Johannas perspektiv

-Du är världens bästa, sa jag innan jag gapade och Niall gav mig jordgubben
-Du med, sa han och jag log mot honom. Våra blickar möttes och vi förde våra huvud allt närmre varandra. Våra läppar möttes och kyssen blev allt mer passionerad. Han la sina händer på min kinder och jag hade mina händer på hans mage. Vi stannade upp och bara log mot varandra. 

-Jordgubbarna får vänta, sa Niall och jag flinade. Jag kysste honom och ”råkade” ramla över honom. Vi båda log mot varandra och vårt intensiva kyssande fortsatte. Det var här jag ville vara, för evigt. Nialls läppar tryckta mot mina. Det kunde knappt vara bättre.
_________________________________________________________________________________________________________________
Amandas perspektiv

Morgonen därpå vaknade jag av att Louis snarkade. Jag skrattade lite för mig själv och gick till fönstret för att rulla upp rullgardinen. Jag tänkte inte riktigt på att Louis kanske ville sova mer, för när jag väl rullat upp utbrast han,
-Uh, Amanda, rulla ner!
Jag flinade åt honom och han tryckte ner sitt huvud i kudden.
-Dags att vakna, sa jag och satte mig bredvid honom. Han vände sig om och la sig på ryggen istället, samtidigt tog han sin kudde och la den över hans ansikte och tryckte den mot sig.
-Åh, jag orkar inte gå upp, jag vill inte, mumlade han mot kudden. Jag ryckte bort kudden och Louis blinkade flera gånger mot det skarpa dagsljuset. Han såg lite sur och irriterad ut, men jag böjde mig ner och mötte hans läppar i en kyss som han besvarade. Det kändes så bra, att sitta här på sängen och kyssa en nyvaken Louis. Vi avslutade kyssen och han log stort. Jag fick han att le, det gjorde mig glad.
-Kan du gå upp nu? Du har fått din lilla morgonkyss, sa jag med ett leende och höll i hans ena hand.
-Men snälla, låt mig få sova i tio minuter till, sa han bedjande och försökte med något som skulle föreställa en hundvalpsmin. Jag skakade på huvudet mot Louis.
-Nej, inte idag. Vi måste göra oss färdiga så vi kan säga hejdå till Kayla som lämnar oss idag, sen ska vi iväg till stället där ni ska ha konserten för ni ska ha soundcheck.
-Hur kan du veta allt detta? Frågade han förvånat.
-Jadu, jag har mina kontakter och någon måste ju hålla reda på dig, sa jag och Louis log stort.
-Jag är glad att jag har dig, sa han och sträckte ut sina armar för att jag skulle komma ner till honom och ge han en kram. Jag gjorde som han ville, jag böjde mig ner och kramade om honom hårt.

Nialls perspektiv

Vi stod nere i lobbyn på hotellet för att säga hejdå till Kayla, alla var samlade. Jag, Johanna, Louis, Amanda, Harry, Julia, Zayn och Liam, alla stod och kramade Kayla i en stor gruppkram. Det kändes både bra och dåligt att vi inte skulle ses mer nu, hon var ju trots allt en av mina bästa barndomsvänner, men det kändes bra för då skulle jag kunna lägga mycket mer tid på Johanna, vara med henne mer. Jag hade lite skuldkänslor för att jag hade gjort Johanna ledsen eftersom hon tyckte jag var för mycket med Kayla, men jag hoppades att hon förstod mig. Johanna var den enda tjejen jag ville ha att bara krama om och mysa med, hon var den enda jag ville kalla för ”min”.
Vi stod inte i gruppkramen längre, utan Kayla gick och kramade om alla. Hon kramade om Johanna och jag kunde se hur hon viskade något i Johannas öra och Johanna sken upp i ett stort leende. Självklar blev jag ganska nyfiken på vad hon sa, men jag antar att jag skulle få reda på det senare.
Kayla kom fram till mig och kramade om mig hårt och länge.
-Hejdå Niall, hoppas vi ses snart igen, sa hon och det hoppades verkligen jag med. Att inte ha någon aning om när man skulle kunna få möjligheten att träffas igen var nog det som gjorde att saknade blev större.
-Det hoppas jag med, hejdå, sa jag samtidigt som vi kramade om varandra.
Vi släppte taget om varandra, Kayla tog sina väskor och tittade på oss.
-Tack för att jag har fått vara med er, sa hon med ett leende.
-Tack själv, sa Liam och Kayla vände sig osäkert om och började gå mot utgången av hotellet. Hon vände sig om och vinkade innan hon gick ut. Jag suckade tungt och började gå mot hissen för att ta mig mig upp till mitt och Johannas rum. Plötsligt kände jag hur någon la armen om mig och jag tittade upp, jag tittade rakt in i Johannas ögon.
-Hur känns det nu? Frågade hon och tittade på mig.
-Det känns faktiskt ganska bra, för jag vet att jag alltid kommer att ha dig vid min sida, sa jag och jag kunde se hur Johanna rodnade. Hon kom närmre mig och kysste mig snabbt. Johanna gjorde mig glad och inget kunde egentligen vara dåligt med henne vid min sida.
-Men vad viskade Kayla till dig? Frågade jag nyfiket.
-Det du, det skulle du alt vilja veta va? Sa hon och tittade finurligt på mig.
-Men säg!
-Hon sa bara att hon var glad över att det var just jag som var din flickvän, hon tyckte jag var bra för dig, sa hon. Det bubblade inom mig av glädje. Det kändes så bra att Kayla hade sagt det, särskilt att hon hade sagt det till Johanna.

Julias perspektiv

Vi stod bakom scenen medan det var soundcheck, det var så roligt att lyssna och titta på killarna när de bara tramsade runt på scenen. Harry kollade ut mot mig ganska ofta och gav mig ett leende. Än hade inga fans kommit in i arenan eftersom insläppet inte hade börjat än. Jag märkte hur Harry tittade på mig och började gå ut mot mig.
-Kom här, sa han och tog tag i mig för att dra ut mig på scenen. Johanna och Amanda stod sidan om och tittade osäkert på varandra som om de inte visste om de skulle följa efter.
-Kom ni också, sa Harry och viftade med handen för att visa att de skulle komma.
När jag kom ut på scenen och såg hela arenan blev jag chockad av hur stort det var. Jag kunde inte riktigt förstå att min pojkvän och mina bästa killkompisar skulle stå här för att sjunga och ge järnet om bara några timmar.
-Var ska vi sitta någonstans? Frågade jag nyfiket.
-Jag hoppas vi har bra platser, sa Amanda och skrattade.
-Ni ska faktiskt inte sitta i publiken idag, sa Harry och jag förstod inte riktigt. Skulle vi inte få se deras konsert?
-Men ska inte vi få se konserten? Frågade Johanna ledsamt.
-Klart ni ska se den, ni har bara de bästa platserna, svarade Harry glatt.
-Var är de platserna då? Frågade Amanda nyfiket, och jag förstod henne för jag ville också veta var vi hade våra platser.
-Ni ska titta från scenen, eller jag ni ska sitta sidan om scenen. Ungefär där ni stod innan Harry drog ut er här, sa Louis.
-Det var faktiskt Harry, Louis och Niall som ville att ni skulle sitta där så de kan få lite pussar när vi springer ut och byter om, sa Zayn och Louis slog till honom.
-Är det inte alls, sa Louis generat.
-Kom igen Louis, det är det visst, fortsatte Zayn.
-Okej, kanske lite...men det känns liksom extra bra om ni sitter där, så vi får lite extra stöd, sa Louis. Vi skrattade åt deras diskussion och sedan blev killarna tillsagda att skärpa sig.

Några timmar senare var konserten var i full gång och killarna gav verkligen allt. Vi stod backstage och var helt förtrollade av deras röster och hur de rörde sig på scenen. Ännu mer förtrollade blev jag när Harry tittade ut mot mig när han tog en av sina höga toner i Gotta Be You, allt kändes så overkligt.
Låten tog slut, musiken och sången från killarna tystnade. Jag hörde publikens jubel och skrik ökade när Harry började prata och jag försökte lyssna väldigt noga på vad han sa.
-Vi vill ta upp tre väldigt speciella tjejer på scenen nu, sa Harry och jag hoppade till. Vad menade han? De skulle väl inte ta upp oss på scenen? Det kanske bara var några fans de ville ta upp? Jag började skaka av nervositet för jag förstod inte vad det var som skulle hända nu. Paul kom snabbt mot oss och sa att vi skulle ut på scenen. Johanna och Amanda kämpade emot lite.
-Men varför ska vi upp på scenen? Frågade Amanda nervöst.
-Louis, Harry och Niall ville ha er där uppe under en låt, sa Paul med ett leende. Både Amanda och Johanna såg väldigt nervösa, oroliga och rädda ut, men jag förstod dem för så kände jag mig också.
Harry, Niall och Louis kom mot oss på scenen och mötte oss, medan Liam och Zayn stod och log mot oss. Harry räckte fram sin hand mot min och han tog tag i min hand. Jag hörde hur fansen skrek men jag brydde mig inte om det nu. De förde oss mot soffan som stod mitt på scenen och vi slog oss ner. Jag hade absolut ingen aning om vad det var som egentligen hände, jag kände mig bara så förvirrad och de kändes som jag drömde.
-Denna låten tillägnar vi till er, Johanna, Amanda och Julia, sa Niall och tittade mot oss. Introt till More Than This började spelas och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Glädjetårarna trängde sig fram och jag log riktigt stort, detta kunde bara inte vara sant. När Harry sjöng tittade han rakt in i mina ögon och den blicken gick rakt in i mitt hjärta. Fansen skrek men jag kunde inte tyda vad de sa eftersom alla skrek olika saker. Där satt vi, jag, Amanda och Johanna, på en stor scen med våra absoluta favorit killar bakom oss och var helt fyllda av glädje, lycka och kärlek. Att dem tillägnade just denna låten till oss. Det kändes galet.
När låten började lida mot sitt slut satte sig Harry och Niall på varsitt armstöd, medan Louis sjönk ner i Amandas knä. Liam och Zayn ställde sig bakom soffan. De sjöng den sista versen och jag mötte Amandas blick. Hon hade lagt sitt huvud mot Louis rygg och hon log stort. Mina ögon var fyllda med glädjetårar och när låten väl var slut så reste sig killarna upp, räckte fram sina händer och vi gick upp från soffan.
-Ni måste gå av scenen igen, viskade Harry i mitt öra och jag nickade mot honom. Jag drog lite lätt i Amanda och Johannas tröja och de fattade vad jag menade.
-Jag älskar dig, hörde vi hur Niall, Louis och Harry ropade när vi sprang av scenen. Vi alla hoppade till av lycka och kramade om varandra hårt.
_________________________________________________________________________________________________________________
The end!
Vill bara tacka för alla kommentarer vi fått under denna novellen. Vi har fått riktigt många kommentarer på alla delar och det är något vi verkligen uppskattar! 
Som sagt har vi nu i över ett år suttit och skrivit massa delar till tre olika noveller, och det här blir den sista delen på denna novellen.
Men, vi tänker inte sluta skriva, så imorgon klockan NIO kommer handligen för nästa novell komma upp. Och del  ett kommer upp under middagstid. 
Det skulle varra jättekul om ni la ner några sekunder på att kommentera vad ni tyckt om denna novellen, och vad vi kan förbättra! Massa kramar till er alla :)

btw, blev tyvärr ingen livechat, kanske händer någon annan dag.

 

Nialls perspektiv

Jag drog mig sakta ur kramen och la min panna mot henne. Hennes ögon var fyllda av tårar, men jag insåg att det var glädjetårar och jag kunde se ett leende på hennes läppar. Jag kände hennes andetag mot mig, jag kom närmre henne och mötte hennes läppar försiktigt. Jag älskade henne verkligen, hon var det bästa som hade hänt mig och jag menade verkligen allt jag sa till henne. 

_________________________________________________________________________________________________________________ 

Johannas perspektiv

När jag hörde de meningarna från Niall, visste jag verkligen inte vad jag skulle ta mig till. Det var det vackraste någon någonsin hade sagt till mig. Jag älskade honom verkligen och han var den enda jag ville ha. Men jag förstod nu att Kayla bara var en vän för honom och inget mer, vilket gjorde mig väldigt lättad och glad. Jag ville inte att någon skulle få avbryta den stunden jag och Niall hade nu, det var som det bara fanns vi och ingen annan. Det var ju bara vi här, men det kändes som det bara fanns vi överhuvudtaget. Jag var djupt försjunken i mina tankar och tittade rakt in i Nialls blåa ögon.
-Vill du gå ner och äta något? Sa Niall plötsligt, och jag drog lite på munnen. Att han alltid skulle tänka på mat, men det gjorde inte mig något för jag tyckte bara det var gulligt.
-Ehm, nej…jag är inte hungrig, sa jag tveksamt fast jag visste att jag var ganska hungrig. Precis när jag hade svarat honom kurrade min mage ganska högt och Niall log.
-Inte hungrig? Det låter ju som det åskar i din mage, sa han och skrattade.
-Okej, jag är ganska hungrig. Men jag har en macka i min väska som jag kan äta, sa jag glatt och Niall tittade konstigt på mig.
-Har du en macka i väskan? Frågade han och jag nickade glatt.
-Ja, då är det tydligen inte bara jag som tänkte på mat hela tiden. Du är ju nästan värre än mig för jag brukar inte ha mat med mig vart jag än går. Detta förklarar nog varför jag älskar dig, sa han och jag kunde inte hålla mig för skratt. Jag lugnade mig lite med mitt skratt och Niall kysste mig försiktigt och jag besvarade kyssen lite mer passionerat.
När vi hade avslutat kyssen gick jag mot min handväska för att ta min macka, men jag han inte ända dit förrän Niall stoppade mig.
-Var ska du? Sa han generat. Varför han rodnade hade jag ingen aning om men jag tyckte det var hur gulligt som helst.
-Jag ska bara hämta min macka, sa jag och pekade på min väska. Niall skakade på huvudet, och jag fattade inte varför han gjorde det heller.
-En macka räcker inte, jag är också lite hungrig så vi beställer room service, sa han glatt.
-Men jag är inte så hungrig, sa jag men Niall tog upp telefonen som fanns på hotellrummet och log mot mig.

En stund senare kom room service med det Niall hade beställt och det var en hel del.
-Niall, vi kommer inte orka äta allt detta, sa jag och pekade mot vagnen med mat.
-Men det behöver vi inte, jag beställde lite av varje för jag visste inte riktigt vad du ville ha, sa han.
-Men du hade ju kunnat fråga mig vad jag ville ha, sa jag och la min arm om honom.
-Jag tänkte inte på det då, sa han och jag flinade. Jag tog en tallrik med kyckling och pommes och satte mig på sängen för att äta. Doften av all sorts mat var både god och äcklig, jag visste inte vad jag tyckte.
Vi åt vår mat under tystnad och Niall åt verkligen mycket. Man kunde nästan tro att han inte hade ätit på flera dagar, fast han åt för någon timme sedan.
-Hur kan du egentligen äta så mycket utan att bli tjock? Frågade jag med ett leende.
-Tror det finns något som kallas för talang? Sa han och gjorde en oskyldig min.
-Ha, talang i att äta utan att bli tjock, det hade jag behövt, sa jag och tittade ner mot min kropp. Jag kände hur det gungade till i sängen och såg att Niall hade hoppat närmre mig. Han la sin arm om mig och tittade förvånat på mig.
-Du är perfekt som du är, sa han och kysste mig. Det kändes som ett glädjerus spred sig genom hela min kropp. Jag kände hur jag blev varm om kinderna. Niall var den underbaraste pojkvännen man kunde ha, han var perfekt på alla sätt och vis.
-Och du är så söt när du rodnar, sa han och pussade mig på näsan. Jag svarade inte, jag njöt bara av att ha honom nära, med hans arm om mig. Jag satt tätt intill honom och drog in hans doft, han luktade så gott och jag hade kunnat vara intill honom för evigt.
-Vet du vad jag mer beställde? Frågade han glatt och jag blev bara så nyfiken.
-Nej, vad!? Sa jag nyfiket.
-Vänta här, sa han och reste sig upp. Han gick mot vagnen, men jag kunde inte se vad det var han tog fram.
-Jag får se vad det är, sa jag ännu mer nyfiken.
-Nej, gå och byt om till pyjamas först, sa han och jag gjorde direkt som han sa för att snabbare få reda på vad det var.

