Sveriges första novellblogg om One Direction

Melissas perspektiv

Klockan hade börjat närma sig sju och jag startade spisen för att kunna laga maten, så den skulle vara nästintill färdig när pappa kom. Jag kände hur nervositeten började komma och jag visste inte ifall jag ens var redo för att träffa min pappa nu. Men det måste ju hända förr eller senare, jag var ju tvungen att låta honom förklara och berätta vad han verkligen gör och varför han gör så.

Det knackade på dörren och eftersom jag stod i köket så gick Liam och öppnade. Jag kände hur en nervös känsla spred sig genom kroppen. Hur skulle detta gå? Jag kunde ju inte säga att jag hatade min pappa, för det var trots allt min pappa, men jag gillade inte vad han häll på mig. Men han hade kanske slutat?

-Grattis! Utbrast pappa när han kom in i köket och jag slutade med det jag höll på med och log mot honom.
-Tack! Så roligt att du ville komma! Sa jag och gav honom en kram.
-Jag ska bara fixa det sista med maten, ni kan gå in i vardagsrummet och snacka lite! Vanessa är där också pappa!

Pappa nickade och gick mot vardagsrummet medan Liam stod som ett frågetecken. Jag skrattade åt honom. Han såg alltid så gullig ut när han inte förstod vad jag snackade om.
-Du borde gå och ta svensklektioner, sa jag och gick mot honom. Han log ännu gulligare.
-Nej, du borde lära dig att jag inte fattar svenska, sa han puttade mig lite lätt på axlen.
-Jag sa, ni kan sätta er vid bordet, så kommer maten snart, sa jag och log gullig. Liam drog mig mot sig och kysste mig i pannan.
-Min älskade tjej, sa han tyst och våra blickar möttes. Jag log mot honom och våra läppar möttes i något jag kallade en perfekt kyss.

Vi satt och åt, allting var frid och fröjd. Jag ville egentligen fråga om pappas jobb, hur allt var och så vidare, men något hindrade mig. Det var en sån bra stämning mellan oss fyra och det blev många skratt när vi försökte lära Liam svenska.
-Melissa, hur går det med musiken? Frågade pappa och jag log. Det var kul att han brydde sig.
-Jo, det går bra. I veckan som kommer så ska jag till Sony Music varje dag och på fredag ska jag spela på en festival i Birmingham!
-Nej, vad roligt!
-Ja, och Alice, som jag träffade i Sverige, kommer hit och tittar! Plus att Vanessa stannar tills dess, men sen åker hon hem efter det, sa jag lite ledsamt och kollade mot Vanessa, som också så lite ledsen ut.
-Men tjejer, tänk inte på det nu, det är en vecka kvar!
-Sant! Sa Vanessa och vi båda såg genast gladare ut.
-Och Liam, hur går det för dig? Frågade pappa med sin perfekta brittiska accent. Jag undrade hur han lyckas få en sån fin accent när han inte befunnit sig här så länge. Jag ville också ha en sån fin accent.
-Jo, det går bra, vi ska börja spela in till ett nytt album snart och jo, det går framåt, sa han och log. Han drack lite av sin cola och pappa log.

Pappas mobil ringde och han tog snabbt upp den. Han pratade väldigt snabbt, precis som om vi inte skulle hänga med i vad han sa. Han la på och reste sig upp.
-Jag är verkligen jätteledsen, men jag måste verkligen gå, det var roligt att få komma hit och det var väldigt god mat, men jag måste sticka nu. Tack för allt! Sa han snabbt. Han gav mig en liten klapp på huvudet och gick mot dörren. Han tog på sina skor och vi hörde hur dörren smällde igen. Kunde han inte ens säga hejdå? Kunde han inte ens krama om mig? Varför? Varför skulle han börja jobba halv nio en lördagskväll? Allt som varit så bra för bara en timme sen, nu var allt borta och jag som började gilla pappa igen. Nej, varför gjorde han såhär? Jag, Liam och Vanessa satt kvar vid bordet och stämningen var inte den bästa. Även om jag visste att det inte var mitt fel, så kändes det så.
-Jaa... började jag men tystnade igen. Jag reste mig upp och började duka ut. Världens sämsta kväll, eller? Jag skämdes för min pappa. Jag plockade ut allt med hjälp av Liam och Vanessa, sen gick jag in i sovrummet och slängde mig på sängen med huvudet ner i kudden. Jag kände hur mina tårar började rinna. Varför? Varför gjorde han såhär mot mig?

-Melissa? Hörde jag Vanessa säga och jag reste mig upp. Jag var nog ganska röd i huvudet och Vanessa kollade oroligt på mig.
-Melissa, gråt inte, sa hon och satte sig bredvid mig i sängen.
-Vad ska jag göra då? Jag trodde pappa hade ändrat sig, men tydligen inte, han är så jävla dum, jag orkar inte. Han förstörde allt och snart vill inte Liam ha kvar mig här, sa jag med gråten i halsen,
-Melissa, Liam kommer inte lämna dig, jag vet det, och du vet det också. Liam älskar dig, på riktigt. OM jag bara kunde göra något, så hade jag gjort det. Vad är det din pappa håller på med?
-Droger. Vanessa, tack för att du finns, du betyder verkligen allting för mig. Jag är dålig på att visa det, men du ska veta det. Kan inte du och jag hitta på något imorgon? Bara vi? Det behövs.
-Melissa, du är världens bästa vän. Jo, kan vi inte köra på shopping i London? Kom igeeeen!
Jag flinade lite och nickade. Vanessa hade en förkärlek till London och vi skulle springa in i alla affärer som man annars bara drömmer om att få shoppa i och såklart skulle vi göra ett besök på Starbucks. En shoppingdag i London med min bästavän. Jag längtade redan.
-Jo, det kan vi!
-Vill du vara lite själv? Jag nickade och Vanessa kramade om mig.

25 juni, lördag.

Min pappa var här idag, men han stack ganska så tidigt. Något med jobbet. Orkar inte riktigt bry mig. Känner mig inte så glad just nu, men imorgon lär jag vara på bra humör igen. Jag och Vanessa ska spendera en dag tillsammans, bara vi två. Shopping och massa roligt. Nej ska nog titta på en film och sen sova. Vad hittar alla ni på?
Xoxo Melissa.

Klockan var halv elva och Liam kom in i rummet.
-Hur är det? Frågade han tyst och jag kunde inte slita min blick från honom där han stod i endast kalsonger.
-Jo, jag har fin utsikt, sa jag och flinade lite. Liam gjorde detsamma och gick mot mig. Han la sig ner bredvid mig och våra ansikten var bara några centimeter ifrån varandra.
-Förlåt för det blev som det blev, min pappa är lite...
-Det är lugnt, du behöver inte säga något.
-Men, du måste tycka han är helt konstig och snart vill du väl inte ha kvar mig.
-Melissa, jag vill aldrig lämna dig. Aldrig. 

Har blandat kvällen med lite skrivning, lite tv tittande osv, så kanske att där är lite små stavfel, men har skrivit för er skull. Hope u like it :)