Sannas perspektiv

När vi var framme vid våra lägenheter, gick killarna in till sina och vi tjejer gick hem till min och Alicias lägenhet.
-Asså, förstår ni inte hur läskigt det där va! Utbrast Jane så fort vi kom innanför dörren och jag skrattade åt henne, medan Ella och Alicia såg ut som levande frågetecken.
-Dom snackade med mig! Sa hon och Alicia skrattade, medan Ella stod och höll med.
-Bara för ni är vana att träffa dom!
-Hur var det på Irland? Frågade Jane till Alicia och hon log.
-Det var underbart!
-Berätta allt, nu!

___________________________________________________________________________
Alicias perspektiv

Resten av dagen och kvällen satt vi bara och snackade. Det kändes skönt att vara tillbaka här, men jag saknade Irland, och jag var så ledsen för det som hänt. Jag var fortfarande lite rädd. Inget visste vad som egentligen hänt, eftersom jag själv inte kom ihåg något. Plötsligt ringde min mobil. Det var Lena. Min faster.
-Hej, sa jag.
-Hej, hur är det med er? Sa hon glatt. Hon visste ju inte riktigt om vad som hänt på Irland och hon visste inte vad som hänt med Sanna.
-Jo, det är bra, svarade jag.
-Vad bra! Men, det är en sak jag måste snacka med er om..
-Vad? Sa jag lite oroligt.
-Jo, det är begravning för era föräldrar, på torsdag. Kommer ni hit?
Jag svalde hårt, samtidigt som jag nickade för mig själv.
-Ja.
-Bra! Ni kan få bo hos mig och allt komm..
-Ja, allt blir bra. Tack så mycket! Vi tar ett flyg redan imorgon, sa jag och log lite för mig själv.
-Okej, bra! Sa hon.

Två timmar senare hade vi snackat med killarna och Paul hade varit så snäll och hjälpt oss att hitta flyg. Vi skulle åka vid tolv på dagen, så när klockan var halv tio på kvällen började vi packa ihop lite saker och sedan gick vi och la oss.
-Dags att sova efter en händelserik helg, sa jag och Sanna nickade.
-Mm, men vi är oskadda nu. Jag log mot henne och gav henne en kram.
-Tack för att du finns världens bästa syster!

När vi satt på flygplanet nästa dag var det med blandade känslor vi lämnade London. Begravningen var inget jag längtade till. Och det var mamma och pappa. Mina föräldrar skulle begravas. Killarna hade inte tid att följa med, även om Niall sagt cirka 50 gånger hur mycket han skulle vilja följa med, för att stötta mig. Men jag hade Sanna. Min syster och min bästavän. Flygresan gick ganska snabbt och när vi var framme mötte Lena oss. Hennes stora leende smittade av sig och vi kramade om henne hårt. Vi var på svensk mark. Det kändes både rätt och fel.

Louis perspektiv

Jag, Matilda och de andra killarna satt hemma i Nialls lägenhet. Jag och Matilda satt och kollade på massa youtube klipp medan de andra killarna spelade TV spel. Det var fortfarande lite spänt mellan mig och Zayn, men jag kunde i alla fall vara med Matilda och Zayn samtidigt nu.
-Vem mobil är det? Frågade Matilda och pekade mot bordet.

-Nialls, tror jag.
-Niall, din mobil ringer, utbrast jag men han verkade inte höra mig.
-Niall! Utbrast jag och han vände sig mot mig. Jag kollade mot hans mobil och pekade. Han skrattade lite och tog upp sin mobil. Han stannade upp.
-Ska du inte svara?
-Men, jag vet inte vem det är..
-Det kan vara Alicia, som lånat någon telefon? Han log och nickade, samtidigt som han svarade.
-Hej, det är Niall.

Nialls perspektiv

-Hej, det är Lena, hörde jag en röst säga med inte så jättebra engelska.
-Vem är du? Sa jag lite förvirrat och jag var nära på att lägga på. Hon började babbla på, och jag fick inte ihop det.
-Va? Sa jag och kände att jag blev orolig. Vad var det hon ville?
-Jag är Alicias och Sannas faster, sa hon och mitt hjärta hoppade över ett slag?
-Vad har hänt? Skrek jag nästan.
-Do...dom.. ha..r dött, stammade hon fram.
Mitt hjärta hoppade över ännu ett slag och jag stannade upp, innan jag tappade mobilen på golvet och föll ihop. Var detta sant? Hade dom dött? Hade Sanna och Alicia dött? Jag kände att Liam, Harry, Zayn, Louis och Matilda ställde sig runt mig.
-Niall? Vad har hänt?
-Niall? Hallå? Svara!
-Niall?
-Vad har hänt?
-Niall, svara oss!
Allting snurrade runt i mitt huvud. Hade dom dött? På riktigt. Jag kunde inte säga något, jag kunde inte heller röra mig. Jag började skaka och de små tårarna som runnit ner för mina kinder blev allt fler och fler. Jag kunde inte hålla något inne. Jag slog handen hårt i golvet. Varför?
-Do..m har d...ött, sa jag tyst och jag hörde hur alla blev tysta.
-Va? Utbrast de alla bara några sekunder senare och jag nickade, även om jag fortfarande kollade rakt ner i golvet.
Jag kunde inte göra något. Dom var borta. Den finaste tjejen, någonsin var borta. Hon var borta ur denna värld. Jag skulle aldrig mer få träffa henne. Aldrig. Och Sanna var borta. En av världens finaste vänner. Hon hade varit så snäll från första början. Och jag visste att särskilt hon och Liam blivit bra vänner. Men nu var dom borta. Det gjorde så ont i mig. Killarna försökte snacka med mig, men jag ville inte snacka. Jag tog på mig min jacka och mina skor, satte mig i bilen och körde till de stället där jag och Alicia varit efter bråket. Det stället var lite speciellt.

När jag kom upp där kollade jag ut över London, precis som jag gjort när jag varit där med Alicia.
-Jag älskar dig Alicia, skrek jag ut. Sedan satte jag mig ner men tårar rinnande ner för mina kinder. Jag hade aldrig i hela mitt liv mått såhär dåligt. Aldrig.
_____________________________________________________________________________________
THE END!
Ja, vi har haft dålig uppdatering, men vi har anledningar. Inte kul när folk skriver 'oj oj, vad händer med uppdateringen?' Vi brukar skriva en del/dag, men när vi då inte skriver på en dag har vi helt plötsligt sämst uppdatering? De finns de noveller som uppdaterar en gång/vecka typ...

Vi tycker helt enkelt att denna novellen blivit lite tråkig, därför slutar den. Lite oväntat kanske!?
Vi kommer börja på en ny novell. (Inte om tjejer som flyttar till London och sen träffar 1D och sen blir ihop med dom). Vi har redan kommit på hur den ska inledas. Nyfikna? (Den kommer ju handla om 1D såklart!)
/Angelica & Johanna

Louis perspektiv

40 minuter senare satt jag på flygplanet och kände mig ganska lugn och glad. Det skulle bli kul att få träffa Matilda igen, men jag skulle verkligen sakna familjen. Och, jag ville inte ljuga. Jag var lite nervös för att träffa Zayn. Men, efter att jag snackat med mamma kändes allt mycket bättre.

_____________________________________________________________________________________
När jag kommit hem, snackat lite med Paul och sedan vilat lite ringde jag till Matilda, men hon svarade inte. Jag skickade istället iväg ett sms. ”Jag är hemma nu, ring mig!”. Klockan gick och jag fick inget svar. Men efter tjugo minuter knackade det på dörren och när jag öppnade möttes jag utav en glad och fin Matilda.
-Hej! Sa vi båda samtidigt och jag kramade om henne.
-Kom in!

Vi satte oss i soffan efter att vi fixat lite te till oss själva. Det var lite spänt mellan oss i början, men vi båda visste att vi behövde snacka. TV var igång, men ingen kollade. Vi bara satt där helt tysta.

Liams perspektiv

Det var sista kvällen här hemma och jag och Andy hade bestämt oss för att träffas och baka, vilket vi alltid gjorde.
-Twitcam? Frågade Andy och jag skrattade.
-Visst! Sa jag och hämtade min dator. Jag loggade först in på twitter och skrev en snabb tweet. ”Baking time with Andyyyyyy!” och sedan startade vi en twitcam och började baka.

Nästa morgon vaknade vi vid nio tiden. Eftersom jag skulle åka hem idag var jag tvungen att börja packa. Andy var inte så morgonpigg och jag fick bokstavligt talat dra honom av sängen och slänga vatten i huvudet på honom för att han skulle vakna till liv.
-Godmorgon, sa jag retfullt och han slog till mig.
-Vilken tid ska du åka hem?
-Jag ska åka buss dit, tråkigt nog. Bussen går vid ett, sa jag.
-Buss? Hur lång tid tar det?
-Två och en halv timme typ. Andy flinade lite åt mig och jag kollade på honom med en seriöst blick.
-Okej, förlåt, sa han och nu var det jag som slog till honom.
-Ska vi äta frukost?
-Ja!

Klockan var halv ett när Andy gick hem från mig. Det kändes lite tråkigt att vi inte kunde träffas varje dag, men samtidigt saknade jag ju de andra killarna, Sanna och Alicia. Jag älskade mitt jobb och att få träffa fans varje dag gjorde allt så mycket roligare.

När jag en halvtimme senare satt på bussen tog jag upp min mobil. Jag skrev först ett sms till Niall. ”Är allt bra med er? Ni kommer till London idag va? Seeee ya”. Bara några sekunder senare svarade han. ”Ja, vi åker vid 2! Är du på väg redan?”. ”Jaaaa, var tvungen att åka buss, haha!”. Jag gick in på twitter och bestämde mig för att tweeta lite fans. ”on my way to londooon now... let's do an #askliam” och bara några sekunder senare hade jag fått massa frågor. Jag försökte verkligen svara på så många så möjligt, men det var ganska svårt. Plötsligt stängdes mobilen av och jag suckade. Batteriet var slut och nu hade jag inget som kunde sysselsätta mig. Jag la ner mobilen i fickan och lutade sedan huvudet mot fönstret för att kunna sova lite.

Sannas perspektiv

Klockan var snart halv fyra och jag stod på flygplatsen med Jane och Ella. Killarna plus Alicia skulle komma tillbaka idag. Det kändes skönt. Jag hade verkligen saknat Alicia. Jag hade haft det bra med Jane och Ella och allt hade gått bra, men jag hade fortfarande ont i mitt ben och jag behövde använda kryckor.
-Är det inte jobbigt att behöva hoppa runt på dom där hela tiden? Frågade Jane och jag nickade.
-Joooooo! Sa jag och de skrattade åt mig. Jag hade haft turen att komma ganska lindrigt undan, det kunde varit mycket värre.

Tjugo i fyra såg vi Niall, Alica, Harry och Zayn komma vid banden där alla väskor kommer in. Jag log mot de alla stort och Alicia sprang fram och kramade om mig.
-Heej! Sa vi båda och kramade om varandra, länge och hårt.
-Har du ont i benet? Sa hon oroligt.
-Ja, lite, sa jag hon och kramade om mig igen.
Jag sa hej till Niall, Zayn och Harry också och sedan såg vi att Paul kom mot oss.
-Vart är Louis och Li.., började jag säga innan jag såg de båda komma mot oss. Vi alla skrattade lite smått och sedan sa vi hej till dom också.
-Kom nu, dags att åka hem! Sa Paul och alla vi gick efter Paul ut till de två bilar som fanns där. Eftersom Jane och Ella var fans av killarna tyckte dom det kändes lite konstigt att vara där på flygplatsen och träffa dom och nu åka i samma bil som dom. Jag och Jane åkte i en bil med Harry, Liam och Zayn medan Alicia, Niall, Ella och Louis åkte i en annan. Harry, Liam och Zayn började snacka med mig och Jane och jag såg att Jane blev lite nervös. Jag kunde inte låta bli att börja skratta och alla kollade mot mig.
-Vad? Sa Liam och jag skakade på huvudet.
-Inget! Han kollade på mig med en frågande blick, men fortsatte att snacka sen.