När jag kom ut från toaletten efter att ha bytt om tittade jag mot sängen. Där stod ett fat fullt med chokladdoppade jordgubbar och Niall satt på sängen i bara tröja och kalsonger.
-Kom här, sa han och jag gick mot honom. Han tog upp en jordgubbe och förde den mot min mun när jag hade satt mig i sängen. Jag älskade både jordgubbar och choklad, så detta var en perfekt blandning.
-Du är världens bästa, sa jag innan jag gapade och Niall gav mig jordgubben
-Du med, sa han och jag log mot honom. Våra blickar möttes och vi förde våra huvud allt närmre varandra. Våra läppar möttes och kyssen blev allt mer passionerad. Han la sina händer på min kinder och jag hade mina händer på hans mage. Vi stannade upp och bara log mot varandra.
-Jordgubbarna får vänta, sa Niall och jag flinade. Jag kysste honom och ”råkade” ramla över honom. Vi båda log mot varandra och vårt intensiva kyssande fortsatte. Det var här jag ville vara, för evigt. Nialls läppar tryckta mot mina. Det kunde knappt vara bättre. 
_________________________________________________________________________________________________________________
Inte alls många delar kvar av denna novellen... typ en.
Idag (16/6) är det exakt ett år sedan vi började skriva på en novell, vilket var Sverigest FÖRSTA novell (The way to my life) och eftersom vi har lite ett-års jublieum eller vad man ska kalla det, så dagen till ära kommer det hända lite stuff på bloggen.

En sak som Johanna tänkte på var om vi skulle ha en liten livechat på lördagskvällen, vad säger ni? Skulle det varit kul? Kommentera!

Amandas perspektiv

Jag knackade lite på dörren innan jag öppnade. Jag öppnade dörren försiktigt och såg att Johanna satt i sängen och höll på med sin mobil.
-Hej, sa jag tyst och Johanna kollade upp.
-Hej, sa hon.
-Gråter du? Frågade jag när jag såg att hon var lite röd i sina ögon.
-Nej jag bara... eh...
-Johanna, vad är det? Jag märker att du betett dig annorlunda Berätta.

_________________________________________________________________________________________________________________
-Nej, det är bara... jag vet inte.
-Jo, det vet du.
-Men, Niall bara är med Kayla hela tiden. Jag vet att dom är vänner, men liksom. Han har inte snackat så mycket med mig och jag vet, tänk så vi...
-Johanna, Kayla och Niall har varit vänner sedan de föddes och inte träffats på riktigt länge. Hon ska ju bara vara med tills imorgon middag och du måste förstå att Niall vill snacka lite med henne!
-Ja, men... ja, okej.
Jag log mot henne.
-Kom nu, du måste äta.
-Nej, jag vill inte ha något.
-Men, jo. Du måste äta Johanna!
-Jag har en macka i min väska, jag tar den. Jag lovar.
-Ja, okej. Lova det!
-Ja.

Johannas perspektiv

Amanda gick ut och dörren smällde igen och jag kollade mot min väska som låg på andra sidan sängen. Samtidigt fick jag syn på Niall mobil. Jag tog upp den och kollade vad klockan var. Halv nio. Jag låste upp mobilen, men det kom upp att man behövde en kod. Jag slog in 1309, då jag tänkt att det var hans födelsedag och till min glädje så var det rätt. Jag undrade varför han inte hade den med sig, men det gjorde inte mig något. Det första jag gjorde var att gå in på hans sms. Jag ville egentligen inte, och jag kände mig taskig, men ändå gjorde jag det. Den senaste han smsat med var Kayla Jag tryckte mig in på deras konversation och det senaste smset, som Niall skickat, löd ”ja, vi ses där nere om några minuter. Saknar dig redan! ;)”
Jag suckade för mig själv och låste mobilen. Jag ville inte tro något, men jag kunde inte hjälpa det.

Nialls perspektiv

Klockan var fem över nio, och jag tyckte det var tråkigt att inte Johanna var här. Amanda hade trots allt snackat med henne, men jag kände att jag borde gå upp till henne. Jag hade ju umgåtts med alla nu i några timmar, medan Johanna hade fått vara helt själv.
-Eh, ursäkta mig men jag går upp till Johanna, sa jag och alla nickade. Jag mötte Amandas blick och hon log mot mig.

Jag tog hissen, där jag fick stå tillsammans med en gammal man som luktade rök. Sån tur var så skulle jag av innan honom och jag hostade till när jag kom ur hissen. Jag gick till vårt hotellrum och låste upp. Johanna satt i sängen och hon kollade upp när jag kom in.
-Hej, sa jag och stängde dörren efter mig.
Hon sa inget, så jag satte mig på sängkanten.
-Vad är det? Frågade jag och hon suckade.
-Om du gillar Kayla, varför tar du då med mig på er turné precis som om jag inte ska märka något? Jag fattar du gillar henne.
-Johanna, snälla. Vet du så bra vänner vi är? Jag och Kayla har umgåtts sen vi var riktigt små. Hon är en person som jag alltid litat på, och hon åkte med för att hon skulle ändå hit, så vi ville passa på att träffas lite. Jag gillar henne, som vän. Du är tjejen jag är kär i, lita på mig Johanna.
-Men jag ser ju hur du tittar på henne, sa Johanna tyst och tittade ner i sängen.
-Kom här, sa jag och sträckte fram handen mot henne, för att visa att hon skulle komma upp till mig. Hon tog tag i min hand och jag drog fram henne mot mig. Jag tog tag i båda hennes händer och tittade in i hennes ögon.
-Johanna, jag har inte träffat henne på riktigt länge. Hon har funnits där för mig ända sedan jag var liten, sa jag och Johanna suckade.
-Ja men det kvittar, du tittar ändå på henne väldigt speciellt. Det känns precis som du inte ser mig när hon är i närheten, sa Johanna och släppte mina händer. Hon vände sig om och gick mot dörren. Jag suckade och gick efter. Kunde hon inte bara förstå att Kayla inte var något annat än en vän till mig? Det var Johanna som hade den största platsen i mitt hjärta. Jag tog tag i hennes hand precis innan hon hann till dörren. Hon vände sig om och tittade besviket på mig.
-Vänta, var ska du?
-Vet inte, jag vill hem. Det är ingen bra idé att jag är här, eftersom du inte vill vara med mig, sa hon och en tår rann nerför hennes kind. Försiktigt lyfte jag upp min hand mot hennes ansikte och torkade bort tåren.
-Men snälla, förstod du inte vad jag sa innan? Det är dig jag är kär i, de känslorna jag har för dig har jag absolut inte för Kayla.
Johanna sa inget, hon tittade bara ner i golvet. Jag satte försiktigt två fingrar under hennes haka för att lyfta upp hennes huvud, så jag kunde se in i hennes ögon. Hennes hand som jag höll i kramade jag om hårt, jag ville aldrig släppa henne.
-Johanna, jag kommer alltid att finnas här för dig, jag kommer aldrig lämna dig. Det är du som gör mig lyckligast och gör så jag verkligen mår bra. Ända sedan första gången jag träffade dig, har du varit den enda tjejen i min tankar, den enda tjejen som jag bara vill kunna hålla om och kyssa, ända sedan första gången ville jag att du skulle bli min. Snälla förstå mig, jag älskar dig, sa jag samtidigt som jag tittade rakt in i hennes ögon. Jag kunde se hur det kom tårar från hennes ögon, men vad hade jag gjort? Gjorde jag något fel när jag sa som jag gjorde?
Jag kramade om henne, jag ville aldrig släppa henne för hon var den enda jag ville ha.
-Niall, det är du som gör mig hel lycklig. Jag har mått så mycket bättre sedan jag träffade dig, du gör så jag kan vara mig själv. Jag älskar dig också, sa hon. Att höra de orden från henne var det bästa jag någonsin hört, det kändes nästan som jag svävade på moln.
Jag drog mig sakta ur kramen och la min panna mot henne. Hennes ögon var fyllda av tårar, men jag insåg att det var glädjetårar och jag kunde se ett leende på hennes läppar. Jag kände hennes andetag mot mig, jag kom närmre henne och mötte hennes läppar försiktigt. Jag älskade henne verkligen, hon var det bästa som hade hänt mig och jag menade verkligen allt jag sa till henne.

_________________________________________________________________________________________________________________

What will happen now?.... Fortsätt kommentera :)
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

Men tänk så skulle hon och Niall sitta och sms:a med varandra hela tiden och han skulle inte ha tid för mig. Att han skulle ligga och le mot sin mobil istället för att hålla om mig när vi skulle sova. Tankarna skrämde mig och det var något jag egentligen inte ville tänka på.
-Jaha, eh, vad kul då, sa jag lite stelt och log lite.
-Ja, och eftersom jag och Niall inte träffat varandra på... 3 månader så passade vi på nu, sa hon och log mot Niall, som nickade instämmande.
-Ah, vad passande, sa jag och log. Jag vände mig mot fönstret igen och visste inte riktigt vad jag skulle tänka eller tycka.

_________________________________________________________________________________________________________________
Planet hade landat i Frankrike och jag var ganska lättad över det. Flygresan hade varit ganska stel, särskilt mellan mig och Niall. Varför betedde jag mig annorlunda? Kayla var en vän. Hon skulle bara vara med oss tills imorgon. Det var inget mellan henne och Niall. Hoppades jag.

-Har ni er första konsert imorgon? Frågade jag när vi gick genom flygplatsen. Niall nickade mot mig.
-Ja, och ikväll ska vi umgås, bara du och jag, sa han och jag log mot honom.
-Åhh, vad rolig, sa jag och han log. Han la sin arm om mig och jag kände att Kayla tittade på oss.

Vi satt i en bil på väg mot hotellet vi skulle bo på. Ingen sa något, men det var en skön tystnad. Det kändes lite bättre nu när Niall sagt att vi, bara han och jag, skulle ut och äta ikväll. Jag hade inget emot Kayla personligen, jag kände henne inte så värst bra och kunde inte döma henne, men det var som om hon ville ta Niall ifrån mig och det var mer hennes uppförande som jag inte gillade.

Klockan närmade sig halv fyra på eftermiddagen och vi hade ställt våra saker i ordning inne i våra hotellrum. Jag och Niall delade ett rum, Amanda och Louis ett och Harry och Julia ett. Zayn, Liam och Kayla hade vars ett. Jag hade varit lite rädd att Niall skulle erbjuda Kayla att sova i vårt rum, men till min glädje så hade han inte gjort det.
-Så, vart ska vi äta ikväll? Frågade jag Niall som låg bredvid mig i den stora dubbelsängen.
-Eh.. jo, jag snackade med de andra och de tyckte vi skulle äta alla tillsammans, eftersom Kayla är här.. och hon ska ju bara stanna till imorgon, så vi tänkte.. ja, att.. vi kunde ha en kväll, alla tillsammans?
Jag suckade tyst för mig själv och såg framför mig hur kvällen skulle bli. Niall och Kalya skulle sitta bredvid varandra och ha roligt.

Amandas perspektiv

Vi hade bestämt planer för kvällen. Middag med hela gänget nere i hotellets restaurang. Vi hade bestämt att vi skulle träffas där klockan sju och prick klockan sju stod alla nere i lobbyn, redo för en middag med snack och avkoppling. Alla utom Johanna.
-Var är Johanna? Frågade jag och kollade mig runt.
-Hon är på hotellrummet. Hon sa att hon inte mådde bra..
-Men, hon måste äta! Sa jag och Niall nickade.
-Jag vet. Men hon sa att hon nog kommer lite senare, sa Niall och jag nickade.
-Bra!
-Så, ska vi gå in? Frågade Harry och alla nickade. Louis hand kramade om min och jag log mot honom.
-Imorgon ska bara du och jag äta middag, sa han och jag nickade. Vi båda log mot varandra och jag kände mig som världens lyckligaste tjej.

Tiden gick och vi alla åt och blev mätta. Vi snackade och hade roligt. Allt var så perfekt. Jag kände ju inte Kayla så bra, men jag snackade lite med henne själv och hon verkade riktigt snäll.
-Så, har du känt Niall sen du föddes?
-Ja, vi har alltid bott grannar, och han har alltid varit min vän. Jag föddes en dag innan honom så när vi var små brukade vi alltid ha fest för våra vänner tillsammans, och han har alltid funnit där för mig när jag behövt någon att prata med. Han är en sån som vet allt om mig, och jag vet allt om honom
-Aww, sa jag och vi båda log.
-Och jag var en av dem som fick honom att söka till X-factor, sa hon och jag skrattade.
-Då borde många tjejer där ute tacka dig.
-Haha, visst borde dom? Sa hon och vi båda skrattade.
Vi fortsatte snacka, som om vi känt varandra länge. Plötsligt kom jag och tänka på Johanna.
-Skulle inte Johanna komma ner?
-Jo, Niall sa så...
-Oj, ah, ursäkta mig, men jag måste gå och se var hon är.
-Jaja, det är lugnt.
-Niall? Kan jag få nyckeln till ert rum?
-Va? Varför?
-Johanna är väl där?
-Jo, ja det är hon, här är nyckeln, sa han och jag log.
-Tack, sa jag och gick där ifrån med snabba steg.
Ända sen vi åkte hade Johanna betett sig lite annorlunda, men varför? Jag var orolig att det hänt något som hon inte ville berätta och så skulle det inte vara.

Jag knackade lite på dörren innan jag öppnade. Jag öppnade dörren försiktigt och såg att Johanna satt i sängen och höll på med sin mobil.
-Hej, sa jag tyst och Johanna kollade upp.
-Hej, sa hon.
-Gråter du? Frågade jag när jag såg att hon var lite röd i sina ögon.
-Nej jag bara... eh...
-Johanna, vad är det? Jag märker att du betett dig annorlunda Berätta.

_________________________________________________________________________________________________________________
Kommer allt lösa sig? Det är inte såååå många delar kvar av denna novellen. 
Jag har även mejlat den som kommer få designen som jag lotta ut. Superkul att så många var med, och jag kommer försöka göra sånt fler gånger :)
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

-De har snackat om er tjejer så himla mycket under vecka, dem gillar er verkligen, sa hon och log mot mig.
Va? Hade killarna umgåtts med henne hela veckan? Jag suckade. Kanske hela denna resan skulle bli dålig. Jag tittade mot Julia och Amanda. De båda såg otroligt glada ut där de satt och snackade med Louis, Liam, Harry och Zayn.
-Niall, vet du var toaletterna finns?
-Ja, där borta, sa han och pekade.
-Ah, okej, tack, sa jag och reste mig. Jag hade ju hoppats på att han skulle visa mig vägen, men nej, han var upptagen med att snacka med Kayla.

