra och det kändes på något sätt tryggt och bra. Jag kände inte henne, men det var Bethanys mamma och vi båda två behövde lite stöd och närhet just nu. ”Vet du vad som hände?” sa hon oroligt. Jag tog ett djupt andetag och kollade ner i det vita golvet, som tonade i en gråaktig färg. ”Nej. Jag önskar jag visste något. Jag har suttit här i två timmar, utan att få någon information” sa jag och kollade upp och mötte Jessicas, Bethanys mamma, blanka ögon.

Tack för alla kommentarer ni skriver, det är verkligen kul att logga in och se att det finns nya kommentarer att läsa! 

Vad tror ni har hänt? Hur kommer det gå? Någon kommenterade att det var lite tråkigt i novellen men vi har en plan vad som ska hända och det kommer såklart bli lite drama! Hoppas ni gillar det!
Där det står "Annes perspektiv" är då Harrys mammas perspektiv.
Förresten, finns det några som läser som hängt med från allra första början? Vi har läst igenom en del av vår allra första novell... haha asså herregud vi skrev sämst då typ. Nu lär väl typ hälften av er gå tillbaka i arkivet och läsa den - dont. Den suger. Fast det är kul att se hur vi utvecklats! 

Och, måste även flika in och och säga att jag (Angelica) och min vän Malin har startat upp en blogg igen som legat nere ett tag - BECONFIDENT.BLOGG.SE och det skulle betyda jättemycket om ni kollar in där. Klicka här!

Detta har hänt:

”Tack för maten” sa Harry och jag nickade instämmande. Vi sköljde av våra tallrikar och sedan gick vi tillbaka till Harrys rum. 
”Bethany, du måste äta, på riktigt. Du äter knappt” sa Harry och jag suckade lite. Jag hatade att snacka om mat och om hur mycket jag åt. ”Jag äter” sa jag lite surt. ”Ja, men inte mycket. Varför?” sa han och jag kollade ner i golvet. Kunde vi inte bara hoppa över denna konversation?

Harry lade sina händer på mina axlar ”Beth, titta upp på mig” sa han och jag tittade tveksamt in i hans vackra gröna ögon som vanligtvis fick mig att smälta, men nu fick de bara mig att känna skuld. Att titta rakt in i hans oroliga ögon var något jag verkligen inte ville, men nu var jag tvungen. ”Snälla Bethany, jag hör att du säger att du äter och jag vet att du inte vill ta denna diskussionen, men jag är illa tvungen för jag vill dig bara väl” sa Harry och tittade allvarligt på mig.
”Jag äter, det finns inget att diskutera” svarade jag kort och backade bak så Harry tappade greppet om mina axlar. Jag tittade ner i golvet och hörde att någon snyftade, jag tittade snabbt upp och så att det var Harry. Han grät, men varför? ”Harry, gråter du?” frågade jag oroligt och kramade om honom. ”Varför Harry?” frågade jag och kände hur en tår rann nerför min kind också. ”Jag är bara orolig för dig, jag vill att du ska må bra och Beth, jag ser faktiskt att det är något som är fel” sa han och släppte greppet om mig så han kunde se in i mina ögon. ”Snälla berätta vad det är, för jag vet att det är något” sa han och jag kände hur tårarna började rinna ännu mer. Harry tog snabbt armarna om mig och kramade om mig hårt. Att ha hans armar om mig fick mig till att känna ett lugn och jag kände en enorm värme.

”Kom, vi sätter oss i sängen. Det blir kanske lättare att prata om du sitter ner” sa han omsorgsfullt när han bara hade stått och kramat om mig ett tag. Jag nickade och tog tag i hans hand, att känna hans närhet fick mig att bli trygg. Vi gick till sängen och satte oss ner.

Jag satt så jag hade mitt ansikte mot honom och han tittade intensivt på mig. ”Jo, det du säger med att jag inte äter. Det är väl delvis sant” sa jag och svalde hårt. ”Men det är för jag inte duger” hann jag säga innan Harry avbröt mig. ”Inte duger? Vad är det för skitsnack?” sa Harry lite upprört. ”Snälla, avbryt mig inte nu när jag pratar. Du ville att jag skulle prata om det” sa jag ledsamt. Det kändes just nu som han inte riktigt ville lyssna, han ville mer säga emot kändes det som. ”Förlåt” sa han sorgset, tog min hand och kramade om den hårt. ”Det jag känner är att jag inte duger, det känns som ingen vill vara med mig. Jag får alltid taskiga och konstiga blickar riktade mot mig. Jag känner mig fet, ful och äcklig, därför äter jag inte. Jag är tjock och jag måste gå ner i vikt. Jag vill inte vara den som alla bara glor på hela tiden för jag är ful, jag vill känna mig fin och speciell, men det går inte när jag ser ut som jag gör” sa jag samtidigt som jag tittade ner på Harrys och min hand. Jag hade inte mod till att titta honom i ögonen. ”Beth, titta upp. Se på mig” sa han men jag rörde inte mitt huvud en millimeter uppåt, snarare neråt. Han tog då två fingrar under min haka och drog försiktigt upp mitt huvud.
Nu tittade jag rakt in i hans ögon och det kändes inte bra, hans ögon var helt blanka och det såg ut som han skulle kunna börja gråta vilken sekund som helst. ”Lyssna här, du är långt ifrån allt det där du sa precis. Du duger precis som du är, du ska inte ändra på dig bara för du känner dig utsatt av andras blickar. Du är den finaste människan jag har träffat, både till utsida och insida. Du vill alltid dina nära och kära väl. Du är inte ett dugg tjock eller något sådant. För mig är du den vackraste tjejen som finns, du är speciell, du betyder enormt mycket för mig och du får mig att känna mig speciell” sa han och drog snabbt in mig i en kram. Jag kände hur jag rodnade i ansiktet. ”Så snälla, börja ät ordentligt, inte för min skull, utan för din skull. Jag vill att du ska må bra, så snälla Beth” sa han när han kramade om mig och mina tårar rann igen. Fast nu visste jag inte om det var tårar av glädje eller osäkerhet. Men på något sätt kändes det bättre nu, även om jag inte riktigt kunde ta in allt det han precis hade sagt.

”Menade du verkligen allt du sa precis?” frågade jag osäkert när han fortfarande kramade om mig. Det lät så ärligt allt han sa, men det kändes inte som han sa det till mig. Jag var ju inte vacker eller något sådant.
Han svarade inte, utan släppte taget om min rygg och lade istället ena på min nacke. Han tittade djupt in i mina ögon och hans ansikte kom närmre mitt. Han slöt sakta sina ögon och det pirrade till inom mig. Jag lutade mig närmre honom och slöt mina ögon. Jag kände hans varma andetag mot mitt ansikte och sekunden senare kände jag hans mjuka läppar mot mina i en kyss. Ett glädjerus for igenom min kropp och jag besvarade kyssen. All oro inom mig släppte direkt, kyssen kändes som en befrielse från alla onda tankar. Vi avslutade sakta kyssen och Harry drog tillbaka sitt huvud med ett osäkert leende. ”Var det svar på din fråga?” sa han och jag böjde mig fram och kysste honom ömt. ”Var det ett svar på din fråga?” frågade jag med ett leende och Harry log stort.

”Vill du veta en sak?” sa Harry när vi hade suttit ett tag och bara lett mot varandra. ”Vadå?” frågade jag nyfiket. ”Kom här så ska jag berätta” sa han efter ha hoppat in en bit i sin säng så han satt lutad mot väggen och klappade på platsen precis sidan om honom. Jag satte mig tätt intill honom och han la sin arm om mig. ”Vill du veta en annan sak som jag tycker om dig för?” frågade han och drog mig närmre sig, även om det egentligen inte gick.
”Du ser mig som Harry från lilla Holmes Chapel och inte som den kända Harry från One Direction och det är något som gör att jag tycker om dig väldigt mycket för” sa han och pussade mig i pannan. Glädjen inom mig var otroligt stor och att Harry verkligen såg att jag tyckte om honom för den han är och inte för vad han har för jobb gjorde mig ännu lyckligare. Jag skulle kunna sitta här resten av mitt liv, med Harrys arm om mig och med hans läppar mot mina.

 Nu, äntligen får ni en del till! Roligt att ni vill göra länkbyten med oss, vi har slummässigt kontaktat några som vi gör läbkbyten med. 

Vad tycker ni om Harry och Beth tillsammans? Söta va? :) 
Ha det så bra, och kommentera på, extra motivation till oss och mer Harry och Beth till er! 

Detta har hänt:

Kanske där stod att han inte ville träffas fler gånger? Jag låste upp mobilen och läste vad han skrivit. Ännu en tår rann ner för min kind, men den gången var det mer en glädjetår. Jag läste igenom det några gånger innan jag bestämde mig för att ringa upp honom.
Det gick några sekunder, som kändes som timmar, men sen svarade han. ”Hej Beth” sa han och hans röst gjorde mig glad. 

---

Bethanys perspektiv

Lättat pustade jag ut och smilbanden på mig drogs ännu högre upp, men samtidigt kände jag mig på något sätt osäker. ”Hej Harry” svarade jag glatt även om jag ändå insåg väldigt fort att Harry hörde att jag var osäker. ”Hur är det med dig sötnos?” frågade han och jag kunde inte låta bli att le. Det värmde i hela min kropp när han sa så, särskilt i hjärtat. ”Det är både bra och dåligt antar jag” sa jag och ryckte på mina axlar med en högljudd suck. ”Vadå då?” sa Harry med världen gulligaste röst som fick mig att smälta totalt. ”Jag mår bra för att jag pratar med dig nu, för jag saknar dig” svarade jag snabbt och det var verkligen sant. Innan jag hade pratat med honom idag mådde jag rent ut sagt extremt dåligt, jag hade varit inne i mina djupa tankar som vanligt. ”Aww vad gulligt av dig! Men vad är det som inte är bra då?” sa han oroligt. Jag svalde hårt innan jag började prata. ”För du vill antagligen inte vara med mig ändå, för jag duger inte, jag är…” hann jag säga innan Harry avbröt mig. ”Sluta Beth, har du inte läst mitt sms?” sa han och jag kände att han verkligen menade allvar. ”Jo, att du ville träffa mig?” sa jag frågande. ”Exakt!” sa han högt och mina tårar började rinna. ”Men det var kanske bara för du ville säga att det aldrig kunde bli vi” sa jag samtidigt som jag grät och jag hörde hur Harry snyftade till i andra sidan av telefonen. ”Om det är det du vill så!” sa han gråtande och han lät väldigt sur och irriterad. Sekunden senare när jag skulle svara honom, precis när jag började prata, hörde jag att han la på. Tårarna rann och jag vände mig om i sängen med huvudet ner i kudden och skrek rakt ut i kudden för att dämpa ljudet lite. Jag var hemsk, jag ställde alltid till det. Det kvittade vad jag än gjorde så blev det alltid fel. ”Varför är du så jävla värdelös Beth?” sa jag till mig själv.

Harrys perspektiv

Jag slängde mobilen i sängen, gick till en hörna i mitt rum för att sätta mig ner på golvet. Jag satte mig ner och drog benen intill mig. Tårarna på mig rann och det kändes verkligen som om allting var slut nu. Hon ville inte ha mig, hon ville inte vara med mig. Det sårade mig, men det som sårade mig mest var att hon tog för givet att jag inte ville vara med henne. Att vara med Beth, att få kalla henne för min, det var det enda jag ville ha möjligheten till nu om jag bara fick välja en grej. Men om hon kände att hon inte klarade av alla ögon man har på sig när man lever i mina kretsar, då får jag acceptera det, även om det gjorde ont.
Mobilen vibrerade om och om igen där den låg i min säng. Orken jag behövde ha för att resa mig upp och ta mobilen fanns absolut inte där. Det kändes nästan som jag kunde sitta i denna hörna hela mitt liv för jag kunde ju ändå inte vara med den personen som fick mig att må så himla bra. Ännu en gång vibrerade mobilen, jag släpade mig mot sängen och tog tag i mobilen. Jag tittade på skärmen. ”Beth” stod där. Jag tog tag i mobilen, satte mig i hörnan igen och lät mobilen ringa. Jag ville svara, men ändå inte. Signalerna gick och tillslut tystnade den. Jag suckade. Vad skulle jag göra? Det kändes skönt att vara själv hemma i min lägenhet, men samtidigt skulle det vara skönt att ha någon här som jag kunde snacka med. Men Bethany var den personen. Personen jag ville och kunde snacka med, om allt. Jag suckade. Förmodligen hade jag förstört det nu. Fan. Hennes ord ”jag duger inte” upprepades i mitt huvud. Duger inte? Hon var den finaste, snällaste, roligaste och underbaraste tjejen jag någonsin träffat. Jag skulle aldrig kunna komma ifrån att vara Harry från One Direction, men när jag var med henne såg hon mig som person, hon såg Harry Styles från Holmes Chapel, inte Harry från One Direction. Jag ville bara krama om henne, säga till henne att hon duger, precis som hon är och att hon får mig att må bra. Men istället satt jag här och grät, för hon ville inte vara med mig. Jag ville inte gråta, men det var väl okej? Fast jag var kille? Visst fick man gråta?