När vi var framme vid våra lägenheter, gick killarna in till sina och vi tjejer gick hem till min och Alicias lägenhet.
-Asså, förstår ni inte hur läskigt det där va! Utbrast Jane så fort vi kom innanför dörren och jag skrattade åt henne, medan Ella och Alicia såg ut som levande frågetecken.
-Dom snackade med mig! Sa hon och Alicia skrattade, medan Ella stod och höll med.
-Bara för ni är vana att träffa dom!
-Hur var det på Irland? Frågade Jane till Alicia och hon log.
-Det var underbart!
-Berätta allt, nu!

_____________________________________________________________________________________
Förlåt x 1000 att jag inte skrev något igår, men jag mådde inte alls bra på dagen, och sen när jag väl tänkte skriva på kvällen berättar NRJ Anton om varför killarna letat efter lägenhet osv, så då tänkte jag på annat än novellen... hehe!
Vi har inte så mycket idéer... så himla svårt ibland... VAD SKA HÄNDA!? Hjälp oss, annars slutar vi skriva, haha! 
(Jag var nästan beredd på att logga in och få se massa 'UPPDATERA NUUU' eller 'NI HAR SÄMST UPPDATERING' kommentarer - men till min glädje var där inga!)
/Angelica & Johanna

Louis perspektiv

Precis när jag la på kom det ett nytt meddelande. Från Zayn. Jag vågade inte riktigt öppna det, men jag ville veta vad han skrivit. Jag kunde helt enkelt inte strunta i detta. Jag och Zayn träffades varje dag och det skulle inte funkar om vi skulle vara ovänner. Och, vi var bästa vänner. Vi kunde inte låtsas att detta inte hänt. För det hade hänt och det var vår uppgift att lösa det. Matilda kände sig skyldig, vilket jag inte ville att hon skulle göra. För det var inte hennes fel. Jag öppnade smset.

_____________________________________________________________________________________
”Svårt att vara sur på dig, men lite besviken. Vi måste snacka, vi tar det på tisdag! Hörde du vad som hänt med Alicia? Hoppas allt är bra med dig!” stod det i smset från Zayn. Jag kunde faktiskt inte låta bli att le. Han verkade inte så jättesur, och jag förstod att han ville försöka prata som vanligt. Allt kändes plötsligt mycket bättre, men ändå lite jobbigt. Jag vill egentligen träffa Matilda nu och bara krama om henne och säga att inget var hennes fel. ”Jag snackade med Niall, blev helt rädd när jag läste på twitter först! Det är bra med mig, själv? Vi ses!” skrev jag som ett svar och la sedan mobilen ifrån mig.

På kvällen när vi åt berättade jag att jag skulle åka hem tidigare än tänkt och såklart undrade dom varför. Jag suckade lite för mig själv. Jag visste inte riktigt om jag skulle berätta det eller inte.
-Jo, alltså... började jag och tänkte efter. Jag hade inte berättat det för någon och det kanske skulle kännas bättre om jag pratade om dom.
-Vad gubben? Sa mamma och jag log mot henne och kollade sen ner i min tallrik.
-Tjejproblem? Fortsatte hon och jag nickade.
-Typ...
-Berätta! Sa hon och jag skrattade lite åt henne där hon satt med uppspärrade ögon och öron.
-Zayn träffade en tjej på en fest, och sen när hon var med oss en gång så snackade jag med henne, och sen dess har jag börjat gilla henne, mer och mer och hon hade snackat med Zayn och allt har bara blivit så fel... sa jag tyst. Jag tittade ner i tallriken igen och jag kunde inte hjälpa att mitt ena öga tårfylldes. Det var verkligen jobbigt. Jobbigare än vad jag trodde. Jag kände att mamma la sin hand på min axel och satte sig bredvid.
-Gråt inte, allt kommer ordna sig! Vad heter tjejen? Sa hon nyfiket och ännu en gång kunde jag inte låta bli att skratta lite åt henne.
-Matilda.
-Men, du måste snacka med Zayn! Allt kommer bli bra! Jag mötte hennes blick och log. I samma sekund komma alla mina småsyskon springande in genom dörren och jag log mot dom. Alla hoppade upp i famnen på mig och jag kunde inte låta bli att le stort.
-Kan vi inte kolla på film? Frågade Felicite och jag nickade.
-Kom!
I soffan satt vi alla ihop trängda och mamma tog upp sin mobil för att fota oss.
-Smile! Utbrast hon och jag gjorde inget annat än att le. Det kändes så skönt att bara få vara hemma och tillbringa tid med sin familj.

När klockan var närmre halv tolv hade alla i huset somnat. Ja la mig ner i min säng och gick in på twitter och kollade först på bilden som mamma laddat upp, och sparade den sedan på min mobil. Jag gick in på Nialls profil för att se om han skrivit något nytt, vilket han hade. ”Finally home, both me and alicia, she's okay. Thanks for your support guys!”. Jag gick sedan snabbt in på Alicias profil för se vad hon skrivit. ”thanks for all your support, directioners are the best fans in the world, the boys are lucky!”. Jag skrev sedan en tweet, till både Alicia och Niall. ”@ItsAlicia @niallofficial Hope you are okay, love u!” skrev jag innan jag la mobilen åt sidan och slöt mina ögon.

Nästa morgon vaknade jag lite tidigare än vad jag gjort dagen innan. Jag gjorde mig klar på bara 45 minuter. Duscha, byta om, fixa håret och frukost. Allting. Sedan började packa ihop mina saker innan mina lillasystrar kom upp och bokstavligt talat drog mig ut från huset och bak i trädgården där dom ville möta mig i fotboll.

Dagen gick snabbt och när jag väl stod på flygplatsen för att åka iväg kändes det ännu en gång lite jobbigt, men samtidigt skönt att jag snackat lite med mamma. Jag kramade om alla syskon och min pappa, och gick sedan fram till mamma.
-Jag älskar dig gubben, sa hon och jag log.
-Jag älskar dig också. Hon log stort mot mig och jag kramade om henne hårt. Vi alla gjorde en stor gruppkram innan jag gick därifrån. Jag kom då på att jag inte sagt något till Matilda om när jag skulle komma till London. Efter jag gått igenom säkerhetskontrollen satte jag mig ner vid ett bord, med en smoothie. Jag tog upp min mobil och ringde Matilda.
-Hej Louis! Utbrast hon glatt och jag log för mig själv.
-Hej, du?
-Vad? Något bra? Sa hon nervöst och jag skrattade.
-Japp! Jag åker hem till London nu ikväll!
-Gör du? Men, va? Du sa imorgon?
-Vill du inte att jag kommer? Sa jag lite ledsamt.
-Joooo, såklart! Utbrast hon.
-Jag vet inte riktigt när jag är framme, men Paul skulle möta mig på flygplatsen... men, du kanske kan komma hem till mig senare? Vi måste verkligen snacka ju.
-Ja, visst! Ring mig när du är framme i London då.
-Ja! Vi ses, hejdå!
-Hejdå!
-Puss, sa jag lite tystare och la sedan på.

40 minuter senare satt jag på flygplanet och kände mig ganska lugn och glad. Det skulle bli kul att få träffa Matilda igen, men jag skulle verkligen sakna familjen. Och, jag ville inte ljuga. Jag var lite nervös för att träffa Zayn. Men, efter att jag snackat med mamma kändes allt mycket bättre.
____________________________________________________________________________________
Wohoo, två delar idag. Jag (Angelica) måste förmodligen stanna hemma från skolan imorgon också, så kanske att jag skriver en-två delar imorgon också. Kommentera på bra, så ska jag försöka skriva :)

/Angelica & Johanna

Nialls perspektiv

-Jag vet inte, sa hon och jag såg hur en tår rann ner för hennes kind också.
-Gråt inte, sa jag och hon kollade mot mig och log svagt.
-Förlåt för jag förstörde allt, sa hon och jag skakade på huvudet.
-Alicia, nej, säg inte så!
Jag torkade bort en tår från hennes kind med min tumme och lät min hand vila på hennes kind. Hon var så vacker och så fin.

____________________________________________________________________________
Louis perspektiv

Klockan hade hunnit bli 12 och jag hade inte lyckas komma upp, även om mamma sagt till mig minst 7 gånger att komma och äta lite frukost. Jag kollade runt i rummet och såg mina rutiga pyjamas byxor som jag snabbt drog på mig och sedan gick jag upp. Jag var ganska trött efter festen jag varit på igår och mitt hår stod åt alla håll. Jag skrattade lite åt mig själv och gick sedan ut till köket.

-Godmorgon, sa mamma glatt.
-Godmorgon, svarade jag i en betydligt tröttare ton och hällde sedan upp lite juice i ett glas.
-Hade ni kul igår? Jag nickade mot henne. Det hade varit en ganska galen kväll och det kanske var bäst för mig att inte komma ihåg så mycket.