_________________________________________________________________________________________________________________
Vi satt nu på planet mot Paris och det skulle lyfta om bara några minuter. Till min glädje hade jag fått fönsterplats, det jag älskade mest. En annan positiv sak var att Niall satt bredvid mig, men tydligen skulle Kayla sitta på andra sidan om honom. Jag lutade mig mot fönstret och suckade tungt, denna resa skulle tydligen inte bli så jag hade tänkt mig. Allt skulle bara bli så fel och jag kände att jag bara ville hoppa av planet och åka hem igen, åka hem till Sverige.
-Vad suckar du för? Frågade Niall och log mot mig. Det fick mig att kännas som jag också fanns, men det var inte den känslan jag ville ha. Jag ville ha känslan av att han verkligen ville ha mig där, men det kändes som han hellre hade Kayla vid sin sida än mig. Han såg så mycket lyckligare ut med henne än med mig.
-Äh, jag är bara lite trött, sa jag och direkt när jag hade svarat vände han sig om mot Kayla igen. Var jag ingen för honom nu när hon var här? Det kändes i alla fall som det.

Lampan för att man var tvungen att ha bälte på var tänd, flygplanet körde fortare och fortare på startbanan och det kittlades lite i min mage. Jag kände mig lite yr på grund av trycket när vi lyfte från marken och Niall tittade oroligt mot mig där jag satt och bet mig i läppen. Han greppade tag i min hand vilket fick mig att må bättre. Jag hade aldrig tidigare haft problem med att lyfta, det hade alltid varit värre med landningen. Men jag vet inte vad det var som hände mig nu, kanske var för att jag oroade mig för något? Oroade mig för att jag hade fått en konkurrent, som kanske hade samma känslor för Niall som jag hade. Jag tryckte min hand hårt emot Niall, och han log mot mig.
Jag märkte hur Kayla tittade på mig och Niall som satt med sammanflätade fingrar, hennes blick brändes riktigt. Det var nästan som en blick av avundsjuka. Niall tittade mot henne och jag märkte att han lossade greppet om min hand och lirkade ut sina fingrar från mina. Menade han allvar? Kunde han inte hålla min hand när hon tittade på? Vad hade hänt med honom? Det kändes nästan som han skämdes över mig, eller som jag var i vägen för han och Kayla. Det gjorde ont i mig att tänka så, att han hellre ville spendera tid med Kayla istället för mig. Men det var väl bara att gilla läget och låtsas som allt var okej. Eller?

Planet var på sin maximala höjd nu och man fick äntligen knäppa upp bältet. Niall pratade livfullt med Kayla och jag orkade inte riktigt bry mig om deras konversation. Om de inte pratade med mig så orkade jag inte prata med dem.
-Hur länge ska du följa med på turnén då? Hörde jag Kayla fråga. Menade hon mig?
-Johanna, det är dig hon pratade med, sa Niall med ett leende, och jag kunde inte låta bli att le tillbaka.
-Eh, jag ska följa med hela turnén, är det tänkt i alla fall, sa jag eftersom just nu visste jag inte hur länge jag skulle klara av att vara här eftersom Niall ganska ofta puttade mig åt sidan och satte Kayla först. Och detta var bara början. Det var inte så jag ville ha det.
-Hur länge ska du följa med då? Frågade jag och tittade mot Kayla som tittade lite ledsamt ner i sitt knä.
-Jag ska bara vara med tills imorgon, för jag ska inte med på turnén. Jag ska besöka mina släktingar som bor i Paris och tänkte jag kunde åka tillsammans med er ner. Så, jag åker till dom innan konserten börjar imorgon, sa hon och en lättad känsla spred sig genom min kropp. Det skulle kanske bli bättre än jag trodde ändå. Men tänk så skulle hon och Niall sitta och sms:a med varandra hela tiden och han skulle inte ha tid för mig. Att han skulle ligga och le mot sin mobil istället för att hålla om mig när vi skulle sova. Tankarna skrämde mig och det var något jag egentligen inte ville tänka på.
-Jaha, eh, vad kul då, sa jag lite stelt och log lite.
-Ja, och eftersom jag och Niall inte träffat varandra på... 3 månader så passade vi på nu, sa hon och log mot Niall, som nickade instämmande.
-Ah, vad passande, sa jag och log. Jag vände mig mot fönstret igen och visste inte riktigt vad jag skulle tänka eller tycka.
_________________________________________________________________________________________________________________
Vad tror ni? Har Kayla och Niall något som kommer förstöra mellan Johanna och Niall?
Kommentera på, vi vet att ni kan!
/Angelica & Johanna

Förresten - vi såg att vår blogg hade kommit med i JULIA STARS (som handlar om enbart 1D). Det stod typ under vad man ska läsa om man är a true directioner. Haha, vi blev helt förvånade och vi har inte skickat in något själv... undrar lite, hur har JULIA tidningen fått reda att denna novell finns? Aja.. roligt!
Update: Tidningen finns faktiskt ute, då jag kollade själv i dag, iaf på pressbyrån :)

Julias perspektiv

Några timmar senare landade vi London, redo för årets roligaste resa. Vi skyndade oss av planet och jag satte på min mobil som varit avstäng under resan.
”Är ni här nu? :)” stod det i ett sms från Harry och jag log för mig själv. ”Japp, gick precis av planet”. Jag tryckte på skicka och kollade sedan upp. Jag fick syn på Niall, Louis, Zayn, Liam, Harry och en... tjej.

________________________________________________________________________________________________________________
Johannas perspektiv

Glädjen jag hade fått när jag såg Niall, Liam, Louis, Harry och Zayn var stor, men jag blev väldigt snabbt fundersam över vem tjejen var som stod med killarna, och jag tyckte hon stod ganska tätt intill Niall och han tittade på henne glatt. Jag hade ingen aning om vem hon var, jag hade aldrig sett henne förut. Vem var hon? Varför var hon här? Det kanske bara var ett fan? Niall vände blicken precis som han letade efter något, plötsligt mötte jag hans blick och han log stort samtidigt som han joggade fram till mig för att möta mig i en härlig kram. När jag hade honom intill mig spreds en värme i hela min kropp. Han drog tillbaka sitt huvud lite och tittade in i mina ögon, hans ögon glittrade av lycka.
-Jag är glad att du är här, jag har saknat dig, sa han innan han böjde sig fram och våra läppar möttes. Det kändes som allt stod stilla när hans läppar mötte mina, det fanns bara vi. Han avslutade kyssen och kramade om mig hårt. Jag drog in hans doft och även om det inte ens hade gått en vecka sedan jag träffade honom sist så hade jag saknat honom otroligt mycket. Jag kunde inte förstå hur det ens var möjligt att sakna någon så mycket, under en så pass kort tid.
Han släppte greppet om mig och drog sig ifrån mig. Han började sakta gå mot tjejen som bara stod och tittade på oss. Jag hade ingen aning om hon var.
-Kommer du? Frågade Niall med ett leende. Jag tittade osäkert på honom och sen på tjejen. Niall började gå mot mig för att ta tag i min hand. Han flätade in sina fingrar med mina och vi gick mot tjejen och där även Louis, Liam, Zayn, Harry stod med Amanda och Julia. Jag tittade mot killarna och gick snabbt fram mot dem och kramade dem i en gruppkram. Det var så härligt att vara tillbaka med alla.
-Johanna, Julia, Amanda, detta är Kayla, sa Niall som höll i min hand och han pekade mot tjejen med långt mörkt hår och mörka ögon. Jag log mot henne och på något sätt kändes det bra att Niall höll min hand samtidigt som han presenterade henne för mig. Men jag undrade fortfarande vem hon var och varför hon var här.
-Och Kayla, detta är Johanna, Julia och Amanda, sa han och Kayla log.
-Hejsan tjejer, jag har hört mycket snack om er. Bra saker, såklart, sa hon och log lite. Amanda och Julia log stort mot henne, men jag log ett litet försiktigt leende.
-Asså vi har en extra väska med oss... med saker ni glömde, sa Louis och alla skrattade.
-Bra att ni tog med dom, sa Amanda och Louis nickade.
-Ni måste gå och checka in era väskor, igen. Planet vi ska åka med går om en timme.
-Men, vart ska vi? Sa jag och kollade mig runt.
-Hit, kom, sa Louis.
-Men, kan vi inte äta något först? Sa Niall och alla stannade upp.
-Matvrak, sa jag och slog till honom på armen.
-Kom nu, du får äta sen, fortsatte jag, men Niall protestera.
-Men måste alla följa med för att checka in tre väskor?
-Om du vill kan du och Kayla gå till cafeterian, vi kommer dit snart, sa Harry och Niall nickade glatt.
-Låter bra. Ska någon av er ha något? Amanda? Johanna? Ni andra?
-Ja, köp en dricka till mig, sa Zayn.
-Ja, mig med, sa Liam.
-Är ni inte hungriga då?
-Lite, sa jag och Niall log, som om han tyckte det var bra.
-Vad vill du ha för något? En macka?
Jag nickade mot honom och han log.
-Amanda, Julia?
-Köp en macka till oss också, sa Amanda och Niall nickade.
-Ska bli.

Kayla och Niall gick mot cafeterian, medan jag, Julia, Amanda, Harry, Liam, Louis och Zayn gick mot incheckningsdiskarna. Jag kollade bakåt minst 5 gånger och det kändes fel att Niall gick iväg med någon annan tjej. De båda skrattade och verkade ha väldigt roligt. Jag suckade. Skärp dig Johanna, det är en kompis till Niall, sa jag till mig själv.
-Hallå? Johanna? Liam skakade på mig och jag skrattade.
-Ja?
-Har du ditt pass?
-Ja, jag har det här någonstans i min väska..., sa jag och började rota.
-Här! Sa jag och höll upp det stolt.
-Bra!

När vi kom till cafeterian satt Niall och Kayla ner vid ett långt bord och på borde låg en macka och varsin dricka till alla.
-Jag köpte till er alla, sa Niall.
-Tack, sa vi alla i kör och sedan satte vi oss ner. Till min glädje hamnade jag bredvid Niall.
-Hej sötnos, sa han och la sin arm runtom mig. Jag log mot mig och han kysste mig snabbt.
-Förlåt att jag gick, men jag var hungrig, sa han till mig och jag flinade åt honom.
-Haha, alltid! Men, det är lugnt, sa jag och sedan mötte jag Kaylas blick.
-Så, är du också från Mullingar? Frågade jag Kayla och hon nickade.
-Ja, och du var från Sverige va?
-Japp, sa jag och hon log.
-Ska du åka med på turnén eller? Frågade jag och hon nickade glatt.
-Ja, det ska jag. Ska bli rolig att få lite tjejer som resesällskap också!
-Ja, verkligen, sa jag tyst.
Jag suckade. Hon var kanske den sista jag ville skulle följa med. Inte för jag kände henne. Men det kändes som allt skulle bli fel. Men, inte döma någon förrän du vet vem dom är. Jag var ibland tvungen att påminna mig själv.
-Så, känner du alla killarna, eller bara Niall?
-Mest Niall, men jag har träffat killarna tidigare, så jag känner dom typ, svarade Kayla och jag nickade.
-De har snackat om er tjejer så himla mycket under vecka, dem gillar er verkligen, sa hon och log mot mig.
Va? Hade killarna umgåtts med henne hela veckan? Jag suckade. Kanske hela denna resan skulle bli dålig. Jag tittade mot Julia och Amanda. De båda såg otroligt glada ut där de satt och snackade med Louis, Liam, Harry och Zayn.
-Niall, vet du var toaletterna finns?
-Ja, där borta, sa han och pekade.
-Ah, okej, tack, sa jag och reste mig. Jag hade ju hoppats på att han skulle visa mig vägen, men nej, han var upptagen med att snacka med Kayla.
_________________________________________________________________________________________________________________
Ojdå... vad gör Kayla där? Och vem är hon, egentligen?
Ni är b ä s t på att kommentera, så här har ni en del till :)
/Angelica & Johanna

Julias perspektiv

Vi hade på ganska kort tid blivit en stor del i varandras liv och att de ville ha med på deras turné bevisade ju bara att vi var något viktigt i deras liv. Men jag trodde aldrig mamma skulle låta mig åka iväg med killarna i Europa, med tanke på hur mycket rykten det kommer komma ut. Jag var riktigt tacksam för att mamma hade sagt ja till att jag fick följa med och det betydde verkligen riktigt mycket för mig. Jag ville att hon skulle veta hur mycket det betydde för mig och hur tacksam jag var. För så stark och glad som jag känner mig nu har jag aldrig känt mig för.

________________________________________________________________________________________________________________
Johannas perspektiv

-Heej! Utbrast jag glatt när jag kom hem. Jag lämnade mina väskor precis innanför dörren och möttes av mamma och pappa, som båda log stort.
-Välkommen hem! Sa mamma och jag kramade om henne.
-Tack, sa jag och gav även pappa en kram.
-Har ni haft det bra?
Jag nickade ivrigt och mamma log mot mig.
-Du verkar glad i alla fall!
-Jaaa, och tack för att ni låter mig åka iväg nästa vecka, igen. Ni är bäst, sa jag och kramade om de båda.
-Bara var försiktigt och...
-Gör inga farliga saker, fyllde jag i och mamma nickade.
-Men, först en vecka hemma, sa jag och log. Jag gick mot mitt rum och slängde mig i min säng. Den var skön, men jag hade hellre sovit bredvid Niall en natt till.
Jag hämtade min dator och satte mig i min säng. Jag hade inte varit så aktiv på facebook eller twitter, så jag loggade in på både ställena och tittade runt lite.

-Johanna, det är dags för mat!
Jag kollade på klockan som redan hunnit bli halv sju. Jag hade tydligen spenderat hela eftermiddagen framför datorn, men samtidigt var det skönt att bara kunna sitta hemma och inte vara tvungen att göra något.
-Kommer, ropade jag tillbaka och stängde ner skärmen.

Amandas perspektiv

Klockan var närmre halv tolv på kvällen och jag kände mig ganska trött, men jag orkade inte resa på mig och borsta tänderna eller byta om till min pyjamas tröja. Min mobil plingade till.
”Hej, hur var flygresan hem? Bara så du vet så har du glömt en del saker här... haha! Saknar dig redan, men vi ses snart igen! xx” stod det och jag skrattade lite och log. ”Jo, men fick ju lite bråttom när jag skulle packa! ;) Flygresan gick bra, saknar dig också, xx”
Jag visste inte vad jag hade glömt, men jag hoppades inte att det gjorde så mycket för honom. ”Förresten, hoppas det inte gör något att jag glömde lite kläder...”
Jag skickade iväg smset och bestämde mig sedan för att gå och borsta tänderna.

När jag kom tillbaka hade jag både borstat tänderna, varit på toa, tagit bort sminket och bytt om. Redo för att sova. Jag såg att en grön liten lampa blinkade på mobilen och jag öppnade smset som kommit. ”Nej, det är ingen fara. Det är bara bra... då känns det som om du är här. :)”
-Awww, sa jag tyst för mig själv och log stort. Att han alltid lyckades att få mig att bli så glad?