En timme senare ringde mobilen igen. Det var Beth, igen. Jag kunde inte låta bli att svara. ”Hej” sa jag och sänkte ljudet på TV:en för att kunna höra vad Beth ville säga. ”Harry, förlåt” sa hon och jag kunde höra i hennes röst att hon gråtit, och att hon skulle kunna börja gråta igen, vilket sekund som helst, hur lätt som helst. ”Beth, snälla gråt inte” sa jag och försökte själv hålla inne mina tårar. ”Det gör jag inte” sa hon och jag log lite halvt. ”Jag hör på dig att du gjort, men vi kan snacka istället” sa jag. ”Men.. ja, jag grät” sa hon och jag nickade för mig själv. ”Förlåt att jag lade på, men jag bara.. jag vet inte. Jag gillar dig, och jag vill bara att du ska förstå det. Men, jag förstår om det känns jobbigt, men jag kan inte göra något åt att jag är Harry från One Direction också” sa jag sorgset. ”Harry, lyssna” började hon. Jag nickade, även om jag visste att hon inte kunde se det, och hon fortsatte. ”Jag gillar dig också, väldigt mycket. Det handlar inte om att du är känd, jag är glad för din skull men du vet också att jag gillar dig för att du är du. Men, jag känner att jag inte duger. Jag kan inte uppfylla allas krav på perfektion och jag är så långt ifrån perfekt man kan komma. Ni har massvis med fans och även om jag bara träffat dig en enda gång, så finns det redan massa bilder på oss tillsammans och mer än hälften av alla tycker jag är ful. Jag gillar dig Harry och jag vill inte att vi ska glida isär, men du måste förstå att det känns jobbigt”.
Jag nickade för mig själv och fick en obehaglig känsla inom mig. Var det nu hon skulle fortsätta med ”så jag tror inte vi kan umgås mer” eller? ”Jag förstår dig Beth, det gör jag verkligen. Men, du behöver inte uppfylla ett enda krav och även om det känns svårt, så försök tänka bort alla dumma kommentarer. Jag gillar dig, för mig är du perfekt. Du är den finaste, snällaste, roligaste och underbaraste tjejen jag någonsin träffat. Är du villig att ge oss en chans? Så fort något finns jobbigt, så måste du veta att jag finns, även om jag så befinner mig i London eller New York. Och, allt kommer bli bra”. Jag hörde hur Beth snörvlade till. ”Beth? Är du okej?” frågade jag oroligt. ”Ja. Du är bara så... underbara. Ja, jag vill ge oss en chans” sa hon och det var som en tung sten föll från mitt hjärta.

Bethanys perspektiv

”Du är också underbar” hörde jag Harry svara och mina tårar var nu glädjetårar. Att det fanns så fina människor på denna värld. Det gav mig hopp om mänskligheten. ”Men du?”. Jag suckade. Ett ”men” var alltid en dåligt fortsättning på något bra. ”Mm?” sa jag och kände hur jag egentligen inte alls ville höra vad han hade att säga. Trodde jag i alla fall. ”Jag kommer hem till Holmes Chapel på fredag. Kan inte du komma hem till mig, så kan vi umgås i helgen?” frågade han och jag log som ett fån. ”Jaaaaaa” utbrast jag och hörde hur Harry skratta lite lätt. ”Jag hör av mig om vilken tid jag är hemma, men vi ses på fredag” sa han och innan jag hann svara hade han lagt på. Nu kändes allt så mycket bättre, men jag var fortfarande rätt för vad fansen skulle tycka om mig och Harry tillsammans. 

Tack för alla fina och snälla kommentarer! Vi hade det suuuuper i London och ni som ska på konserten i Maj här i Sverige – ni har såååååå mycket att se fram emot. Våra killar är sååå grymma! Vill ni läsa om vår resa, kan ni kika in på våra privata bloggar, angelicabengtsson.blogg.se & onething.webblogg.se. 
Förövrigt så är en ny design på G... :)

Bethanys perspektiv

Detta har hänt:

Tåget fortsatte rulla och jag ville så gärna skriva något till Harry. Skriva att jag gillade honom. Att lördagen varit så bra och roligt. Eller bara fråga så han mådde bra. Men jag gjorde inte det. Jag bara satt där och stirrade på skärmen. Alla ord snurrade i mitt huvud och jag började tveka mer på mig själv och jag var kanske inte tillräckligt bra för honom?

Harrys perspektiv

Det var söndagkväll och jag satt i soffan, hemma i min lägenhet. Jag hörde ljudet från TV:en lite svagt. Det var resultatshowen av X-factor som visades. Jag brydde mig inte så mycket. Jag flög in i min egna tankar.

Om jag aldrig sökt till X-factor, hur skulle då mitt liv sett ut idag? Jag hade aldrig lärt känna Zayn, Louis, Niall och Liam, jag hade aldrig fått fyra nya bästa vänner, jag hade aldrig åkt runt och träffat massa fans, jag hade förmodligen bott kvar i Holmes Chapel. Och, jag hade kanske aldrig träffat Bethany.
Jag började tänka på henne. Hennes fina, bruna hår och grönbruna ögon. Hennes leende som lysta lika starkt som en sol. Hon var så vacker.
Jag tänkte tillbaka på lördagen. När jag träffat henne där utanför Starbucks och kramat om henne. Fått känna hennes kropp röra min. När vi gått omkring på Londons gator och skrattat, snackat och bara tagit in den friska, kalla luften. När vi på kvällen ätit middag tillsammans med hennes familj. Hennes roliga familj. Det kändes lite jobbigt att hon åkt hem och att jag satt kvar här, helt själv. Jag ville bara vara med henne. Men, vad hade jag gjort för att förtjäna en sån fin tjej som henne?
Det gick inte att undvika att jag var känd, men inget handlade om det eller pengar men jag var orolig, för Bethanys skull. Alla hade koll på mig – och mitt privatliv, tyvärr. Jag var orolig att hon inte skulle orka med media och jag var orolig att förlora henne på grund av det. Jag gillade henne verkligen, men jag själv hade haft svårt i början när vi fick så mycket uppmärksamhet och jag visste att det inte skulle bli lätt för Beth. Jag ville inte utsätta henne för något jobbigt, men jag ville kunna kalla henne min.
Jag tog upp min mobil och stirrade på skärmen. Bakgrunden var en bild på mig, Liam och Zayn. Jag skrattade lite och gick sedan in bland mina bilder och letade upp en bild på mig och Beth. Jag log. Jag hade rätt, hon var alltid så fin. Jag valde den bilden som bakgrund och sedan gick jag in på meddelande. Jag ville skriva något, men inte verka desperat efter henne. Även om jag i stort sätt var det.

Dagarna gick och det var redan onsdag. Klockan var lite över sex och jag hade precis landat i soffan framför TV:en med en tallrik mat. Jag åt upp min mat väldigt snabbt då jag var hungrig efter en lång dag. Vi planerade intervjuer, var i studion, skrev lite på nya låtar och jag hade såklart Beth i mina tankar hela tiden, vilket de andra killarna märkte. ”Harry, hallå? Sluta tänka på tjejer nu” hade de alla sagt till mig minst en gång idag. Även om de sa tjejer, så förstod jag att de menade Beth.

Mobilen låg på bordet framför mig. Det var som den skrek åt mig att jag skulle ringa henne, säga att jag saknar henne och att jag gärna vill träffa henne igen, men min hjärna skrek nej. Högt och tydligt. Nej, nej, nej. Jag kollade mig omkring och inbillade mig att det stod nej, med stora bokstäver, runt omkring mig, på alla väggar, i taket och på golvet. Jag skakade på huvudet, blinkade till en extra gång och nickade. Allt såg ut som vanligt. Varför utsatte jag mig själv för detta. Hur svårt kunde det vara att ringa? Eller, varför inte skicka ett sms?

”Hej Beth, hur är det? Det var jättekul att träffa dig, och din familj i lördags! Jag saknar dig, väldigt mycket. Kan vi inte träffas igen snart?”

Jag läste det jag skrivit om och om igen. Suddade ut det, skrev om på nytt, suddade ut det och skrev ett nytt. Det slutade med att det stod exakt samma som jag skrivit från början. Och så klickade jag på ”Skicka”. Jag tog ett djupt andetag, lade tillbaka mobilen på borde och lutade mig tillbaka i soffan.

Bethanys perspektiv

Jag låg ner i min säng och som vanligt var jag alldeles för tankspridd. Jag hade inte snackat med Harry på flera dagar och det kändes inte bra. ”Jag duger inte” sa jag till mig själv och kände att en tår föll ner på kinden. Det var nog så. Jag var bara en vanlig, tråkig och värdelös tjej och varför skulle Harry, av alla miljontals killar som finns, vilja ha just mig? Han var världskänd och kunde få vilken tjej han vill, så varför skulle han vilja ha mig? Jag suckade för mig och tänkte på hur bra jag mått i lördags och hur fin, snäll och rolig han var. Min mobil låg bredvid mig i sängen och jag hörde hur den vibrera. Jag tog mobilen och förväntade mig att det var ett tråkigt sms från mamma eller pappa, men på skärmen stod det Harry. Ett lyckorus spred sig genom hela kroppen, men jag ville inte hoppas på något. Kanske där stod att han inte ville träffas fler gånger? Jag låste upp mobilen och läste vad han skrivit. Ännu en tår rann ner för min kind, men den gången var det mer en glädjetår. Jag läste igenom det några gånger innan jag bestämde mig för att ringa upp honom.
Det gick några sekunder, som kändes som timmar, men sen svarade han. ”Hej Beth” sa han och hans röst gjorde mig glad.

Vi hoppas hoppas hoppas att några av er blir glada nu.. ja, det blev ett litet breeeak men vi har inte haft lust alls att skriva, ingen inspiration och om vi skriver en del, då förväntar ni er mer och vi känner en press hela tiden att uppdatera och det resulterar att vi inte mår bra. Vi har kanske inte en tillräckligt bra anledning att ha varit borta i typ 3 veckor, men om vi skippar det och att vi säger att vi nu ska bli bättre på att uppdatera?
Vi kommer inte uppdatera varje dag och förmodligen inte varannan heller. Vårt mål är nu att vi ska uppdatera en gång i veckan, kan såklart bli mer också, vi får se helt enkelt!

Sen vill vi också tacka er som gått in här, läst & kommenterat bra och snälla saker. Vi har fått massa negativa kommentarer och visst, det kanske vi förtjänar, men ärlig talat så var vi väldigt, väldigt nära på att skriva ett inlägg och säga att vi skulle lägga ner bloggen, men så gick vi in här och såg att det kommit nya, positiva kommentarer och vi kände att vi kan inte bara sluta och de negativa kommentarerna ska inte få trycka ner oss. Neveer. Så, ni som kommenterat positiva saker, det är er förtjänst att vi idag skrivit ihop denna delen och att vi fortsätter med bloggen. NI är underbara människor och glöm aldrig det!

Nuu börjar det bli långt, men en sista sak..
På torsdag beger vi oss mot London, för att dels gå på en One Direction konsert, den 24/2, konserten som är mitt på dagen. Och vi vet att det är många svenskar som ska dit, så ska ni dit, så skulle det vara jätteroligt att veta. Kommentera gärna vilken konsert ni ska på, vart ni ska bo i London osv! :)

Bethanys perspektiv

Detta har hänt:

”Ehm, alltså jag vill träffa dig men jag hinner tyvärr inte Louis för jag åker hem idag, förlåt!” sa jag och jag kände mig riktigt hemsk eftersom jag hade lovat honom att vi skulle träffas nu när jag var i London. Kort därefter hörde jag hur det började pipa i mitt öra. ”Louis, Louis?” sa jag utan att få något svar. Då insåg jag att han hade lagt på. ”Fan också” sa jag tyst för mig själv. Varför skulle jag alltid ställa till det, eller göra någon besviken?

Klockan hade slagit ett och jag var inne på Victoria Secret, tillsammans med mamma för att hitta en bra julklapp till min syster. Det tog ett tag, men jag hittade en fin pyjamas. Det var ett helt vanligt, ljusrosa nattlinne och på ena sidan stod det V. Secret. Olivia hade på senaste tiden blivit svag för Victoria Secret saker och än så länge hade hon två parfymer och en BH där ifrån, så det kändes som en bra julklapp. ”Mamma, denna blir bra” sa jag och höll upp den framför henne. ”Tror du hon kommer gilla det?” frågade hon och jag nickade. ”Japp, det kommer hon” sa jag och mamma nickade. ”Bra!”.

Vår dag i London fortsatte och det var riktigt mysigt att gå runt i London med familjen och bara släppa allt annat. Nästan allt. Jag kunde inte riktigt sluta le åt gårdagen men samtidigt kände jag mig taskig mot Louis. ”Kan vi inte fika på Starbucks?” frågade Olivia och pappa nickade. ”Jooo” sa han, som om han hade gått hela dagen och väntat på att någon skulle ge förslaget.

”Vad vill du ha?” frågade mamma och jag suckade. Jag kom på mig själv att jag inte ätit alls mycket under tiden vi varit här. Jag hade spytt upp maten igår på restaurangen, men de visste ingen om. Jag hade lite till frukost båda dagarna och skyllt på att jag inte alls var hungrig och jag kände inte för att stoppa i mig någon kaka och bli tjockare än vad jag redan var.
Jag kände att jag var tvungen att hålla mig smal. Inga onyttigheter skulle jag stoppa i mig, och jag skulle bli bättre på träna. Jag var tjock och mitt självförtroende var på noll. Jag kände mig aldrig tillräckligt bra och det kändes aldrig som någon älskade mig för den jag var.
”Inget” sa jag och mamma tittade på mig. ”Lilla gumman, du äter knappt något. Ta nu något gott” sa hon och jag skakade på huvudet. ”Jag vill inte ha något” sa jag surt, men mamma tänkte inte ge sig. ”Jo, något vill du ha” sa hon bestämt och jag suckade. ”Mamma lägg av. Nej, jag vill inte ha något” sa jag och började gå därifrån för jag kände verkligen inte för att stå där och tjafsa med min mamma. Jag satte mig vid ett ledigt bord och väntade på att de andra skulle komma. Där satt Olivia med sin kladdkaka, pappa med en stor bakelse och mamma med en kaka. Åh vad det såg gott ut! Jag var så himla sugen, men nej. Jag kunde inte. Jag var redan tjock och jag behövde inte några extrakilon, som mormor alltid sa att jag behövde.

När klockan slog 18.22 var det dags att åka hemåt igen. Våra väskor innehöll lite mer än vad de gjorde när vi åkte hit och vi alla var lite fattigare men vi hade fått se fina staden London och de flesta julklapparna var köpta. Och jag hade ju fått träffa Harry. Allt hade känts så bra, men sen hade han inte hört av sig. Skulle jag skicka ett sms? Skulle jag berätta för honom hur mycket jag saknade honom eller skulle jag då vara för jobbig? Jag ville inte vara någon jobbig tjej som hade koll på honom hela tiden, men vi hade snackat mycket hela veckan och nu var det precis som om det var slut. Fastän de bara var andra gången vi träffades.