När jag en timme senare satt och kollade på TV hade jag faktiskt duschat och tagit på mig vanliga kläder. Jag kom plötsligt att tänka på Matilda. Jag hade inte snacka med henne så mycket och jag kände faktiskt för att ringa henne och snacka lite. Jag visste inte riktigt vad jag skulle kalla henne för. Den dagen vi hade träffats hos henne var verkligen jättekul, och allt hade känts så bra, men jag visste inte. Vi hade inte pratat så mycket sen dess. Jag tog upp min mobil och letade upp Matilda bland mina kontakter. Jag tryckte nästan, men stanna upp. Skulle jag ringa? Vad skulle jag säga? Jag slog bort tankarna och ringde. Jag behövde snacka med henne. Det gick några signaler, som gjorde mig mer nervös än vad jag redan var.
-Hej, hörde jag att Matilda sa och ett leende spred sig på mina läppar. Även om hon inte lät sådär jätteglad.
-Hej! Sa jag glatt.
-Åh, hej Louis! Jag visste inte att det var du, alla mina nummer har försvunnit, så jag har inte kunnat ringa dig, sa hon och en lugnade känsla spred sig genom kroppen. Så det var därför?
-Aha, okej!
-Något speciellt du ville? Sa hon.
-Jag ville bara.... prata. Hon skrattade till lite.
-Haha, vad gullig du är! Är du fortfarande hemma i Doncaster?
-Ja, jag kommer hem på tisdag, vid tre tiden!
-Aha! Men, du? Sa hon och jag blev lite nervös. Jag hatade verkligen när folk sa sådär.
-Ja?
-Jag snackade med Zayn... jag berättade för honom att jag gillar dig och han bara la på, sa hon och jag svalde hårt.
-Har du försökt ringa honom efter de? Sa jag.
-Han verkar inte vilja snacka med mig, sa hon och jag suckade. Matilda fortsatte.
-Förlåt Louis om jag förstört allt mellan dig och Zayn, men jag var tvungen att berätta. Jag vill inte hålla det hemligt och du kan inte lura en av dina bästa vänner, sa hon och jag nickade för mig själv. Hon hade rätt, men samtidigt visste jag att det inte skulle bli kul att komma tillbaka till London. Jag kunde inte skylla på Matilda, men jag kunde skylla på mig själv. Varför hade jag börjat hålla på med Matilda? Jag märkte ju från början att Zayn gillade henne och sen kom jag inte och förstörde allt. Men, jag kunde inte låta bli. Jag gillade Matilda, riktigt mycket.
-Det är inte ditt fel, och du gjorde rätt, men..
-Jo, det är mitt fel, avbröt hon mig och jag suckade.
-Matilda, nej! Det är mitt fel, men jag kan inte hjälpa att jag gillar dig, sa jag tyst.
-Jag gillar dig också, och jag gillar Zayn, som en vän. Men, jag vill inte att ni helt plötsligt ska bli ovänner, på grund av mig...
-Matilda, jag kommer snacka med Zayn och det kommer nog lösa sig, även om det känns lite jobbigt.
-Men, allt är mitt fel, sa hon och hon snyftade till.
-Matilda, snälla, gråt inte! Kan vi inte snacka när jag kommer till London?
-Jo, sa hon och jag hörde att hon snyftade till lite tyst. Jag ville bara krama om henne och säga att det skulle bli bra, även om jag själv inte var helt säker på det.
-Jag kanske kan åka hem tidigare på tisdag, så jag är hemma innan de andra killarna, vi får se!
-Okej, men ring mig när du vet.
-Jadå!
-Hejdå, sa hon och log.
-Hejdå sötnos, sa jag och la sedan på.
Det kändes bra att ha snackat med henne, men samtidigt var jag ju inte säker på att allt skulle bli bra. Det här hade aldrig hänt förut. Att jag och Zayn gillat samma tjej. Men, det skulle funka. Matilda gillade Zayn som kompis och jag ville snacka med Zayn. Det kanske var lätt för mig att sitta och säga att dom kunde vara vänner, men jag ville bara att allt skulle bli bra. Jag tog upp min mobil och skrev ett sms till Zayn. ”Zayn, jag vet att du är sur, men vi kan inte låta en tjej förstöra vår vänskap. Vi behöver snacka när vi kommer tillbaks till London!”. Nervöst tryckte jag på skicka. I väntan på att få ett svar gick jag in på twitter, denna gången utan att tweeta. Jag såg att Niall tweetat, och blev orolig när jag läste hans tweet. ”Still in the hospital, still worried about Alicia, but i've talked to her, and she smiled when she saw the trend! Thank u”. Va? Vilken trend? Vad hade hänt? Jag hade inte varit inne på twitter på hela kvällen igår och inte på hela natten, och vaknat hade jag gjort först vid 12. Niall hade inte hört av sig och jag blev orolig direkt. Jag kollade om något trendade, vilket ”Get well soon Alicia” gjorde. Jag gick ut från twitter och ringde Niall direkt.
-Hej! Sa han.
-Hej, vad har hänt med Alicia? Sa jag
-Förlåt att jag inte ringt, men hade tänk att göra det vilken sekund som helst, men, det var inatt. Hon hade gått upp för hon hört något ljud och sedan hörde jag också något ljud, jag sprang till köket där jag såg att Alicia låg på golvet och sen dess har vi varit på sjukhuset.
Jag blev stum.
-Men... började jag, men jag fick inte fram så mycket mer att säga.
-Hon har varit vaken, men hon sover just nu.
-Jag hoppas allt blir bra! Hälsa henne, så ses vi på tisdag, sa jag.
-Ja, är allt bra med dig då?
-Jadå, sa jag lite osäkert, vilket Niall märkte.
-Louis, lura mig inte, säkert?
-Ja, sa jag. Visst, det skulle vara skönt att få snacka med Niall, men det var inte rätt tillfälle.
-Helt säker? Frågade han och jag log för mig själv.
-Vi snackar senare, sa jag.
-Okej! Bara ring, sa han och jag log ännu en gång för mig själv.

När jag lagt på kom jag och tänka på hur jag skulle göra. Skulle jag försöka ringa Paul och fråga om det gick att flyga hem tidigare? Han skulle undra varför och vad skulle jag säga? ”Hej Paul, kan jag åka hem tidigare, för jag måste snacka med Matilda..” jag skrattade åt mig själv och gick in bland mina kontakter ännu en gång. Vad hade jag att förlora? Jag behövde verkligen snacka med Matilda. Jag tryckte på ring, och Paul svarade direkt.
-Hej!
-Hej, allt bra? Sa jag glatt.
-Jadå, själv?
-Jodå! Men, jag har en liten fråga?
-Ja?
-Skulle jag kunna åka hem tidigare på tisdag? Jag skulle behöva komma tillbaka till London lite tidigare..
-Varför?
Ja, varför? Skulle jag säga som det var? Då kanske han inte skulle låta mig flyga tillbaka?
-Eh.. jo, alltså... jag känner för komma dit och vara lite själv, sa jag snabbt.
-Aha, okej, men du får hålla dig inomhus!
-Ja, absolut! Sa jag.
-Jag ska kolla om det går några flyg, vänta lite!
Jag hörde att han la ifrån sig mobilen och jag väntade otåligt. Det kändes faktiskt lite dumt att jag ljög för han, men jag visste inte riktigt hur jag skulle förklara allt med Matilda och Zayn.
-Jo, eh..
Han kom tillbaka och jag hoppades innerligt att det gick några flyg.
-Det går inga tidigt på tisdag, men det går ett flyg klockan 7 imorgon kväll..
-Kan jag ta det då? Frågade jag.
-Jo, det går nog, vill du att jag möter dig på flygplatsen?
-Det kanske är bäst?
-Ja, vi ses där!
-Tack Paul!

Precis när jag la på kom det ett nytt meddelande. Från Zayn. Jag vågade inte riktigt öppna det, men jag ville veta vad han skrivit. Jag kunde helt enkelt inte strunta i detta. Jag och Zayn träffades varje dag och det skulle inte funkar om vi skulle vara ovänner. Och, vi var bästa vänner. Vi kunde inte låtsas att detta inte hänt. För det hade hänt och det var vår uppgift att lösa det. Matilda kände sig skyldig, vilket jag inte ville att hon skulle göra. För det var inte hennes fel. Jag öppnade smset.
_______________________________________________________________________________________
Förlåt för det inte kom någon del igår, men jag (Angelica) hade ganska mycket läxor och Johanna mådde inte så bra. Idag är jag hemma från skolan, då jag har ont i halsen, men jag skrev en lång del nu - hoppas ni förlåter oss!
Dränk oss i kommentarer nu, så kommer det förmodligen en till del idag!
/Angelica & Johanna

Vi är även lite sugna på att få en ny design, men ingen av oss är några experter. Är det någon utav ER som gör designer (något i stil med den vi har nu) så släng in en kommentar!! :)

UPDATE:
Att jag lyckades publicera när klockan var 13.37! Haha ;)

Nialls perspektiv

”Thanks for all the nice tweets for Alicia and I’m really worried about her…but I don’t understand how people knows what happend”, skrev jag snabbt och bara några sekunder gick jag in bland trenderna igen och då såg jag en ny trend. ”MollieLeaveNaliciaForanAlone”. Jag fattade ingenting, vem var Mollie? Kan det vara hon som slog ner Alicia? Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag kände mig helt förvirrad.

_____________________________________________________________________________________
Jag läste massa tweets och de flesta innehöll namnet Mollie. Jag var förvirrad, nervös, rädd och allt på samma gång. Jag såg att mamma och pappa kom in genom dörren som fanns och jag trängde fram ett svagt leende.
-Hej, sa mamma och kramade om mig.
-Hej, sa jag tyst och gav både hon och pappa en kram.
-Har du snackat med personalen?
-Nej, sa jag och kollade ner i golvet och kände att jag blev ännu mer nervös för vad som faktiskt hade hänt. Varför kunde inte allt vara bra? Hon förtjänade inte detta.
-Niall, allt kommer bli bra, sa mamma, precis som hon kunnat läsa mina tankar. Hon la försiktigt sin hand på min axel och jag kollade upp mot henne. Jag ville så gärna tro på hennes ord, men det var så svårt. Att se Alicia skadad gjorde mig ledsen och jag var fortfarande rädd. Vem hade egentligen gjort detta?

Liams perspektiv

På söndagen vaknade jag redan vid klockan sju och det första jag tänkte var om jag drömt de som Niall sagt, eller var det sant? Jag tog upp min mobil och såg att samtalet inte var avslutat, eller rättare sagt, att jag inte stängt av. Jag skrattade lite för mig själv och skrev ett sms till Niall, och bara inom några minuter svarade han. ”Vi har inte snackat med henne än, hon hade varit vaken, men sedan somnat, jag ringer senare!” stod det. ”Bra! Förlåt för jag somnade inatt... hehe” skrev jag och gick sedan in på twitter. ”Get well soon Alicia” var en top trend och jag skrev en ny tweet. ”So sorry for Alicia and Niall! Get well soon Alicia!!” skrev jag och tryckte sedan på ”tweet”. Jag hade ingen större lust att tweeta fans just nu, så jag la ifrån mig mobilen, men kände mig samtidigt lite taskig, så jag tog upp den lika snabbt igen. ”I will tweet more later, promise” skrev jag och sedan la jag i sängen och gick ut i köket där mamma och pappa satt.

Nialls perspektiv

Alicia hade varit vaken en stund, men sedan somnat igen. Jag hade inte kunnat somna på hela natten och klockan var närmre halv åtta. Plötsligt kom det ut en läkare från de rummet Alicia la i och mitt hjärta hoppade över ett slag. Jag ville bara springa in i rummet, krama om Alicia och se till att allt var bra, men jag satt kvar där, som om jag var förstelnad.
-Alicia har vaknat, men hon är väldigt trött, men hon frågade efter dig Niall, vill du gå in? Jag nickade ivrigt. Nästa lite för ivrigt. Jag log mot honom och han log stort tillbaka. Jag reste mig från stolen jag suttit på nästan hela natten och kände hur lyckan inom mig tog över helt och hållet. Läkaren slog mig lätt på ryggen och sedan gick jag in i de ljusa, vita rummet med röda gardiner. Där log Alicia. Min fina Alicia. Med en vit lapp på huvudet och under vita lakan. Jag kunde se att hon trängde fram ett leende och jag kunde inte hjälpa att en tår rann ner för kinden. Lyckan inom mig gick knappt att beskriva. Även om sjukhuskläder inte var det finaste och att vita lappar i huvudet såg roligt ut så var hon lika fin som alltid. Lite blek och hon såg väldigt trött ut. Men det var Alicia. Jag insåg även hur svårt det var att vara utan henne.
-Hej älskling, sa jag tyst och böjde mig ner och våra läppar möttes. Det var inte samma varma läppar som vanligt, men ändå.
-Hej, sa hon tyst och jag satte mig på stolen bredvid.
-Hur är det? Sa jag.
-Jag är trött, sa hon och jag nickade.
-Vad hände egentligen? Sa hon. Jag bara kollade mot henne, utan att svara. Jag hade inget svar. För vad hade hänt? Jag visste ju inte.
-Jag vet inte, kommer du ihåg något? Sa jag och hon kollade upp i taket, precis som hon försökte sätta sig in i situationen som varit och minnas allt.
-Jag kunde inte somna, så jag la vaken. Jag hörde något ljud, och gick upp för att kolla var, men först gick jag mot köket för att ta ett glas vatten, sa hon samtidigt som hon kollade upp i taket. Jag kramade om hennes hand med min.
-Mer? Sa jag och hon skakade på huvudet.
-Jag vet inte, sa hon och jag såg hur en tår rann ner för hennes kind också.
-Gråt inte, sa jag och hon kollade mot mig och log svagt.
-Förlåt för jag förstörde allt, sa hon och jag skakade på huvudet.
-Alicia, nej, säg inte så!
Jag torkade bort en tår från hennes kind med min tumme och lät min hand vila på hennes kind. Hon var så vacker och så fin.
_____________________________________________________________________________________
Kanske inte en så bra del, men hoppas ni gillar den lite iaf! 
Tack för alla snälla, söta kommentarer!
Vi skrattar fortfarande åt Nalicia Foran, haha! ;)
/Angelica & Johanna

Nialls perspektiv

Jag var så rädd. Så rädd för att förlora Alicia. Min mobil pep till och jag tittade på den. Det var et sms från Sean. Jag hade inte sagt något till dom, men dom förstod mig, hoppas jag. "Hoppas allt blir bra, vi tänker på er redan. Vi ses!" stod det och jag log lite, samtidigt som jag hade lite skuldkänslor då jag inte sagt hejdå till dom. "Förlåt för att jag bara stack, men är så rädd. Vi ses!!". Jag la ner mobilen i fickan och kollade ut genom fönstret.