6 dagar senare – Julias perspektiv

Dagen var här. Det var söndag och klockan var halv sju. Planet som skulle ta oss tillbaka till London efter en vecka hemma skulle lyfta vid åtta. Denna gången var vi i tid till flygplatsen och vi behövde inte stressa. Vi hade precis checkat in våra väskor, som var väldigt fullpackade. Det var ganska svårt att packa för två månader, men killarna hade sagt till oss att vi kommer kunna tvätta kläder, vilket gjorde oss lugna.
-Har ni med allt? Har ni era pass?
Det var mamma som öste på med frågor och jag bara nickade mot henne.
-Vi har allt, sa jag och hon log.
-Ni är så stora nu... sa hon och jag log mot henne.
-Du sa att jag fick åka med...
-Ja, jag vet!

En halvtimme senare sa vi hejdå till våra föräldrar innan vi gick igenom säkerhetskontrollen.
-Hejdå Julia, och ha det så bra. Lova att ringa någon gång, och glöm inte smsa.
-Mamma, jag lovar. Allt kommer gå bra, sa jag och mamma nickade.
Vi kramade om våra föräldrar en sista gång innan vi gick iväg. Jag var så förväntansfull. Jag hade två roliga månader framför mig.

Några timmar senare landade vi London, redo för årets roligaste resa. Vi skyndade oss av planet och jag satte på min mobil som varit avstäng under resan.
”Är ni här nu? :)” stod det i ett sms från Harry och jag log för mig själv. ”Japp, gick precis av planet”. Jag tryckte på skicka och kollade sedan upp. Jag fick syn på Niall, Louis, Zayn, Liam, Harry och en... tjej.
_________________________________________________________________________________________________________________
Inte världens bästa del, men alltid något. Som vi skrev så börjar novellen lida mot sitt slut, men vi vet inte hur många delar det kommer bli sammanlagt! 
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

-Hejdå, ropade vi när vi gått igenom och vi alla vinkade. Killarna vinkade glatt tillbaka och sedan gick vi mot vår gate. Klockan var 22 minuter över tolv och det var nästan pinsamt hur sena vi var, men vi hann att gå igenom gaten och några minuter senare satt vi inne på planet. Om det inte varit så att vi skulle åka tillbaka om bara en vecka hade jag nog suttit med tårar, men faktiskt skulle det vara skönt att få komma hem och bara ta det lite lugnt. Det skulle bli tomt och förmodligen ganska tråkigt, men sen hade jag två roliga och fartfyllda månader framför mig. Jag längtade redan tills det började, men jag behövde nog ta det lite lugnt några dagar och umgås med min familj.
_________________________________________________________________________________________________________
Amandas perspektiv

Efter en stunds väntan hade vi fått tag på våra väskor som kom sakta åkte fram på bagagebandet. Det kändes båda bra och dåligt att vara tillbaka i Sverige. Trots att vi bara hade varit borta en vecka så hade ändå saknaden till mina föräldrar kommit fram på vägen hem, jag insåg att jag faktiskt hade saknat dem. Tanken på att jag skulle vara utan min familj i två månader när vi var med killarna skrämde mig lite. Men å andra sidan så skulle jag få spendera riktigt mycket tid med killarna som jag antagligen inte kommer att träffa lika ofta sen eftersom de har så mycket att göra. Så egentligen gjorde det inte så mycket för mig att jag skulle vara borta från min familj sen. Jag kände hur ett leende smög sig fram på mina läppar. Livet kunde inte bli bättre än vad det var nu. Snart var jag hemma för att packa om och umgås med familjen för att sedan åka med på One Directions turné, bara för de ville verkligen att vi skulle följa med. Känslan av att de ville ha med oss och att vi har spenderat så mycket tid med dem och kommit de så pass nära går inte att beskriva. Vi var inte bara fans för dem, vi hade insett att vi betydde mycket för dem, de ville ju ha oss med sig på turnén och det visade verkligen att vi var något speciellt för dem, eftersom vad jag vet så är det ingen annan som har fått följa med på deras turnéer under en så lång period.
Jag hörde massor av prat runt om mig på flygplatsen, men jag stängde alla röster ute för jag var så djupt försjunken i mina tankar. Plötsligt hoppade jag till för jag kände ett slag på min arm, jag tittade mot Julia som flinade.
-Amanda, hörde du vad jag sa innan? Frågade Julia.
-Eeh, va? Nej? Det gjorde jag inte men vad sa du? Svarade jag förvirrat och tittade mig runt omkring, vi var verkligen i Sverige igen.
-Tycker inte du det känns som vi glömde ganska mycket hos killarna? Sa hon och jag stannade upp och lyfte min resväska för att känna på den.
-Jo, det känns som det. Min väska är lättare nu än vad den var när vi åkte, sa jag. Johanna skrattade lite och skakade på huvudet.
-Att ni alltid ska glömma så mycket saker. Ni glömmer väl att ta med er själva till turnén, sa hon och flinade.
-Aldrig att vi glömmer oss själva, det går inte! Protesterade Julia och jag nickade instämmande.
-Och bara för att vi glömde massa saker har vi ju mer än en anledning till att åka tillbaka, sa jag stolt. Men Johanna så bara förvirrade ut efter det jag hade sagt.
-Vad har du för olika anledningar då?
-Jag måste ju ha mina saker, vi ska med på killarnas turné och jag gissar på att de saknar oss redan, sa jag ganska självsäkert med ett stolt leende. Jag saknade i alla fall killarna redan, men att veta att vi skulle få träffa de igen på söndag fick mig att längta efter något mer än någonsin, men det fick mig även till att le väldigt stort.
-Som om de skulle sakna dig, sa Johanna och puttade till mig. Jag kunde inte hålla mig för skratt och det kunde inte Julia heller.

Skrattandes kom vi ut genom dörrarna där vi såg våra Julias mamma stå och vänta på oss.
-Tjena tjejer, ni verkar glada över att ni slipper killarna nu i en vecka, sa hon med ett flin.
-Nej, men vi är glada över att vi ska få vara med dom dygnet runt i två månader, sa Julia glatt och gick fram för att krama sin mamma.

-Tack mamma, sa hon högt och från mig och Johanna kom det ut varsitt ”aww”

Julias perspektiv

Jag kramade om mamma hårt och tackade henne för att hon sa jag till att jag skulle få följa med killarna på deras turné. Det betydde verkligen riktigt mycket för mig och jag ville att hon skulle förstå det. Killarna hade gjort mig så mycket lyckligare redan innan jag ens hade träffat dem, när jag bara satt och tittade på videoklipp på youtube fick de mig att le och må bra. De var en stor del av mitt liv, men jag existerade inte i deras. Men nu gjorde jag. Vi hade på ganska kort tid blivit en stor del i varandras liv och att de ville ha med på deras turné bevisade ju bara att vi var något viktigt i deras liv. Men jag trodde aldrig mamma skulle låta mig åka iväg med killarna i Europa, med tanke på hur mycket rykten det kommer komma ut. Jag var riktigt tacksam för att mamma hade sagt ja till att jag fick följa med och det betydde verkligen riktigt mycket för mig. Jag ville att hon skulle veta hur mycket det betydde för mig och hur tacksam jag var. För så stark och glad som jag känner mig nu har jag aldrig känt mig för.
_________________________________________________________________________________________________________
Tack för alla underbara kommentarer, fortsätt att kommentera lika bra så blir det kanske en del till idag.
Denna novellen börjar lida mot sitt slut, eftersom vi har ett bra tag nu har varit trötta på att skriva just denna novellen. Vi har redan planerat den nya novellen, vi vet vad som ska hända och hur den ska vara uppbyggd. Men än är det några delar kvar av denna :)
/Angelica & Johanna

Amandas perspektiv

-Jag är... trött, sa han och jag skrattade.
-Jag med. Godnatt, och sov gott.
-Jag älskar dig, sa vi båda samtidigt.

Jag la med huvudet mot väggen. Jag kunde höra Louis andetag och jag log fortfarande efter orden vi sagt samtidigt. Jag föreställde mig i huvudet hur det skulle bli på turnén. Allt skulle bli så... bra.

_________________________________________________________________________________________________________________
Jag vaknade på måndagsmorgonen och fick en liten vad-är-klockan panikattack. Louis låg bredvid mig och sov. Jag sträckte mig över honom och kollade på mobilen vad klockan var. Den lilla panikattacken som uppstått försvann inte. Klockan var halv tolv och planet som skulle ta oss hem skulle lyfta halv ett. Vi hade alltså inte så mycket tid på oss. Jag kollade på klockan igen, för att se om det verkligen stämde, vilket det gjorde. Jag suckade. Jag hade ju ställt klockan för att slippa denna panikattacken? Jag hade inte hunnit packa och nu blev jag bara mer stressad. Jag skakade Louis och han vaknade upp.
-Upp med dig. Klockan är snart halv tolv och planet går halv ett.
-Lugn. Det är en timme...
-Ja, men jag måste hinna packa, äta, för jag är hungrig, vi ska köra dit och sen måste jag ju... säga hejdå till dig.
Louis flinade lite och log mot mig.
-Är de andra vakna?

Johannas perspektiv

Jag hade, för en gångs skull, vaknat halv nio men fortfarande inte fått tag på Amanda och Julia. Jag antog att de sov. Jag hade hunnit att packa ihop mina saker och nu skulle vi äta frukost.

-Jag vill inte åka hem, sa jag och Niall suckade.
-Jag vill inte heller att ni åker hem. Men vi ses ju snart igen.
-Jo, men ändå, sa jag och Niall nickade. Han drog in mig i en kram och pussade mig i håret. Jag kramade om honom hårt och bara log av att få krama honom.
-När går flyget?
-Halv ett.
-Halv ett? Utbrast Niall och jag nickade. Jag hade trots allt ingen aning om vad klockan var.
-Är klockan redan halv tolv? Sa jag och tog fort upp min mobil och ringde först till Amanda.

När jag la på efter de korta samtalen med Amanda och Julia så var klockan fem över halv tolv. Det skulle ta minst tjugo minuter att köra till flygplatsen och vi skulle förmodligen komma för sent. Julia och Amanda hade knappast kommit upp ur sängen och jag kände hur jag blev mer stressad.

När klockan var tio i tolv var vi på väg mot flygplatsen. Amanda och Julia hade fått packa fort och vi alla var ganska säkra på att de glömt något, men eftersom vi skulle träffa killarna igen nästa måndag så var de inte så farligt.
-Men kör då, sa Louis surt till bilen framför oss och vi flinade lite.
-Vi kommer aldrig hinna! Sa Julia.
-Jo då, sa jag och försökte låta glad, även om jag var väldigt stressad.

Vi stod inne på flygplatsen tio över tolv och kollade mot incheckningsdiskarna. Stängt.
-Kom, sa Harry, och vi alla följde efter honom. Där stod en äldre dam bakom en av diskarna och han gick dit.
-Är det för sent att checka in?
-Vart ska ni?
-Sverige.
-Aha. Jo, vi stängde för bara några minuter sedan, för kön var slut. Är det alla ni?
-Nej. Bara dessa tre, sa han och tittade mot oss. Damen log lite snett och nickade. Hon satte igång banden så de började rulla och bad tjejerna visa sina pass och sedan skickades väskorna iväg.
-Mot säkerhetskontrollerna, sa Amanda och alla nickade.

Vi stannade till. Det var dags att säga hejdå. Säga hejdå efter en rolig och händelserik vecka, som gett mig så mycket. En vecka jag bara skulle ha kunnat drömma om, men nu hade allt hänt mig. Jag hade fått spendera massa tid med killarna i One Direction. Killarna som för mig varit mina största idoler. Nu var det mina bästa vänner. Det var lite sjukt. Jag kollade på Niall och våra blickar möttes. Jag kollade ner i golvet och sedan kände jag hur han la en hand på min höft och lyfte upp min haka.
-Hejdå, sa han tyst och omfamnade mig. Jag tryckte mig in i hans famn och kramade om honom hårt, som om jag aldrig skulle släppa honom.
-Vi ses igen om bara en vecka, sa han och jag nickade. Jag släppte taget och våra läppar möttes. Det var en kyss jag skulle behöva leva på i en hel vecka nu.
Jag gick och kramade om de andra killarna, minst lika hårt. Även om det var Niall som var lite mer speciell för mig, så gillade jag de andra också. Fick man en av dom som pojkvän, då fick man de andra på köpet. Men det hade jag inget emot. Det blev ett kram kalas i några minuter innan det var dags för oss att gå igenom säkerhetskontrollen.

-Hejdå, ropade vi när vi gått igenom och vi alla vinkade. Killarna vinkade glatt tillbaka och sedan gick vi mot vår gate. Klockan var 22 minuter över tolv och det var nästan pinsamt hur sena vi var, men vi hann att gå igenom gaten och några minuter senare satt vi inne på planet. Om det inte varit så att vi skulle åka tillbaka om bara en vecka hade jag nog suttit med tårar, men faktiskt skulle det vara skönt att få komma hem och bara ta det lite lugnt. Det skulle bli tomt och förmodligen ganska tråkigt, men sen hade jag två roliga och fartfyllda månader framför mig. Jag längtade redan tills det började, men jag behövde nog ta det lite lugnt några dagar och umgås med min familj.
_________________________________________________________________________________________________________________
NU har vi äntligen fått sommarlov och vi ska försöka hålla en bra uppdatering, men vi kommer inte sitta klistrade framför datorn hela sommarlov, just saying. 
Kommenterar ni mycket nu så kanske det kommer en till del idag!
/Angelica & Johanna

Update:
Mitt internet var helt cp igår och hinner inte skriva just nu. Kommer fler delar senare idag. :)

Julias perspektiv

-Åh, vad roligt! Utbrast Liams mamma, för att bryta tystnade. 
Nej, inte roligt, sa jag tyst för mig själv. Jag mötte Amandas blick och vi båda kände nog samma sak. Killarna skulle åka till alla möjliga länder. Norge, Danmar, Finland, Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien... ja, det skulle inte finnas tid för några skypesamtal eller annat. Det kändes hemskt. Imorgon när det är dags att lämna flygplatsen, då är det som om vi lämnar allting. Som om det inte kommer tillbaka.
-Och ni ska med, sa Niall.