Jag slog mig ner på tåget, satte i mina hörlurar i telefonen och sedan tryckte jag in dem i mina öron. Jag gick in på musik och startade ”Somebody that I used to know”. På min mobil kom det upp att det fanns gratis WiFi närheten och ett lyckorus gick genom hela kroppen. Jag hade varit utan internet hela helgen och jag gick snabbt på inställningar och kopplade upp mobilen. Några sekunder senare började min mobil blinka och jag hade några nya händelser på Facebook, några händelser från Twitter, några nya gillningar på Instagram. Och några nya meddelande på KIK. Jag suckade samtidigt som jag petade på Olivia. ”Här finns WifFi” sa jag och hon drog upp sin mobil lika snabbt som jagad katt springer. Jag skrattade lite och sedan klickade jag mig in på Twitter via min mobil. Jag drog fingret över skärmen och i överallt stod det ”Harry and a girl”. Jag suckade för mig själv. Jag hittade en bildlänk som jag tryckte upp. Det var en bild på mig och Harry när jag suttit på bänken innan vi gått och ätit med mamma och pappa på lördagskvällen. I några få tweets stod det att jag var söt och fin, men i de flesta stod det att jag var ful, tjock och äcklig, att jag inte förtjänade Harry, att jag endast gillade honom för han var känd och att jag borde dö.
Jag kände hur jag bara vill skrika ut hur arg jag blev. Jag visste att han hade många fans som var avundsjuka, men att jag skulle dö? Jag suckade och kollade ner på min ben. Kanske var dem lite för tjocka? Jag kollade på mina armar. Kanske hade dem en konstig form? Jag kollade ner på min mage. Den var tjock och jag visste att man inte kunde se mina magmuskler under mina kläder. De hade nog rätt. Jag var ful, tjock och äcklig. Jag borde kanske dö. Och det jag störde mig mest på var att de dömde mig. Det hade ingen aning om vem jag var, hur jag var som person eller något. De bara antog att jag var en tjej som endast gillade Harry för han var känd. Hur fel var inte det?

Tåget fortsatte rulla och jag ville så gärna skriva något till Harry. Skriva att jag gillade honom. Att lördagen varit så bra och roligt. Eller bara fråga så han mådde bra. Men jag gjorde inte det. Jag bara satt där och stirrade på skärmen. Alla ord snurrade i mitt huvud och jag började tveka mer på mig själv och jag var kanske inte tillräckligt bra för honom?

Vi vet att ni vill att vi skriver oftare och längre men men vi gör vårt bästa. Har lite fullt upp i helgen men ska försöka få ut en del till, om ni kommenterar bra här dvs. Deal? I nästa del kommer ni få läsa lite Harry-tankar!

Detta har hänt:
Harrys perspektiv
Innan vi gick ut från Starbucks gick jag in på twitter, via mobilen. Det första jag såg på timeline var en tweet av ett fan. Jag suckade. ”Harry was spotted with a girl today at Starbucks... ” och nästa var ”Harry, I hate you... and that bitch you were spotted with”. Varför kunde de inte bara låta mig träffa personer jag ville träffa? 

”Vart ska vi gå?” frågade jag Beth samtidigt som vi gick ut. Det var ganska kyligt ute, eftersom det var i slutet på november. ”Forever 21?” sa hon oskyldigt och log sitt söta leende. Jag flinade mot henne och la min arm runt om henne och drog henne intill mig. ”Allt för dig” sa jag. Hon kollade mot mig och jag log. 

Bethanys perspektiv

All nervositet hade försvunnit så fort vi gick in på Starbucks och nu skrattade jag nästan åt mig själv för att jag varit så nervös. Vi gick längs Oxford Street och jag skymtade Forever 21. ”Dääär” sa jag högt och pekade. Harry flinade lite åt mig. ”Vad? Jag är en.. tjej” sa jag oskyldigt och ha nickade. ”Tur det” sa han och vi båda skrattade.

Många timmar senare hade vi gått in och ut i en hel del affärer, men även hunnit prata och bara umgås. Jag trivdes verkligen i Harrys sällskap. ”Vart ska vi nu?” frågade han och jag ryckte på axlarna ”vet inte, vad tycker du?” sa jag och han gjorde likadant. Min mobil började vibrera i min ficka, så jag tog snabbt upp den. ”Hej” sa jag. ”Hej Beth! Allt bra?”. Det var mammas röst jag hörde. Jag stannade till och Harry gjorde detsamma. ”Jadå, hur är det själv?” frågade jag och satte mig ner på en tom bänk några meter bort. ”Jo, det är bra. Men du, vi hade tänkt äta på restaurang ikväll, runt sju, så du kan väl komma då? Det är precis bredvid Primark!”
”Ja, okej. Men, vad är klockan?”
”Kvart i sex” svarade hon. ”Okej, vi ses sen då” sa jag och stängde av samtalet. Det innebar att jag inte hade alls lång tid kvar att umgås med Harry. Jag suckade. ”Vad är det?” frågade han och jag flinade. ”Jag måste träffa min familj vid sju. Vi ska äta då” svarade jag lite ledsamt. ”Men, tänk inte på det nu. En timme kvar!” sa Harry glatt och jag älskade hur han vände allt till något positivt. ”Men, vänta!” utbrast jag och Harry nickade. ”Jag har inte rört mig!”. Jag skrattade lite och såg en äldre dam kolla på oss. ”Du kan hänga med! Om du vill, och kan?” föreslog jag och Harry log. ”Ja... tror du det är okej för dina föräldrar?” frågade han och jag nickade. ”Ja, varför skulle det inte vara det? Jag kan smsa mamma!” sa jag och Harry log.

En timme senare var vi på väg mot restaurangen. ”Vet dina föräldrar om vem jag är? Vet de ens att jag kommer?”. Jag flinade lite och skakade på huvudet. ”Nej. De vet kanske vad du heter. Men, jag har en syster också, bara så du vet. Olivia heter hon” sa jag och Harry nickade.
Vi gick ganska tätt intill varandra, men vi nuddade inte varandra. Jag log stort varje gång jag tittade mot Harry och han log tillbaka. När vi gick där under tystnad kände jag en enorm lycka och en trygghet som jag aldrig hade känt förr.
Efter ett tag kom vi fram till restaurangen som vi hade bestämt att vi skulle äta på. Än hade inte min familj kommit och jag suckade lite.
”Vad är det?” frågade Harry med sitt extremt gulliga och fina leende. ”Äh, inget. Det är bara det att min familj har en viss förmåga att vara lite sen, och jag är hungrig” svarade jag och tittade upp mot honom.
”Det är kanske inte så konstigt eftersom du inte tog något att äta på Starbucks” sa Harry och jag tittade bara ner i marken. Egentligen var jag inte särskilt hungrig nu, men jag var tvungen att säga det till Harry för jag ville inte att han skulle bli orolig.
Med min blick åt vänster såg jag plötsligt mamma, pappa och Olivia. På något konstigt sätt kände jag mig lite nervös, men jag förstod inte varför. De kom närmre och närmre tills de stod framför oss, allt Harry gjorde var att le. ”Hej, det här är Harry” sa jag till mamma, pappa och Olivia samtidigt som jag pekade på honom. När jag tittade mot Olivia stod hon där med stora ögon och vidöppen mun, och jag skrattade lite åt henne. Visst, det var inte så konstigt att hon såg ut som hon gjorde för hon hade antagligen inte anat att det var just den Harry som jag träffade. ”Olivia, kan du vara snäll att stänga munnen lite så inte någon fågel kanske göra någon olycka precis där?” sa jag med en äcklad min. ”Åhh, fy vad du är äcklig” sa hon och stängde snabbt sin mun.
”Hej Olivia” sa Harry och gick fram och kramade om henne. Jag kunde verkligen se lyckan i hennes ögon.

Olivias perspektiv

Han kramade om mig och jag drog in hans doft, jag kunde verkligen inte förstå att detta hände. Att jag kramade om självaste Harry Styles från One Direction. Jag hade länge lyssnat på deras musik, men jag var inget sådant insatt och galet fan som bara var tvungen att ha alla grejer det stod One Direction på.
”Hej” svarade jag blygt när han hade släppt taget om. Jag kände hur jag rodnade lite i ansiktet, det var ju inte varje dag man träffade någon från One Direction. 

Skolan har börjat och vi kommer inte hålla en bra uppdateringen men tänker inte be om ursäkt, istället ber jag er bara om att kommentera och lämna lite respons. Puss på er för ni inte tjatar! 

Detta har hänt:

Killen som funnits i mina tankar hela tiden. Senast jag träffade honom visste jag ingenting om honom och han visste ingenting om mig. Nu hade jag berättat saker för honom som ingen annan visste. Det kändes sjukt. Jag blev mer och mer nervös. Men varför egentligen? Han visste vem jag var och jag hade inte något att bevisa för honom. Jag ville bara vara mig själv och det är egentligen inte så svårt. Jag närmade mig och han hade inte fått syn på mig än. Jag tänkte ut något bra att säga. ”Men sluta oroa dig. Det är bara Harry” sa jag till mig själv och log. 

Harrys perspektiv

Klockan tickade och nervositeten steg. Jag tittade upp och plötsligt såg jag henne där, med sitt fina axellånga bruna hår och ett leende som gjorde att hon strålade som en sol, hennes grönbruna ögon lyste av glädje. Men jag kunde ändå se en nervositet i hennes utstrålning.
Jag skakade lätt på mina armar, tog ett djupt andetag och pustade ut för att försöka få bort lite av min nervositet. Jag tittade mot henne och började sakta rikta min steg mot Beth. Vi kom närmre varandra och äntligen stod hon där, precis framför mig.”Det är bara Beth” sa jag för mig själv och log mot henne.
”Hej” sa jag och hennes fina ögon mötte mina. Det kändes som om jag var i en helt annan värd. Det enda jag såg var henne. Bethany, som stod där framför mig. Vackrare än vad jag kom ihåg. Lite smalare, men fortfarande lika vacker. ”Hej” sa hon och jag log ännu en gång. Ingen av visste riktigt vad vi skulle göra. Jag sträckte ut mina armar och drog in henne i min famn. Det kändes bra. Efter alla sms och efter alla nätter jag legat vaken för att snacka med henne så kändes det skönt att bara få ha henne nära. Jag gillade henne verkligen. Det var skönt att få krama om henne och även om det kändes lite konstigt att stå på Oxford Street och krama om en tjej som man gillade väldigt mycket, och en tjej man bara träffat en gång tidigare, så kändes det ändå helt naturligt. För jag visste så mycket om henne. Och hon visste att jag var Harry Styles från Holmes Chapel, inte Harry Styles från One Direction. Det var något som gjorde den bra känslan ännu bättre. Hon släppte taget om mig. ”Ska vi ta en fika på Starbucks?” frågade jag. ”Jag fikade med min familj, men du kan ta något så kan vi snacka, snälla!” sa hon och jag log. ”Visst”.

”Säker på att du inte ska ha något?” frågade jag innan det var min tur att beställa. ”Japp” sa hon och jag nickade. ”En choklad frappuccino” sa jag och tjejen bakom disken nickade. ”Ditt namn?” ”Harry” sa jag, i hopp om att varken hon eller någon annan skulle känna igen mig. Jag fick min frappuccino och vi gick och satte oss vid ett bord.

Vi båda satt väldigt tysta och det kändes lite obekvämt för mig. Jag ville snacka med henne. Nu när jag hade chansen. Jag kunde inte dra ut på tiden. Jag visste inte hur länge det skulle dröja tills jag fick se henne nästa gång. Det gällde att ta vara på tiden.
”Okej, berätta något om dig själv som jag inte vet” sa jag och Beth skrattade. ”Som vad? Att jag älskar London?” sa hon och jag log. Vi fortsatte att snacka, skratta och bara umgås. Nervositeten som funnits där var som bortblåst.

Tiden gick, som vanligt, fort och klockan var snart kvart över ett. ”Ska vi resa oss och gå och titta i lite affärer?” frågade jag och Beth nickade. ”Låter som en bra idé. Och, det ser ut som dina fans har letat upp vart du befinner dig” sa hon och kollade mot dörren. Jag vände mig om och såg en del tjejer komma in genom dörren. ”Harry, Harry, Harry”. Alla ropade mitt namn och jag suckade. Jag som tänkte spendera min dag med bara Bethany. Jag suckade lite för mig själv och fick lite arga blickar på mig av folket som satt inne på Starbucks. Jag tittade på tjejen bakom disken och mumlade ”Förlåt” och gick snabbt ut där ifrån med tjejerna runt om mig. Jag tittade bak och såg att Beth stod kvar där inne. Fan. Nu skulle hon säkert aldrig mer vilja träffa mig, på grund av detta. Jag ville att det bara skulle vara hon och jag. Inte massa fans. ”Harry, kan jag ta ett foto? Kan jag få din autograf?”. Jag log mot några tjejer och kollade in på Starbucks igen. Jag ville inte säga nej till mina fans, men jag ville inte heller lämna Beth där inne. Tänk så tyckte hon detta var jobbigt? ”Förlåt alla, men jag är ledig idag. Vi tar en bild på alla, men sen måste jag gå” sa jag en tjej bad sin mamma ta en bild. Jag ställde mig i mitten och log stort mot kameran. Fotot togs och alla tjejerna tackade mig. ”Jag älskar er” sa jag och gick in på Starbucks igen. Bethany hade satt sig ner igen. Varför skulle det bli såhär? ”Förlåt Beth, jag trodde inte att någon skulle veta att jag var här. Det var absolut inte meningen, jag vill inte att det ska bli jobbigt för dig. Åh förlåt. Är du arg?” sa jag och satt mig framför henne. ”Harry, lugn. Det är lugnt. Jag förstår. Arg? Varför skulle jag vara det?” sa hon och jag log mot henne. ”Tack för du förstår! Ska vi stanna här?” sa jag osäkert och hon skrattade. ”Du bestämmer” svarade hon och jag tittade på klockan. ”Men, jag hade sett fram emot att gå runt i stan med dig” sa jag och Beth skrattade. ”Då gör vi väl det!” sa hon glatt och hoppade upp från stolen.

