Melissas perspektiv

Liam hade släppt greppet om mig lite och hade nu bara sin arm över mina axlar medan vi satt i soffan och tittade lite på tv. Jag hade mitt huvud lutat mot Liam och allt kändes så bra, jag kunde inte bli lyckligare än vad jag var nu. Jag var så himla glad att Liam fortfarande ville vara med mig efter allt jag gjort, för jag ångrade verkligen allt jag hade gjort. Jag var egentligen ingen sån person som bara festar hela tiden.
Försiktigt reste jag mig upp från soffan, men innan jag hann gå någonstans tog Liam ett grepp om min arm.
-Where are you going? Frågade Liam oroligt.
-I thought I should call my mum and tell her the truth, I feel guilty for leaving without telling the truth, sa jag och tittade ner i golvet. Liam reste sig upp och kramade om mig.
-Do it, I think it’s the best, sa Liam och tittade på mig och jag nickade.
-Yes, it maybe is. Because I’ve barely talked to her since I left, sa jag och tittade ner i golvet igen. Jag skämdes för allt, antagligen skulle mamma vara riktigt arg på mig nu. Så det fanns en röst som sa inom mig att jag inte skulle ringa för då skulle hon bara skälla ut mig.
-But I don’t have my phone here, it’s on the hostel, sa jag och jag tittade fortfarande ner i golvet. Liam satt två fingrar under min haka och drog upp mitt huvud så jag tittade på honom istället.
-It will be alright, you can borrow my phone, sa han och pussade mig snabbt på munnen.
-Thank you Liam, sa jag och pussade honom snabbt igen. Liam gick ut mot köket och jag följde efter honom. Jag granskade honom noga för varje steg han tog. I mina ögon var han helt perfekt och jag förstod inte hur jag bara kunde göra så som jag gjort, hur jag kunde behandla Liam som jag gjorde. Detta hade gett mig skuldkänslor och dåligt samvete och det kändes som det skulle sitta kvar för alltid oavsett vad som hände.
-Here you are, sa han och räckte fram telefonen till mig.
-Feel free to go into my romm if you want to talk in private, it’s that door, sa han och pekade mot en dörr.

Jag gick in i rummet samtidigt som jag tryckte in vårt nummer till hemtelefonen. Nervöst tog jag telefonen mot örat, jag hade ingen aning om hur jag egentligen skulle säga till mamma vad jag hade gjort. Jag ville bara höra hennes röst och förklara för henne, jag kunde inte ljuga för henne.
-Hej, det är Anna, hörde jag mamma säga.
-Hej mamma, sa jag försiktigt.
-Melissa! Skrek nästan mamma, men hon lät glad. Även om hon lät glad så spred sig nervositeten ännu mer i min kropp. Jag ville ha Liam här hos mig, han gjorde mig lugn.
-Ja, det är jag, sa jag och gick ut från Liams rum och ut mot soffan i vardagsrummet där Liam satt. När dörren stängdes igen vände han sig hastigt om och tittade oroligt på mig.
-Vad glad jag blir över att du hör av dig, det var ett tag sedan. Hur har du det i London? Och hur är det med pappa? Sa mamma och jag kände oron komma, vad skulle jag egentligen säga till henne. Snabbt slog jag mig den bredvid Liam och han la snabbt sin ena arm runt mig.
-Du borde inte vara så glad mamma, sa jag snabbt.
-Vad har du gjort då? Frågade min mamma oroligt och jag tvekade ett tag.
-Vad det än är, så säg det. Jag vill bara veta vad du har gjort, fortsatte mamma.
-Jag bor inte hos pappa och har inte gjort det på hela tiden, sa jag snabbt utan att tänka mig för.
-Vad är det du säger Melissa? Men varför sa du då att du skulle bo hos honom?