_____________________________________________________________________________________
Tankarna fortsatte snurra och jag ville bara sitta och krama om Alicia. Det som skrämde mig var att jag inte visste exakt vad som hade hänt med Alicia. Någon måste ha tagit sig in och skadat henne, men hur? 

När vi väl var framme på det stora sjukhuset tog personalen snabbt hand om Alicia och jag kollade med tårfyllda ögon mot henne när de rullade in henne. Tjejen som kört ambulansen kom fram till mig.
-Följ med mig, så kommer personalen snacka med dig när dom undersökt Alicia, sa hon och jag nickade, samtidigt som jag svalde och jag började tänka på Sanna. Sanna hade också skadat sig. Båda två skulle just nu behöva deras föräldrar som båda dött. Jag satte mig ner på en stol. Där fanns inga andra människor och det var nästan en läskig tystnad som uppstod. Min mobil vibrerade i fickan. Jag tog upp den och såg att det var ett sms från mamma. ”Vill du att vi kommer?”. Jag ville verkligen att dem skulle komma, då jag kände mig så ensam här och jag ville bara gråta mer och mer, men samtidigt var det ganska skönt att få sitta här, helt själv. Men det skulle ta ett tag för de att komma hit och jag behövde någon som jag kunde snacka med och ens föräldrar var alltid det bästa alternativet. ”Ja, kom ni!” skrev jag och gick sedan in på twitter. Eftersom jag inte skrivit något om det som hänt kändes det skönt att ingen visste, tills jag insåg att alla visste. Hur visste de? Jag visste att Sean och Darragh inte skrivit något och jag hade inte heller det, och inte Alicia heller för hon hade ju inte kunnat skriva något. Jag blev nästan lite orolig. Hur kunde alla veta?

 

Jag hade suttit där i en halvtimme och bara tänkt på allt som hade hänt. Varför skulle allt dåligt hända Alicia och Sanna? Varför? Jag hade för tillfället släppt alla tankarna på hur folk kunde veta vad som hade hänt för det var inte intressant nu. Det enda jag ville veta var hur det skulle bli med Alicia. Mamma och Pappa hade fortfarande inte kommit och jag ville verkligen prata med någon. Tårarna rann fortfarande och jag visste inte vem jag skulle prata med. Jag tog upp mobilen och kollade bland kontakterna, vem kunde jag ringa? Det slutade med att jag ringde Liam, det kändes som han var den jag hade lättast att prata med för tillfället. Jag visste att jag kunde ringa honom även om det var mitt i natten.

-Hej mate, sa Liam som verkade väldigt glad men han lät även väldigt trött. Jag kunde verkligen inte hålla tårarna inne och jag kunde knappt svara. Jag fick inte fram några ord.

-Niall, gråter du? Vad har hänt? Frågade han oroligt.

-Någon kom in i vårt hus och slog ner Alicia, så nu ligger hon på sjukhuset och har inte vaknat, sa jag. Jag fick verklige kämpa för att få fram orden för jag hade själv inte förstått att någon verkligen hade gjort såhär mot min Alicia.

-Men va? Vill du att jag ska komma till Irland? Sa han och jag hörde att han var på väg att resa sig upp.
-Nej, Liam…stanna du hemma med din familj. Jag har mamma och pappa, sa jag lugnt samtidigt som tårarna rann nerför mina kinder. Helst av allt hade jag egentligen velat ha killarna hos mig nu. De var egentligen de enda som verkligen förstod hur mycket Alicia betyder för mig.
-Jag ville liksom bara ha någon att prata med medan jag väntar på mamma och pappa för de kommer snart.

 

Jag och Liam han bara prata några minuter innan jag märkte att han hade somnat med sin mobil i handen för han slutade att svara när jag sa något. Jag bestämde mig för att lägga på och gick in och kollade på twitter.
Jag kollade bland det som trendade och såg att den översta trenden var relaterad till Alicia, det stod ”Get well soon Alicia”. Jag sprack upp i ett leende även om tårarna strömmade ner för mina kinder när jag gick in och kollade på vad alla hade skrivit.
”Thanks for all the nice tweets for Alicia and I’m really worried about her…but I don’t understand how people knows what happend”, skrev jag snabbt och bara några sekunder gick jag in bland trenderna igen och då såg jag en ny trend. ”MollieLeaveNaliciaForanAlone”. Jag fattade ingenting, vem var Mollie? Kan det vara hon som slog ner Alicia? Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag kände mig helt förvirrad.
_____________________________________________________________________________________
Okej, skratta inte ut oss. Nalicia Foran var det bästa 'par-namnet' vi kunde komma på! (Alicia Fridell + Niall Horan!)
Om ni bara visste hur glada vi är. Vi slog besöksrekord igår och vi har gjort det idag också. Självklart är inte statistiken allt, men det är sååå roligt att se hur många läsare vi har och alla era fina kommentarer. Vi kommer aldrig säga tack för många gånger. NI är bäst ♥
/Angelica & Johanna

Alicias perspektiv

När klockan var halv tre hade jag fortfarande inte somnat. Jag hörde något ljud. Det lät som det kom från ytterdörren, men jag var ju inte säker. Jag var varm, även om jag redan hade tagit av mig täcket. Jag reste tyst på mig och smög ut ur rummet. Det var mörkt i hela huset och ut kunde man höra att det regnade. Jag hörde något ljud igen och jag stannade upp lite. Jag blev lite rädd, men jag gick sakta ut mot köket för att ta lite att dricka. Jag kollade mot ytterdörren och vi en chock. Jag blev rädd och stum. Vad skulle jag göra? Mitt hjärta slog fort och jag svettades.
_____________________________________________________________________________________
Jag var så rädd, jag kunde inte röra mig alls. Den mörka gestalten jag nu såg kom närmre mig och jag visste inte vad jag skulle göra. Mina andetag hördes mer eftersom jag var så rädd och hjärtat slog dubbla slag. Gatlamporna lös in genom fönstret, men inte alls mycket. Inte tillräckligt mycket för att jag skulle kunna urskilja hur den människan som hade tagit sig in såg ut.
Den kom ännu närmre nu och var endast tio centimeter ifrån mitt ansikte.
-Du ska ge fan i Niall, du ska lämna honom ifred. Han är min, inse det! Berätta inte för någon att jag var här, sa personen som jag nu hörde var en tjej. Hon höjde sin högra hand och slog mig rakt på tinningen jag skrek till samtidigt som jag föll snabbt ihop och allt blev svart. 

Nialls perspektiv

 

Jag vaknade med ett av att någon skrek till. Jag sprang snabbt ut genom min dörr men såg inget eftersom det var helt mörkt. Jag hörde att Sean och Darragh hade vaknat då jag hörde deras röster. Någon utav dem tände lampan och jag kollade runt. Jag såg ingenting så jag tog några steg närmre köket som inte var så långt bort. På golvet i köket låg Alicia medvetslös och det rann blod från hennes bakhuvud. Jag sprang snabbt fram till henne och kollade på henne, mina tårar rann nerför mina kinder och det var inget jag kunde hindra. Jag skakade om henne lite lätt i hopp om att hon skulle vakna, men ingen reaktion.

-Sean, snälla…spring och hämta mamma och pappa, sa jag för jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag ville bara att Alicia skulle vakna upp och allt skulle vara bra.

Efter två långa minuter kom Sean tillbaka med mamma och pappa som såg ut till att vara ledsna och oroliga.

-Mamma, vad ska vi göra? Frågade jag panikslaget

-Jag tror det är bäst att vi ringer ambulansen eftersom Sean sa att hon inte vaknar när du skakar på henne och hon blöder från bakhuvudet, svarade mamma och jag såg att hon också var ledsen. Hon gick fram till mig och kramade om mig, medan jag höll Alicia i handen.
-Bobby, kan du ringa ambulansen? Frågade mamma och pappa sprang och hämtade telefonen för att ringa. Tårarna rann längs mina kinder medan mamma satt och kramade om mig bakifrån. Undra vad som hade hänt egentligen?

-Gubben, det kommer att bli bra, sa mamma och pussade mig på mitt huvud samtidigt som hon kramade om mig hårdare. Jag skakade bara mitt huvud, tänk om hon aldrig vaknade igen. Vad skulle jag ta mig till då? Ett liv utan Alicia är inget liv alls. Hon måste vakna igen.

-Vet du vad som hände? Frågade mamma lugnt.
-Nej, jag vaknade av att någon skrek till och jag hörde även hur någon sprang därifrån, sa jag och snyftade.

-Niall, jag lovar dig att det kommer bli bra, sa mamma men jag trodde fortfarande inte på henne.

Plötsligt kom ambulanspersonalen inrusande genom dörren och jag förstod då att detta var verklighet, detta var inte mardröm jag kunde vakna upp från.

Två killar tog hand om Alicia och en tjej tog mig på axlen och jag satte mig på en stol. Hin pressenterade sig lite snabbt.
-Vet ni vad det är som har hänt? Frågade hon och jag skakade bara på huvudet, men sa sedan.

-Jag vaknade av att jag hörde henne skrika, sen låg hon bara här och ytterdörren var även öppen när jag kom, sa jag och tårarna kunde inte sluta rinna. Hon nickade mot mig och skrev något på ett papper, och sedan sa en av killarna som tagit hand om Alicia,

-Det ser ut som hon har fått ett slag mot tinningen för hon är alldeles blå där och sen har hon antagligen slagit i huvudet i hyllan som är precis bakom, sa Luke, som han tydligen hette.

 

De lyfte upp Alicia på en bår för det var bäst att ta med henne till sjukhuset eftersom hon inte vaknade och jacket i bakhuvudet var ganska djupt. Luke hade märkt att det var jag som stod Alicia närmast och han hade sagt att jag kunde åka med i ambulansen till sjukhuset.
-Niall, spring och klä på dig något medan vi tar ut Alicia i ambulansen sa Luke. Jag kollade ner på mig och det var just i det ögonblicket jag kom på att jag bara hade kalsonger på mig.

Jag sprang snabbt in på mitt rum och slängde på mig gårdagens kläder, för jag ville vara så nära som Alicia igen så fort som möjligt. Så fort jag fått mig byxorna började jag springa samtidigt som jag tog tröjan på mig. Jag hoppade snabbt in i ambulansen som nu var färdig att köra. Tyvärr fick jag inte sitta där bak med Alicia, men det hade varit värre om jag inte fick följa med alls.
Jag lutade mitt huvud mot fönstret och tårarna kom igen, jag ville inte att detta skulle vara sant. Vem hade kunnat komma in i vårt hus på natten? Vi hade väl låst? Hur hade någon kunnat slå ner Alicia? Hur kommer det gå med Alicia? Tankarna snurrade runt i mitt huvud samtidigt som tårarna fortsatte att rinna. Jag var så rädd. Så rädd för att förlora Alicia. Min mobil pep till och jag tittade på den. Det var et sms från Sean. Jag hade inte sagt något till dom, men dom förstod mig, hoppas jag. "Hoppas allt blir bra, vi tänker på er redan. Vi ses!" stod det och jag log lite, samtidigt som jag hade lite skuldkänslor då jag inte sagt hejdå till dom. "Förlåt för att jag bara stack, men är så rädd. Vi ses!!". Jag la ner mobilen i fickan och kollade ut genom fönstret. 
_____________________________________________________________________________________
Hur tror ni det går för Alicia?
Och en sak till- det som hände igår är uppklarat, så allt är frid och fröjd. Tack för ert stöd! Nu får vi hoppas att det inte händer igen :)

Vi kan också se att vi redan har fått besöksrekord idag, YAY :) Det är jättekul att novellen växer för var dag, det gör oss bara mer sugna på att skriva!

Inlägget med länkar till alla novellerna kommer förmodligen inatt. Jag ska sätta mig ner och fixa med det nu! 
Glöm inte att slänga in en kommentar!! :D
/Angelica & Johanna

Alicias perspektiv

-Oj, hej Maura, sa jag lite generat.