Innan vi gick ut från Starbucks gick jag in på twitter, via mobilen. Det första jag såg på timeline var en tweet av ett fan. Jag suckade. ”Harry was spotted with a girl today at Starbucks... ” och nästa var ”Harry, I hate you... and that bitch you were spotted with”. Varför kunde de inte bara låta mig träffa personer jag ville träffa? 

 Först och främst, såååå roligt att det kommit många nya läsare! 

Förlåt om vår uppdatering inte är bäst, men vi kan inte uppdatera varje dag och ni får helt enkelt vänta på uppdatering. Har ni frågor, ställ dom i blogresponse (läänk) och ni som klagar på uppdateringen – det gör ingen nytta. Om ni kommenterar bra på denna del ska vi försöka få ut en del imorgon! :)

Detta har hänt;

När han sa det fick jag ett leende på läpparna, det var det smartaste en kille någonsin har sagt till mig. ”Tack Louis, tack för att du förstår mig. Jag måste tyvärr lägga på nu, men vi ses i London när jag kommer” sa jag med en tacksam och glad röst. ”Ja, vi måste ses. Jag finns alltid här för dig och lovar att stötta dig” sa Louis glatt och jag kände mig väldigt lättad när vi lade på efter ett ganska långt samtal. Det kändes bra att jag hade berättat för honom nu, även om det kanske inte blev exakt som jag hade önskat.

Det var fredag eftermiddag, skolan var slut för denna veckan och jag hade gett William, och några andra, en hejdå-kram. Det var äntligen dags att åka till London. Så fort jag kom innan för dörren efter skolan sprang mamma och min lillasyster runt i huset. ”Har du packat allt?” ropade mamma. Jag suckade. Packa gjorde jag i måndags, tänkte jag och skrattade till. ”Jadå” ropade jag tillbaka och sprang upp till mitt rum. Mina väskor stod packade och allt var klart. Mobilen, som jag glömt hemma, låg på skrivbordet. Den vibrerade och jag nästan sprang till den.
”Hejsan, allt bra? Längtar tills imorgon! När åker ni?” stod det i ett sms från Harry. Jag log. Det kändes lite konstigt. Förra gången jag träffade honom snackade vi knappt och denna gången så visste jag så himla mycket om honom. Och jag gillade honom, väldigt mycket. Vi hade bestämt att träffas på lördgen och innerst inne var vi nog båda två väldigt nervös inför det.
”Jaa. Vi åker om någon timme!”

Vi hoppade på tåget som skulle ta oss till London. Jag, mamma och Olivia hade varsin stor resväska, medan pappa hade en, ganska så mycket, mindre väska. ”Ska du åka hem redan imorgon?” sa jag samtidigt som vi gick på tåget. ”Ska du stanna där en månad eller?” var hans svar. Jag skrattade. ”Det kallas att shoppa” sa jag och pappa nickade. Vi letade upp våra platser på tåget och satte oss där.

”Eh, mamma, pappa?” började jag och de kollade upp från sina tidningar. ”Vad?” sa det och jag log. ”Jo, jag har snackat med en kille” sa jag och de kollade fundersamt på mig. ”Som Louis känner. Ni vet kille jag var på fest med och han som bodde där jag sålde en tavla?”. De nickade. ”Jo, hans vän, Harry, och jag har snackat väldigt mycket. Är det okej för er om jag möter upp honom imorgon? Snälla. Jag måste.” sa jag och de såg lite fundersamma ut. ”Om, vi får följa dig dit och se så det inte är en gammal man” sa mamma och jag log lite åt deras omtanke. ”Ja, gör ni så. Men, han är riktig” sa jag och de nickade.

Några timmar senare låg jag, ganska så utmattad i min säng på ett hotell i London. Vi hade kollat runt i lite affärer, ätit god mat och bara gått runt för att få storstadskänslan och ta in alla nya intryck. Jag log för mig själv och tryckte ner huvudet i kudden. Jag var tvungen att sova nu för att orka med dagen imorgon. ”Godnatt” viskade mamma och släkte den sista lampan. ”Godnatt” sa jag och slöt mina ögon.

Lördagsmorgonen kom. Jag vaknade först av alla och hoppade in i duschen. Ja var på bra humör och det var nog inget som skulle kunna förstöra min dag. Jag var i London och skulle shoppa. Jag skulle träffa Harry. Och det var lördag. ”Juste, Louis ville ju träffas” sa jag för mig själv när jag gick ur duschen. Jag torkade mig och tog på mig mina underkläder och virade handduken runt mig igen. Jag gick ut från badrummet och nu var hela familjen vaken. ”Godmorgon” sa pappa glatt och jag log. ”Godmorgon” svarade jag och öppnade min resväska för att hitta något att ha på mig.

Efter vi varit nere i hotellets restaurang för att äta frukost, som bestod av två långa bord med bara massa mat, gick vi upp till hotellet för att borsta tänderna och lite annat. Jag skickade iväg ett sms till Louis.
”Hej, vaken än? Vi är i London nu. Ska träffa Harry runt 12 tiden, men vi kanske kan träffas senare eller något? :)”
Jag tog på mig ett par svarta boots och min svarta vinterjacka med pälskrage. Under hade jag en lila-beige tröja med lite små detaljer på axlarna och på benen hade jag ett par svarta jeans. Jag stoppade ner pengar, mobil och andra bra saker i min svarta väska som hade några gulddetaljer.

Vi delade upp oss. Jag och Olivia. Mamma och pappa. Dels skulle mamma och pappa handla lite julklappar och jag och Olivia skulle förmodligen springa istället för att gå, vilket skulle resultera att, i alla fall pappa, inte hann med.

Klockan närmade sig 12. Jag och Olivia skulle möta upp mamma och pappa utanför Primark, på Oxford Street. Och sedan var det äntligen dags. Jag följde Olivia till Primark där mamma och pappa stod och väntade. ”Mamma, pappa, snälla. Jag klarar mig. Vi skulle mötas på Starbuck, och det ligger på denna vägen. Det tar bara några minuter att gå dit” sa jag och pappa log. ”Okej. Hör av dig när vi ska mötas upp igen då!” ”Tack” sa jag och kramade om honom. ”Ha så trevligt” sa mamma och jag nickade. Jag knäppte upp min jacka eftersom solen började komma fram lite smått och sedan började jag gå mot Starbucks.

Jag närmade mig. Och så såg jag honom. Killen som fått mig att le så många gånger de senaste veckorna. Killen som gjort att jag legat vaken om nätterna. Killen som fått mig att må bra. Killen som funnits i mina tankar hela tiden. Senast jag träffade honom visste jag ingenting om honom och han visste ingenting om mig. Nu hade jag berättat saker för honom som ingen annan visste. Det kändes sjukt. Jag blev mer och mer nervös. Men varför egentligen? Han visste vem jag var och jag hade inte något att bevisa för honom. Jag ville bara vara mig själv och det är egentligen inte så svårt. Jag närmade mig och han hade inte fått syn på mig än. Jag tänkte ut något bra att säga. ”Men sluta oroa dig. Det är bara Harry” sa jag till mig själv och log. 

Hur tror ni det kommer gå när det träffas?
Vi har fått lite nya läsare, så Heeeeeeeeello, välkomna hit. Hoppas ni gillar novellen och glöm inte att kommentera! Och, om vi inte hinner uppdatera mer detta år så vill vi bara säga att vi hoppas ni hade en bra jul och att ni får ett gott nytt år!

Förresten, vi är med och tävlar om en ny design hos http://jojjjjohs.se – hon gör grymma designer och hon har gjort vår nuvarande, men vi känner att vi vill ha lite nytt. Så vi hoppas verkligen att vi vinner!

Louis perspektiv

När hörde meningen ”Kyssen du vet..det betydde väl inget?” stelnade hela jag vill. Vad menade hon? Klart den betydde något för mig. Jag gillade ju Beth. Hur kunde hon ens vara så dum och tro att den inte betydde något? Gillar hon mig också? Eller undrade hon för att hon inte gillar mig?

Tårarna rann ner, och jag visste varken in eller ut. Gillade hon mig eller inte? Det var den största frågan just nu. Helst av allt ville jag att hon skulle tycka om mig också, och det kändes som hon gjorde det fast ändå inte. Ju mer tid jag har tillbringat med Beth, desto mer har jag fallit för henne. Hon var inte som någon annan tjej jag tidigare träffat.

Jag satt på en stol i köket och lutade mig ner över bordet, med lite mat precis sidan om som jag nu hade puttat undan för jag ville inte äta. Skulle jag ringa henne igen? Jag måste ju veta om hon frågade mig för att hon gillade mig, eller för att hon inte gillade mig. Sakta tog jag upp min mobil igen för att slå in hennes nummer som jag hade lärt mig utantill.

”Hej” hörde jag hur en osäker röst säga i andra sidan av telefonen. ”Hej” svarade jag lika försiktigt, men Beth svarade inte. Efter några sekunders tystnad fortsatte jag prata. ”Förlåt att jag bara lade på innan”. Nervositet inom mig steg och jag visste inte om jag ville höra svaret på min fråga. ”Det är lugnt, jag förstår dig” svarade hon, men just nu kändes det som hon inte förstod mig. ”Nej, det gör du inte. Kyssen betydde något för mig.” sa jag snabbt och hon blev alldeles tyst. ”Hallå!?” sa jag eftersom hon inte sa ett ljud. ”Ehm, Louis. Jag vet inte riktigt hur jag ska säga detta” sa hon väldigt osäkert. Vad var det som var så svårt att säga? ”Vill du att jag ska vara helt ärlig nu?” frågade hon och jag nickade, men insåg ganska snabbt att hon inte kunde se mig. ”Ja” svarade jag snabbt istället för att nicka. ”Jag vill absolut inte såra dig nu, men kyssen…det kändes inget speciellt för mig. Förlåt”, sa hon och tårarna rann ner igen, jag kunde bara inte hindra dem.

Bethanys perspektiv

Jag hörde hur Louis grät och egentligen ville jag sagt det till han öga mot öga, men jag hann inte innan han åkte till London och jag ville inte vänta tills jag åkte till London. ”Du behöver inte säga förlåt för att du inte har känslor för mig. Det kan ju inte du styra själv.” sa han och jag log lite men samtidigt kände jag mig så hemsk, jag hade sårat Louis. Han trodde jag gillade honom, mer än vän, men det gjorde jag ju inte. Och jag skulle kunna spy på grund av detta. Jag kände mig som en hemsk människa. ”Louis, snälla lyssna” sa jag och jag hörde att ha var kvar. ”Du är min vän. Och jag vill att det förblir så. Men jag måste vara ärlig” sa jag och Louis svarade tyst ”mm”. Att inte höra den glad Louis kändes hemskt, och det kändes ännu värre att jag var anledningen till att han inte var glad. Men jag var ju tvungen att berätta sanningen för honom oavsett hur ont det skulle göra. För det skulle inte löna sig att ljuga om mina känslor bara för jag inte ville såra någon, för om jag hade ljugit hade det ju bara sårat Louis mer i slutändan.
”Och Louis, innan vi avslutar detta samtalet känner jag att jag verkligen måste berätta en sak till” sa jag lite osäkert. Skulle jag verkligen berätta detta också? Jag skulle bara såra honom ännu mer, men jag kunde inte hålla det hemligt.
”Aa vad är det?” frågade han lite nyfiket, men det var kanske inte världens bästa nyhet jag skulle berätta. ”Ehm, jag vill först och främst att du ska veta att det absolut inte är något fel på dig. Jag gillar dig väldigt mycket, som en vän då och jag hoppas du förstår mig. Men det är faktiskt så att jag har fallit för någon annan, och det är anledningen till att kyssen in kändes speciell” sa jag med en vänlig röst och jag hoppades verkligen att han förstod mig. ”Är det William?” frågade han nyfiket men han lät ändå lite nedstämd. ”Nej, verkligen inte! Han är som en bror för mig” sa jag snabbt och Louis fortsatte osäkert med nästa gissning. ”Är det Harry?” frågade han och jag svarade endast med ett enkelt ”mm” och nickade. ”Jag misstänkte det, för när han har fått ett sms från dig så har han hela tiden haft ett stort leende på läpparna” sa Louis och han lät lite ledsen, men han grät i alla fall inte. Vilket kändes lite bättre. ”Louis, jag hoppas verkligen inte du är sur på mig eller så” sa jag och Louis svarade snabbt ”Nej, det är jag absolut inte. Man kan ju inte styra över sina känslor. Visst, det kommer kanske bli svårt att se dig och Harry tillsammans, men jag ska nog klara av det. Jag ska vara glad för mina bästa vänners skull”. När han sa det fick jag ett leende på läpparna, det var det smartaste en kille någonsin har sagt till mig. ”Tack Louis, tack för att du förstår mig. Jag måste tyvärr lägga på nu, men vi ses i London när jag kommer” sa jag med en tacksam och glad röst. ”Ja, vi måste ses. Jag finns alltid här för dig och lovar att stötta dig” sa Louis glatt och jag kände mig väldigt lättad när vi lade på efter ett ganska långt samtal. Det kändes bra att jag hade berättat för honom nu, även om det kanske inte blev exakt som jag hade önskat.

Vi vet att vi inte har uppdaterat på ett tag nu, men vi har haft fullt upp nu under julen och helt ärligt inte haft så mycket inspiration till att skriva. Men här har ni äntligen del 11!! :D 

Hej jag undrar hur många det är som skriver på den här bloggen?
Svar: Vi är två som skriver här.