_________________________________________________________________________________________________________________
-Vänta, va!? Vad sa du!? Utbrast Johanna som såg riktigt förvirrad och förvånad ut. Jag kunde knappt tro det han hade sagt, jag visste inte om han talade sanning eller om jag bara drömde.
-Jag sa att ni ska följa med på vår turné, sa Niall glatt, och jag hörde verkligen att han var glad för han pratade i ett lite högre tonläge än vad han vanligtvis gör. Jag tittade mig omkring och såg att Louis, Harry, Zayn och Liam också såg väldigt glada ut.
-Menar ni allvar? Frågade jag och tittade mot dem med en frågande blick. Om det var sant så var detta det bästa som kunde hända. Alla negativa tankar om att vi skulle tappa kontakten, att detta skulle vara slutet för mitt och Harrys förhållande var som bortblåsta. Det kändes som detta var ett steg uppåt i trappan för vårt förhållande, det visade bara att de ville hålla sig fast vid oss, att de inte kunde låta oss gå.
-Vi menar allvar, sa Harry med ett stort leende samtidigt som han kom mot mig bakifrån och la armarna om mig. Han trängde sig fram mellan mig och Anne och gav mig en snabb puss. Anne tittade glatt på oss och jag kunde inte låta bli att rodna. Harry hade fortfarande sina armar om mig och det var där jag kände mig hemma.
-När börjar turnén då? Och hur länge får vi följa med? Frågade Amanda ivrigt och studsade lite upp och ner där hon satt.
-Den börjar om en vecka, så imorgon ska ni hem och packa sen kommer ni tillbaka innan vi åker iväg till Paris, sa Niall och jag såg hur han tittade på Johanna lite speciellt när han sa Paris.
-Åhh, Paris, jag alltid velat åka dit, sa Johanna lite drömmandes och Niall la sin arm om henne och drog henne närmre sig. Men jag hade fortfarande inte fått svar på min ena fråga, det hade ju varit bra att veta för hur länge man skulle packa.
-Jag har fortfarande inte fått svar på hur länge vi får följa med er, sa Amanda och var fortfarande lika ivrig. Men hon såg osäker ut och det gjorde nog jag med. Hur skulle alla fansen reagera på att vi följde med killarna? Vi fick kanske bara följa med några dagar, för att sedan kunna gå i skolan? Men jag ville inte det, jag ville stanna här. Jag brydde mig inte om skolan just nu, för jag var som lyckligast här, tillsammans med Johanna, Amanda och killarna, särskilt Harry.
-Vi hade tänkt att ni skulle få följa med hela turnén, så ända fram till slutet av oktober, sa Louis glatt. Jag kunde än en gång inte förstå att vi skulle få följa med så länge. Detta var som den bästa dagen i mitt liv, förutom när jag träffade killarna. Detta var den bästa överraskningen någonsin och inget skulle någonsin kunna slå detta.
-Men får vi för våra föräldrar då? Och hur gör vi med skolan då? Frågade Johanna, som alltid var tvungen att ha hundra koll på allting.
-Vi har pratat med era föräldrar och ni får. Amandas föräldrar var lite svåra att övertala, men efter lite om och men så gick det, sa Louis och hans blåa ögon tindrade.
-Så du fjäskade lite för mina föräldrar då? Frågade Amanda och Jay började skratta.
-Det skulle inte förvåna mig om han gjorde det, sa hon samtidigt som hon skrattade och jag kunde heller inte hålla mig.
-Det kanske jag gjorde, men det var det värt, sa han stolt.
-Sånt har han alltid varit bra på, sa Jay och jag Amanda log mot henne.
-Men skolan då? Frågade Johanna oroligt.
-Det är också fixat. Ni är fria detta året, ni börjar inte första året på gymnasiet förrän nästa år. Jag hoppas det är okej, sa Niall och tittade menade mot Johanna.
-Jo, det är okej. För det är mycket bättre att vara med dig, sa hon och kysste Niall snabbt. Leendet jag hade på mina läppar blev ännu större. De var så gulliga tillsammans och dessa månader vi hade framför oss med killarna skulle bli riktigt roliga och härliga. Jag ville ta vara på all tid jag hade med dem, för jag visste inte vad som skulle hända efter turnén. Men nu ville jag inte tänka på det. Två månader. Två månader som nog skulle gå riktigt fort, men jag såg framför mig redan nu hur roligt det skulle bli. Tänk oss i en turné buss, en sen kväll efter en grym show? Bara ligga där i varsin säng och snacka, som om vi varit bästa vänner hela livet. Jag ville åka nu. Nu längtade jag lite efter morgondagen. Att få komma hem, umgås med min familj i en vecka och sedan packa för att vara borta i två månader och spendera tid med de människor man gillar allra bäst. Jag skulle inte klaga.

Amanda perspektiv

Klockan var fem över tio och alla killarnas föräldrar hade åkt hem och vi hade gått upp till lägenheterna för att sova. Det hade varit lite tråkigt att säga hejdå efter bara en dag, men det kändes ändå bra. Louis mamma och pappa verkade tycka jag var en... trevlig tjej, och Louis hade trots allt kysst mig rakt framför deras ögon. Han skämdes nog inte över mig.
Jag hade borstat mina tänder, tvättat bort sminket och bytt om till pyjamas. Jag la min mobil bredvid sängen och la mig ner. Det var kallt och jag drog täcket upp till huvudet, även om det inte blev varmare. Sekunder senare kom Louis in i rummet, i bara kalsonger.
-Ska du lägga dig? Frågade han tyst. Han nickade mot mig.
-Hurså?
-Jag fryser, sa jag och log lite smått. Louis log och rullade ner rullgardinen. Han gick mot sängen och jag flyttade mig in mot väggen. Han lyfte på täcket, vilket fick mig att frysa ännu mer, men sedan la han sig ner och täcket omringade oss båda. Hans kropp nuddade vid min och jag log bara av att ha han i min närhet.
-Gillade du det? Sa han tyst, nästan viskande.
-Vad? Dagen? Överraskningen?
-Både och.
-Såklart jag gjorde. Det var jättekul att få träffa din familj. Och du har världens sötaste systrar.
-Dom alla gillar dig. Varför var du nervös?
-Är du säker? Men... tänk så hade dom inte gillat mig?
-Hur kan man inte? Frågade Louis och jag flinade.
-Och vad bra att du lyckades övertala mina föräldrar, sa jag och han log.
-Suuuupermaaaaaan, utbrast han och jag log.
-Min superman.
Jag la min hand på hans mage och han vände sitt huvud mot mig. Han tog bort en hårslinga som föll ner i ansiktet och allt var som om i en film. Han gav mig en lätt kyss på munnen.
-Ska det bli kul att följa med?
Jag nickade mot honom.
-Såklart. Tack. Hoppas vi inte blir för jobbiga, sa jag och han log.
-Nejdå. Det kommer bli superkul.
-Ja, det tror jag också, sa jag och Louis nickade.
-Jag vet, sa han, med betoning på vet.
-Godnatt, sa han och jag hann inte svara förrän hans läppar var tryckta mot mina. Jag besvarade hans kyss och kyssen blev allt med passionerad. Till sist satt jag ovanpå honom.
-Jag är... trött, sa han och jag skrattade.
-Jag med. Godnatt, och sov gott.
-Jag älskar dig, sa vi båda samtidigt.

Jag la med huvudet mot väggen. Jag kunde höra Louis andetag och jag log fortfarande efter orden vi sagt samtidigt. Jag föreställde mig i huvudet hur det skulle bli på turnén. Allt skulle bli så... bra.
_________________________________________________________________________________________________________________
Förlåt för dålig uppdatering, men SNART får vi sommarlov och då ska vi bättra oss. Tack till er som hänger kvar och kikar in här. Ni är bäst!
/Angelica & Johanna

Amandas perspektiv

-Kan jag inte få sitta i ditt knä? Sa hon tyst och jag log ett snällt leende mot henne.
-Såklart du får, sa jag och ett leende spred sig på hennes läppar. Jag lyfte upp henne och mötte sedan Louis blick. Han log stort mot mig och allt kändes så bra. Det kändes som om jag var en av ”The tommo” och jag flinade lite åt min egna tanke.
Sen kom tanken att jag skulle åka hem imorgon. Jag skulle behöva lämna allt det roliga och..
Nej, jag slog bort tanken lika fort. Inte tänka på det nu. Uppskatta istället tiden som du har nu.

_________________________________________________________________________________________________________________
Julias perspektiv

Klockan började närma sig sex på kvällen och vi alla var kvar ute på uteplatsen och snackade. Jag hade snackat väldigt mycket med både Harrys mamma och pappa och det förvånade mig själv hur lätt jag hade haft för att prata. Vissa av killarna, det vill säga Niall, hade börjat bli hungrig igen. Niall och Zayn hade gått upp till någons lägenhet och hämtat korv och bröd som vi kunde grilla. De flesta av oss satt och klagade på hur mätte vi var, men inte Niall. Även Harry och Zayn hade blivit hungriga igen och jag undrade lite om Niall på något sätt smittar folk med sitt beroende av mat? Men, det var så gulligt hur han åt så mycket.

En halvtimme senare var alla korvar grillade och alla satt nu samlade runt bordet igen för att äta, även om alla inte var så hungriga efter lunchen vi ätit, plus efterrätten. Jag satt mellan Johanna och Harrys mamma.
-Ska ni åka hem imorgon? Frågde Anne. Jag nickade sakta.
-Ja. Jag vill verkligen inte åka hem
Jag visste vad allt innebar. Skola, läxor, prov och det värsta, vi skulle inte få träffa killarna.
-Åh, det förstår jag. Hur länge har ni varit här?
-En vecka.
-Då förstår jag att ni hunnit med mycket roliga saker... men ni kommer väl tillbaka?
-Jo, det är klart. Men, det blir väl förmodligen mycket med skolan och... vi vet ju inte när vi kan komma tillbaka. Anne nickade förstående.
-Nej, jag vill inte heller åka hem! Utbrast Johanna och Anne log lite.
-Ni är så söta tjejer!
Jag vände mig mot Johanna.
-Asså, Johanna, seriöst... kan vi inte bara.. råka missa flyget?
-Jag funderade på samma sak...
-Vi kommer inte träffa killarna på.... hur länge som helst.
-Jag vet. Allt kommer bli... tänk så typ tappar vi kontakten?
-Tyst. Jag vill inte ens tänka tanken.
Harry harklade sig och alla tittade mot honom.
-Jo.. asså.. vi.. det är så att.. vi har en överraskning till er Johanna, Julia och Amanda.
Vi alla kollade förväntansfullt på honom.
-Vad? Sa Amanda och Harry flinade lite.
-Vi ska åka på en turne! Sa han glatt
Alla blev tysta. Ingen rörde en min.
En turné? I höst? Det betyder att... vi absolut inte kommer kunna träffa dom.
-I Europa, fortsatte Louis.
Var detta deras överraskning. En Europa turné? Jippie. Eller inte. Det var ju roligt för dom, men nej. Jag ville inte att dom skulle åka. Då skulle dom befinna sig i olika länder hela tiden och vi skulle aldrig ens hinna med ett kort samtal, så fick i alla fall fick höra deras röster. Jag suckade för mig själv. Det kanske inte var menat att det skulle vara jag och Harry, Louis och Amanda och Niall och Johanna? Allt blev ju fel. Alltid så kom något i vägen och fick nog vara glada att vi fått denna veckan tillsammans. Bara vi åtta. Och ibland bara jag och Harry. Jag ville ju att killarna skulle åka runt och göra det dom älskade, men vi skulle bli bortglömda i detta. Vi skulle få nöja oss med ett SMS i veckan. Och jag som helst hade Harry bredvid mig alla timmar på dygnet. Det kändes... inte bra.
-Åh, vad roligt! Utbrast Liams mamma, för att bryta tystnade.
Nej, inte roligt, sa jag tyst för mig själv. Jag mötte Amandas blick och vi båda kände nog samma sak. Killarna skulle åka till alla möjliga länder. Norge, Danmar, Finland, Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien... ja, det skulle inte finnas tid för några skypesamtal eller annat. Det kändes hemskt. Imorgon när det är dags att lämna flygplatsen, då är det som om vi lämnar allting. Som om det inte kommer tillbaka.
-Och ni ska med, sa Niall.
_________________________________________________________________________________________________________________
Tack för era söta kommentarer, vi gillar er också! :)
Hmmmm... vad händer nu? ..
/Angelica & Johanna

Johannas perspektiv

När vi kom ner på altanen med maten vändes alla blickar mot oss. Vi satte ner skålarna på bordet och sedan satte vi oss ner. Jag hamnade mellan Niall och hans pappa. Mitt emot mig satt Liams mamma. Jag bestämde mig för att berätta vad det var för mat vi skulle bjuda på. Nervöst ställde jag mig upp.
-De blir lite svensk mat. Köttbullar med potatis och sås, sa jag och log lite nervöst. Jag kollade runt och mötte Annes leende, vilket fick mig att slappna av. Jag satte mig ner igen, stolt över att jag gjort vad jag gjort. Jag ville inte visa mig blyg, för jag älskade ju och träffa nya människor. Och killarnas föräldrar och syskon verkade hur snälla som helst.

_________________________________________________________________________________________________________________
-Det var jättegod mat! Utbrast Liams mamma efter ett tag. Hon kollade först mot killarna, och sedan på oss tjejer.
-Är det ni som lagat den? Frågade hon och jag nickad.
-Jag, Julia och Amanda, sa jag och hon log.
-Det var verkligen jättegott!
-Jaa, verkligen, instämde de andras föräldrar.

När alla, en timme senare, var klara erbjöd killarna sig att plocka undan allt för att vi skulle få snacka lite med deras föräldrar, vilket vi gjorde.
-Så, ni kommer från Sverige? Frågade Nialls bror mig. Jag nickade mot honom.
-Ja, från Stockholm. Sveriges huvudstad.
-Aha. Jag har aldrig varit där.. är där fint?
Jag skakade på huvudet.
-Jag gillar inte Sverige så mycket. Vill hellre flytta hit, sa jag och han skrattade lite.
Jag och Greg snackade ett bra tag, tills alla började undra vart killarna tog vägen.

Amandas perspektiv

Jag satt mellan Louis mamma och hans syster Lottie. Louis mamma verkade ha en konversation med Liams mamma, så jag vände mig mot Lottie.
-Så, hur är det att vara bror till Louis?
Hon log.
-Det är kul, fast man saknar honom väldigt ofta, sa hon och jag log ett snällt leende mot henne.
-Aw! De förstår jag! Vad brukar du och Louis göra när han kommer hem till Doncaster då?
-Spela TV-spel, eller vara ute och göra något roligt!
-Eller, så slåss vi! Sa Daisy som satt mitt emot oss. Jag kunde inte låta bli att skratta.
-Slåss? Sa jag lite frågande och hon nickade ivrigt.
-Ja! Jag vinner alltid över honom, sa hon stolt och jag fnissade lite. Alla hans syskon var så himla gulliga.

Två minuter senare kom alla killarna tillbaka med efterrätten med sig. Niall kom med en chokladtårta, Liam och Louis med cupcakes och Zayn och Harry bar på kaffe, te och saft.

-Varsågoda, sa Harry när allt stod på bordet och jag tog en av de alla fina cupcakesen som fanns.
-Vem har bakat dessa? Frågade jag och Liam pekade på Lottie.
-Har du bakat dom? Frågade jag förvånande och hon nickade.
-Dom var jättegoda!
-Ja, verkligen! Instämde Julia.
-Och tårtan då? Frågade Johanna.
-Den har faktiskt vi bakat, sa Zayn stolt. Jag, Johanna och Julia blev nog alla lika förvånande.
-Va? Utbrast Julia och alla började skratta.
-Jag har gjort mest, sa Harry, som om han försökte imponera lite extra på Julia. Hon log mot honom, och han log stolt tillbaka.
-God var den i alla fall, sa Zayns mamma och alla som smakat den instämde.
-Väldigt god, sa Anne och log mot sin son.