-Mamma, lugn. Låt mig ta det från början.
-Okej, jag ska låta dig prata, sa mamma lugnt.
-Du vet ju att jag ville till London ett tag för att det inte gick bra alls med min låt. Så jag bestämde mig för att överraska pappa, för jag tänkte att han skulle bli glad om jag kom. Men när jag kom till hans lägenhet så jag honom med en man på en bakgata och jag insåg vad han gjorde. Han sålde droger, så jag sprang därifrån utan något mål. Till sist hittade jag ett skabbigt vandrarhem och bestämde mig för att bo där ett tag, för jag hade ingenstans att ta vägen. Jag började festa varje kväll och jag känner mig helt hemskt, jag drack varje kväll i en hel vecka och blev full. Jag vet att det verkligen inte är likt mig, men allt spårade ur och jag hatar att jag gjorde som jag gjorde. Första kvällen träffade jag en kille och jag vet inte vad som for i mitt huvud, men jag följde med honom hem och ja, vi låg nästan med varandra, men som tur är så gjorde vi inte det. Liam ringde mig väldigt ofta men jag ignorerade alltid hans samtal för jag bestämde mig för att det var mitt nya liv och där skulle han inte vara inblandad. Jag känner mig riktigt dum och ångrar verkligen allt, jag önskar att jag aldrig hade stuckit till London, sa jag och tårarna rann. Även om Liam såg väldigt undrade ut tog han ett hårdare grepp om mig och pussade mig på hjässan.
-Men gumman, vad har du ställt till med? Var är du nu? Du måste hem, du kan ju inte vara i London utan att ha någonstans att bo! Sa mamma snabbt och hon lät väldigt orolig och jag förstod henne verkligen.
-Igår när jag var ute på en nattklubb, så hittade Liam mig vid baren och han tvingade mig att åka med honom hem för han ville inte det skulle kunna hända mig något, sa jag med ett leende.
-Så du är hos Liam nu? Vill han ha dig där efter allt du har gjort? Frågade mamma och det lät på henne som hon tyckte jag var en hemsk människa, vilket jag själv tyckte jag var.
-Ja, jag är hos honom nu och ja han vill ha mig här, och jag kan liksom inte förstå att han vill att jag ska vara här efter allt jag har gjort. Men jag är glad för han bryr sig verkligen om mig.
-Jag förstår dig Melissa, och jag är faktiskt inte arg på dig. Det är din pappa jag är arg på, för hade han aldrig gjort som han gjorde så hade detta antagligen aldrig hänt.
-Tack mamma, tack för att du förstår, men är det okej om jag stannar kvar här ett tag till?
-Ja, det är klart du får det. Men jag vill att du hör av dig till Sony Music och berättar vad som har hänt, för jag är säker på att du inte vill gå miste om din dröm bara sådär, sa mamma och hon hade faktiskt rätt. Jag ville inte gå miste om min dröm, jag skulle inte ge upp. Ända sedan jag var liten hade jag alltid drömt om att jobba med musiken, så varför skulle jag bara ge upp min dröm nu för att inte folk köpte min singel efter en vecka. Jag behövde kanske visa mig lite mer.
-Jag hade tänkt att göra det, för jag vill inte ge upp så enkelt bara för att jag får lite motgångar.
-Vad bra, men du får gärna höra av dig fler gånger och hälsa Liam att jag tackar honom för att han tog hand om dig, han är en bra kille, sa mamma och jag fnissade Liam och han tittade undrande på mig, men jag sa inget. Jag pussade honom på munnen och började prata med mamma igen.
-Ja, jag lovar. Men vi hörs, hejdå. Jag älskar dig, sa jag med ett leende.
-Älskar dig med, sa mamma och sedan la jag på. Jag tittade mot Liam med ett leende.
-What did she say? Frågade Liam nyfiket och jag log bara mot honom.
-She’s not mad at me, she’s mad at dad, she’s happy because you brought me home to you and she thinks you’re a good guy, sa jag och ett leende spred sig över Liams läppar och hans ögon lös upp.

Här har ni en del, inte så händelserik men det är ändå något. Jag ska göra mitt bästa för att försöka få upp en del varje dag nu när Angelica är på Rhodos och har det bra, önskar lite att jag kunde ha följt med henne för jag vill ju också till värmen.
Men kommentera på nu, så blir jag glad och mer peppad till att skriva :)