1. Favoritårstid?
2. Favoritlåt ur Take me home? Finns det någon särskild anledning till varför?
3. Take me home vs Up all night?
4. Hur länge har ni varit vänner? (:
5. Inte för att vara creepy, men var i Sverige bor ni? Storstad? o.o Kanske ni svarat på det här tidigare men har endast nyligen börjat läsa här så... ;x
Det var allt! Tack för att ni skriver grymma noveller för oss att läsa (: Kram ♥
Svar:
Angelica: 1. Måste nog säga sommar!
2. Little things, Last first kiss, Rock me, Heart Attack, They don't know about us, Summer love, Loved your first... okej ska sluta men seriöst så gillar jag alla låtar otroligt mycket av den enkla anledningen att alla låtar är så himla bra och antingen är de bra upptempo låtar, bra lyrics eller bra budskap.
3. Måste nog säga Take me home, även om Up all night alltid kommer vara ett speciellt album. Deras första och det har jag även signerat!
4. Sen jag kunde gå och prata typ.
5. En liten stad i mellersta Skåne!
Tack för du läser, kram ♥
Johanna: 1. Tror också jag säger sommar men älskar vintern om det är snö ute! 
2. Just nu är nog Over Again favoriten, men det går egentligen inte att välja en för favoritlåt skiftar hela tiden. Jag har nog olika favoritlåtar beroende på vilket humör jag är på.
3. ahh, det går inte att välja. Men måste nog också säga som Angelica att Take Me Home är bäst, men Up All Night kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta efter det var deras första album.
4. Sedan Angelica kunde prata och gå, men jag hängde alltid efter henne innan dess också! :)
5. Samma stad som Angelica, i en liten stad i mellersta Skåne! 

Varför skriver ni inte på engelska? Det låter mer verkligt om ni har dialogerna på engelska.. iallafall när killarna pratar.. :)
Svar: Alltså, det tar lång tid att översätta allt och som ni märker så har vi ju inte världens bästa uppdatering. Dessutom finns det folk som läser som är ganska unga och de kanske inte förstår osv. Kanske att vi kör på det nästa gång, vad vet jag!

Hur gamla är ni? Och hur långa är ni?

Svar:
Angelica: Jag är 15 år och runt 155 cm kort.
Johanna: Jag är 17 år och ungefär 165 cm lång.

1. hur gamla är ni? 2. är huvudpersonen relaterad till er själva? 3. vet ni om Niall dejtar någon eller är han den enda som inte gör det? :)
Svar:
Angelica: 1. Jag är 15 år.
2. Nepp!
3. Han är singel tror jag.. vet inte mer än någon annan.
Johanna: 1. Jag är 17 år.
2. Nej, det tycker jag inte i alla fall.
3. Tror han är singel, han har ju inte sagt något annat så.

1. hur många bloggar läser ni?
2. vilka bloggar?
3. har ni träffat killarna? :)
Svar:
Angelica: 1. Menar du noveller eller vanliga? Noveller är typ inga och vanliga är en del.
2. Kenza, Foki, Tyra, Tinkerbella och massa mindre bloggar. Vänners bloggar. Kollar runt på småbloggar jätteofta!
3. Nej, men kan väl hoppas att ett mirakel händer när vi åker till London i februari för att gå på deras konsert. Någon annan som ska till London och se dem då? Vi ska se dem den 24/2.. någon mer? :)
Johanna: 1. Hmm, jag läser typ inte alls många bloggar. Kanske fyra eller fem stycken.
2. Jag läser typ bara vänners bloggar.
3. Nej tyvärr, om ett telefonsamtal inte räknas? ;) Men håller fortfarande hoppet uppe på att jag ska få chansen att träffa dem i London.

Hur ofta kommer det nya delar? :)
Vart får du din inspiration att skriva? :)
Vilka andra novellbloggar läser du? :)
Svar:
Angelica: När vi har tid och lust att skriva! Inspiration får jag från massor, allt från vad som händer i verkliga livet, från TV-serier, filmer, bilder och allt. Jag läser inga noveller just nu faktiskt.
Johanna: När vi känner att vi har tid, ork och lust att skriva, samt när vi har idéer.
Får väl inspiration från lite allt möjligt, grejer som händer i vardagen, filmer tv-serier.
Inga just nu. Har läst många, kommer dock inte ihåg vilka det var.


Vilket år är ni alla födda?
Vilka novellbloggar brukar ni läsa?
Vilka har ni hört är bra/rekommenderar att jag ska läsa? (jag gillar i princip allt förutom om killarna inte är kända i en novell)
Har de bra och jag hoppas verkligen att ni orkar/vågar göra en video! :)
Svar:
Angelica: Jag är född 97. Läser inga noveller så har intenågon att rekommendera, sorry! Tyvärr blir det inga svar i en video men ni får en liten video iaf, titta längst ner! :)
Johanna: Jag är född 1995. Läser inga novellbloggar och har heller därför inga att rekommendera.

Hej jag undrar varför liam och daniell gjorde slut och nu är dom ihop igen?
Svar:
Angelica: För att de är två dumma människor som inte fattar att de är gjorde för varandra... haha, nej men ärligt talat så tror jag att det var pga av killarna var borta så mycket och Danielle fick mycket hat osv. Det är nog inte lätt att vara varken Liam eller Danielle men vi får vara glada att de är tillsammans igen. :)
Johanna: Svarar exkat samma som Angelica, men jag är bara verkligen glad att de är tillsammans igen. De två är ju som gjorda för varann! 

Hej❤
Finns det nån chans att man får vara med i novellen?
Svar: Nej, inte vad vi planerat iaf. Det är supersvårt att ta med folk i en novell när man inte känner personen. Man ska försöka få med massa person beskrivningar osv och då är det supersvårt att ta med någon man aldrig träffat.

Varför skriver ni inte engelska dialoger på engelska? Det är verkligen svårt att veta.. ;)
Svar: Jaadu på ett sätt gillar vi inte och blanda svenska och engelska men vi får se till nästa gång.

Måste bara säga att ni skriver bäst
1. Länkbyte?
2. Vilka noveller läser ni?
3. Vem av killarna är er favvo?
Svar:
Angelica: Tackar :).
1. Vi gör tyvärr inte det just nu.
2. Nooone
3. Först var det Harry och sen Louis och Liam typ men just nu är det ingen. Jag bara gillar dom så otroligt mycket allihopa!
Johanna: Tack så mycket! :D
1. Tyvärr gör vi inga länkbyten för tillfället.
2. Inga :/
3. Nu kom den där svåra frågan. Först föll jag för Harry, sen för Niall och nu vet jag inte längre, jag gillar alla så otroligt mycket! 

Hej! Jag har en novellblogg med min bästa kompis men vi har såååååå dålig uppdatering så jag undrar hur ni får inspiration? :D Kram :)
Svar:
Angelica: Som jag skrev innan så får jag det mycket från TV-serier, filmer, saker som jag hör händer i verkliga livet, kanske från twitter, böcker, facebook osv osv. Man måste bara våga tänka stort och våga utveckla sina tankar.
Johanna: Som Angelica svarade. Man får liksom tänka på verkligen allt som skulle kunna hända i verkliga livet också. Ifall det är något drama på facebook kan man hämta inspiration från det och så.

Jag undrar vart ni får er insperation ifrån? Är det ifrån bilder, låtar, verkliga livet, händelser?
Svar:
Angelica: Som jag skrev, från sånt är det för mig.
Johanna: Japp, får inspiration från inprincip allt som händer runt omkring mig.

1.vilka tycker ni är dom bästa novellbloggarna (utan eran då).
2.Har ni träffat killarna i så fall hur var det?
3.Varför började ni skriva noveller??
4.Finns det någon annan artist/band som ni gillar
mycket?
5.Skriva/läsa novell?
6.Läsa bok/kolla på film
Det var allt jag kom på men ha det bra!
Svar:
Angelica: 1. Läser inga så vet inte.
2. Nej tyvärr!
3. För att... jag läste några Bieber noveller (som var grymma även om jag inte gillade Justin) och Johanna läste också sen ville vi läsa om One Direction, men det fanns inga så vi bestämde oss för att starta en egen!
4. Ed Sheeran, Olly Murs, Little Mix, Demi Lovato, Bruno Mars... ja mina spotify listor består inte bara av 1D-musik!
5. Skriva helt klart!
6. Kolla på film!
Ha det bra själv :)
Johanna: 1. Vet inte, för jag läser inga.
2. Nej tyvärr, men har pratat med Niall i telefon och det var alldeles underbart och kändes helt totalt overkligt.
3. Jag läste riktigt många Bieber noveller, och ville läsa om One Direction men hittade absolut inga. Så vi bestämde oss för att starta en egen novell om 1D så andra fans skulle kunna läsa.
4. Jag gillar faktiskt en hel del andra än One Direction. Jag lyssnar väldigt mycket på Olly Murs, Ed Sheeran, Demi Lovato Taylor Swift, Justin Bieber, Sons of Midnight, Ulrik Munther, Trey Songz och Tyler Ward.
5. Skriva! Orkar aldrig läsa! 
6. Kolla på film, det är för jobbigt att läsa, haha :) 

Hejsan! Jag håller på att skriva en novell! Jag har inte skapat en blogg än! Men jag ska när jag kommit in i novellen. Men, jag undrar om du vill göra en header åt mej? Kanske ska ha bloggplatsen.se
Tack på förhand!
Svar:
Angelica: Känner att jag inte har så mycket tid osv, så nej tyvärr. Lycka till med bloggen!!
Johanna: Känner också att jag inte har så mycket tid till att göra det, så tyvärr. Men lyckat till! :D

Tack såååå mycket för alla frågor, superkul. Vi ska försöka få ut minst en del till detta år. Men novellen fortsätter vidare som vanligt nästa år annars. Det blev svar i text men in får en lite vinter/jul video. Hoppas ni haft en mysig jul och att ni får ett trevligt nyår. Massa kramar! 
 

Detta har hänt;

”Heeej” utbrast William i korridoren när han kom gående mot mig. Det var onsdagsmorgon och som vanligt var William pigg. Alla stannade upp och William hade de flesta blickar mot sig. Jag log mot honom. Jag hängde in min jacka i skåpet och tog ut min mattebok. ”Hej” sa jag när William stod framför mig, eftersom jag inte ville höras i hela korridoren. Jag kramade om honom. Jag kände hur tjejerna i korridoren stirrade ut mig och utan att ens se deras blickar, gissade jag på att jag varit död om blickar kunnat döda. Men, jag förstod dem. Jag förstod att de gillade William och jag var glad att han var min bästavän. Hans bruna hår, fina hår, hans mörka ögonbryn, hans mörka ögon och hans blick som vilken tjej som helst föll för. Han hade en bra klädsmak också, vilket gjorde att ännu fler tjejer var intresserade av honom. Jag flinade lite för mig själv. ”Allt bra? Varför är du så glad?” sa han och jag smällde igen mitt skåp. ”Jadå, det är bra, hur är det själv?” svarade jag och log mot en tjej som jag hade franska tillsammans med. ”Det är bra. Varför är du så glad?” upprepade han och jag skrattade. ”Jag tar det sen, måste till lektionen. Vi ses på lunchen!” sa jag och gick med snabba steg mot klassrummet där jag skulle ha matte.

”Äntligen” suckade jag för mig själv när det var dags för lunch. Jag skyndade mig till cafeterian och längst bort i hörnet såg jag William sitta, med två andra killar och tre tjejer. Fan. Nu skulle jag inte få tid att snacka med honom. Skulle jag sätta mig någon annan stans och säg till honom att jag inte hittat honom? Jag kände inte för att träffa på fler tjejer som bara gav mig bitchiga blickar. Jag kollade mig runt och såg Amy, Sarah och Katelyn sitta vid ett bord. Jag kollade mot bordet där William satt igen. Vart skulle jag gå? William tittade upp och våra blickar möttes. Han log och gjorde ett ”kom-hit” tecken med handen. Nu hade jag inget val.
”Hej” sa han när jag kom fram till bordet. ”Hej” sa jag och de andra som satt där kollade upp på mig. ”Sätt dig ner” sa en av killarna och jag log. Jag satte mig ner bredvid en av tjejerna. ”Du måste vara Bethany. Jag är Katy.” sa hon snabbt och jag nickade. William log mot mig. ”Detta är Daniel och Lucas, Katy, Sophie och Hannah” sa han och pekade på var och en. Jag log lite nervöst och försiktigt.

Vi satt och pratade en bra stund och vi alla glömde bort att äta vår lunch. Både tjejerna och killarna var trevliga och det kändes kul att få snacka med lite nytt folk. Klockorna ringde och Katy, Sophie, Hannah, Lucas och Daniel for upp från stolarna. ”Vi måste dra” sa dem och tog sina väskor i ett ryck och rusade iväg. Jag och William satt lugnt kvar och flinade lite smått. Jag satte mig mittemot honom och han log. ”Berätta nu, varför är du så glad?”. Jag skrattade lite och han drack lite vatten.
”Jo, nästa helg ska vi till London och julhandla, så jag smsade killen, ja, Harry, och sa det igår. Han har inte svarat på mina sms på några dagar, men han ringde upp mig igår och vi ska nog träffas i London” sa jag, men världens största leende. William log mot mig. ”Men, vadå Harry? Var det inte Louis?”. Jag suckade. Jag var på en fest med honom, men det är Harry jag gillar. Han är verkligen jättesnäll och söt” sa jag. ”Men du..” fortsatte jag och William kollade på mig. ”Vad?”. Jag kollade runt om mig. Skulle jag berätta detta? ”Jo.. på festen.. så dansade vi och så.. och jag typ.. kysste Louis” sa jag och William skrattade. ”Sluta, det är inte kul” sa jag och William slutade direkt. ”Förlåt. Idiot” sa han och jag flinade lite. ”Vad ska jag göra? Tänk så tror Louis att det är något mellan han och mig. Jag gillar Harry. Louis är en vän. Som du” sa jag och William nickade. ”Ring honom ikväll och snacka med honom. Det är alltid det bästa.” sa han och jag nickade och kollade ner i bordet. ”Men tänk om... skulle du tycka det var det bästa om du varit Louis?” frågade jag och William nickade. Jag tog ett djupt andetag. ”Men, tänk så bara förstör jag allt. Åh..” sa jag och kollade på klockan. ”Ibland måste man chansa lite. Jag finns vid din sida” sa William och jag log mot honom.

