Melissas perspektiv

Det var nog bäst att sova nu. Jag slöt mina ögon, men i samma sekund hörde jag hur någon kom rusande upp för trappan. Min dörr öppnades hastigt och där stod mamma.
-Melissa! Är du vaken? Kom, nu!
Jag reste mig snabbt och kollade allvarligt på henne.
-Vad har hänt? Sa jag och en orolig känsla for genom kroppen.

-Sätt på dig ett par byxor och kom ner, jag berättar i bilen, sa mamma och det gjorde mig ännu mer orolig. Vad hade egentligen hänt? Jag gjorde som hon sa och drog på mig de byxorna som låg närmast, sedan sprang jag ner till hallen och slängde snabbt på mig min jacka, sprang ut och låste dörren för att sedan kunna springa till mamma som redan satt i bilen. När jag satte mig i bilen var den redan startad och mamma började köra direkt. Jag kände hur tårarna kom, jag var riktigt orolig. Vad hade hänt? Mamma brukar ju aldrig bete sig såhär.
-Mamma, var ska vi!? Skrek jag nästan ut. Jag var orolig och rädd, jag kunde inte hålla det tillbaka.
-Sjukhuset, sa hon snabbt och jag förstod ingenting.
-Men vad har hänt? Varför ska vi dit? Frågade jag och tittade ut genom fönstret.
-Vanessa, sa hon och när hon sa hennes namn så kändes det som det högg till i mitt hjärta. Inget fick någonsin hända Vanessa, hon var som min syster och jag visste att jag inte skulle klara mig utan henne.
-Men vad har hänt henne? Frågade jag och tårarna forsade från mina ögon.
-Gumman, försök lugna dig lite så kan jag förklara, sa mamma och klappade mig på axeln samtidigt som hon tittade på vägen. Jag försökte göra som hon sa. Det var kanske ändå inte så farligt. Men jag kunde inte lugna mig, tårarna rann och jag glömde nästan bort att andas.
-Kan du berätta när vi kommer fram istället? Frågade jag, för det kändes bäst så för då kunde mamma krama om mig och jag tror verkligen jag behövde en kram.
-Det är nog bäst, så kan jag ta det från början, sa hon och tittade mot mig med en medlidande blick. Jag nickade och tittade ut genom fönstret, tankarna flög förbi och tårarna rann. Vad kunde ha hänt?
Vi gick in på sjukhuset, men stannade nästan precis vid ingången. Mamma vände sig mot mig och la sina händer på mina axlar.
-Vi måste stanna här tills vi vet var Vanessa är, hennes mamma skulle höra av sig, sa hon och tittade på mig. Jag nickade bara åt henne, jag sa inget.
-Men skulle du berätta vad som hänt? Frågade jag och mamma suckade till.
-Kom här, sa hon och satte sig på en bänk som stod precis sidan om oss. Hon klappade med handen på platsen sidan om henne för att visa att jag skulle sätta mig ner.
-Jag gick ut i köket för att jag skulle ta ett glas vatten innan jag gick och la mig, för jag var törstig. Plötsligt såg jag hur några blåa lampor blinkade. Jag tittade ut mot vägen och såg att en ambulans körde förbi. Jag följde den med blicken och såg att den stannade utanför Vanessas hus. Eftersom vi känner dem så pass bra så gick jag över till deras hus och såg då Vanessa ligga ner på golvet. Jag pratade med hennes mamma som sa att Vanessa hade sagt att hon kände sig konstig, men hon kunde inte förklara hur. När hon hade berättat det för sin mamma föll hon plötsligt ihop, hennes puls var riktigt hög och hennes hjärta gick i otakt. Marie sa att jag skulle väcka dig, för hon ville att du skulle vara den första av Vanessas kompisar som fick reda på vad som hade hänt, sa mamma och jag lutade mitt huvud mot mammas axel och tårarna rann mer nu än vad de gjorde innan.
-Men hur är det nu? Kommer hon bli bra? Vad är det som är fel? Frågade jag oroligt.
-Jag vet inte Melissa, jag vet inte, sa mamma och la sin arm om mig och pussade mig på huvudet.

Efter en liten stund kom en sköterska ner, hon riktade sina steg mot oss och tittade på oss med en osäker blick.
-Är det ni som är Melissa och Anna? Frågade hon och jag nickade.
-Ja, det är vi, svarade mamma.
-Mitt namn är Camilla och jag skulle meddela er att Vanessa är på första våningen på hjärtavdelningen, rum 8. Ni kan få gå in till henne om ungefär tio minuter. Om ni vill det, sa sköterskan.
-Tack, sa mamma och sköterskan började gå tillbaka. Jag tog upp min mobil som jag hade fått med i all hast. Av en ren reflex klickade jag mig direkt in på twitter, jag kände att jag behövde skriva något. ”Please, be better. It should not end here, I need you” skrev jag och tryckte sedan på tweet.
En liten stund efter jag hade tweetat gick jag in på mina aviseringar och såg att det var många som hade skrivit till mig och frågat vad som hade hänt, jag hade även fått förvånansvärt många nya följare, men jag gissade på att det var eftersom Liam hade tweetat mig. Jag orkade inte svara på någons tweet, jag ville bara att allt skulle bli bra. Jag lutade mig tillbaka och suckade. Plötsligt vibrerade min mobil och jag undrade vem som skickade ett sms till mig såhär dags, klockan var ju nästan tolv på natten. ”What have happened? You can always call if you want to talk.” stod det och jag kunde få fram ett litet leende på mina läppar. Snabbt klickade jag in ett svar. ”Vanessa, my best friend had to go urgently to the hospital, she collapsed and her heart doesn't beat properly. And thank Liam for caring, x”. Ja tryckte snabbt på skicka, och det kändes som något lättade från mitt hjärta. Liam brydde sig om mig, det kändes bra. Men jag var fortfarande riktigt orolig för hur det skulle bli med Vanessa, tänk så klarade hon inte sig? Tänk om hennes hjärta slutar slå? Vad skulle jag ta mig till då?

 Del 21, hoppas ni gillar den. Hur tror ni det kommer gå? Ni har blivit sämre på att kommentera på sistone... what's up? Kommentera mycket nu :)

Update: 
Vi vill ge er nästa del men det har hänt lite saker och därför kommer inte nästa del förrän imorgon!