Vi hade spritt ut oss lite på uteplatsen och jag satt nu vid Louis familj och snackade med bara dom. Det kändes faktiskt inte alls så läskigt som jag trodde det skulle kännas.
-Är Louis snäll mot dig då? Frågade hans pappa och jag nickade.
-Jadå, såklart, sa jag och tittade mot Louis som satt bredvid mig. Han log sitt gulliga leende. Daisy hade satt sig i Louis knä och Phoebe kollade mot mig.
-Kan jag inte få sitta i ditt knä? Sa hon tyst och jag log ett snällt leende mot henne.
-Såklart du får, sa jag och ett leende spred sig på hennes läppar. Jag lyfte upp henne och mötte sedan Louis blick. Han log stort mot mig och allt kändes så bra. Det kändes som om jag var en av ”The tommo” och jag flinade lite åt min egna tanke.
Sen kom tanken att jag skulle åka hem imorgon. Jag skulle behöva lämna allt det roliga och..
Nej, jag slog bort tanken lika fort. Inte tänka på det nu. Uppskatta istället tiden som du har nu.
_________________________________________________________________________________________________________________
Typ världens tråkigaste del, men bättre än inget!
Ni är grymma på att kommentera, fortsätt så :)
/Angelica & Johanna

Amandas perspektiv

-Ja. Vi tänkte att vi möter upp dom så kanske ni kan fixa med maten? Ni älskar att laga mat, ellerhur?
-Det låter bra tycker jag, sa Julia medan jag tvekade lite.
-Tänk så gillar dom inte maten? Sa jag och Julia skrattade.
-Ge dig. Tänk om dom älskar det?

_________________________________________________________________________________________________________________
Julias perspektiv

När klockan var fem i elva gav sig killarna iväg. Jag, Amanda och Johanna var i full gång att laga mat och vi alla var nog lika nervösa. Vi hade bestämt oss för att bjuda på lite svensk mat – köttbullar, potatis och sås. Amanda tyckte vi var dumma som valde något så pass svenskt, som dom kanske inte skulle gilla men jag och Johanna försökte övertala henne om att dom skulle älska det.
-Är ni inte nervösa? Frågade Amanda samtidigt som hon stod vid spisen och stekte köttbullar.
-Nja.. lite, sa Johanna och jag flinade åt dom.
-Jag är inte alls nervös... du överdriver Amanda.
-Jo, jag gör nog det...

En timme senare var allt klart. Maten stod på spisen för att hålla värmen och vi hade dukat nere på uteplatsen där vi suttit igår också. Dock hade vi denna gång fått duka ett riktigt långbord. Det var vi tre, plus killarna. Killarnas föräldrar plus Louis fyra systrar och Nialls bror. Sammanlagt 23 stycken. Vi hade gjort mycket mat och vi hoppades att det skulle räcka.
Det knackade på dörren och vi alla stelnade till. Några sekunder senare kom nog killarna på att de faktiskt bodde här, så de öppnade dörren själv. Vi ställde oss så man såg oss när man kom in genom dörren. In kom allas föräldrar och jag kände igen de alla mycket väl. Var man ett fan så var man. Jag log lite svagt mot Harry och han log tillbaka.

Amandas perspektiv

Det kändes som det kom hur mycket folk som helst, men jag kände ju igen alla. Där stod Maura, Nialls mamma. Och hans bror, Greg. Hans pappa Bobby kom in sist genom dörren. Anne och Jay kände jag lätt igen eftersom jag sett många bilder av dem. Liam och Zayns föräldrar var svårast att känna igen. Särskillt Zayns då jag inte sett så jättemånga bilder på just hans föräldrar. Louis ställde sig bredvid mig och det gjorde mig lite mer säker. Fast jag var ändå nervös. Hans mamma gick fram till oss och hon log mot mig.
-Hej, sa hon och utan att jag var beredd kramade hon om mig.
-Hej, sa jag och kramade om henne också.
-Louis har allt pratat om dig. Amanda var det va? Jag nickade och log. Hade han pratat bra om mig?
-Han har sagt vilken fin tjej du är, fortsatte hon, precis som om hon läst mina tankar. Jag log ännu en gång mot henne. Bredvid henne stod två av Louis systrar. De två minsta.
-Hejsan, sa jag och log mot tjejerna.
-Hej, sa de lite blygt. Även om jag faktiskt visste vad de hette, så ville jag fråga.
-Vad heter ni då?
Louis mamma log mot mig och ursäktade sig för att gå på toa. Jag nickade mot henne och satte mig sedan ner på huk för att bli ungefär lika lång som tjejerna.
-Kan ni inte säga vad ni heter? Sa Louis och skrattade lite. Han satte sig ner på huk han också och la sin ena hand på en av tjejernas rygg.
-Daisy.
-Phoebe.
De båda svarade ganska tyst och när det väl svart ställde de sig intill Louis. Tvillingarna var väldig lika och jag dog lite inombords när Louis satt där på huk och var så söt och snäll mot dom. Syskonkärlek var något av det bästa jag visste.
Jag snackade lite med dom, eller mer med dom genom Louis, då tjejerna var lite blyga, men otroligt söta. Jag gick sedan och hälsade på allas föräldrar och det kändes faktiskt bra. Till sist skulle jag säga hej till Lottie och Felicite.
-Hej tjejer, sa jag och de båda log.
-Hej! Utbrast dom.
-Hur är det med er då?
-Bra!
-Vad heter du? Frågade Lottie lite osäkert och jag log.
-Amanda.
-Åh, vilket fint namn, sa hon och jag blev så glad.
Jag snackade ett tag med dom också innan det var dags för oss alla att gå ner till altanen och äta. Vi bad alla gå ut, så att vi kunde komma sist med maten.

Johannas perspektiv

När vi kom ner på altanen med maten vändes alla blickar mot oss. Vi satte ner skålarna på bordet och sedan satte vi oss ner. Jag hamnade mellan Niall och hans pappa. Mitt emot mig satt Liams mamma. Jag bestämde mig för att berätta vad det var för mat vi skulle bjuda på. Nervöst ställde jag mig upp.
-De blir lite svensk mat. Köttbullar med potatis och sås, sa jag och log lite nervöst. Jag kollade runt och mötte Annes leende, vilket fick mig att slappna av. Jag satte mig ner igen, stolt över att jag gjort vad jag gjort. Jag ville inte visa mig blyg, för jag älskade ju och träffa nya människor. Och killarnas föräldrar och syskon verkade hur snälla som helst.
_________________________________________________________________________________________________________________
Inte världens bästa del, men dagens andra. :)
Fick någon extra power pga era snälla kommentarer. Många av er som skriver att vi ska skita i "dumma" kommentarer och ni verkar förstå oss - inte lätt att veta hur man ska skriva för att alla ska bli nöjda.
Vi var iväg ikväll och snackade lite om vad folk kommenterat  och sen när vi kom hem läste vi alla nya kommentarer och allt kändes bättre. Ni vet verkligen hur ni kan göra oss glada! Fortsätt kommentera, ni är bäst!
Sen är det inte alltid lätt att skita i de negativa kommentarerna, man tar liksom åt sig. Men vi får många positiva kommentarer varje dag också, så i slutändan blir det positivt!
/Angelica & Johanna

Update:
Del 86 kommer förmodligen imorgon, 31/5. Ni fick trots allt två delar i tisdags, don't get mad. :)

Johannas perspektiv

-Du är helt underbar älskling och du betyder allt för mig, sa han mellan kyssarna och allt kändes så bra. Han drog sig sakta från mig lite och jag vände mig och tittade rakt in i hans ögon, han log med hela ansiktet. Att se honom lycklig gjorde mig så himla lycklig och inget kunde kännas mer rätt än vad det gjorde nu.
_________________________________________________________________________________________________________________

Zayns perspektiv

Klockan var mycket. Jag tryckte på mobilen och klockan visade 04.06. Jag hade inte ens lyckats blunda sen jag lagt mig och det hade gått nästan två timmar. Jag ville sova, men det enda som fanns i mina tankar var Brianna. Jag ville inte tänka på henne, men det enda jag tänkte på var vad hon gjort mot Harry. Det var precis som om den kvällen kom tillbaka.

Jag kollade mig runt. Det var inte så mycket folk på Londons gator och jag svängde in på den smala vägen där Briannas lägenhet låg. Jag gick till port nummer tre och väntade. Mobilen plingade till och jag läste hennes sms. ”Jag kommer om fem minuter! :)” stod där. Jag log för mig själv och höll upp min mobil som spegel. Håret såg bra ut.

Som hon sagt, fem minuter senare stod hon framför mig. Hennes fina, långa bruna hår föll ner på hennes axlar. Håret hade lite lätta vågor i sig och hon hade nog ägnat tid å sminket, för det såg perfekt ut.
-Hej snygging, sa hon lite flörtigt och jag log.
-Hej sötnos, sa jag vi omfamnade varandra.
Omgivningen var lite... mystisk. Det var ju fortfarande ljust ute, men här la husen så tätt och på taken växte grenar och blad som gjorde att det såg ut som ett tak. Det blev en aning mörkare och jag kände att jag inte ville stå här resten av kvällen.
-Ska vi... gå och äta någonstans? Frågade jag och Brianna nickade.
-Kolla månen, utbrast Brianna och pekade upp i luften. I samma sekund kände jag ett skott i min mage.

Jag hoppade till i sängen där jag låg. Jag kunde komma ihåg smärtan jag hann känna innan jag, förmodligen, fallit ihop. Jag ville inte ha med Brianna att göra. Jag vände och vred på mig. Klockan var 04.24 nu. Det var snart början på en ny dag och det var dags för våra föräldrar att komma. Louis, Niall och Harry var ivriga att låta deras föräldrar träffa Johanna, Julia och Amanda. Jag och Liam hade tyckt det var en bra idé att låta allas föräldrar komma hit, och även Louis systrar.

Amandas perspektiv

Klockan var kvart i nio när jag vaknade upp bredvid Louis. Han låg fortfarande och sov och det kändes inte så lockande att lämna denna varma sängen. Jag la mig på ryggen och tänkte igenom allt vi gjort under veckan. Det var liksom nästsista dagen nu, sedan skulle vi behöva åka hem, börja skolan och jag skulle inte få träffa Louis. Jag var rädd att det skulle bli som innan, att vi inte snackade så mycket eller om vi skulle bli ovänner. Men om man verkligen ville något, då får man försöka. Både jag och Louis gillade varandra. Det kanske skulle bli svårt med ett så pass långt distansförhållande, men jag tänkte inte ge upp.
Jag slog bort tanken. Jag hade en hel söndag framför mig. Jag var lite nervös. Jag skulle få träffa deras familjer. Tänk om Louis mamma inte alls gillade mig? Eller om hans syskon skulle tycka jag var tråkig? Jag blev mer nevös än vad jag blivit kvällen innan. Det var bestämt att deras föräldrar skulle komma vid 12. Även om jag inte ville, så gick jag upp. Något som gjorde mig glad var att solen sken där ute och att Julia redan var uppe.
-Godmorgon, sa jag glatt när jag kom in i köket.
-Godmorgon!
-Är du inte nervös för att träffa deras familjer? Sa jag lite osäkert och Julia nickade.
-Jo! Jag gick upp för att hinna bli klar utan att stressa, sa hon och jag nickade instämmande.
-Samma här!
-Men, tänk så gillar dom inte mig? Sa jag och Julia log.
-Egentligen tror jag inte vi behöver vara oroliga, men jag förstår dig. Men dom kommer gilla dig!
-Och Louis systrar? Asså åhh.. sa jag och suckade.
-Dom kommer älska dig, sa Julia bestämt och jag log.
-Får väl hoppas det...

En halvtimme senare satt jag, Julia, Harry och Louis samlade vid bordet och åt frukost.
-Ska ni möta upp dom på flygplatsen?
Harry nickade.
-Ja. Vi tänkte att vi möter upp dom så kanske ni kan fixa med maten? Ni älskar att laga mat, ellerhur?
-Det låter bra tycker jag, sa Julia medan jag tvekade lite.
-Tänk så gillar dom inte maten? Sa jag och Julia skrattade.
-Ge dig. Tänk om dom älskar det?
_________________________________________________________________________________________________________________
Del 84 - hope u like it. (Om ni inte förstår i Zayns perspektiv så är det en tillbaka blick på vad som hände!)
Blev MYCKET åsikter om förra delen och vi har såklart förståelse för vad NI tycker. Men det är så himla svårt, för vissa vill liksom ha mer sånt medan vissa tycker det är äckligt. Och ja, vi vet ju inte exakt vilka åldersgrupper som läser och det kanske inte är så passande för 11-åringar, men vi kan tyvärr inte göra alla glada helt enkelt. Dock fick vi ändå några positiva kommentarer och självklart har ni alla rätt att skriva vad ni tycker. Vi hoppas att ni som inte gillade det fortsätter läsa i alla fall. Så kan vi här även lämna det och istället kan ni kommentera här - Hur tror ni det kommer gå för tjejerna när killarnas familjer kommer?
Kan hända att det kommer en del till idag, maybee..
/Angelica & Johanna

Harrys perspektiv

-Det är bra nu Zayn, tro på det. Hon ska inte få göra oss illa igen, sa Niall och i samma stund plingade det till i Nialls mobil. Han tog snabbt upp den och ljuset från skärmen lös upp hans ansikte. Det såg ut som han precis hade kommit på något han hade glömt och han tittade på oss killar med en menande blick.
-Ska vi berätta nu? Frågade Niall och jag förstod inte riktigt och det verkade som Liam såg det på mig. Så han mimade ”imorgon” och då kom det upp för mig vad som skulle hända då. Det var nog bäst att vi berättade för tjejerna redan nu.
_________________________________________________________________________________________________________
Nialls perspektiv

Jag läste sms:et som mamma precis hade skickat, ett leende spred sig över mina läppar för jag saknade henne och hela min familj. ”Hej, vi ses imorgon. Saknar dig, puss mamma” stod det i sms:et. Just det, våra familjer skulle komma imorgon och det gjorde mig riktigt glad, men tjejerna visste inget än och de såg helt förvirrade ut när vi började prata lite smått om att vi kanske skulle berätta det.

-Vad ska ni berätta? Frågade Johanna nyfiket, hon var alltid lika nyfiken och ville ha reda på allt. Jag skrattade till, drog henne närmre mig och pussade henne snabbt.
-Det skulle du allt vilja veta, va!? Sa jag lite retfullt hon slog till mig lite lätt på axeln, jag bara skrattade.
-Men snälla säg! Sa Johanna igen och jag tittade på resten och såg att Julia och Amanda också såg väldigt undrande och nyfikna ut.
-Ska jag berätta? Frågade jag för jag visste inte om jag eller någon av de andra killarna skulle berätta.
-Du kan berätta, sa Liam och nickade mot mig.
-Okej, det är såhär att imorgon kommer våra familjer hit, vilket innebär att ni kommer få träffa våra föräldrar, sa jag och Johanna ryckte till när jag sa att de skulle träffa våra föräldrar. Amanda och Julia tittade osäkert mot Louis och Harry, med Johanna tittade osäkert mot mig. Jag drog in henne i en kram där vi satt och pussade henne i pannan.
-Det kommer gå bra, sa jag övertygande och tittade in i hennes blåa ögon som glimrade av stearinljuset som stod ganska nära oss. Hon var min och imorgon skulle hon få träffa mina föräldrar och jag var säker på att de skulle tycka om henne. För jag vet att om jag är glad så är mina föräldrar också det.
-Men tänk om…sa Johanna innan jag hann avbryta henne. Hon tittade osäkert upp mot mig och jag förstod henne. Jag förstod att hon var nervös och orolig, men hon behövde egentligen inte vara det.
-Tänk inte på det, de är bara glada för att jag har hittat någon jag verkligen tycker om och jag lovar att dom kommer tycka om dig minst lika mycket som jag, för jag älskar dig och det kommer gå bra, sa jag och kysste henne mjukt. Jag brydde mig inte om att Louis, Liam, Zayn, Harry, Julia och Amanda också satt här, för den enda jag tänkte på var Johanna.
-ooh, vad gulliga ni är, sa Zayn när jag och Johanna hade våra läppar mot varandra. Jag kunde knappt hålla mig från skratt och jag såg hur hon rodnade, jag kunde inte låta bli att le när jag tittade på henne. Hennes leende var så vackert, hela hon var vacker och när hon rodnade var hon ju bara för söt.