När jag, några timmar senare, kommit hem från skolan slängde jag min skolväska i ett hörn på rummet och slängde mig i sängen. Vad skulle jag säga till Louis? Eller, oroade jag mig bara i onödan? Han kanske inte ens gillade mig? Om det är så, då hade alltid varit frid och fröjd.
Jag låste upp mobilen och letade upp Louis nummer i min kontaktbok. ”Okej. Bara gör det. Ibland måste man våga chansa lite” sa jag och hörde Williams röst i huvudet. Han hade rätt.
”Hej, det är Louis” hörde jag Louis glada röst säga. Jag log lite för mig själv. ”Hej Louis, det är Beth” sa jag och väntade på hans reaktion. ”Åhh hej! Allt bra?” frågade han. Nej inte riktigt, tänkte jag. ”Jadå, hur är det själv?”. ”Jag mår bra. Något speciellt du ville?” sa han samtidigt som jag hörde att han tuggade på något. ”Nej, ville bara prata lite. Har du tid?” frågade jag osäkert och försökte komma på något bra att säga. ”Ja, självklart. Jag har alltid tid för dig!” sa han och jag log lite för mig själv. Vi snackade på och det kändes så bra att bara snacka på honom. Sen kom jag på varför jag egentligen ringde. Det blev tyst i telefonen i några sekunder. Jag visste att jag var tvungen att ta upp det. ”Du..” började jag. ”Vad?” sa Louis oroligt. ”Du vet festen...” sa jag och stannade till. ”Mm” sa Louis tyst. Jag kände hur jag fick en klump i magen. ”Kyssen du vet.. det betydde väl inget?” sa jag snabbt. Det gick några sekunder. ”Louis? Hallå?” sa jag och sen klickade det. Fan. Fan. Fan. Varför? Varför skulle jag alltid göra fel? Jag slängde ner mobilen i sängen och tryckte ner huvudet i kudden. Varför kunde jag inte göra något rätt? Tårarna kom. Hade jag förstört allt? Vår vänskap och allt? Det var det sista jag ville. 

Nu har vi äntligen fått jullov så vi ska försöka skriva lite mer, men samtidigt vill vi ju ha lov, haha! Ni är så gulliga och snälla så det är bara roligt att skriva!

Jag hatar att be om massa saker, men nu gör jag det ändå.. haha. Nej, men jag (Angelica) och en vän, Malin heter hon, har startat en ny blogg. Vårt mål med bloggen är att inspirera andra genom texter, musik, bilder och annat. Det kommer vara allt från att våga drömma till att orka cykla till gymmet och träna. Vi vill ha in förslag vad ni vill läsa om och jag vill gärna att just DU som läser detta tar dig en titt på vår blogg. Kanske en blogg du gillar! Än så länge finns inte så många inlägg, men det kommer! Ni är bäst om ni kikar in där! BECONFIDENT.BLOGG.SE :)

Detta har hänt;

Jag kom hem och kände doften av mat, det luktade köttfärssås. Inte min absoluta favoritmat, men det var gott. ”Hej, jag är hemma!” skrek jag när jag hade tagit av mig skorna och gick ut mot köket där jag antog att resten av min familj satt. När jag kom ut till köket såg jag att mamma, pappa och Olivia satt runt bordet. ”Kom här, och slå dig ner” sa mamma samtidigt som jag gick mot bordet. ”Var har du varit idag?” frågade pappa oroligt. ”Eh, jag har varit i skolan, sen stack jag till Louis” svarade jag och Olivia kollade på mig med ett flin, och jag kollade på mamma som satt där och log. ”Jaså, är det något mellan dig och Louis då?” frågade mamma glatt. Jag suckade och skakade på huvudet. ”Nej, det är är inget mellan mig och Louis, vi är bara vänner” svarade jag och pillade med gaffeln i maten. ”Eller så vill du bara inte erkänna det” sa Olivia och hånflinade. ”Nej! Olivia, det är inget, jag lovar” sa jag lite irriterat. Jag förstod inte varför de var så nyfikna på allt som hände i mitt liv. Visst, de var min familj, men de behövde inte fråga ut mig om varje liten detalj. ”Okej, jag tror dig” sa min pappa lugnt. Äntligen någon som förstod lite, och inte ville reta mig bara för jag träffade en killkompis. Att mamma och Olivia inte kunde förstå att jag faktiskt kunde umgås med killar utan att de helt plötsligt skulle bli mina pojkvänner.
”Vi måste berätta en sak för er” sa mamma när vi hade ätit en liten stund under tystnad. Jag ryckte till och mitt hjärta slog snabbare. Vad skulle de nu berätta? Alla möjliga hemska tankar flög runt i mitt huvud, och allt jag kunde tänka på var att de skulle berätta något dåligt. ”Nästa helg så ska vi åka till London” sa pappa och mamma fortsatte, ”vi tänkte att det kunde vara kul att gå där nu när det närmar sig jul och så”. Ett stort leende spred sig på mina läppar. Trots att jag bodde i England hade jag aldrig varit i London, och att åka dit var något jag länge hade drömt om. Men det som tog störst plats i min lilla hjärna just nu var att killarna bodde i London. Harry bodde i London. Men han hade ju ändå inte velat träffa mig för han svarade ju aldrig på mina sms eller samtal.
Jag hade ätit upp, och hela familjen hade suttit och pratat glatt om vad vi skulle tänka oss kunna göra i London. Alla hade kommit med massa olika förslag och jag hade börjat tvivla på om en helg i London skulle räcka för min familj, då alla ville göra olika grejer. Men en sak som jag, mamma och Olivia var överens om var att vi skulle shoppa. Pappa var dock inte så sugen på det, men vi lovade att vi skulle göra något som han också ville.

Nu satt jag uppe på mitt rum med min mobil i handen. Skulle jag skicka ett sms till Harry och säga att vi skulle till London, eller skulle jag helt enkelt låta honom vara? Efter en liten stunds betänketid knappade jag in ett sms och skickade till honom. ”Hej, jag ville bara höra av mig och berätta för dig att nästa fredag åker jag i min familj till London, kram xx”. Jag förväntade mig inte något svar från honom, men jag ville bara att han skulle veta att jag nästa helg skulle befinna mig i samma stad som honom. 

Det hade gått några minuter sedan jag skickade sms:et. Jag satt i min säng och höll på med mobilen, då den plötsligt började vibrera och jag såg att jag hade ett inkommande samtal. Från Harry. Hjärtat slog i hundranittio. Jag hade ju inte förväntat mig att han skulle ringa. Snabbt tryckte jag på svara och tog telefonen mot örat.
”Hej det är Beth” sa jag med ett stort leende, men samtidigt var jag lite sur på honom eftersom han inte svarade innan. Men nu när jag skulle komma till London dög det att prata med mig. ”Hej” hörde jag hur han sa lite osäkert. ”Varför ringer du nu? Du har ju inte svarat mig på flera dagar. Duger jag bara nu när jag ska komma till samma stad som dig?” sa jag, för jag ville veta varför han inte hade svarat innan och nu när jag ska till London svarar han helt plötsligt. Jag kanske sa det lite hårt, men jag kunde inte hjälpa det, jag var liksom både glad och sur över att han hörde av sig nu. ”Varför skriver du till mig hela tiden då? Du har ju fullt upp med din älskade Louis, och jag vill inte förstöra något för er” svarade han med en arg ton. Jag suckade för mig själv. Så, det var så han trodde det var? Att jag och Louis var tillsammans? ”Harry, du hade inte förstört något. Jag och Louis är bara vänner” sa jag snabbt men jag fick inget svar från honom. ”Bara vänner” upprepade jag. ”Men hur ska jag veta det?” frågade han och jag skakade på huvudet. ”Du måste bara lita på mig, snälla” sa jag bedjande och jag kände mig lite osäker. Tänk så trodde han inte mig. ”Jag vet inte riktigt. Men tänk så är de något mellan er, utan att ni liksom har märkt det än. Det går ju massa rykten om er och sånt” sa han ännu osäkrare. ”Men nej Harry, det är verkligen inget mellan mig och Louis, jag vet det, och Louis vet det. Du måste bara lita på oss. Och tror du mer på rykten än mig?” sa jag lite sårat. ”Nej, det gör jag inte. Jag antar att jag måste lita på dig då” svarade han och han lät lite nedstämd.
”Men får jag fråga dig varför du var så orolig över att det var något mellan mig och Louis? Jag gillar någon annan” sa jag med ett leende. ”Man kan väl säga att det finns en tjej som jag gillar, och det skulle göra ont att se henne tillsammans med min bästa vän, men nu verkade det som om hon gillar någon annan” svarade han och jag log stort. ”Så menar du att du gillar mig?” frågade jag nyfiket. ”Ja” svarade han kort och mitt leende blev ännu större. Jag sa ingenting, jag bara log. ”Jag vill egentligen inte veta detta, men vem är den lyckliga killen som du har fallit för då?” frågade han ledsamt. ”Ja, jag pratar med honom just nu och jag har varit väldigt orolig för honom när han varken har svarat på mina sms eller samtal” sa jag glatt och Harry svarade inte. ”Ja, det är dig jag gillar” fortsatte jag.
”Förlåt att jag litade på dumma rykten mer än jag litade på dig” sa Harry lite ledsamt ”och, jag hoppas vi kan träffas när ni kommer till London. Jag saknar dig”
”Det hoppas jag med, och jag saknar dig också” svarade jag innan vi lade på. Nu kändes det verkligen som en tung sten hade lyfts från mitt bröst och jag såg verkligen framemot resan till London nu. Jag ville bara att dagarna skulle gå tills vi var där. 

Liiite dålig uppdatering, we know that men whateveeer här har ni en del och ni sa till oss att inte be om ursäkt. Glöm inte att ställa frågor frågestunden, om det kommer in fler frågor så gör vi kanske en video med svar :)

Detta har hänt;

Harrys perspektiv

”Och, Louis var jättesnäll och tog hand om mig” fortsatte hon. Ja, han var säkert jättesnäll. Och du gillade honom säkert. Och ni hade dansat tillsammans. Säkert kramats. Kyssts? Nej, kanske inte. Men jag kunde inte vara säker. Och jag kunde ju inte fråga.
”Vad bra” sa jag och en pinsam tystnad uppstod.
”Så, vad gjorde du igår?”
”Ingenting. Men, du?”
”Ja?”
”Eller, nej, det var inget” sa jag. Fast egentligen ville jag säga något. Varför kunde jag inte bara säga det? Vad var felet med mig?

Bethanys perspektiv

Det hade nu gått tre dagar sedan jag pratade med Harry, och jag förstod inget. Han brukade ju alltid svara direkt på sina sms och samtal om han inte satt i någon intervju. Oron var stor inom mig för jag förstod verkligen inte varför han inte svarade mig. Det som nästan kändes konstigast var att han svarade på Louis meddelanden, och det hade jag själv sett med egna ögon eftersom Louis har fått en del meddelanden när vi har träffats. Men vad har jag egentligen gjort för fel? Jag kände inte för att prata med någon nu, det var tisdag och det var dags för lunch, men jag hade ingen lust till att varken äta något eller träffa någon. Ändå gick jag till matsalen, vilket är det stället man träffar mest folk och äter som allra mest. Jag tog fram min lunchlåda och öppnade, jag suckade tungt. Jag ville verkligen inte äta något, så jag stängde lådan igen och satt bara och stirrade på den.
”Hej Beth, hur är det med dig?” hörde jag hur William sa och satte sig ner till vänster om mig. Jag försökte omärkbart flytta lite till höger, men misslyckades med det. William tittade undrande på mig. ”Vad har hänt?” frågade han, och jag orkade verkligen inte prata. Jag tog tag i min lunchlåda, reste mig upp och gick där snabbt ifrån med William tätt efter mig.
”Beth, snälla förlåt. Har jag gjort något fel?” undrade han när vi hade kommit ut från matsalen. Jag skakade på huvudet och satte mig snabb ner på första lediga bänk som jag kunde hitta i korridoren. ”Nej, det har du inte” sa jag och suckade tungt. ”Vad är det då? Jag ser ju att du inte är glad” sa han samtidigt som han satte sig ner bredvid mig och la armen om mig. ”Det är en kille” svarade jag tyst och tittade upp mot William som såg lite förvånad ut. ”Jaså? Du har inte sagt något om en kille” sa han snabbt med ett leende. ”Berätta nu, snälla” fortsatte han med ett lite osäkert leende. ”Ehm, jag har senaste tiden pratat väldigt mycket med en kille, både via sms och telefon, men nu har han helt plötsligt slutat att svara och jag kan liksom inte direkt träffa honom” svarade jag och tittade ner på mina händer som låg i mitt knä. ”Det låter ju inte så bra. Men får jag fråga varför du inte kan träffa honom?” fick jag som svar av William. ”Han bor i London” Svarade jag snabbt. ”Så jag vet inte riktigt hur jag ska göra” fortsatte jag och William kramade om mig. ”Det kommer lösa sig” viskade han i mitt öra och jag antog att jag fick lita på honom, även om jag egentligen visste att det inte skulle lösa sig. ”Tack William, men jag måste gå till min lektion nu” sa jag med ett leende på läpparna. Efter jag hade berättat för William kände jag faktiskt lite hopp inom mig att det på något sätt skulle lösa sig och att Harry skulle börja svara på mina sms.

Inne på lektionen kände jag hur det började vibrera i min ficka, hjärtat slog hårdare och fler slag. Tänk så var det Harry! Jag tog snabbt upp mobilen och tittade på skärmen. Självklart att det inte var Harry, varför skulle han egentligen vilja ringa mig? Det var Louis som hade ringt och jag bestämde mig för att han fick vänta tills efter lektionen. Hade det varit Harry som hade ringt hade jag rusat ut från klassrummet för att svara, men så var ju inte fallet nu.