-Haha, det är lugnt. Jag ville bara säga att maten är färdig, så ni kan komma och äta nu. Men jag antar att Niall står i duschen, sa hon och jag nickade till svars eftersom jag inte riktigt visste vad jag skulle säga.

-Men du kan komma ner, så kan Niall komma när han är färdig, sa hon och jag stängde ner Nialls dator och följde med Maura ner till köket där maten stod dukad.

_____________________________________________________________________________________
Jag satte mig vid bordet och allt var så tyst. Det kändes både rätt och fel att sitta här med Nialls föräldrar helt själv, då jag inte snackat med dom så mycket utan Niall vi min sidan, men samtidigt kändes det rätt eftersom dom verkligen var så snälla och det kändes som jag var en i familjen.

När vi en halvtimme senare hade ätit upp satt vi kvar och bara snackade om allt möjligt.
-Ska Sean komma hit ikväll?
-Ja, Sean och Darragh kommer nog vilken sekund som helst, sa han och drack lite cola ur sitt glas och i samma sekund knackade det på dörren. Vi alla skrattade lite smått och Maura, Nialls mamma, reste på sig och gick för att öppna dörren.

Tjugo minuter senare var jag, Sean, Darragh och Niall inne på Nialls rum och vi funderade på vad vi skulle hitta på.
-Twitcam? Föreslog Sean.
-Jaaa! Utbrast Darragh och sedan kollade han mot mig.
-Visst, sa jag och sedan kollade alla mot Niall.
-Eh..
-Va inte så tråkig nu, kom igen Niall, sa Sean och puttade till honom. Niall puttade till Sean också och två sekunder senare var det en allvarlig brottningsmatch. Jag och Darragh skrattade lite åt dom och sedan tog jag upp Niall dator. Jag gick in på twitter och såg att han faktiskt glömt att logga ut. ”Wanna watch a twitcaaam?” skrev jag snabbt innan Niall drog datorn ifrån mig.

Nialls perspektiv

Några minuter senare hade vi startat en twitcam och jag hade inte gjort detta på riktigt länge.
-Du får ju kolla dina mentions, utbrast Darragh och jag flinde åt honom.
-Ja, okej, lugna dig! Sa jag och tryckte sedan på mina mentions. Vi alla började ropa hej till alla som tweeta oss och det slutade med att vi alla ropade i mun på varandra.

Vi hade en twitcam ganska länge, vi försökte svara på frågor, men det blev väldigt många tittare och det spårade ut lite, då jag och Darragh började brottas. Det kändes verkligen kul att få vara hemma och träffa vänner som jag förr träffade varje dag. Och, det var extra kul att Alicia var med.

Alicias perspektiv

Vi hade bestämd att Darragh och Sean skulle sova här och när vi haft twitcam i nästan tre timmar stängde vi av och gjorde oss klara för att sova. Jag fick äran att sova i Nialls säng medan Sean och Darragh fick varsin madrass att sova på. Jag drog täcket över mig och kunde känna att Nialls hand letade upp min hand under täcket och jag log mot honom.
-Godnatt, sa Sean.
-Godnatt, svarade jag, Niall och Darragh samtidigt. Jag vände mig mot Niall och våra läppar möttes.
-Godnatt, viskade han tyst och jag bara log mot honom.
-Godnatt, sa jag väldigt tyst och hans hand kramade om min.

När klockan var halv tre hade jag fortfarande inte somnat. Jag hörde något ljud. Det lät som det kom från ytterdörren, men jag var ju inte säker. Jag var varm, även om jag redan hade tagit av mig täcket. Jag reste tyst på mig och smög ut ur rummet. Det var mörkt i hela huset och ut kunde man höra att det regnade. Jag hörde något ljud igen och jag stannade upp lite. Jag blev lite rädd, men jag gick sakta ut mot köket för att ta lite att dricka. Jag kollade mot ytterdörren och vi en chock. Jag blev rädd och stum. Vad skulle jag göra? Mitt hjärta slog fort och jag svettades.
_____________________________________________________________________________________
Oj oj, vad tror ni händer? :)
Ett inlägg med maaaassa novellbloggar kommer upp inatt eller imorgon. Runt 50 kommentarer, alltså nästan 50 novellbloggar -WOW. I juni, när vi började på en novell, var vi den enda novellbloggen och nu finns det massor! 
Ska också ta upp en sak - för några dagar sedan fick vi en kommentar där  någon skrev 'skit dåligt'. Vi tog inte direkt åt oss, eftersom vi dränks i kommentarer som säger att det är bra, MEN det vi menar är att det är ganska onödigt... du som kommenterade, du ger oss bara högre statistik och fler sidvisningar, tack för det! :)
En sista sak... denna veckan har statisken gått uppåt, verkligen jättekul!
/Angelica & Johanna

-Du behöver inte vara orolig och jag vill helst säga det öga mot öga, sa jag för det var det jag verkligen ville göra.

-Okej, men nu kommer jag bara tänka på det och vara orolig fast du säger att jag inte behöver det, sa han och han lät lite besviken.

-Okej, jag säger väl det då…men jag vill inte göra dig besviken. Zayn svarade inte så jag fortsatte att prata,
-Jo Zayn, det är så att jag… när jag hade de orden tog det stopp för mig och tårarna började rinna ner längs mina kinder. Jag vet inte vad det var som tog emot att säga fortsättningen. Jag la snabbt på för jag kunde verkligen inte prata med någon just nu.

____________________________________________________________________________________
Zayns perspektiv

När hon la på kände jag hur tårarna rann. Det verkade inte som det var något bra hon skulle säga heller eftersom jag hörde hon började gråta. Jag slängde mig på sängen och trycke huvudet i kudden, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Efter ett litet tag hör jag hur dörren till mitt rum öppnas men jag orkade inte bry mig om vem det var så jag vände mig inte om för att titta.
-Vad har hänt gubben? Hörde jag mamma fråga samtidigt som hon satte sig ner i min säng sidan om mig.
-Inget särskilt, det är bara det att jag gillar en tjej och det verkar som Louis gillar henne också.
-Men prata med henne och säg vad du känner, hon kanske gillar dig, sa mamma lugnt och klappade mig på min arm.

-Jag är rädd att det är försent, jag tror hon har avgjort vem det är hon vill ha, sa jag och det högg till lite i hjärtat för jag ville vara den som höll om Matilda.

-Prata med henne ändå, låt henne säga vad hon tycker och känner, sa mamma och hennes ord var alltid lika lugnande, hon hade nästan alltid rätt om vad som var bäst att göra.

-Jag ska, men hon ringde innan och skulle säga något men hon började bara gråta och la på. Jag tror jag vet vad hon ville säga.

-Ring upp henne igen, ge henne en ny chans till att få säga sina ord.
-Okej, jag ska, sa jag och tog tag i mobilen. Mamma reste sig upp och gick mot dörren. Innan hon stängde dörren vände hon sig om och sa,
-Jag älskar dig Zayn.

-Jag älskar dig också mamma, sa jag glatt och för första gången sen jag pratade med Matilda log jag.

 

Jag låg och väntade på att jag skulle känna mig redo att ringa, men det dröjde väldigt länge. Eller det kanske var bättre att vänta och låta Matilda ringa mig igen. Jo, det var det bästa. Jag skickade iväg ett sms till henne, ”Ring mig igen när du känner dig redo för att berätta det du ville säga, kram!”. Innan jag tryckte på skicka så läste jag igenom det och för att hinna tänka på om jag verkligen skulle skicka det.

Efter några minuter fick jag ett svar men jag vågade inte riktigt öppna det, jag vet inte riktigt vad det var som hade hänt med mig, varför vågade jag inte öppna ett sms från tjejen jag gillade? Jag tror jag var rädd för att bli sårad och jag var även nervös.

Jag öppnade sms:et och läste det ”Jag ringer snart, det är väl bäst att jag berättar för dig fast jag inte vill. Men jag får väl göra det ändå L”.
Bara några sekunder efter jag hade läst sms:et ringde mobilen, jag såg att det var Matilda och jag svarade.

-Hej, sa jag lite osäkert.

-Hej, hörde jag hur hon svarade lite osäkert. Jag vet mig i läppen av oro, jag undrade vad det var hon skulle säga.

-Det är nog bäst att gå rakt på sak, så jag får det överstökat, sa hon och jag nickade men kom snabbt på att hon inte kunde se mig.

-Mm, svarade jag bara.

-Det är så att, jag gillar dig men bara som vän. Jag har inga andra känslor för dig, men det har jag för någon annan och du känner honom väldigt väl. Jag kan inte hjälpa det, man kan inte styra över sina känslor, sa hon och jag visste verkligen inte vad jag skulle göra, jag kunde inte vara sur på Matilda… det var ju inte hennes fel.

-Låt mig gissa, det är Louis va?

-Ja, det är det, sa hon lite nervöst och jag la på direkt. Jag var inte sur på Matilda för det gick inte, jag var sur, arg och besviken på Louis, han hade själv märkt att jag gillade Matilda.

 

Alicias perspektiv

Jag satt i Nialls säng med hans dator medan han var inne i duschen. Dörren öppnades och utan att kolla så sa jag,

-Hej älskling, vad snabbt du duschade men jag har saknat dig den korta stunden.

-Hej på dig med, hörde jag någon säga men det lät inte som Niall. Jag kollade upp och såg då att det var hans mamma.

-Oj, hej Maura, sa jag lite generat.

-Haha, det är lugnt. Jag ville bara säga att maten är färdig, så ni kan komma och äta nu. Men jag antar att Niall står i duschen, sa hon och jag nickade till svars eftersom jag inte riktigt visste vad jag skulle säga.

-Men du kan komma ner, så kan Niall komma när han är färdig, sa hon och jag stängde ner Nialls dator och följde med Maura ner till köket där maten stod dukad.
____________________________________________________________________________________
Här har ni del 73!! ....en liten fråga, var har alla kommentarerna tagit vägen? 
Kom igen nu och kommentera mer! Så skriver jag kanske på bussen påväg hem imorn...gjorde det idag :) 
/Angelica & Johanna

 

-Bra! Men, jag måste duscha, ska du hänga på? Sa jag och blinkade mot henne. Hon skrattade åt mig och puttade iväg mig från sängen.
-Det är lugnt, duscha du, sa hon och jag brottade ner henne i sängen.
-Säker? Sa jag och hon nickade.
-Helt säker! Jag flinade åt henne och hon gjorde detsamma. Jag gav henne en snabb puss i pannan och gick sedan iväg för att ta en dusch.
____________________________________________________________________________________
Zayns perspektiv

 

Jag visste inte vad jag skulle göra för jag gillar ju verkligen Matilda, men det känns som Louis har fått ett litet försprång. Det känns inte som hon gillar mig tillbaka, det känns inte så som det gjorde innan. Innan kändes det som Matilda hade känslor för mig med, men inte längre.
Mitt i allt tänkande blev jag avbruten av att mobilen vibrerade i fickan, jag tog upp den och såg att jag hade fått ett sms från Matilda, ”Vi måste prata när du kommer tillbaka till London…”. Jag läste sms:et några gånger och jag förstod inte riktigt vad hon menade, så jag gick in bland mina kontakter, letade fram hennes namn och ringde.  Signalerna gick, men ingen svarade. Jag blev lite orolig efter femte försöket, jag ringde om och om igen men inget svar. Vad skulle jag ta mig till? Jag kunde ju inte direkt åka tillbaka till London för jag kände att jag var tvungen att tillbringa lite tid med min familj.
Jag testade att ringa igen och till min förvåning men samtidigt lättnad tutade det upptaget.