 

Johannas perspektiv

Vi satt där nere på uteplatsen och det var helt kolsvart ute nu, kylan började komma och jag trodde jag skulle somna vilken sekund som helst. Niall som hade sett att jag frös hade dragit upp mig ur min stol och virat in mig i en filt och dragit ner mig i hans knä och han hade armarna om mig. Det var så mysigt att sitta där i Nialls knä, med hans armar om mig och runt bordet satt killarna, Julia och Amanda. Det kunde inte bli bättre. Vi spelade kort, men jag orkade inte riktigt vara med så jag satt mest och tittade på vad Niall hade för kort och hängde inte alls med på vad de spelade.

-JA, jag vann!! Skrek Louis plötsligt när jag hade slumrat till. Jag hoppade nästa upp hur Nialls knä och alla började skratta.
-Grattis till vinsten Lou, men du behövde inte väcka mig, sa jag och gäspade stort. Jag böjde mig framåt till bordet, men jag hann inte långt förrän Niall drog tillbaka mig.
-Gå inte, det blir kallt då, sa han och jag flinade.
-Jag ska bara ta lite godis, sa jag och han släppte greppet om mig.
-Snälla, ta till mig också, sa han och tittade på mig med en hundvalpsblick.
-Bara om jag får en puss, sa jag och Niall pussade mig snabbt på läpparna och jag sträckte mig sedan mot godisskålen och tog en hand full med godis. Julia log mot oss och skakade på huvudet.
Jag lutade mig tillbaka och Niall tog godisbit efter godisbit ifrån min hand. Han hann inte tugga undan en godisbit förrän han stoppade in en ny. Jag vände mitt ansikte mot honom och då gäspade jag stort. Han pussade mig i pannan och jag la mitt huvud mot hans bröstkorg.
-Det är kanske dags att gå upp och sova, sa han och jag nickade.
-Vad ska ni hitta på? Frågade Harry och blinkade med sitt högra öga mot oss. Niall skrattade och skakade på sitt huvud.
-Sa jag inte att vi skulle sova? Frågade Niall och tittade mot Harry.
-Jo, men man kan ju aldrig vara säker på vad som händer, sa Harry och Julia slog till honom på armen samtidigt som hon skrattade lite.
-Harry, dom får väl göra vad dom vill? Sa Julia och Harry nickade. Jag tittade tacksamt mot Julia och mimade ett ”tack”.
-Men vi ska nog gå upp nu, godnatt, sa jag och alla sa godnatt i mun på varandra.

Nialls perspektiv

Vi reste oss upp och Johanna hade fortfarande filten om sig. Jag huttrade till när jag inte kände hennes beröring längre. Hon tog snabbt av sig filten och drog den om oss båda istället. Jag vände mig mot Johanna när vi stod precis utanför dörren och kysste henne försiktigt. Hon besvarade kyssen lite intensivt och jag fick ett stort leende på mina läppar men det avbröt inte kyssen. Att ha hennes läppar mot mina var den bästa känslan som fanns, jag ville stanna där för evigt och aldrig släppa taget.
Vi avslutade kyssen och gick tysta in genom dörren med armarna om varandra. Korridorerna i komplexet var helt tysta, men det var kanske inte så konstigt eftersom det var sent på natten. Vi gick där under tystnad och det kändes helt perfekt, med Johanna i mina armar kunde inget bli bättre.
_________________________________________________________________________________________________________
Här är del 82 och den är lite längre än vanligt!
Vad tycker ni om att det blev lite Niall och Johanna nu? Kommentera mycket nu, så blir det kanske en till del idag.
/Angelica & Johanna

Update: Del 83 kommer imorgon, allstå den 28/5 eftersom vi planerade lite fel när det gällde skrivandet.

Julias perspektiv

-Vänta, jag kommer snart, sa han snabbt och sedan var han på väg upp mot lägenheterna.
-Vad var det med honom? Frågade Liam och alla ryckte på axlarna.
-Jag har ingen aning. Han kanske... blev akut kissnödig, sa jag och vi flinade lite.
-Men, va? Hotade hon dig med att mörda Julia? Sa Johanna frågande och Harry mötte hennes blick. Han nickade mot henne och Johanna såg väldigt rädd ut.
-Så kan hon ju inte göra. Men, har hon lovat att lämna Julia i fred nu?
Harry nickade lite osäkert.
-Jag hoppas hon gör det. Hon är fan dum.

Varför hade Zayn reagerat så starkt på Brianna? Det där med att han var kissnödig sa jag bara för att lätta på stämningen. Det var något, men vad?
_________________________________________________________________________________________________________
Zayns perspektiv

Jag sprang uppför trapporna till min lägenhet. Minnena kom tillbaka till dagen då jag skulle träffa den tjejen som verkade så perfekt, men så fort jag träffade henne märkte jag att hon var något helt annat än vad jag hade förväntat mig. Tjejen hette Brianna, men kunde det verkligen vara samma tjej som hade hotat Harry?
När jag kom in i lägenheten gick jag snabbt fram till min dator för att leta upp artikeln om Harry och tjejen, jag ville titta lite närmre på hur hon såg ut. Jag ville vara säker på att det var hon jag tänkte på. Datorskärmen lös skarpt i det släckta rummet och jag kisade lite för att se. Med en osäkerhet tog jag upp min mobil för att titta på de bilderna hon hade skickat på sig till mig innan vi skulle träffas. Noga jämförde jag bilderna för att se så det verkligen var samma tjej. En rysning gick genom hela min kropp och det kändes som jag frös till is. Vad hade hänt om Harry inte hade gjort så som Brianna sa? Då hade kanske inte Julia varit vid liv nu? Då skulle Harry inte orka leva för jag vet hur mycket Julia betyder för honom och han skulle ha fullt med skuldkänslor för att det var hans fel. Men som tur är så är både Harry och Julia kvar.

Jag kom ner till uteplatsen med datorn i ena handen och mobilen i andra. Alla tittade förvirrat på mig, undrade varför jag hade datorn med mig. Av ren rädsla kändes det nästan som tårarna var på väg, tänk om allt hade gått helt snett?

-Vad är det Zayn? Frågade Johanna oroligt och jag gick och satte mig vid bordet utan att säga ett ord.
-Zayn, säg något, sa Louis högt och jag öppnade upp datorn för att visa bilden på tjejen som Harry hade träffat och bilderna som tjejen hade skickat till mig.
-Det gäller Brianna, jag vet vem hon är, sa jag samtidigt som jag kollade ner i bordet. Harry tittade chockat på mig.
-Va? Hur då? Frågade Harry chockat och såg helt förvirrad ut.
-Ja, då när jag blev skjuten så var det hon jag skulle träffa. Mer han jag inte säga förrän Louis avbröt mig.
-Var det hon som sköt dig? Eller var det någon annan?
-Det var hon. Jag märkte direkt när jag träffade henne att det var något som inte stämde. Hon började prata om er, sa jag och tittade menande på Harry och Julia.

 

Harrys perspektiv

Varför hade hon egentligen börjat prata om mig och Julia när hon var där för att träffa Zayn? Jag förstod inget. Hade jag stått och hånglat med den tjejen som nästan hade dödat Zayn? Det gjorde mig ju bara ännu mer äcklad och jag ville bara få allt ogjort, men ändå inte för då hade jag kanske inte haft Julia hos mig nu.
-Men vad sa hon om mig och Harry då? Frågade Julia, och jag ryckte till när hon sa mitt namn eftersom jag var djupt försjunken i mina tankar.

-Hon sa att ni var söta tillsammans, men att där var något hon inte gillade med dig, sa Zayn och till en början så Julia glad ut men hennes min förändrades snabbt.
-Det verkade på något sätt som hon ville komma åt Julia redan då, som det inte var mig hon ville lära känna. Sen gick allt så snabbt och jag kände smärtan i magen. Det var hemskt, sa Zayn och tittade ner mot bordet. Jag hörde hur han snyftade till och jag förstod honom att det var hemskt även om jag aldrig hade varit med om det, så kunde jag ändå på något sätt förstå honom.
-Zayn, det är bra nu. Det är över, hon har lovat mig att lämna oss ifred, sa jag när jag hade rest mig upp och stod sidan om Zayn och klappade honom tröstande på ryggen.
Jag hoppades verkligen allt var bra nu och hon inte skulle göra något mot oss igen, jag hoppades innerligt på det och det var det jag vill tro på också. Hon skulle inte kunna komma och förstöra för oss, vi var starkare än henne. Zayn tittade oroligt upp och Niall tittade på honom.
-Det är bra nu Zayn, tro på det. Hon ska inte få göra oss illa igen, sa Niall och i samma stund plingade det till i Nialls mobil. Han tog snabbt upp den och ljuset från skärmen lös upp hans ansikte. Det såg ut som han precis hade kommit på något han hade glömt och han tittade på oss killar med en menande blick.
-Ska vi berätta nu? Frågade Niall och jag förstod inte riktigt och det verkade som Liam såg det på mig. Så han mimade ”imorgon” och då kom det upp för mig vad som skulle hända då. Det var nog bäst att vi berättade för tjejerna redan nu.
_________________________________________________________________________________________________________
Vad är det killarna ska berätta för tjejerna? Spännande va?
Hoppas ni tyckte om delen och kommentera mycket nu så blir vi mer peppade till att skriva! :)
och tack för alla underbara kommentarer!

Kolla in får kompis Ines novell HÄR!!! Hon tog en liten paus, but now she's back on track!
/Angelica & Johanna

Harrys perspektiv

Jag ville nästa skrika av glädje. När vi avslutade kyssen la jag min arm runt om Julia och bara log för mig själv. Att jag vågat säga det till henne. Det gjorde mig faktiskt stolt. Och nu efteråt kändes det bra. Att vara ärlig mot Julia var viktigt för mig. Det enda som äcklade mig nu var att jag faktiskt kysst den där Brianna. Och Julia hade rätt. Folk borde få veta vilket äckligt svin hon var.
-Harry, vi, eller du, borde berätta för de andra, sa Julia och jag nickade.
-Jag vet, men hur?
-Kom nu. Jag hjälper dig.

_________________________________________________________________________________________________________________
Julia började gå mot dörren, men jag ville inte gå ut än. Jag ville stanna här en stund till med Julia, hålla om henne och känna att hon var min.
-Vänta, jag ska bara fixa en sak först, sa jag till henne och gick med långsamma steg mot henne. Jag sträckte ut mina armar och drog in henne i en varm kram och andades in hennes doft. Det var bara hos henne jag ville vara. Jag tog bak mitt huvud lite och pussade henne i pannan. Ett leende syntes på hennes läppar och det fick mig också att le.
-Men kom nu, vi måste ut till de andra, sa Julia lite tveksamt. Tänk om hon också ville stanna här egentligen? Men hon började gå och drog med mig eftersom hon höll min hand. Jag suckade och följde efter.

Solen var på väg ner och på uteplatsen hade dem tänt ljus, som stod på bordet. Jag och Julia kom ut hand i hand och blickarna vändes mot oss. Alla såg lite förvånade ut, men samtidigt glada och lättade. Det var så skönt att hon hade förstått mig och litat på vad jag sa. Att ha Julia nära var bland det bästa som fanns för mig.
-Jag ser att ni har löst det, sa Louis glatt med ett leende. Jag nickade snabbt och log mot Julia, hon log tillbaka och jag smälte. För när hon log så log hon inte bara med munnen, hon lös upp i hela ansiktet, ögonen tindrade och det gjorde mig varm.

Julias perspektiv

Jag satte mig ner i en utav de alla stolarna som fanns och Harry satte sig i stolen bredvid. Jag kollade snabbt mot Johanna och Amanda som satt mittemot mig. Vi utbytte några snabba blickar och jag log stort. Dom gjorde detsamma och sedan kollade jag på Harry. Solen lös in i mina ögon och jag såg hans profil i motljus. Han fina lockar och hans perfekta utseende gjorde han så himla underbar. Jag äcklades fortfarande lite av tanken att han stått och hånglat med den där tjejen för bara ett dygn sen, men jag fick väl själv se till att släppa den tanken. Pratet som funnits när vi kom ut var borta och alla satt helt tysta. I träden runtom kunde man höra fågelsång och man hörde tydligt alla bilar som körde på gatan en bit ifrån. Jag tyckte verkligen att Harry skulle berätta för de andra. Det skulle underlätta väldigt mycket och kanske att stämningen skulle bli lite bättre.
-Vi, eller ja, Harry, måste berätta en sak. Och, allt är bra mellan oss, men ni behöver få veta detta. Vi kan inte ha några hemligheter för varandra, ellerhur? Sa jag. Jag kollade mot Harry och han tittade ner, som han ofta gjorde i obekväma situationer.
De andra killarna nickade instämmande och allas blickar var vända mot Harry.
-Jo, asså... jag...
Han började lite smått, men han visste nog inte riktigt hur han skulle berätta det.
-Jag gjorde det för att skydda Julia, sa han lågt och tittade ner. Han lag speciell betoning på det och alla förstod vad han menade?
-Va?
-Hotade hon dig?
-Vet du ens vem det är?
Harry nickade som svar till båda frågorna.
-Hon tvingade mig. Hon sa att hon skulle.... mörda Julia annars. Jag vet att jag gjorde fel, men allt var för Julias skull. Och ja, jag vet hennes namn. Brianna.
Jag satt bredvid och lät han snacka. När Harry nämnde Brianna såg jag att Zayn reagerade.
-Brianna? Sa han upprepande och Harry nickade.
-Ja.
-Vänta, jag kommer snart, sa han snabbt och sedan var han på väg upp mot lägenheterna.
-Vad var det med honom? Frågade Liam och alla ryckte på axlarna.
-Jag har ingen aning. Han kanske... blev akut kissnödig, sa jag och vi flinade lite.
-Men, va? Hotade hon dig med att mörda Julia? Sa Johanna frågande och Harry mötte hennes blick. Han nickade mot henne och Johanna såg väldigt rädd ut.
-Så kan hon ju inte göra. Men, har hon lovat att lämna Julia i fred nu?
Harry nickade lite osäkert.
-Jag hoppas hon gör det. Hon är fan dum.

Varför hade Zayn reagerat så starkt på Brianna? Det där med att han var kissnödig sa jag bara för att lätta på stämningen. Det var något, men vad?
_________________________________________________________________________________________________________________
Hmm.. varför reagerar Zayn på namnet Brianna?
Förlåt för att vi inte uppdaterade igår, men nu är när det är de sista veckorna i skolan så blir det att man får priotera läxor och allting för att få sina betyg, och sen har vi haft turen att få fint sommarväder och då vill man njuta av det... ni förstår nog själva! Men här har ni del 80 :)
/Angelica & Johanna

Julias perspektiv

-För jag ville inte att du skulle få reda på det, jag ville hålla det hemligt för att du skulle må bra. Men jag märkte direkt på dig att du visste vad som hade hänt. Men jag var för feg att berätta sanningen, sa han och hans tårar fortsatte att rinna. Han kramade om min hand hårdare och tog sin andra hand om min. Så han höll min hand med båda sina händer. Han lyfte upp min hand och pussade den försiktigt. Han tittade in i mina ögon med en osäker blick.
-Förlåt mig, jag älskar dig, sa han med en tår som föll nerför han kind.