”Bethany, kan du förklara det här med ekvationssystem för att visa att du har förstått?” Hörde jag hur Mrs. Green sa och jag väcktes snabbt ur mina tankar. ”Va?” frågade jag förvirrat. ”Kan du förklara för klassen hur ekvationssystem fungerar?” svarade hon och jag satt där som ett levande frågetecken och tittade mig runt i klassrummet. ”Får man säga pass?” frågade jag innan jag skulle säga det riktiga svaret, men min mattelärare skakade bara på huvudet. ”Men jag har faktiskt ingen aning om vad det är” svarade jag ärligt och Mrs. Green vände sig mot tavlan för att än en gång förklara ekvationssystem, och jag försvann än en gång in i mina egna tankar, in i min egna lilla värld.

Klockan ringde ut och skolan var äntligen slut för dagen. Snabbt tog jag upp min mobil för att ringa Louis eftersom han hade ringt mig tidigare. Jag ringde upp honom och efter några få signaler svarade han glatt ”Louis” sa han kort. ”Hej, du ringde innan. Vad ville du?” frågade jag och gick direkt på saken. ”Jag undrade bara om du ville ses nu efter du ha slutat skolan?” sa han och jag funderade lite. Min mage kurrade högt och jag kom snabbt fram till ett svar. ”Ja visst, men bara om jag får någon mat”, sa jag och hörde hur Louis skrattade i andra sidan av telefonen. ”Det fixar jag, kom på en gång. Om du har slutat” sa han och jag var snabb med att svara. ”Är hos dig om några minuter, vi ses”, sa jag och la sedan på för att ta en promenad hem till Louis. Under tiden jag gick behöll jag mobilen uppe, och började skriva på ett sms som jag bara suddade ut hela tiden. Det var ett sms till Harry. Jag visste inte om jag skulle skicka något till honom eller inte. Jag skulle kanske ge honom lite tid, men om jag gav han tid skulle han kanske glömma bort mig, för alltid. Precis när jag svängde in på Louis gata vågade jag äntligen skicka iväg sms:et. ”Hej, varför svarar du inte? Jag är orolig, kram” skrev jag och det enda jag hoppades på var att han skulle svara.

”Lou, har du någon aning om varför Harry inte svarar på mina sms eller samtal?” frågade jag när jag satt i köket hemma hos Louis med munnen full av mat, kanske inte artigaste man kan göra, men jag brydde mig liksom inte, för det var bara Louis, en av mina kompisar. ”Jag har absolut ingen aning. Ibland förstår jag mig inte riktigt på den där killen” sa han och skakade på huvudet. Jag skrattade till.

”Men, jag snackade med honom senast i lördags. Alltså, vad har jag gjort?” frågade jag och tog stoppade in ännu lite mat i min mun. ”Förmodligen ingenting. Han är så ibland. Lite mystisk. Ge honom tid” svarade Louis och drack lite juice. ”Tid? Lördag, söndag, måndag, tisdag, det är fyra dagar. Fyra!” sa jag och Louis flinade.
”Hur var skolan?” frågade han för att byta samtalsämne. ”Lika tråkig som vanligt” svarade jag och försökte lita på vad både Louis och William sagt, men det var svårt. 

Två timmar senare stod jag i dörröppningen och var på väg ut. Vi hade spelat Fifa, Louis favorit spel och han hade hjälpt mig lite med en läxa. ”Så, du åker till London imorgon?” frågade jag och Louis nickade. ”Ja, och jag kommer nog inte hem förrän till jul” svarade han lite ledsam. ”Och din födelsedag!” sa jag glatt och han log. ”Du har koll” sa han och jag nickade stolt. ”Men, jag måste hem nu då. Tack för jag fick följa med på festen, det var jätteroligt, och det var kul att träffa dig idag. Hälsa Harry” sa jag och vi kramade om varandra. ”Hejdå, vi ses snart igen” 

What do you think? Vi vet att uppdateringen inte är på topp, men några av er sa åt oss att inte be om ursäkt så därför ska vi inte göra det!

Förresten, nu till jul vill vi göra något kul här på bloggen, så har ni några förslag på vad vi kan göra? Någon, video, frågestund, tävling (isf, vad för tävling?) eller något annat. Kom med förslag :)

Detta har hänt;

Bethanys perspektiv

”Jag tror jag måste dra mig hemåt” sa jag när klockan började närma sig halv fem. Jag hade fått reda på mycket om killarna, och de hade fått veta en hel del om mig. ”Ja, det är väl dags för oss också” sa Louis och killarna nickade. ”Jag ska bara gå på toa först” sa jag och killarna nickade. Jag gick in på toaletten och till min förvåning var där en stor, hög spegel där jag kunde se hela mig själv. ”Varför är jag så tjock?” sa jag och suckade. Jag öppnade kranen och lutade mig över toalettstolen, stoppade in ett finger i munnen och spydde upp maten jag nyss ätit. 

Louis perspektiv

Bethany kom tillbaka efter hennes toalettbesök. Jag log mot henne och hon log tillbaka. ”Ska vi följa dig hem?” frågade jag och hon nickade. ”Ja, visst” sa hon och jag log.

Vi stod utanför Bethanys hus. Det var ett ganska stort, vitt hus. Framsidan var också ganska stor och där fanns ett stort träd. ”Så, ja... kommer ni tillbaka snart eller?” frågade Bethany och vi tyckte på axlarna. ”Vi vet inte. Om inte, så kommer jag hem till jul” sa jag och hon skrattade. ”Ah, men det var roligt att träffa er, och lära känna er. Hoppas vi träffas igen, och lycka till killar!” sa hon och log stort mot oss. ”Tack” sa vi i kör och sedan gick hon in mot sitt hus och vi gick hemåt.

”Du, Louis” sa Harry när vi satt på mitt rum med våra mobiler. Sociala som vi var. ”Ja?” frågade jag samtidigt som jag skrev en ny tweet. ”Vad är Beths nummer?”. Jag skrattade lite och han kollade fundersamt på mig. ”Vad?” sa han och jag skakade på huvudet, letade upp numret och sa det till honom.

Bethanys perspektiv

”Hej, det är Harry. Fick ditt nummer av Louis, hoppas det var okej. Allt bra?” stod det i ett sms jag läste efter jag ätit kvällsmat. Jag log. Harry. Han med lockigt hår väl? ”Hej Harry! Såklart det var okej. Jadå, fast.. det är skola imorgon” skrev jag och tryckte på skicka. Jag gillade verkligen inte måndagar och efter vad som hänt i parken på lördagskvällen så kände jag inte alls för att gå till skolan och få massa blickar efter mig.

Måndagsmorgonen kom, vare sig jag ville det eller ej. Klockan pep som vanligt 06.50 och prick klockan sju stod jag i duschen. Mamma och pappa hade redan åkt till jobbet och Olivia satt och åt frukost när jag kom ner i köket. Vi sa inte ett ord till varandra på morgonen. Ingen av oss var direkt morgonpigga så att prata med varandra var ingen bra idé.

Jag la ner min mobil, nycklar, böcker och pengar i min väska och sprang ner för trappan, hoppade i mina converse och slängde på mig min varma vinterjacka över min vinröda blus och svarta kofta. Som vanligt fick jag småjogga till skolbussen och jag klagade varje dag på det, men det enda folk sa till mig var att gå upp tidigare, men det orkade jag aldrig göra.

Jag kände hur blickarna från tjejer som varit på festen brände i nacken. Varför? Kunde de inte bara låta mig vara? Jag suckade för mig själv och svängde åt höger för att komma till mitt skåp, där... William stod. ”Hej” sa han när jag kom fram. Jag öppnade skåpet, hängde in min jacka och mötte hans blick. ”Hej” sa jag utan att le eller se sur ut. Jag rörde inte en min. ”Vad är det? Har jag gjort något?” sa han och jag skakade på huvudet. ”Eh.. nej” sa jag och trängde fram ett litet leende. ”Det är måndag” sa jag och han flinade. ”Men, seriöst?” sa han och jag suckade. Vad skulle jag säga till honom? ”Om jag pratar med dig, kommer alla tro att jag försöker få dig till att bli min, efter vad som hände i parken. Alla stirrar redan ut mig och jag orkar inte mer. Jag har ingen emot dig, men det går tydligen inte att ha vänner som killar här” sam jag och suckade. Jag smällde igen skåpet, som man ser ungdomar göra på filmer när de är arga. ”Men... Beth” sa han, men jag var redan på väg därifrån. Jag orkade inte mer.

På lunchen satt jag i cafeterian och åt, helt själv. Plötsligt kom William. ”Hej” sa han glatt och jag tittade upp. ”Will..” ”Shh” avbröt han mig och jag suckade. ”Vad är det?” frågade jag och tog en klunk av min apelsinjucie. ”För det första, bry dig inte om alla tjejer som ger dig dumma blickar. Vet du varför de gör det?” sa han och jag nickade. ”För de ser mig som en tjej som bara vill ha uppmärksamhet och blir kär i skolans mest populära kille” sa jag och stoppade in lite mat i munnen. Egentligen var jag väldigt hungrig, men jag ville inte äta. ”Nej, för de tycker du är vacker och just därför är de rädda att jag kommer gilla dig och inte dem” sa han och jag kollade upp på honom. För det första, så var William den snällaste och ärligaste människan jag någonsin mött. Även om jag inte känt han så länge, så hade han fått mig att le så många gånger och han visade så mycket omtanke. Jag gillade honom, som vän. ”Vänner?” sa jag och William nickade. ”Vänner” sa han som en bekräftelse och jag log. Det kändes bra att ha honom som vän. Han var i stort sätt min enda, riktigt vän här. Och det var jag tacksam för.

Det blev inte en jäääättelång del men bättre än inget. Förstår att ni vill ha lite mer drama osv, men det är faktiskt lite svårt nu i början. Det är trots allt bara del 5!
Glöm inte besöka våra privata bloggar, och lämna gärna några fina kommentarer! angelicabengtsson.blogg.se & onething.webblogg.se :). 

Btw, förr när vi skrev på en annan novell, så skrev vi ut våra KIK namn här och då fick vi massor med fina meddlenade av er läsare och det gör oss ännu mer peppade på att skriva, så vi tänkte göra det igen och se om någon har lust att snacka med oss. Vi tycker det är superkul att snacka med er! Våra KIK namn;
Angelica - aangelicaxx
Johanna - JohaannaaM

Detta har hänt;

Och här stod jag i löpartights, en tjocktröja, håret uppsatt i en slarvig tofs och inte nog med det, jag var svettig och röd i huvudet, som man brukade vara efter en löprunda. ”Hej” sa jag och tittade ner i marken. Varför kom de just nu? ”Så, du bor här?” ”Mm” svarade jag ganska tyst. ”Brukar du träna?” fortsatte Louis och jag suckade. Varför skulle han fråga så mycket? ”Ja, ganska ofta” sa jag och började gå mot huset. ”Eyy, du?” sa han och jag vände mig om. ”Vad?”. ”Vill du hänga med oss senare?” ”När är senare?” sa jag och tittade på min mobil. Klockan var ett. ”Jag vet inte. Kan jag inte få ditt nummer?” Jag sa mitt nummer och han skrev ner det i mobilen. ”Tack” sa han och sedan gick jag in. 

När jag duschat, fönat håret och tagit på mig kläder plingade min mobil till. ”Hej, har du lust att träffas? Skulle vara kul att lära känna dig lite! / Louis.” Jag log lite för mig själv. Det var en vanlig tråkig söndag och jag kände att jag ville göra något. Inte bara sitta hemma och sega framför datorn. ”Visst. Vart?” skrev jag och sedan sparade jag Louis nummer i mobilen. ”Utanför ditt hus? Vi kommer nu!” Jag slängde iväg mobilen, tog upp sminket från min låda och sminkade mig på rekordtid.

”Jag går ut, och jag har mobilen med mig, som alltid” sa jag och smällde igen dörren innan någon hann svara. ”Hej” hörde jag Louis ropa och jag log. Jag var på lite bättre humör denna gången. ”Hej!” sa jag glatt och alla killarna log åt mig. Jag visste ju inte riktigt vad de andra hette, så det var lika bra att fråga. ”Vad heter ni egentligen? Jag vet bara dig Louis” sa jag och Louis skrattade till. ”Liam”, ”Zayn”, ”Niall”, ”Harry” svarade de efter varandra och jag log. ”Hej på er också! Så, vad ska vi hitta på?” frågade jag och alla funderade lite. ”Kan vi inte bara typ.. gå till ett café och fika? Snacka lite och lära känna varandra?” frågade killen som jag tror hette Harry. Eller Liam. ”Låter som en bra idé, men vart ska vi gå? Jag vet inga bra café” sa jag och Louis log mot mig. ”Jag vet, kom nu” sa han och vi började gå.

Vi kom in på ett mysigt café och det luktade så gott därinne också. Som vanligt beställde jag kladdkaka, med grädde och en varm choklad, det var standard för mig. Vart jag än fika ville jag alltid ha det. När jag tog upp mitt kort för att betala kände jag hur någon ryckte kortet ur min hand, jag fick en snabb känsla av panik och tittade mig omkring för att se vem som hade tagit det. Han med det lockiga håret, Harry tror jag det var han hette, tittade på mig, skakade på huvudet och flinade lite. ”Vad är det?” Frågade jag och fattade verkligen inte varför han skrattade, jag tittade mig runt omkring. Det var väl inte roligt att någon hade stulit mitt kort? ”Haha, du ser så rolig ut!”, utbrast han och började skratta ännu mer. Jag förstod inte vad det var med honom. Såg jag rolig ut? Tyckte han att jag var ful? Jag tittade ner i golvet, och mitt humör ändrades en del. Jag kände mig inte lika glad längre. ”Det var inte så jag menade Beth, din chockade min när Louis tog ditt kort, den var så himla rolig”, sa han och fortsatte skratta. Jag vände mig snabbt om mot Louis och tittade upp på honom ”Louis, ge mig kortet!”, sa jag lite smått irriterat. ”Nej, inte förrän jag har betalat med mitt kort”. Jag skakade bara på mitt huvud och sa emot. ”Jag kan betala själv”, men han gav sig inte och skulle tvunget betala för alla. Efter lite om och men gick jag med på det. Kassörskan log mot mig och jag log tillbaka. Och tackade Louis.

