Sveriges första novellblogg om One Direction

Sannas perspektiv

-Ja, men jag vill veta ändå, sa hon och vi båda satte oss ner i soffan.
-William och James heter dom, sa jag och hon log.
-Jag vet att du gillar någon av dom, vem!?
-Va? Jag har snacka med dom i typ 4 timmar...
-Säg! Sa hon bestämt och jag flinade åt henne.

_____________________________________________________________________________________
Jag gav henne en underlig blick och vände mig och gick mot köket för att ta ett glas vatten.
-Sanna! Säg! Utbrast hon och jag stannade upp och flinade ännu mer åt henne.
-Ja, William var väl helt okej, sa jag och hon kollade menande på mig.
-Vadå helt okej? Sa hon och jag tog ett glas ur skåpet och fyllde med vatten och tog en klunk.
-Jag har träffat han i en dag och han är snäll, nöjd? Sa jag lite surt och hon skrattade.
-Mm.

Jag såg att Alicia tog hennes laptop och hon gick in på facebook, tanken slog mig då att jag inte varit inne där sen jag kom hit och jag bestämde mig för att hämta min laptop och gör samma som Alicia. Jag gick in i mitt rum och drog ut sladden från latopen, samtidigt hörde jag Alicia skrika.
-SANNA!? Vad har hänt? Kom nu! Seriöst, kom! Skrek hon högt och panik slaget och mitt hjärta hoppade till samtidigt som jag sprang in till soffan.
-Vad? Utbrast jag och såg hur Alicias ögon var tårfyllda.

Alicias perspektiv

Jag kunde inte säga något. Jag bara grät. Jag pekade mot skärmen och jag såg att Sanna läste snabbt innan hon satt bredvid mig med tårar rinnande ner för kinderna. Jag var stum.
-Är det sant? Fick Sanna ur sig och jag bara ryckte på axlarna. Jag ville inte att det skulle vara sant. Mamma och pappa döda? Nej. Vad hade egentligen hänt? Här satt jag i en lägenhet och jag kunde inte göra något. Det fanns minst 10 inlägg i min logg där det stod ”tänker på er” och jag ville bara åka till Sverige och höra mamma och pappas röster. Även om dom varit världens värsta föräldrar, så var det våra föräldrar. Vi båda satt där. Vi grät, vi snyftade och jag kramade om Sanna. Sanna var det enda jag hade här som visste exakt allt om mig. Jag ville att detta bara skulle vara en hemsk mardröm. Vår faster från Sverige skrev ett inlägg i min logg och jag läste de med tårfyllda ögon. ”Hej, har inte hört ifrån er på länge! Hur har ni det i London! Ring när ni ser detta, massa kramar från mig” stod det. Vår faster Lena. Allt hon gjort för oss, vi hade bott där mycket, hon hade alltid varit som en extra mamma. Jag tog upp min mobil och ringde.
-Hej! Utbrast hon och jag log lite.
-Hej, snyftade jag.
-Hur är det?
-Det är väl... inte så bra, sa jag och snyftade ännu en gång.
-Vill ni höra hur det gick till?
-Ja, sa jag tyst. Egentligen ville jag inte. Jag ville inte att detta skulle vara sant, men vad kunde jag göra? Inget. Jag satte på högtalare och Sanna la sitt huvud på min axel.
-Jo, som ni vet har ju er pappa varit sjuk länge och han har fått bo på sjukhus sen ni åkte iväg, men han dog idag, sa hon och jag började gråta mer och mer.
-Och mamma? Sa Sanna och snyftade.
-Hon fick komma in på sjukhus i fredags, men hon dog också idag, bara några minuter efter pappa. Hon har druckit för mycket på senaste tiden och tagit droger, sa hon och jag hade ingen lust att snacka om detta mer.
-Okej, tack för du berättade, men vi orkar inte snacka nu, vi hörs! Sa jag och även Lena snyftade till.
-Hejdå tjejer!
Jag la på och brast ut. Detta gick inte längre. Efter att vi hade åkt hade dom förmodligen börjat överdriva och på något sätt kändes det som om detta var vårt fel. Hade vi inte åkt hade dom kanske slutat, men samtidigt visste jag att det var här i London jag ville bo. Mamma och Pappa var inga bra föräldrar, men de var fortfarande våra föräldrar. Bra eller dåliga, det spelade inte så stor roll. Dom hade dött. Dom hade lämnat oss, föralltid. Jag skulle aldrig mer få träffa dom. Aldrig. Och var allt vår fel? Min mobil pep till och det var ett sms från Niall. ”Vill ni komma hit vid 8 och äta och umgås lite? De andra killarna kommer, plus en tjej som Zayn träffat, haha!” Klockan var tjugo över sju. Jag visade Sanna smset och hon skakade på huvudet.
-Inte ikväll, sa hon och jag nickade instämmande. ”Nej, vi stanna hemma ikväll! Men tack ändå, och hälsa de andra!” skrev jag och lutade mig tillbaka i soffan. Allting snurrade runt i huvudet. Jag ville inte att det skulle vara sant, men det var mer sant än något annat. Mina föräldrar var döda.

Zayns perspektiv

Jag och killarna hade bestämt att äta pizza tillsammans ikväll och titta på en film eller hitta på något skoj. Jag hade varit ute i stan för att handla lite och hade då träffat på Matilda, vi hade tagit en fika och snackat lite, den här gången var ingen av oss fulla och vi skrattade lite åt de som hade hänt.
-Vill du komma hem till Niall ikväll och äta lite med oss?
-Ja, absolut! Hade hon svarat och sen hade jag varit tvungen att fortsätta handla. Jag hade blivit glad att hon ville komma och de andra killarna tyckte också det skulle bli kul.

Klockan var nu fem i åtta och vi väntade på Harry, Louis och Matilda. Två sekunder senare knackade det på dörren och jag öppnade lite nervös och mötte Matildas blick.
-Hej! Sa jag glatt och kramade om henne.

_____________________________________________________________________________________
Vad dåliga ni har blivit på att kommentera, men vi vill inte säga ex. 'minst 20 kommentarer för nästa del' , men innan bombade ni med kommentarer. Men, vi vet själva- det är inte alltid man orkar kommentera! Men, kanske kommer en del senare! Vad kommer hända under kvällen? Kommer Zayn vara för nervös och hur kommer det gå med Sanna och Alicias föräldrar? Jag vet att ni vill ha en del till...
/Angelica & Johanna