-Vad är det? Varför stirrar alla ut mig och allt? Sa jag och hon gav mig en seriös blick.
-Ja, man kan ju undra. Varför kysste du Emil?
Hur viss... Sara. Jag suckade för mig själv och jag kände hur jag bara ville sjunka igenom golvet. Det var ju inte jag som kysst honom. Det var tvärt om. Men så långt tänkte ingen.

Jag gick längs den långa korridoren med böckerna i famnen och jag tittade ner i golvet för jag ville inte möta de andras blickar. Alla såg mig som att jag var den som hade gjort fel bara för att det gick runt ett rykte. Men jag visste ju inget, jag visste inte ens att han hade en flickvän och det var ju han som kysste mig, jag besvarade bara hans kyss. Det var liksom inte jag som påbörjade något. Genom den kyssen fick han mig tro att det kanske fanns något mellan oss, men jag hade tydligen helt fel. Han kanske bara gjorde det för att det skulle startas ett nytt ryckte på skolan, ett rykte om mig.
Jag vaknade snabbt upp från mina tankar när jag plötsligt kände hur jag gick in i någon och mina böcker ramlade ner på golvet. Jag flyttade min blick upp och såg mig att Sara stod framför mig.
-Se dig för klantskalle, sa hon och började gå förbi mig. Men jag tog mod till mig och greppade tag hennes arm.
-Vad tänker du med egentligen? Hur kan du bara göra så som du gjorde? Sa jag irriterat. Jag var riktigt arg över att hon hade startat detta rykte om mig, för ingen på skolan trodde på mig. Alla trodde på Sara för hon var mer populär.
-Vadå? Vad har jag gjort? Sa hon och tittade sig omkring, som om hon spelade oskyldig.
-Det vet du mycket väl, sa jag snabbt och hon tittade sig osäkert omkring.
-Men jag har inte gjort något, men det går tydligen runt ett rykte om att en viss Melissa gillar att ta andras killar.
-Och det var DU som startade ryktet. Jag visste inte ens att Emil hade en tjej och det var han som började kyssa mig! Sa jag surt och släppte greppet om hennes handled. Hon gick där snabbt ifrån, men efter några meter stannade hon och vände sig om.
-Du kommer ändå aldrig bli lika bra som mig och dina drömmar kommer aldrig gå i uppfyllelse för du är värdelös, skrek hon, jag skakade bara på huvudet och flinade lite. Vad hade detta med saken att göra? Kunde hon inte komma med något bättre?

Jag satte mig ner på närmaste bänk och tog upp min skoldator, jag tittade mot klockan och såg att det var tio minuter kvar tills lektionen började. Såhär tidig brukade jag ju aldrig vara. Snabbt och smidigt loggade jag in på min blogg för jag kände att jag behövde skriva av mig lite. Men så fort jag skulle börja skriva kände jag hur någon stirrade på min skärm och jag stängde snabbt ner det. Jag hatade verkligen när folk stod och tittade på vad jag gjorde på datorn, det tyckte jag var riktigt hemskt.

Förmiddagens lektioner gick fort även om ingen pratade mig och alla gav mig onda blickar. Jag förstod ingenting, jag hade ju inte gjort någon något ont. Jag gick mot matsalen och kände att jag var tvungen att prata med Emil om vad som hade hänt. ”Hej, du... vi måste prata” skrev jag i ett nytt sms och klickade snabbt på skicka.
Jag drog tummarna över mobilen när jag satt i matsalen, helt ensam. Emil hade inte svarat än och jag hade knappt någon aptit till att äta. Det kändes som alla stirrade på mig för att de trodde att jag hade gjort något fel, på grund av ett dumt rykte. Jag hoppar plötsligt till av att någon petar på min axel och vänder mig snabbt om, där jag ser Emil och Sara.
-Vad ville du prata om? Frågade Emil snabbt och höll Saras hand.
-Om detta, om ryktet som inte är sant. Både du och jag, Emil, vet att det inte var jag som kysste dig, sa jag och Emil tittade mot Sara.
-Vad snackar du om? Du kysste mig fast jag kämpade emot och sa att jag hade en flickvän, sa han och tittade malligt mot mig.
-Är du helt dum i huvudet eller? Jag trodde fan bättre om dig, sa jag snabbt samtidigt som jag tog upp min mobil och bricka med mat och sprang ut från matsalen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Att han ens gjorde såhär? Att han ens kunde.

När jag kom ut från matsalen sprang jag direkt in på toaletten och tog upp min dator, kanske inte så fräscht men jag var tvungen att skriva av mig nu. Jag klarade inte detta längre, jag trodde Emil var annorlunda men han var tydligen ett lika stort svin som alla andra killar på denna skola.

16 januari

Jag känner nu att detta börjar gå för långt. Ingen tror på mig här längre, varken på vad jag säger eller vad jag drömmer om. Men det värsta är nog att helt plötsligt har hela skolan vänt sig emot mig, på grund av en liten incident som har blivit en helt annan historia än vad det egentligen är. Allt jag vill är att dra ett sträck över detta och att allt ska vara som vanligt. Alla sviker mig bara för ett dumt litet rykte som inte ens är sant. Jag har inte gjort något fel, det var han men ingen verkar tro mig.
Detta tar hårt på mig, men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig någonstans och jag bryr mig inte om vem som läser detta, för detta är mina tankar och mina känslor.
Jag vill bara att någon ska tro mig och att folk inte ska ljuga mig rakt upp i ansiktet, nej usch.
/Melissa

Jag tyckte på att publicera och låste upp dörren för att gå ut i korridoren och möta alla blickar. Men tydligen så sprider sig saker väldigt fort här, för nästan alla tittade ner i sina mobiler när de gick längs korridorerna. De sneglade på mig i mellan åt och jag kunde se ett hånleende på flera läppar. Jag insåg att de antagligen läste inlägget jag nyss gjorde på min blogg, men jag brydde mig inte för jag skrev ju bara vad jag tycker och tänker och det har jag full rätt till att göra.