Melissas perspektiv
Klockan började närma sig fem och min mobil ringde. Det stod ett nummer som jag kände igen. Men vems var det? Jag hann tänka på många innan jag tog upp mobilen och svarade. Liam satt bredvid mig och kollade frågande.
-Hallo? Sa jag och hörde massa surr. Vem var det?

-Hej Melissa, det är pappa, hörde jag honom glatt säga och jag ryckte till av förvåning. Jag hade verkligen inte förväntat mig att han skulle ringa mig, inte nu i alla fall.
-Hej pappa, svarade jag glatt. För även om jag var förvånad så var jag väldigt glad över att han ringde, det var ju några dagar sedan jag pratade med honom och då hade kanske inte allt gått så jättebra.
-Ville du något speciellt? Frågade jag honom snabbt och jag kunde faktiskt inte hålla ett leende borta från mina läppar.
-Jag ville bara säga grattis i efterskott och förlåt att jag inte ringde igår, sa han glatt men jag hörde hur han samtidigt suckade.
-Tack pappa och det är lugnt. Bättre sent än aldrig, sa jag och gick upp lite i ton för varje ord jag sa.
-Men jag känner mig så taskig för att jag inte ringde dig på din födelsedag, svarade han och jag hörde hur han suckade tungt.
-Pappa, det är lugnt, jag är bara glad att du i alla fall hörde av dig, sa jag glatt och funderade på om jag skulle bjuda över honom hit.
-Bra gumman, men jag tror jag måste gå nu. Vi får höras mer någon annan dag, sa han men innan han hann lägga på så hindrade jag honom i sista sekunden.
-Men pappa, vänta! Sa jag snabbt och jag hörde i telefonen hur han stannade upp.
-Ja vad är det? Frågade han lite oroligt och mitt leende smög sig fram igen.
-Hade inte du kunnat komma hit ikväll och äta middag med oss? Frågade jag och jag nästintill höll andan när jag inväntade hans svar med spänning. Jag ville att han skulle komma över, så jag kunde få prata med honom efter allt som har hänt. Men samtidigt så ville jag ändå inte träffa honom, för jag var sur på honom för vad han hade gjort och han hade svikit mig rejält.
-Jag vet inte riktigt Melissa, jag måste kanske jobba, sa han tveksamt och nickade bara. Jag visste det, varför skulle han kunna träffa mig när han har fullt upp med sitt olagliga arbete.
-Okej pappa, jag förstår att du kanske har mycket att gör på ditt jobb, sa jag och låtsades hosta när jag nämnde ordet jobb.
-Melissa, snälla förstå mig inte fel nu. Jag vill verkligen träffa dig, för jag vill att vi ska kunna prata och att allt ska bli som normalt, jag vill att du ska bli pappas lilla flicka igen, sa han och jag suckade djupt.
-Men om du nu vill träffa mig, varför kan du då inte bara hoppa över jobbet för en kväll? Sa jag lite irriterat och suckade.
-Okej, jag kommer Melissa. När ska jag komma och var ska jag någonstans? Frågade han och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara honom. Det kändes både bra och dåligt att han skulle komma, jag ville ju prata med honom, men jag var rädd för vad han skulle kunna göra mot mig. För jag ville inte mista honom helt, han var ju trots allt min pappa som egentligen betyder väldigt mycket för mig.
-Hmm, du blir upphämtad klockan sju, vi fixar så någon hämtar dig, sa jag snabbt och började genast fundera på vem som skulle kunna hämta honom. Anledningen till att jag sa till honom att en bil skulle hämta upp honom var att jag ville inte ge ut Liams adress till honom, eftersom för tillfället litade jag inte på honom precis och jag visste inte den exakta adressen heller.
-Okej, men vi ses då, sa han glatt och jag suckade tungt innan jag la på. Vad hade jag nu gett mig in på?

Liam satt fortfarande bredvid mig och tittade frågandes på mig när jag hade lagt på. Antagligen såg han ut som ett levande frågetecken eftersom han inte hade förstått ett dugg utav svenskan jag hade pratat med pappa och han visste ju heller inte vem det var som hade ringt.
-Who was that? Frågade han nyfiket och hoppade lite närmre mig.
-It was my dad, sa jag och tittade ner i golvet. Just nu visste jag inte riktigt om jag skulle vara glad, ledsen, rädd eller nervös för att träffa honom, allt kände bara så konstigt.
-Whar did he want? Frågade Liam och jag tittade upp mot honom istället.
-He told me a happy birthday in arrears, but we also decided that he’s coming over for some dinner, sa jag och Liam nickade bara.
-If it is okey for you then, la jag till och Liam nickade ännu en gång.
-Of course it’s okey, I won’t stop you from meeting your dad, sa han och kramade mjukt om mig.
-But can you please help me with a little thing? Frågade jag ganska tyst.
-Of course, what is it? Svarade Liam snabbt och tittade in i mina ögon.
-Could you call someone who could pick up my dad at his place at seven? Frågade jag osäkert och Liam tittade bara med ett leende på mig.
-I’ll do it, I can call Paul, sa han glatt och tog upp sin mobil från sin byxficka och slog in numret till Paul.

Jag reste mig upp och gick mot köket för att se vad som fanns i kylen, och till min lycka såg jag maten som jag visste Vanessa hade köpt till idag. Jag tittade funderande på det och tänkte efter om det skulle räcka till fyra personer, men efter lite om och men insåg jag att det skulle räcka. Jag tog ut nötfärsen från kylen och la den på vasken. Det fick bli spaghetti och köttfärssås, enkelt men gott enligt mig i alla fall. Klockan hade börjat närma sig sju och jag startade spisen för att kunna laga maten, så den skulle vara nästintill färdig när pappa kom. Jag kände hur nervositeten började komma och jag visste inte ifall jag ens var redo för att träffa min pappa nu. Men det måste ju hända förr eller senare, jag var ju tvungen att låta honom förklara och berätta vad han verkligen gör och varför han gör så. Om jag någonsin ska kunna förlåta honom, måste jag ju ge honom en ärlig chans till att förklara, så det är nu eller aldrig.

Kommentera på bra nu! Som sagt så suger uppdateringen men vi ska verkligen försöka förbättra oss med den!