 

Matildas perspektiv

 

Efter jag hade skickat sms:et till Zayn så hade jag fått runt tio samtal från honom, men jag lät signalerna att gå. Jag vill prata med honom öga mot öga.
När han hade ringt ännu fler gånger kände jag att jag fick lite dåligt samvete, han kanske blev orolig att något hade hänt. Jag testade att ringa upp honom, men det tutade upptaget. Jag testade igen och signalerna gick fram. Efter bara två signaler hörde jag att någon svarade.
-Hej Matilda, vad var det du ville prata om? Frågade han lite oroligt.

-Hej Zayn, vi tar det när du kommer tillbaka till London, sa jag lugnt och jag hörde hur Zayn suckade tungt.
-Men snälla, säg nu…jag blir orolig för dig.

-Du behöver inte vara orolig och jag vill helst säga det öga mot öga, sa jag för det var det jag verkligen ville göra.

-Okej, men nu kommer jag bara tänka på det och vara orolig fast du säger att jag inte behöver det, sa han och han lät lite besviken.

-Okej, jag säger väl det då…men jag vill inte göra dig besviken. Zayn svarade inte så jag fortsatte att prata,
-Jo Zayn, det är så att jag… när jag hade de orden tog det stopp för mig och tårarna började rinna ner längs mina kinder. Jag vet inte vad det var som tog emot att säga fortsättningen. Jag la snabbt på för jag kunde verkligen inte prata med någon just nu.
____________________________________________________________________________________
Förlåt för en superduperkort del, men jag måste verkligen sova nu och Angelica har haft mycket läxor idag.
Men detta är väl bättre än ingenting, am I right? :) 
/Angelica & Johanna

Alicias perspektiv

Jag letade upp Jane bland mina kontakter och tryckte på ring.
-Hej!
-Hej Jane, vad är det som har hänt? Sa jag med oron i rösten och jag kunde höra att Jane var där ute.
-Jo, Sanna är skadad, jag vet inte om det är allvar...
-Vad har hänt? Utbrast jag och kände hur jag svettades.

_____________________________________________________________________________________
Jag blev mer och mer orolig. Det dröjde ett litet tag innan Jane svarade, jag hörde en del snyftningar och hur Jane försökte få fram orden i rätt ordning.
-Snälla Jane, säg vad det är! Sa ja lite panikslaget. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till eftersom jag inte riktigt visste vad det var som hade hänt.
-Sanna, har blivit påkörd av en bil, sa hon snabbt och jag kände hur det högg till inom mig. Sanna? Min syster. Hon hade blivit påkörd. Och jag var inte där. Jag kunde inte göra något.
-James har ringt ambulansen, fortsatte hon.
-Har ni snackat med henne?
-Ja, men hon har verkligen jätteont, sa hon och det kändes ganska tryggt att dom hade kunnat snacka med henne, men samtidigt var jag så rädd. Jag var så långt ifrån dom. Jag kunde inte göra något. Bara gråta och hoppas på det bästa.
-Okej, men ring mig senare, sa jag.
-Jag ska! Har ni det bra på Irland?
-Jadå! Tack för att du ringde, sa jag innan jag la på och jag satte mig ner i gräset. Jag kollade upp och såg hur glad Niall verkligen såg ut och egentligen ville jag inte förstöra för honom. Jag var nära på att kalla på honom, men ändrade mig. Jag skrev ett sms till honom istället. ”Jag går hem, fryser lite och är jättetrött! Vi ses sen, puss!”. Jag skickade iväg meddelandet och sedan gick jag där ifrån.

När jag kom hem till Nialls hus kom jag på att jag inte hade några nycklar, så jag knackade försiktigt på och hans mamma öppnade.
-Hej! Sa hon lite förvånande.
-Hej! Är det okej om jag kommer in?
-Ja, absolut! Är det bara du?
-Ja, jag frös lite och killarna spelade fotboll, så jag gick hem, sa jag och log. Även om det inte var sanningen så kändes det inte som rätt tillfälle att berätta nu. Hon nickade mot mig och jag gick mot Nialls rum. Jag slängde mig på hans mjuka säng och tog upp min mobil. ”Neej, du kunde väl ha sagt till? Förlåt att vi spelade, men jag vill hitta på lite saker med vännerna när jag väl är här, förlåt!” stod det i ett sms från Niall och jag log lite. ”Haha, klart du ska vara med dom! Vi ses sen, spela på och gör många mål ;)” skrev jag och bara några sekunder senare svarade han. ”Men, vad har hänt? Säker på att du frös? Nej, precis! Vad hände?”. Att han kunde veta det. Jag skrattade lite för mig själv och knappade in ett svar. ”Vi tar det senare, jag lovar! Ska vi va med Sean och Darragh ikväll? :)” Jag la ner mobilen i sängen och slöt mina ögon. Det enda jag hade i mina tankar just nu var Sanna. Jag ville bara få veta att allt var bra. Jag ville så gärna vara där och hjälpa henne. Hon hade inte känt Ella och Jane så jättelänge, men jag litade såklart på dom två.

En halvtimme senare vaknade jag till av att min mobil ringde.
-Hej!
-Hej Alicia, det är Jane!
-Hej, sa jag glatt och log lite.
-Sanna är inne på en undersökning nu och hon har riktigt ont i sitt vänstra ben, men vi har snackat med henne, så hon mår bra annars, sa hon och en liten klump i min mage försvann.
-Åh, vad bra! Är det bra med er andra?
-Jadå! Fast, vi är lite oroliga nu, för Sanna.
-Jag med, sa jag.
-Men, jag ringer dig senare och kanske du kan snacka med Sanna då.
-Bra! Hälsa alla från oss, hejdå!
-Hejdå!
Denna gången kunde jag lägga på med ett litet leende på läpparna. Jag reste mig från sängen och borstade igenom mitt hår och precis efter det öppnades dörren av Niall.
-Hej sötnos, sa han och kramade om mig snabbt innan hans läppar var pressade mot mina.
-Hej, sa jag lite skrattande när han släppt taget om mig och han log och jag satte mig på sängkanten.

Nialls perspektiv

Jag satte mig bredvid Alicia och vi flätade ihop våra fingrar.
-Vad var det som hände? Sa jag tyst och hon kollade ner.
-Sanna hade blivit påkörd, sa hon tyst och jag kände hur jag hoppade till.
-Va? Men, varför sa du inget?
-Jag ville inte förstöra, du såg så glad ut när du fick vara där med dina vänner, sa hon och jag kramade om henne.
-Men..
-Nej, inga men, sa hon bestämt och jag mötte hennes blick.
-Jag trodde först du blev sur eller något, sa jag och hon log.
-Nejdå!
-Men, hur är det med Sanna nu?
-Hon hade ont, men Jane sa att dom hade snackat med henne.
-Va bra! Jag andades ut lite och pussade henne lätt på munnen.
-Är det okej om vi träffar Sean och Darragh ikväll? Frågade jag och hon nickade.
-Jaa, absolut! Ska dom komma hit?
-Ja, tänkte det, om det är okej?
-Jadå!
-Bra! Men, jag måste duscha, ska du hänga på? Sa jag och blinkade mot henne. Hon skrattade åt mig och puttade iväg mig från sängen.
-Det är lugnt, duscha du, sa hon och jag brottade ner henne i sängen.
-Säker? Sa jag och hon nickade.
-Helt säker! Jag flinade åt henne och hon gjorde detsamma. Jag gav henne en snabb puss i pannan och gick sedan iväg för att ta en dusch.
_____________________________________________________________________________________
Inte den bästa delen kanske, men hoppas att ni gillar! Igår slog vi vårt besöksrekord, woho! Någon undrade hur många besökare vi har, och det är helt olika, men det är över 300 / dag :)
/Angelica & Johanna

Alicias perspektiv

-Alicia, du behöver inte stressa så mycket, jag har fixat frukost till er så det är bara att gå ner och äta så plockar jag undan efter er sen. Ville inte komma in och störa er innan.
-Tack Maura, sa jag glatt och jag tyckte verkligen att det var jättesnällt av henne att hon inte ville komma in och störa hos, även om vi bara hade det lite mysigt.

___________________________________________________________________________________
När klockan var fem över tolv mötte vi upp Sean och Darragh som vi bestämt. Niall hälsade på killarna och jag höll mig lite bakom, då även detta kändes lite pinsamt. Jag kunde se så glad Niall var att få träffa sina vänner och bara av att se honom glad gjorde mig glad. Visst, han var glad när han var med Louis, Zayn, Liam och Harry också, men jag förstod att det var extra roligt att få träffa sina vänner som han förr träffade nästan varje dag men som han nu nästan aldrig träffar. Plötsligt stod Niall, Sean och Darragh framför mig och jag log lite blygt.
-Hej! Sa Sean och gav mig en lätt kram. Jag blev lite förvånad, men jag kramade om honom också.
-Hej! Sa jag och även om vi inte sagt något mer än hej kände jag hur all min oro var borta. Jag gav Darragh en snabb kram och sedan började vi snacka på.

En stund senare hade det kommit några fler killar som Sean och Darragh kände och killarna bestämde sig för att spela lite fotboll.
-Ska du va med? Frågade Niall och jag skakade på huvudet.
-Nej, spela ni! Sa jag och han log.
-Säkert?
-Ja! Han nickade mot mig och sprang iväg. Jag tog upp min mobil och tog ett foto när dom väl börjar spela.
”The boys are playing some football!” skrev jag och sedan kollade jag bland mina mentions där folk hade ställt några frågor till mig. Jag hade ju inte direkt något vettigt att göra, så jag bestämde mig för att svara. ”Niall and who? :)” stod det och jag tryckte på svara. ”Niall, Darragh, Sean and some more” och till nästa fråga svarade jag ”yes, i looove ireland” och sedan gick jag in på facebook.

-Är du Nialls flickvän? Jag vaknade upp ur mina tankar och såg två tjejer som stod där bredvid mig och jag log lite. Det kändes ganska ovanligt att folk bara kom fram sådär, men jag tyckte det var ganska kul. Båda tjejerna hade blont hår och var lite kortare än mig.
-Ja! Sa jag och la ner min mobil i min ficka.
-Kan inte vi få din autograf?
Jag hoppade nästan till. Autograf? Jag? Jag hade aldrig skrivit någon autograf. Skulle jag bara skriva mitt namn?
-Ehh, ja visst, sa jag och de log. De tog fram varsitt papper och en av tjejerna höll fram en penna. Jag skrev mitt namn på båda papperna och de log.
-Tack! Sa dom och jag kände att jag faktiskt ville vara lite extra snäll mot dom, då de hade våga komma fram och dom var så gulliga. Jag antog att dom hade twitter.
-Vill ni att jag ger era twitternamn till Niall? Sa jag och jag såg hur de båda sken upp.
-Ja, vill du det? Sa tjejen. Jag nickade mot henne och hon log. De skrev sina twitternamn på en bit papper som jag la ner i min ficka. De tackade mig minst fem gånger innan de gick vidare och jag log lite för mig själv. Hade jag inte fått möjligheten att träffa killarna hade jag själv velat att dom skulle följa mig och jag visste själv hur mycket det hade betytt för dom. Detta var det minsta jag kunde göra. Plötsligt pep min mobil till och jag såg att det var ett sms, från Jane. ”Hej, ring mig så for så möjligt, det är viktigt!” stod det jag jag blev orolig. Jag letade upp Jane bland mina kontakter och tryckte på ring.
-Hej!
-Hej Jane, vad är det som har hänt? Sa jag med oron i rösten och jag kunde höra att Jane var där ute.
-Jo, Sanna är skadad, jag vet inte om det är allvar...
-Vad har hänt? Utbrast jag och kände hur jag svettades.
________________________________________________________________________________________
Vad tror ni har hänt med Sanna!? Förlåt för en ganska kort del, men ska försöka skriva en längre imorgon.
Jättekul att så många har kommenterat med sina novellbloggar, ett inlägg med alla bloggar kommer under veckan! Ni kan fortfaranda länka era novellbloggar, skriv bara en kommentar i inlägget under!!
/Angelica & Johanna

Sannas perspektiv (I London)

Jag kollade orolig på min mobil. Inget svar. Kunde han inte bara svara? Jag låste upp mobilen i hopp om att ett nytt sms skulle komma, men nej. Inget sms.
-Sanna?
-Va? Ja? Sa jag lite förvirrat och dom skrattade.
-Vad vill du ha för pizza?