_________________________________________________________________________________________________________________
Våra blickar möttes i några sekunder, men jag tittade bort. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Harry hade sårat mig, men samtidigt ville jag tro på hans förklaring. På något sätt kändes det... sant. Varför skulle han hitta på något? Jag tittade ner i det vita sängöverkastet. Massa tankar for runt i huvudet. Jag visste inte hur jag skulle reagera, eller vad jag skulle säga. Han varma, mjuka läppar hade nuddat min hand och jag hade känt hur varm jag blev inombords. Alla känslor fanns kvar. Och efter det han berättat, så var det som om jag började gilla han ännu mer. Han hade gjort det där för att inte förlora mig. För att inte jag skulle råka ut för någon skada, eller råka ut för att bli dödad. Sen att han hade behövt göra... riktigt dumma och korkade saker, det var en annan sak. Tjejen, vad hon nu än hette, var förmodligen bara ute efter att få ett ”bra rykte” men om all sanning skulle komma fram, skulle hon nog skämmas ganska mycket. Och hennes rykte skulle nog inte vara det bästa. Jag klarade inte av att se Harry såhär. Han var förstörd och jag kunde se på honom hur mycket han menade det han sa.
-Harry... började jag. Han kollade upp mot mig. Jag stannade till i rörelsen och våra blickar möttes. Det kändes så... bra. På något sätt. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hatade detta. Jag hade svårt för att säga vad jag tyckte rakt framför någon. Hur svårt kunde det vara, egentligen?
-Vet du vem tjejen är? Sa jag tyst och Harry nickade lite.
-Ja. Typ.
-Vet du hennes namn? Sa jag.
-Varför? Sa han fundersamt.
-För hon är en riktigt äcklig människa och folk borde få reda på vad hon håller på med.
-Brianna.
Han sa det tyst, som om han egentligen inte ville, men jag hörde i alla fall vad han sa.
-Julia, jag vet att du är arg och jag förstår dig och jag ångrar allt så mycket men j....
-Schh, sa jag och la min hand på hans varma hand. Jag antog att han blev lite nervös av situationen och därav svettades han. Det var varm inne på rummet. Jag reste mig upp och såg hur Harry snabbt gjorde en rörelse för att få tag i min hand.
-Gå int..
-Jag ska bara öppna fönstret, sa jag och log lite. Han nickade och flinade lite.

Vi satt där på sängen, helt tysta. Jag hade tänkt igenom allt Harry sa. Fortfarande lite tom på ord, men samtidigt hade jag en känsla inom mig som sa att Harry talade sanning till 100%. Jag frågade mig själv. Varför skulle han ljuga för mig? Kanske det var troligt när det faktiskt handlade om en sånhär sak, men jag ville tro på honom. Det fick bära eller brista. Jag skulle inte klara mig en sekund längre utan Harry varma kramar och hans perfekta läppar. Jag ville gå på min magkänsla, och den sa att Harry talade sanning. Jag kollade rakt in i Harrys fina ögon. Den känslan jag fått första gången han kysst mig. Jag fick samma känsla. Jag blev varm i hela kroppen. Jag lutade mig mot honom, sträckte ut mina armar och han tog emot sig med en öppen famn. Det kändes... bra. Jag kramade om honom hårt och bara känslan av att ha han så nära mig gjorde mig varm i hela kroppen. Våra blickar möttes ännu en gång och bara några sekunder senare var vår läppar tryckta mot varandra.

Harrys perspektiv

Jag ville nästa skrika av glädje. När vi avslutade kyssen la jag min arm runt om Julia och bara log för mig själv. Att jag vågat säga det till henne. Det gjorde mig faktiskt stolt. Och nu efteråt kändes det bra. Att vara ärlig mot Julia var viktigt för mig. Det enda som äcklade mig nu var att jag faktiskt kysst den där Brianna. Och Julia hade rätt. Folk borde få veta vilket äckligt svin hon var.
-Harry, vi, eller du, borde berätta för de andra, sa Julia och jag nickade. 
-Jag vet, men hur? 
-Kom nu. Jag hjälper dig.
_________________________________________________________________________________________________________________
Inte så jäääättelång del, men iaf den andre delen för idag. Hoppas ni gillar det! 
Ni är grymma på att kommentera, FORTSÄTT SÅ :)
/Angelica & Johanna

Julias perspektiv

-Jag träffade den där tjejen på festen ju... och... 
Han stannade upp och jag kollade mot honom. Han tittade ner i sängöverkastet och ännu en tår föll från hans öga. 
-Harry, berätta. Jag lovar att lyssna.
Jag la min hand på hans axel, som ett litet stöd. Han svalde hårt igen och torkade bort nästa tår som rann ner för kinden.
_________________________________________________________________________________________________________________

-Jag gjorde det för att skydda dig, sa han tveksamt och bet sig lite i läppen. Han tittade upp mot mig och jag förstod inte riktigt vad han menade.
-Vad menar du? Frågade jag förvirrat och jag såg på Harry att han tyckte detta var jobbigt.
-Tjejen, som jag hånglade med, sa han och tårarna föll ner från hans ögon, längs kinderna.
-Hon hotade med att skada dig rejält om jag inte gjorde det med henne och jag ville inte att du skulle bli skadad. Jag gjorde det för ditt bästa, sa han med en lite skakig röst. Menade han allvar med att han gjorde det för att inte skada mig? För att skydda mig från den tjejen? Det var ju snällt, men han hade sårat mig riktigt mycket.
-Men Harry, det är värre att bli sårad. För mig är det så, det är som att bli skadad i hjärtat. Jag hade hellre blivit skadad än sårad, sa jag och Harrys ansiktsuttryck förändrades. Han såg lite chockad, förvirrad och besviken ut på samma gång.
-Hur tror du inte jag känner mig? Jag känner mig som ett äckel, att kyssa den tjejen var det vidrigaste jag någonsin gjort. Jag ville bara dra mig därifrån, men jag höll mig kvar för att inte förlora dig.
-Men du har ju förlorat mig nu, du har sårat mig djupt och jag vet inte vad jag ska göra, sa jag med gråten i halsen.
-Hade jag inte gjort det så hade jag kanske förlorat dig ännu mer. Förlorat dig så jag aldrig mer skulle kunna se dig, sa han och tårarna rann nerför hans kinder.
-Men om jag går nu, så får du kanske aldrig mer se mig igen, sa jag och började resa mig upp från sängen. Jag kunde bara inte lyssna på hans bortförklaringar.
-Julia, snälla, sa han och tog ett grepp om min handled. Jag vände mig mot honom och han såg nästintill förstörd ut.
-Jag gjorde det för din säkerhet. Hade jag inte gjort det så hade du kanske inte varit vid liv nu, klämde han fram mellan sina tårar.
-Så du menar att hon hade kanske tänkt att döda mig om du inte gjorde det? Frågade jag tveksamt och Harry nickade försiktigt. Han släppte greppet om min handled och jag satte mig ner i sängen igen.
-Men varför följde du med henne hem sen då? Frågade jag irriterat.
-Hon tvingade mig. Det var när jag sa att jag inte ville följa med som hon sa att hon skulle… sa han och hans röst bröts på grund av hans tårar. Jag klarade egentligen inte av att se honom såhär, se honom så pass ledsen som han var just nu. Helst av allt ville jag bara krama om honom, men jag ville först få reda på exakt vad som hänt.
-Döda mig? Frågade jag, för jag antog att det var det han skulle säga. Han nickade och gav mig en tacksam blick för att jag hjälpte honom att få fram orden.
-När vi kom in, så det första hon gjorde var att trycka upp mig mot väggen och kyssa mig hårt. Hon tafsade överallt på mig och försökte ta av mina kläder, sa han och mina tårar rann. Jag satte mig ner i sängen och tog tag i Harrys hand för att trösta honom lite. Jag smekte hans lena hand med min tumme och han log ner mot våra händer.
-Jag knuffade bort henne, för jag ville inte. Jag klarade inte mer, jag ville bara därifrån. Men jag visste inte var jag var. Så jag sprang ut, lång ifrån där hon bodde och jag hade ingen aning om var jag hade hamnat. När jag sprang så ville jag bara hem till dig, få krama om dig. Jag ville vakna upp från det som jag trodde var en mardröm, men det var ingen mardröm, det var verklighet, sa han och jag pressade inte fram några av hans ord. Jag väntade tålmodigt på att han skulle säga ord för ord.
-Men varför låtsades du som inget hade hänt sen? Frågade jag, för det ville jag verkligen veta.
-För jag ville inte att du skulle få reda på det, jag ville hålla det hemligt för att du skulle må bra. Men jag märkte direkt på dig att du visste vad som hade hänt. Men jag var för feg att berätta sanningen, sa han och hans tårar fortsatte att rinna. Han kramade om min hand hårdare och tog sin andra hand om min. Så han höll min hand med båda sina händer. Han lyfte upp min hand och pussade den försiktigt. Han tittade in i mina ögon med en osäker blick.
-Förlåt mig, jag älskar dig, sa han med en tår som föll nerför han kind.
_________________________________________________________________________________________________________________
Ojoj... talar Harry sanning?...
Inte världens längsta del, men kanske att det kommer en till del lite senare ikväll, eftersom ni är så himla duktiga på att kommentera! :)
/Angelica & Johanna

Harrys perspektiv

Vi alla satt samlade runt bordet och det var maten som gjorde att vi va tysta. Jag kände att jag vill bryta den ganska pinsamma tystnaden som uppstått.
-Jag vet att jag gjorde fel, och jag vet att... du hatar mig Julia.
Jag kollade mot henne och våra blickar möttes. Hon rörde inte en min.
-Men jag vill att ni ska veta att jag ångrar allt. Och Julia, jag älskar dig. Mer än något annat.

_________________________________________________________________________________________________________________
Allas blickar var riktade mot mig och jag kände hur nära jag var att släppa en tår. Jag ville inte gråta, men jag kunde inte hjälpa det. Jag lät en tår rinna ner för kinden. Det var inte för att de andra skulle tycka synd om mig. Det var för att jag behövde det. Det gjorde ont inom mig och jag ville slå mig själv för att jag varit så dum. Jag var beredd att göra allt för att få tillbaka Julia. Jag visste att det inte skulle bli lätt, men jag tänkte verkligen inte ge upp. Det enda som fick mig att backa lite var att dom skulle åka hem om två dagar. Jag skulle aldrig hinna berätta det jag ville för henne. 

Julias perspektiv

Där satt Harry och sa, rakt ut, att han älskade mig. Vad skulle jag göra? Jag kunde inte låtsas som om jag inte hörde, för det gjorde jag. Jag kunde inte låtsas som om jag inte brydde mig, för det gjorde jag. Jag kunde inte låtsas som om jag inte gillade han, för det gjorde jag. Vad skulle jag svara? Jag älskade ju honom också. Eller? Älskade kanske var att ta i? Men gillade. Gillade var det. Jag gillade honom. Mycket. Jag ville inte att det skulle ta slut, men han hade sårat mig rejält. Och jag kunde inte direkt sluta tänka på det. Det var en pinsamt tystnad som uppstod och det kändes lite som om det var min tur att säga något, men vad? 
-Harry, vi alla förstår nog att du ångrar det. Men det du gjorde... så gör man faktiskt inte...
Tack gode gud att Liam hade vågat säg något. Jag kollade mot honom och gav han en tack-blick och han log lite svagt. 
-Jag vet. Jag vet. Allt blev bara fel... sa han tyst. Jag ville ju egentligen snacka om det, men jag föredrog nog att snacka om det med bara Harry. Jag tog ett djupt andetag och kollade mot Harry.
-Harry... kan inte vi typ... snacka om detta sen? Själva? Harry nickade mot mig och jag log lite mot honom. 
-Bra, sa jag och sedan fortsatte jag äta, vilket de andra också gjorde.

-Är det på måndag ni åker hem? Frågade Niall lite ledsamt och vi tjejer nickade. 
-Japp. 
-Men, vi har en överraskning till er! Utbrast Louis. Stämningen som precis varit lite tyst och tråkigt övergick snabbt till tre glada miner och även om jag innerst inne var ledsen så kunde jag inte låta bli att le lite. En överraskning? Till oss? Det lät faktiskt... bra. Jag gillade ju överraskningar, men samtidigt inte. Jag ville ju veta nu.
-Berätta NU! Utbrast Amanda, som förmodligen var lika förväntansfull som jag. 
-Ja, berätta! Fortsatte jag och Johanna nickade instämmande. 
-Berätta!
-Nej, ni får veta senare, sa Louis och flinade lite åt oss alla tre.
-Looooouis, sa, eller nästan skrek, Amanda och han bara skrattade åt henne. 

Vi dukade av bordet, fast killarna bad mig och Harry att gå iväg och snacka, förmodligen för att de tyckte att vi behövde det. Vi gick in på Harrys rum, där vi båda satte oss på sängen. 

-Julia. Jag vet att jag gjort fel. Och jag vet att du aldrig kommer förlåta mig. Jag vet att inget kommer bli som innan, men jag vill att du ska veta hur mycket du betyder för mig. Och hur mycket jag älskar dig. Allt blev så himla... fel. Jag skäms, men jag kan inte göra något åt saken nu. Jag var full, men jag vet att det inte är någon bra anledning. Förlåt. 
Harry tittade ner i golvet och solen som sken in genom fönstret lös upp hans huvud. Man kunde se han profil tydligt och jag dog lite inombords. Att han skulle vara så perfekt. Så himla söt och snygg. Allt på samma gång. 
-Harry. Jag gillar fortfarande dig, men det du gjorde sårade mig verkligen. Jag trodde inte så om dig och... jag vet inte. Det känns som allt vi hade bara... försvann.
Jag såg hur Harry tog ett djupt andetag och en tår rann ner för hans kind. Han suckade för sig själv och jag kände hur jag bara ville torka bort hans tår och krama om honom. Och säga att jag älskade honom. Säga hur mycket han betydde för mig. Men jag kunde bara inte. Det var som om det fanns en vägg mellan oss, som hindrade mig. 
-Julia, jag har en sak jag måste säga. 
Jag kollade mot Harry. Han svalde hårt och det kändes som om det var något väldigt viktigt han ville säga. 
-Berätta då, sa jag uppmanande och han lyfte sitt huvud och kollade mot mig.
-Lova att lyssna.
Jag nickade mot honom och han tog ännu ett djupt andetag. 
-Du kommer säkert inte tro mig, och du kommer säkert skratta åt mig. Men bara ge mig en chans. Det är det sista jag ber om. 
-Jag kommer lyssna Harry. Jag lovar.
Harry trängde fram ett svagt leende, som ett tack. Jag nickade mot honom och vi båda satte oss till rätta i sängen, lutad mot väggen.
-Jag träffade den där tjejen på festen ju... och... 
Han stannade upp och jag kollade mot honom. Han tittade ner i sängöverkastet och ännu en tår föll från hans öga. 
-Harry, berätta. Jag lovar att lyssna. 
Jag la min hand på hans axel, som ett litet stöd. Han svalde hårt igen och torkade bort nästa tår som rann ner för kinden.
_________________________________________________________________________________________________________________
Vad tror ni att Harry har att säga? Och vad tror ni det är för överraskning?...
Vi fick nästan besöksrekord igår, tack fina läsare :)
Och på senaste tiden har ni varit GRYMMA på att kommentera! Keep on!
/Angelica & Johanna