Melissas perspektiv
-Well, I have a nice view, sa jag och flinade lite. Liam gjorde detsamma och gick mot mig. Han la sig ner bredvid mig och våra ansikten var bara några centimeter ifrån varandra.
-Sorry for how I went, my dad is a bit...
-It's okay, you don't need to say anything.
-But, you must think he's totally weird and soon, I bet you don't want me here.
-Melissa, I never wanna leave you, never.

---

Mobilens hemska ljud gjorde att jag vaknade med ett ryck och att jag nästintill slog i sönder mobilen. Jag hatade tidiga morgnar. Jag stängde av alarmet och sträckte på mig. Liam låg och sov intill mig och jag var nästan lite avundsjuk på honom eftersom han kunde sova vidare men samtidigt var jag förvånad av att han inte vaknat. Det var fredag och det betydde festival. Jag hade jobbat hela veckan, övat på låten och jobbat med nya låtar. Allt gick framåt och jag försökte att inte tänka på pappa. Varje kväll hade jag kommit hem till färdig middag och trevligt sällskap. Jag var lite ledsen över att Vanessa skulle åka hem imorgon, men vi hade fredagen framför oss. Klockan var inte mer än tio över sju men det var hög tid att dra sig upp från sängen. Vid halv nio skulle vi köra och vi skulle vara framme runt elva tiden. Att åka bil var inte något jag gillade, men jag hade aldrig åkt bil genom England så det skulle ändå bli lite spännande. Liam hade bestämt sig för att inte följa med till festivalen då han inte ville ”stjäla” uppmärksamhet från mig och jag förstod honom lite. Och jag var glad för att han tänkte på mig, plus att killarna faktiskt skulle jobba framåt eftermiddagen så därför stannade han hemma. Men Vanessa skulle med, och Alice. Jag hörde att duschen sattes igång och jag antog att Vanessa redan vaknat och hoppat in i duschen. Jag drog mig upp från sängen, satte i kontakten till min mobil så den skulle laddas och sedan gick jag ut i köket och började fixa frukost.

-Godmorgon! Sa Vanessa när hon några minuter senare kom in i köket där jag satt och åt frukost.
-Godmorgon, sa jag och tog en tugga av min macka.
-Förlåt att jag började äta, men jag blir lite stressad, måste hinna duscha också, sa jag och Vanessa skrattade.
-Det är lugnt! Hoppas bara att jag inte tog slut på allt varmvatten, sa hon och jag gav henne en ond blick.
-Det hoppas jag verkligen inte att du gjorde, sa jag och log. Jag drack upp den sista juicen ur mitt glas och reste på mig för att gå mot badrummet och ta en dusch.

Klockan var prick halv nio när en bil kom körande och stannade precis framför oss. En dörr öppnades och vi mötte Alices stora leende.
-Hej tjejer! Hur är det med er? Frågade hon och gav oss båda varsin kram.
-Det är bra, sa vi samtidigt och Alice öppnade dörren till baksätet.
-Så bra! Hoppa in! Sa hon och vi gjorde som hon sa. Jag slängde in min ganska så klumpiga väska där jag hade lite allt möjligt och efter mig hoppade Vanessa in. Alice hoppade in i framsätet och vid ratten satt en man som såg ut att vara runt 40 år. Bilen började rulla och Alice vände sig mot oss.
-Det är Stan som kör, han jobbar på Sony Music här i London och han fick bli vår privat chaufför, sa Alice och vi log.
-Vilken lyx!

Som beräknat så var vi framme vid elva tiden. Vi gick in på området, där folk redan hade börjat samla sig även om den första konserten var klockan tre på eftermiddagen. Vi följde efter Stan och när vi gick förbi folket hörde jag hur någon ropade ”Melissa!”. Jag vände mig om och såg några tjejer som vinkade. Jag log och vinkade tillbaka. Jag mötte sedan Vanessas blick och hon bara log och jag gjorde detsamma. Att folk kände igen mig.
-Shit, sa jag för mig själv och fortsatte gå i samma riktning som Stan.

Klockan hade slagit fem och det var nu äntligen min tur att ta plats på scenen. Nervositeten inom mig bubblade som bara den, men jag försökte ignorera det för jag ville göra så bra ifrån mig som möjligt. Ända sedan jag kom hit vid halv elva hade det varit full fart, jag hade värmt upp rösten, haft soundcheck och allt möjligt. Jag visste knappt vad jag hade gjort under dagen för allt gick så himla fort. Men när jag fick lite tid över gick jag till ett staket som delade av var vi artister fick vara och var fansen och publiken fick vara. Jag såg att där stod några tjejer och de sken upp när de såg mig, jag riktade mina steg mot dem och ett leende smög sig fram på mina läppar.
-Melissa! Skrek en av tjejerna glatt och jag log stort mot henne och vinkande samtidigt som jag gick.
-Can we take a photo with you? Frågade en annan tjej som stod och viftade med sin kamera. Det var endast tre tjejer som stod där, men jag tyckte ändå det kändes så galet. Jag tog bild med alla tjejerna och de tackade så mycket när jag sa att jag var tvungen att gå tillbaka till arbetet.
-By the way, you and Liam are so cute together, skrek en av tjejerna när jag hade vänt ryggen mot dem och börjat gå tillbaka. Jag vände mig snabbt om och gav tjejerna ett stort leende.

Men nu stod jag äntligen här på scenen och tittade ut över den stora publiken. Jag hade inga ord för hur underligt och konstigt detta kändes. Innan nyår var det detta jag drömde om, det som jag aldrig trodde skulle bli verklighet, men känslan av att stå på scenen och blicka ut över publiken var mäktig och obeskrivlig.
Jag tog första tonen och hörde publikens jubel, det verkade som de gillade det. Fast egentligen visste jag inte om de skrek för de tyckte det var bra eller dåligt. Jag ignorerade allt ljud och levde mig in i min egen drömvärld, vilket detta egentligen var. Eller detta var ju något som jag hade drömt om ända sedan jag var liten och nu var det äntligen verklighet. Jag kunde inte förstå att jag stod här på en stor scen på en festival i Birmingham. Det kändes så galet, för mig som kom från en liten byhåla i norra Sverige, men det var en dröm som hade blivit verklighet och känslan av att stå på scenen var helt obeskrivlig. Fast jag kan nog säga att det var verkligen den bästa känslan i mitt liv.

---

En lite bildlös del, men min dator hänger sig bara när jag (Johanna) ska spara bilder, så därför får ni bli utan. Kanske inte så lång del heller men vi hoppas ni tycker om den ändå. Så kommentera på bra nu, så blir vi glada! :)