___________________________________________________________________________
Liams perspektiv

Det kändes skönt att få komma hem och träffa familjen, men jag var faktiskt lite orolig över Sanna eftersom hon var själv i London, fast hon hade trots allt hennes vänner. Jag såg att Zayn tweetat och jag blev orolig för honom också. ”Zayn? Vad har hänt?” skrev jag i ett sms till honom och några minuter senare fick jag ett svar. ”Vi kan ta det senare, kanske!”. ”Okej, bra!” skrev jag och la sedan ner mobilen och satte mig i soffan och snackade med mamma och pappa.

Zayns perspektiv

Att få komma hem var alltid skönt, men jag mådde inte alls bra. Det enda jag tänkte på var Matilda. Det verkade verkligen som om hon och Louis hade något på gång och egentligen ville jag bara gråta, men jag kunde inte. Visst, hon hade kysst mig men den kyssen betydde förmodligen ingenting. Jag försökte sluta tänka på det, men det gick verkligen inte. Hon var så fin, så söt och jag ville träffa henne. Nu. Jag visste inte om jag skulle gråta eller vara glad. Jag var glad för Louis skull, men jag kunde inte bara lämna Matilda sådär.

Nialls perspektiv

När jag vaknade nästa morgon var klockan bara halv tio. Det första jag gjorde var att skriva en snabb tweet. ”moooorning! It will be a nice day todaay with my friends!”.

-Godmorgon, sa jag till Alicia som vända på sig i sängen och kollade sedan mot mig.
-Godmorgon, sa hon med ett ett leende. Jag hade hunnit att duscha, men jag hade inte hunnit klä på mig så jag hade bara en handduk runt midjan. Jag såg hur Alicia bet sig i läppen när hon kollade mot mig. Man såg glädjen i hennes ögon och bara det gjorde mig glad. Jag gick fram mot min säng där Alicia låg, när jag var tillräckligt nära satte jag mig ner precis sidan om Alicia och kysste henne mjukt. Jag kände hur glädjen rusade inom mig, jag ville bara ha mer. Jag kysste henne mer passionerat och Alicia besvarade det, vilket gjorde mig ännu lyckligare. Jag la mig ner på henne men hon puttade bort mig. Jag kollade lite ledsamt på henne och hon flinade mot mig.
-Inte nu Niall, sa hon tyst samtidigt som hon la sin hand på min kind.
-Vi har lång tid på oss, sa jag och vi båda flinade.
-När skulle vi träffa dom? Sa hon.
-Vid tolv. Hon nickade mot mig och jag kysste henne snabbt.
-Men om du går och tar på dig lite kläder så kan vi mysa lite, eller? Sa hon och jag nickade, även om jag gärna lagt kvar där med bara min handduk.
-Vi kan säkert fixa det där någon annan gång när vi är på något annat ställe, sa hon och blinkade mot mig, men jag brast bara ut i skratt och då gjorde Alicia också det.
-Det låter bra, sa jag när vi hade hämtat oss från skrattet. Jag kysste henne igen och än en gång spred glädjen sig genom hela kroppen.
-Men gå och klä på dig något nu, så kan vi mysa mer när du har gjort det, sa hon och puttade iväg mig med ett leende.

Jag gick och tog på mig något snabbt. Det fick bli min mörkblåa Puma hoodtröja och mjukisbyxorna som hörde till. Mysigt och härligt. Man behöver inte ha värsta, snygga kläderna när man ska vara med sin älskade flickvän och sina saknade kompisar.

Alicias perspektiv

Jag låg kvar där under täcket och väntade på att Niall skulle komma tillbaka. Det tog ett litet tag så jag somnade nästan om när jag låg där eftersom jag var så trött.
Plötsligt hörde jag att dörren öppnades, jag vände mig snabbt om och in genom dörren kom Niall, klädd i helt blått, i mjukiskläder. Han var så extremt gullig i det, han var extra gullig nu eftersom han hade ett stort leende på sina läppar och hans blåa ögon kollade rakt in i mina. Han kom närmre sängen utan att slita sin blick från min. Efter bara några sekunder låg han ner bredvid mig under täcket, med ena armen runt mig. Eftersom jag låg mot ryggen mot honom så kysste han mig i nacken mellan nästan varje mening som han sa. Jag rös i hela kroppen när han gjorde det. Men efter ett tag vände jag mig om så jag kunde möta hans varma läppar.

Niall släppte greppet om mig och la sig ner på rygg och jag la mitt huvud mot hans bröstkorg. Vi låg där och pratade om allt mellan himmel och jord. Han lekte lite med mitt hår och vi tänkte inte alls på vad klockan var. Jag hade kunnat ligga här i evigheter.
-Du vet väl om att du är den underbaraste människan i hela världen? Sa han helt plötsligt när vi hade varit tysta ett tag.
-Nej, för du är det, svarade jag och vände mig så jag nu låg ovanpå honom och kollade rakt in i hans ögon. Jag lutade mitt huvud närmre hans och hade nu min panna mot hans.
-Alicia, jag älskar dig och är riktigt glad för att du följde med, sa han och jag kände hans andedräkt mot mitt ansikte.

-Jag älskar dig också och ångrar inte en sekund att jag följde mig. Jag ångrar inte en enda sekund jag har haft dig i min närhet, för att vara med dig betyder allt för mig, sa jag och kysste honom mjukt.

Mitt i kyssen blev vi avbrutna av att någon kom in i rummet och jag kände hur varm jag blev i ansiktet och rullade snabbt av Niall, men då pussade han mig i pannan och sa,
-Det är ingen fara älskling. Jag kollade upp för att se vem det var som hade kommit in i rummet och såg då att det var Nialls mamma som hade kommit in. Hon stod och kollade på oss med ett stort leende.
-Ni är så söta tillsammans, sa hon och jag började rodna ännu mer och tittade på Niall som log riktigt mycket och såg riktigt lycklig ut.
-Men ni får gå upp nu, klockan är halv tolv nu och ni skulle väl träffa Sean och Darragh vid tolv va? Sa Nialls mamma.
-Oj, då får vi skynda oss, sa jag snabbt och reste mig upp så jag nu satt upp.
-Särskilt du älskling för du måste ju byta om, sa Niall snabbt och jag ställde mig upp och hoppade mot resväskan och letade efter kläder jag kunde ha på mig. Nialls mamma stod kvar i rummet och bara skrattade åt mig.
-Alicia, du behöver inte stressa så mycket, jag har fixat frukost till er så det är bara att gå ner och äta så plockar jag undan efter er sen. Ville inte komma in och störa er innan.
-Tack Maura, sa jag glatt och jag tyckte verkligen att det var jättesnällt av henne att hon inte ville komma in och störa hos, även om vi bara hade det lite mysigt.
_____________________________________________________________________________________
Här har ni del 69, like it?
Det är många som tror att Sanna är 11 år, men hon är faktiskt 13! :) Kommentera mycket så ska vi försöka skriva en del till idag!
/Angelica & Johanna


Ni får gärna följa oss på twitter - då får ni reda på direkt när en ny del är uppe! Vi närmar oss 100 följare, så klicka här och börja följ oss!

Alicias perspektiv

-Slutaaaaa, pep hon och jag skrattade åt henne och stannade upp.
-Om du är med på fotboll? Hon skakade på huvudet.
-Neeeeej! Jag började kittla henne igen. Hon vände och vred på sig och sedan började hon kittla mig. Det hela slutade med att vi la skrattandes på golvet och jag tog tag i Alicias hand.
-Tack för du ville följa med, sa jag tyst och hon log stort.
-Tack för att jag fick följa med
_____________________________________________________________________________________
Sannas perspektiv (London)

Jag och Jane satt hemma i min och Alicias lägenhet, vi hade absolut ingenting att göra så vi bara satt där utan att säga ett ljud. TV:n var igång men ingen orkade kolla eftersom det inte gick något roligt program just nu eftersom klockan bara var fem på kvällen. Efter ett tag suckade jag tungt och Jane kollade på mig.

-Vad ska vi hitta på? Vi kan ju inte sitta här och ruttna, sa jag och jag kunde se på Jane att hon hade en idé eftersom hon hade ett lurigt leende på läpparna.

-Vad har du nu hittat på? Frågade jag snabbt.

-Kan vi inte bjuda hit William och James? Vi kan laga mat tillsammans och sen kan de sova över här, sa hon med ett stort leende.
När hon nämnde William kände jag att jag blev varm inombords och mitt hjärta började dunka lite snabbare.

-Tycker det är så gulligt att man ser på dig att du gillar honom, sa Jane och knuffade till mig lite lätt.

-Jag gillar inte honom, sa jag och kollade ner i golvet.
-Klart du gör, man ser det på dig och du har själv sagt det till mig!
-Va, när sa jag det? Frågade jag förvånat eftersom jag inte kunde komma att jag hade sagt det.

-Haha, det du, svarade Jane och log lite ondskefullt samtidigt som hon tog upp sin mobil för att ringa någon.

-Vem ringer du nu? Frågade jag av ren nyfikenhet men Jane svarade inte mig, hon skakade bara på huvudet och hon hade mobilen intill örat.

-Hej William! Hörde jag hur hon sa glatt och jag fick lite panik. Jag ville att han skulle komma, men på något sätt kändes det bara så fel att han och James eventuellt skulle sova över här.

-Vill du och James komma över till Sanna så kan vi äta tillsammans, hitta på något roligt och sen sova här? Frågade hon och jag bet mig i läppen på grund av lite nervositet. Jag försökte lyssna på vad William svarade, men jag kunde inte tyda vad han sa.

-Okej, vad bra! Kom så fort som möjligt för vi behöver gå och handla så vi kan laga någon mat, eller så beställer vi bara pizza eftersom vi inte kommer lyckas med att göra någon mat, sa Jane och jag började skratta lite smått.

-Men då gör vi så och ses snart, sa Jane glatt och la sedan på.

-Dom kommer hit! Sa Jane glatt och jag log. Jag satte mig tillrätta med min laptop i soffan och gick in på twitter. Jag såg att många tweetade till Zayn, så jag tryckte mig in på hans profil. "homeeeeeee... but not in a good mood" skrev han och jag blev lite orolig. Vad hade nu hänt? Jag tog snabbt upp min mobil och skrev ett sms. "Vad är det som har hänt? xx" skrev jag. I väntan på svar kollade jag runt på twitter, facebook och lite andra sidor, men inget svar kom. 

Fyrtiofem minuter senare knackade William och James på och jag satte ifrån mig datorn, men höll min mobil i handen. Jane var snabb med att öppna och jag mötte Williams blick. Han log mot mig och sedan kramade han om mig.
-Hej! Sa vi båda samtidigt och vi båda skrattade lätt.
-Fina byxor! Sa han och log lite. Jag kollade ner och kände hur mitt huvud blev allt rödare och rödare. Jag hade mina rutiga pyjams byxor på mig och jag ville bara sjunka igenom marken.
-Eh.. jo, visst är dom? Sa jag och trängde fram ett litet leende.
-En skönhet passar i allt, sa han och hans varma hand nuddade till min. Jag log lite för mig själv och kramade sedan om James. 
-Ska vi beställa pizza? Frågade han och Jane nickade.
-Det låter bra! Eller? 
Jag kollade orolig på min mobil. Inget svar. Kunde han inte bara svara? Jag låste upp mobilen i hopp om att ett nytt sms skulle komma, men nej. Inget sms. 
-Sanna?
-Va? Ja? Sa jag lite förvirrat och dom skrattade.
-Vad vill du ha för pizza?

