Sveriges första novellblogg om One Direction

Nialls perspektiv

Vi satt kvar ganska länge och snacka. Tjejerna berättade ganska mycket om dom själva, och om hur dom hade det. Det gjorde mer och mer ont i mig när jag fick veta att deras föräldrar slår dom, att dom inte ger dom mat och att dom inte hjälper dom när dom behöver deras hjälp. Jag kunde ju inte säga vad dom skulle göra. Jag hade aldrig varit i den situationen, men jag förstod att det var riktig jobbigt för dom.
___________________________________________________________________________
Alicias perspektiv

-Men ska vi gå till något café eller någon restaurang så ni får något i er? Frågade Liam samtidigt som han reste sig upp.
-Ja, jag är hungrig...men har inga pengar till att äta någonstans, svarade jag och kollade ledsamt ner i marken. Jag kände att mina ögon blev blanka, jag hade blivit väldigt känslig på senaste tiden.
-Men vi betalar gumman, sa Niall och gick fram och kramade mig. Han tog upp sin hand och torkade de tårarna som var nära på att falla ner för min kind. Jag kände lyckan inom mig när han var i närheten, ännu lyckligare var jag när han hade sina armar om mig.
-Vad sägs om att gå till Espresso House nu och till någon restaurang senare ikväll så ni får ordentlig mat också? Frågade Liam och log.
-Men det behövs inte, vi är vana vid att inte äta mat på kvällen, sa Sanna lite tyst.
-Men kom, nu går vi till Espresso House, sa Niall och drog iväg mig och jag gjorde inget motstånd.

När vi hade satt oss ner vid ett bord så kom två tjejer från min klass in genom dörren, de påstod att de var de största fansen i Sverige, men de visste inte ens vem som var vem i One Direction. Jag kollade lite diskret på dom och jag såg att dom kollade mot mig. De var de två i klassen som trodde de var bäst och att alla killarna ville ha dom. Vilma och Klara. Jag gillade dom inte men på senaste tiden hade dom börjat snacka med mig, om One Direction. När jag berättat att jag varit i London och träffat dom trodde dom inte de minsta på mig så egentligen kändes detta bara så skönt. Att jag satt här med Liam och Niall. Jag log lite för mig själv och när jag kollade upp såg jag att dom kvar och kollade på oss. Dom log stort och stod och hoppade lite smått Jag flinade åt dom och Liam kollade på mig.
-Vad? Sa han och jag flinade ännu mer.
-Där är två tjejer i min klass... dom typ mobbar mig lite och när jag berättat att jag träffat er i London trodde dom inte på mig. Och nu ser dom att jag sitter här med er, sa jag och jag såg att Liam flinade lite och Niall skrattade.

Efter att vi fikat ett tag vågade Vilma och Klara komma fram till oss.
-Hej Alicia, sa Vilma glatt och gav mig en kram. Klara var inte långt där efter och jag ville nästan slå till dom. Dom var så falska och jag visste att Liam och Niall skulle ifrågasätta det jag sa om att de mobbade mig, men jag var också säker på att dom skulle förstå.
-Kan vi inte få ta ett foto med er? Frågade Vilma med sin dåliga engelska och killarna nickade. Hon ställde sig först bakom Niall och Klara tog ett foto. Hon gick över på andra sidan och ställde sig bakom Liam och sedan var det Klaras tur. Liam och Niall skrev sina autografer lite snabbt och sedan gick dom iväg. Jag suckade lite lätt för mig själv och Niall kollade på mig.
-Vadå?
-Dom är helt konstiga! Sa jag och Niall skrattade.
-Dom verka ju snälla mot dig? Sa han lite fundersamt och jag nickade.
-Ja, tack vare er. Dom har aldrig kramat mig, sa jag och skrattade lite. Egentligen hatade jag att snacka om detta, men jag visste att Niall och Liam lyssnade och jag litade på dom. Jag ville inte visa mig svag och uppgiven när jag visste att de fanns folk som brydde sig om mig. Jag skulle klara detta.
-Men.. började Niall och jag skrattade.
-Skit i dom, dom vet knappt era namn, sa jag och han flinade men jag gav han en seriös blick.
-Och dom säger att de är era största fans, sa jag och jag såg att Sanna skrattade åt mig.

Vi satt där inne ganska länge och snackade. Jag kände att mobilen i fickan vibrerade och jag tog upp den. Jag hade hittat en gammal där hemma och jag hade lyckats att ladda ett kort, så jag hade lite pengar, men eftersom inte Niall haft mitt nya nummer hade han inte kunnat få tag på mig. På skärmen stod det mamma ringer och jag tryckte på den gröna luren..
-Hej.
-Hej, var är ni? Ni kan inte bara gå sådär, kom hem! Sa hon snabbt och jag suckade.
-Varför ska vi komma hem? Liam, Niall och Sanna som hade fortsatt att snacka vände nu sina blickar mot mig.
-Varför ska vi komma hem när ni inte bryr er om oss och när vi inte får någon mat? Ni bara skäller på oss och vi får knappt gå på toa. Vi har det bättre utan er, vi kommer hem senare, sa jag och sedan stängde jag av samtalet. Jag la ner mobilen igen och kollade upp mot mot de andra. De sa inget, de satt där helt tysta och jag suckade.
-Asså, ni förstår inte hur jobbigt detta är. Vad ska vi göra? Jag kollade först mot Niall och sen mot Liam. Och sen mötte jag Sannas blick. Hennes ögon var tårfyllda och jag kunde inte hålla mina tårar inne. Jag brukade lyckas att hålla det inne, jag ville inte visa mamma och pappa att jag var riktigt ledsen. Men just nu ville jag bara gråta ut. Niall, som satt bredvid mig, la sin arm runt mig och jag kände hur jag blev mer och mer ledsen. Liam hade lagt sin arm runt Sanna och det var precis som allt kom på en och samma gång. Alla känslor. Rasmus som inte längre fanns, alla falska människor, mina föräldrar och allt. Ingenting var bra. Förutom att jag satt här med Liam och Niall.