”Så, vart bodde du innan?” frågade Louis när vi satt oss ner. ”Liverpool” svarade jag och drack lite av min chokladmjölk, som var väldigt varm, men god. ”Ah. Varför flyttade ni?” ”Jag har ingen aning. Mamma och pappa bara bestämde sig för att göra det. Bara sådär” ”Jaha, men det är alltid kul med nytt folk här” sa han och jag log lite. ”Men, vart bor ni då?” sa jag och kollade mot de andra killarna. ”Jag bor i Holmes Chapel, Zayn i Bradford, Niall i Mullingar, på Irland och Liam i Wolverhampton” sa Harry och jag nickade även om jag glömt allt han sa lika snabbt. ”Men, vad gör ni alla här? Och, hur känner ni varandra?” Killarna kollade konstigt på varandra. ”Vad?” sa jag. Harry log åt mig. ”Ehm, har du hört talas om One Direction?” sa Louis, ganska så tyst. ”Nja... jag känner igen det” sa jag och kollade fundersamt på dem. ”Ah. Vi är One Direction” fortsatte han och jag förstod ingenting. One Direction. Jag tänkte efter lite och killarna såg lite förvånade ut att jag inte visste något. Men, sen slog det mig. Klart jag visste vem One Direction var. Det där populära bandet som alla snackade om, hela tiden. Men jag lyssnade knappt på musik, jag bara målade. ”Va?” sa jag och killarna skrattade. ”Jag är inte så insatt i musik och jag vet inte något alls om er. Bara ert namn, och så vet jag vart du bor Louis” fortsatte jag och killarna log. Det kändes som de tyckte det var skönt att träffa någon som inte visste ett dugg om dem. Jag hade ingen koll på vad för musik de gjorde, hur kända de var, fast jag gissade på att de var ganska kända och jag hade ingen aning om hur de var som personer. Fast de var väl som alla andra kändisar. Kaxiga, bortskämda, köpte allt nytt och bara tog allt för givet. Sådana personer gillade inte jag.

”Jag tror jag måste dra mig hemåt” sa jag när klockan började närma sig halv fem. Jag hade fått reda på mycket om killarna, och de hade fått veta en hel del om mig. ”Ja, det är väl dags för oss också” sa Louis och killarna nickade. ”Jag ska bara gå på toa först” sa jag och killarna nickade. Jag gick in på toaletten och till min förvåning var där en stor, hög spegel där jag kunde se hela mig själv. ”Varför är jag så tjock?” sa jag och suckade. Jag öppnade kranen och lutade mig över toalettstolen, stoppade in ett finger i munnen och spydde upp maten jag nyss ätit. 

Blev inte världens längsta del, men i alla fall något. Det händer ju inte så mycket, men tänk på att detta ändå bara är del 4! Även om vi inte får 50 kommentarer på varje del så ska ni veta att vartenda kommentar vi får gör oss väldigt, väldigt, väldigt glada. Ska försöka ta lite tid i helgen och svara på era kommentarer men under veckorna så är det skola, träning, äta och andas som gäller. Och skriva!

Om någon reagerar på det här med att hon spyr upp maten, det är absolut inget vi skriver för att uppmana folk till att göra det, absolut inte, men det är en sådan värld vi lever i. Dagens ungdomar är såhär. Vi vill spegla det och det är ett känsligt ämne, vi vet, men jag hoppas inte att någon tar illa upp eller något.
Till alla er tjejer där ute, ät och må bra. Vill ni gå ner i vikt, gör det på ett hälsosamt och bra sätt. ÄT mat och må bra. 

Detta har hänt;

Långt om länge hade de bestämt sig. Jag plockade ihop mina tavlor och lade ner de i påsen. ”Tack så mycket, det var jättekul att ni ville köpa!”. ”Klart man måste köpa! Förresten, bor du här i Doncaster?” frågade Johannah. ”Ja, vi är ganska så nyinflyttade. Vi har bott här i två veckor ungefär” sa jag samtidigt som jag knäppte min jacka. ”Vart bor ni då?” frågade killen, som tydligen hette Louis. ”Bara en liten bit härifrån” sa jag och killen log. ”Ah, vad trevligt. Tack för att du kom och lycka till med dina tavlor!” sa han. 

---

 

”Bethany, skulle du vilja gå till affären och handla lite? Mormor och morfar kommer hit ikväll”. Jag suckade för mig själv där jag satt i soffan med datorn i knäet. ”Kan inte Olivia gå då?” frågade jag surt samtidigt som jag klickade mig runt på Facebook. ”Hon är med Amy, kan du vara snäll och göra det?”. Jag klickade ner Facebook, slog ihop datorn och reste mig från soffan. ”Mm, visst. Vad ska jag köpa?” ”Jag skriver en lapp” sa mamma och gick ut till köket.

”Brrr, fan vad kallt!” sa jag för mig själv samtidigt som jag gick in i mataffären. Jag tog upp lappen jag fått utav mamma och läste igenom den. Eftersom vi var ganska nyinflyttade så hittade jag inte så bra i denna affären, jag hade bara varit här två gånger tidigare så jag kände mig lite osäker där jag gick runt och letade efter saker jag förmodligen aldrig skulle hitta.

”Kolla! Det är tjejen med tavlorna” hörde jag någon säga, ganska högt. Jag tittade upp och mötte killens blick. Killen som sagt till mig att mina tavlor var fantastiska. Killen som bett sin mamma köpa minst en tavla. Bakom han stod fyra andra killar. De såg ut att vara i hans ålder och jag kände att jag blev lite röd i ansiktet. Var han tvungen? Han log mot mig och gick fram till mig. ”Så du är och handlar?” sa han och jag suckade. ”Nej, jag gick hit för att gå på toa” sa jag lite sarkastiskt och killen, Louis om jag inte mindes fel, skrattade. Jag kunde själv inte låta bli att le lite åt hans gulliga skratt. ”Var det du som var hemma hos Louis och sålde tavlor?” frågade en av de andra killarna och jag nickade. ”Din tavla var riktigt fin” fortsatte han och jag log mot honom. ”Tack!”. Det blev en liten pinsam tystnad, innan en annan av killarna bröt den. ”Hur länge har du målat?” ”Sen jag var liten typ, men mer seriös nu de senaste året kanske..” sa jag, samtidigt som jag funderade på varför de var så intresserade. ”Gillar ni konst, eller?” frågade jag och killarna skrattade. ”Njaa.. men du är så duktig”. Jag skrattade lite smått. ”Tack, igen. Men jag måste nog fortsätta nu, lovade att skynda mig. Det var trevligt att träffas, vi ses säkert igen! Bor ni alla här?” frågade jag och killarna kollade lite konstigt på mig. ”Vad?” sa jag och kollade mig runt lite. Hade jag gjort bort mig nu? Var min gylf öppen? ”Nej inget” sa de alla snabbt och jag log. ”Jag bor här, men inte de andra” sa Louis och jag nickade. ”Jaha, men då ses vi kanske då Louis. Hejdå killar!” sa jag och gick därifrån.

”Köpte du choklad till mig?” var det första jag hörde när jag kom innanför dörren. Jag suckade och skakade på huvudet. ”Nej, du kunde ju gått själv och handlat om du så gärna ville ha ett choklad” sa jag surt och gav kassen till mamma. ”Tack så mycket Bethany. Du kunde ju köpt något till dig själv, lite godis eller något”. Jag tog av mig min jacka, mina skor, vantar och min halsduk. ”Nej tack” sa jag och gick och hämta min dator som låg på soffbordet, sedan gick jag upp på övervåningen och stängde in mig själv. Min mage kurrade lite och jag kollade på klockan, som visade halv fyra. ”Äh, bara några timmar kvar tills mormor och morfar kommer, jag klara mig” sa jag till mig själv.


”Heeeej Bethany och Olivia! Hur är det? Hur går det i skolan? Mår ni bra? Vad gör ni om dagarna? Vi har saknat er så!” det var mormors välkända röst och inte långt efter var vi båda fast i hennes famn. ”Hej, jo det är bra med oss!” svarade vi, ihop klämda av mormors armar. Och sen kom morfar. ”Hej tjejer! Hur är det?” och en kram. ”Det är bra” sa vi kortfattat men morfar var nöjd med svaret.

”Ska du inte äta Bethany? Det är ju kyckling. Du har alltid gillat det!” sa mormor lite oroligt och kollade på mig. Jag rörde lite i maten med min gaffel. ”Nej, jag är inte så hungrig” sa jag och mamma kollade på mig. ”Du har bara ätit frukost. Ät nu!” ”Du vet väl inte vad jag ätit och inte ätit. Jag är inte hungrig” svarade jag surt och reste mig från bordet och gick därifrån. När jag gick upp för trappan hörde jag hur mamma och mormor började diskutera om hur mycket jag åt. ”Äter hon aldrig?” hörde jag mormor fråga. ”Jodå, hon brukar äta på kvällarna, men i skolan vet jag inte. Olivia, vet du?” sa mamma. ”Jag har väl ingen koll på hur mycket hon äter”. ”Ni får nog hålla koll. Tjejen måste äta!”. Jag suckade för mig själv. Varför skulle de bry sig? Om jag inte var hungrig, så var jag inte det.

Att flytta till en ny stad, komma till en ny skola, försöka hitta nya, riktiga vänner och anpassa sig efter det, det är inte lätt. Varför vi flyttat till Doncaster var bara något mamma och pappa ville. De tänkte inte ens på oss. Jag hade bara gått i skolan två veckor. Där fanns några tjejer som var snälla, men jag kunde inte lita på dem. Jag saknade mina vänner från Liverpool, där vi bott tidigare. Staden jag växt upp i. Min mobil vibrerade och det var ett sms från min vän Katie, från Liverpool.

”Hej Beth, jag saknar dig så himla mycket! Har du tid att snacka på skype någon dag? xx”. Jag log för mig själv. Katie kunde alltid göra mig glad och hennes sms kom alltid i rätt tid. ”Katieeeee jag saknar dig också. Ja klart. Imorgon? xx” skrev jag och lade mobilen ifrån mig. Jag suckade djupt. Varför kunde inte allt bara vara bra? Varför kunde inte ja ha den perfekta kroppen, de finaste utseendet, det fina leendet, massa bra vänner och en fin kille? Varför? Mobilen plingade till igen, men denna gången var det William, en kille i skolan. ”Hej Beth, vad gör du? Vill du träffa mig och några andra?” Varför inte? tänkte jag och svarade snabbt. ”Visst. Vart ska vi ses?” ”I parken, om 10 minuter!”. ”Okej, låter bra! Vi ses!” svarade jag och for upp från sängen, bättrade på mitt smink lite, borstade igenom håret och sprutade lite spray. Jag log åt mig själv i spegeln och granskade mina kläder. De dög.

”Vart ska du?” frågade pappa och jag tittade upp. ”Träffa lite kompisar från skolan” sa jag snabbt och var på väg ut. ”Okej, ha så trevligt. Du har mobilen med dig va? Var inte hemma för sent!”. Jag suckade för mig själv. Jag var 17 år, inte 3. ”Ja det har jag” sa jag och smällde igen dörren. Det var skönt att få komma ut i den friska, kalla luften.
”Hej Beth!”. Jag tittade åt höger och såg Amy komma små joggande. Jag stannade upp och väntade in henne. ”Hej!” sa jag glatt och kände att jag helt plötsligt var på bra humör. ”Smsade William dig också?” frågade hon förvånat, som om hon tyckte det var konstigt att han frågat mig. ”Ja” sa jag och hon log. ”Gillar du honom?” sa hon och jag stannade upp. ”Va?” var det enda jag fick fram. ”Jag har bott här i två veckor, ta det lite lugnt va!”. Amy skrattade och puttade till mig lite i sidan. ”Erkänn att han är snygg... kom igen” sa hon och jag skakade på huvudet. Jag gillade inte att säga inför andra vem jag tyckte var snygg och inte snygg. ”Gillar du honom då?” ”Alla tjejer gör det!” utbrast hon och jag flinade. ”Han är inte min typ. Och, jag skulle ändå aldrig ha en chans. Alla andra är mycket finare än mig!” sa jag och Amy skakade på huvudet. ”Sluta”.

När vi kom fram var redan William där, plus Josh, en annan kille från skolan. Jag mötte Williams blick och han log mot mig. ”Hej tjejer!” sa han och gav oss båda en kram. ”Hej!” sa jag och sedan hälsade jag även på Josh. Fler kom och tillslut kändes det som om hela skolan var där. Jag kände inte alls många och försökte hålla mig in till Amy hela tiden. ”Amy” sa jag och hon kollade mot mig. ”Ja?” ”William är ganska snygg!” sa jag och hon flinade. ”Sa ju det! Har du kollat in honom eller?” och innan jag han svara hade Amy ropat, högt och tydligt så att alla hörde, ”Beth tycker du är snygg William!”. Folk som jag inte visste vem de var kollade på mig med sura blickar och jag kände hur röd jag var i huvudet. Fan. 

Del 2! Det kommer förmodligen inte bli uppdatering varje dag, men vi vill liksom komma igång. Nu vet ni lite mer om Bethany (även kallad Beth). Vad tror ni kommer hända i parken bland allt folk från skolan? Det är sååååå kul att vara tillbaka och få massa söta kommentarer igen. Vi uppskattar vartenda litet ord och är så tacksamma för att ni vill läsa. Vi ska göra vårt bästa med novellen och vi hoppas att ni inte blir besvikna! 

Förresten, har ni några frågor till oss är det lättaste att skicka mejl till [email protected] eller ställa en fråga i blogresponse, ni hittar det här till vänster i menyn :)

Och, göm inte kommentera!