_____________________________________________________________________________________
Inte den längsta delen, men lite i alla fall! Jättekul att ni kom med lite tips på vad som kan hända, det hjälper oss verkligen jättemycket :)
Fredag imorgon... alla vet var det innebär. Dålig uppdatering! ;) Vi ska verkligen försöka få upp en del, kommentera på bra så ska vi nog lyckas!! :)
/Angelica & Johanna

Alicias perspektiv

När Nialls varma hand kramade om min log jag lite.
-Hej! Sa hans mamma glatt och gav mig en lätt kram.
-Hej! Sa jag och hon log mot mig. Jag gav hans pappa en lätt kram också.
-Gick flygresan bra? Niall nickade och jag gjorde detsamma.
-Jadå, fick jag fram och till min förvåning kände jag mig inte alls nervös längre. Det kändes bra att vara här, och jag visste att detta skulle bli fem roliga dagar.

_____________________________________________________________________________________
När vi kom hem till Niall, efter att ha fått stå i en lång bilkö, var både jag och Niall väldigt trötta. Vi bar in våra väskor och Niall slängde sig i sin säng.
-Trött? Frågade jag och han nickade. Jag satte mig på sängkanten och han log mot mig.
-Känns det bra att vara här?
Jag nickade mot honom.
-Jadå! Sa jag och han drog ner mig mot honom och kysste mig lätt.
-Är glad för att du ville följa med, sa han och jag log stort mot honom. Det kändes så kul att vara här och hans föräldrar verkade jättetrevliga.

När klockan var lite efter sju satt jag, Niall och hans föräldrar framför TV:en och åt middag. Hans mamma hade lagat god mat och alla åt under tystnad.
-Ska du inte ha mer? Frågade Niall och jag skakade på huvudet.
-Det är bra, sa jag och han log.
-Säker?
-Ja!
-Helt säker?
-Jaa, sa jag och skrattade lite. Han log ännu en gång och sedan fortsatte han att äta.
-Du har en syster va? Frågade Nialls mamma och jag nickade.
-Ja! Sanna heter hon.
-Ni har en egen lägenhet i London väl, eller? Jag nickade mot henne igen och log.
-Ja! Sa jag och hon nickade. Hon fortsatte fråga lite saker och hon var verkligen jättetrevlig, och lätt att snacka med.
-Vad jobbar dina föräldrar som? Sa hon och jag fick en klump i magen. Jag såg hur Niall gav henne arg blick och hon kollade först mot Niall och sen mot mig med en ledsen blick.
-Va? Förlåt, jag visst..
-Det är lugnt, sa jag och log.
-Dom dog för inte så länge sedan, sa jag och Nialls föräldrar kollade oroligt på mig. Jag hade faktiskt vant mig och jag hade faktiskt inte tänkt så mycket på dom. Visst, det var mina föräldrar, men jag förtjänade ett bättre liv än vad dom hade gett mig.

Vi satt kvar där ganska länge, vi snackade och sedan spelade vi lite spel. Det hade inte gått så många timmar men jag trivdes verkligen här. Det kändes lite som ett andra hem.

Nialls perspektiv

Det kändes skönt att vara hemma och jag kunde inte låta bli att le lite extra mycket eftersom Alicia hade följt med. Mamma och pappa verkade verkligen gilla henne och vi hade haft en trevlig kväll. Klockan var halv elva och vi bestämde oss för att gå in på mitt rum och vi satte oss med datorn i sängen. Jag loggade in på twitter och skrev en snabb tweet. ”Nice to be back home, loove it”. Några sekunder senare var mina mentions ganska fulla och jag skrattade lite samtidigt som jag loggade in på skype. Jag såg att Darragh var inne och jag skrev till honom.
-Hej! Vad händer?
-Heeeeeeej, är du hemma igen? Skrev han och jag log lite för mig själv.
-Yeah buddie! Alicia är också här!
-Är hon? Trevligt! Har ni lust att träffas imorgon kanske? Jag kollade mot Alicia som jag såg läste och sedan log hon mot mig och nickade.
-Absolut! Svarade jag
-Fotbollsmatch? ;) Vi ses vid fotbollsplanen, var bredd! Skrev han och jag skrattade.
-Alltid! Synd bara att du ska behöva förlora ;)
Alicia skrattade lite åt oss och jag kollade mot henne.
-Du ska också spela, sa jag med en seriöst blick och hon puttade till mig.
-Nej! Utbrast hon och jag började kittla henne.
-Slutaaaaa, pep hon och jag skrattade åt henne och stannade upp.
-Om du är med på fotboll? Hon skakade på huvudet.
-Neeeeej! Jag började kittla henne igen. Hon vände och vred på sig och sedan började hon kittla mig. Det hela slutade med att vi la skrattandes på golvet och jag tog tag i Alicias hand.
-Tack för du ville följa med, sa jag tyst och hon log stort.
-Tack för att jag fick följa med!
_____________________________________________________________________________________
Inte någon händelserik del för just nu är vi båda lite tomma på idéer, så, SLÄNG IN ALLA ERA FÖRSLAG på vad som kan hända. Någon som har något tips på vad som kan hända på Irland? Och vad ska hända i London när Sanna är där själv med William, Jane och Ella? Och, de andra killarna? Vi kan skriva från många olikas perspektiv, så nu är det upp till er. Vi kommer använda oss utav mycket tips. SNÄLLA HJÄLP OSS! :)
Och, om ni inte vet vem 'Darragh' är, så är det en utav Nialls vänner i Mullingar (på riktigt) :)
/Angelica & Johanna

-Är du säker? Frågade hon med en osäker och orolig min.
-Ja, det är jag. Jag älskar dig och då gör mamma och pappa också det, sa jag och pussade henne mjukt i pannan samtidigt som jag drog in henne i en kram.

Flygplatsen var kanske inte det bästa stället att stå och mysa på eftersom det kunde finnas folk som tog foton. Men jag brydde mig inte om det, Alicia var min och det visste hela världen.

___________________________________________________________________________
Alicias perspektiv

Planet lyfte och jag blev bara mer och mer nervös. Var det verkligen rätt av mig att följa med Niall hem till Mullingar? Jag lutade huvudet mot fönstret och suckade lätt, men Niall märkte det. Han tog min hand och pussade mig snabbt. Det räckte att han gjorde det lilla för att jag skulle känna mig modigare och säkrare på att det var rätt att jag följde med. Allt kändes så rätt med Niall. Jag lutade huvudet mot Nialls axel istället och somnade fort, men efter några få minuter vaknade jag av att Niall hoppade och när jag kollade på honom såg han helt överlycklig ut och då kunde jag inte låta bli att le.
-Varför är du så glad då? Sa jag lite retsamt och Niall kollade förvånat på mig.
-Sov inte du precis? Sa han och jag började skratta lite.
-Det är faktiskt så att man kan vakna på grund att folk hoppar till och verkar väldigt glada, sa jag och Niall log bara stort.
-Men varför är du så glad du? Fortsatte jag och Niall tog ett grepp om mig och så han höll sin högra arm runt mig.
-Ja du, det finns tre anledningar, älskade du, sa han och pussade mig på pannan.
-Säg vad det är, sa jag snabbt.
-Okej! Ett, för att jag ska får träffa min saknade familj. Två, för att du sitter här med mig och att du också ska träffa min familj. Tre, för att de sa att maten kommer snart. Till de två första sakerna han sa utbrast jag två ”aww” och till de tredje började jag skratta och fick en konstig blick från en äldre man som satt bredvid Niall. Mannen, som inte såg så jätteglad ut trängde fram ett litet leende när jag och Niall skrattade så mycket att vi böjde oss framåt. Ingen av oss visste riktigt varför vi skrattade och förmodligen överröstade vi hela flygplanet.

När vi väl ätit var vi båda ganska trötta. Klockan var snart halv 5 och planet skulle landa om en halvtimme, så vi båda bestämde oss för att sova innan vi skulle landa.

Jag vaknade av att Niall puttade lätt på mig och viskade,
-Du måste ta på bältet, sa han och jag kollade trött mot honom och kollade sen ut. Vi skulle snart landa på Irland och jag blev mer och mer nervös. Det skulle bli kul att träffa hans föräldrar och förmodligen skulle jag få träffa lite av hans vänner och jag såg verkligen fram emot detta, men just nu tog nervositeten över.

När vi kom in på flygplatsen kollade vi oss båda runt, i hopp om att få syn på Nialls föräldrar. Plötsligt släppte Niall min hand och sprang iväg. Jag kollade åt samma håll som han sprang och där framme stod hans mamma och pappa.

Nialls perspektiv

Jag ville egentligen inte släppa hennes hand, då jag visste att hon var riktigt nervös, men jag ville inget hellre än att krama om mamma och pappa nu. Jag mötte både mammas och pappas blick och mamma slog ut sina armar och jag kramade om henne. Jag var hemma, på Irland med mina föräldrar, plus att Alicia var med. Det kunde knappt bli mycket bättre just nu. Jag hade inte varit här på länge och jag kände att jag behövde lite avkoppling just nu. Jag gav pappa en stor kram och sedan såg jag Alicia komma mot oss. Jag log mot henne och hon log nervöst mot mig. Hon ställde sig bredvid mig och jag kramade om hennes hand.
-Och, detta måste vara Alicia? Sa mamma och jag nickade stolt.

Alicias perspektiv

När Nialls varma hand kramade om min log jag lite.
-Hej! Sa hans mamma glatt och gav mig en lätt kram.
-Hej! Sa jag och hon log mot mig. Jag gav hans pappa en lätt kram också.
-Gick flygresan bra? Niall nickade och jag gjorde detsamma.
-Jadå, fick jag fram och till min förvåning kände jag mig inte alls nervös längre. Det kändes bra att vara här, och jag visste att detta skulle bli fem roliga dagar.
_____________________________________________________________________________________
Del 66, wohoo!
Vi ska försöka se till att något händer, men det är trots allt så att ni ett tag nu tjatat på att få mer Niall-Alicia! Vi ska försöka få in lite från de andras perpektiv, utan att det blir allt för jobbigt att läsa och hänga med! Hoppas ni gillar det!
/Angelica & Johanna

Alicias perspektiv
Vi gjorde oss klara för att sova och när jag väl låg där i sängen tänkte jag efter hur lycklig lottad jag var. Jag hade fått komma ifrån Sverige och nu levde jag ett underbart liv. Jag hade världens finaste kille och jag hade världens bästa vänner. Tankarna på mamma och pappa kom tillbaka och visst kände det jobbigt, men när jag tänkte efter hur bra jag hade de nu så kunde jag inte låta bli att le. Jag gick in på twitter och skrev en ny tweet. ”My parents are gone, but I have to go on. I'm feeling lucky, and I have the best boyfriend in the world!” skrev jag och sedan kollade jag igenom mina mentions. ”You are so beautiful, I'm jel, but I can't just hate you.. you don't deserve any hate” stod det i den översta. ”Aw, thanks!” svarade jag innan jag la mobilen ifrån mig och somnade med ett leende på läpparna.
____________________________________________________________________________________
När jag kom till skolan nästa dag så var det ganska tomt, man hörde bara några få röster. Jag tror det var för jag var ganska tidig idag. Min mobil vibrerade i fickan så jag tog upp den och såg då att jag hade fått ett sms från Niall, ”Hoppas du har det bra idag, saknar dig nu och jag är så glad över att du vill följa med mig till Irland. Jag hade inte klarat mig utan dig i fem dagar, för jag älskar dig :) xoxo Din Niall”. Ett leende spred sig över mitt ansikte och jag läste det om och om igen. Han gjorde mig så glad, så glad att ingen kunde förstå mig. Jag började att skriva ett nytt sms till honom men hann inte så långt förrän jag hörde en smäll och kände hur det värkte i pannan. Jag tittade upp och såg då att en kille som hette Brandon stå och skratta åt mig samtidigt som han hade en ondskefull blick. Jag började gå där ifrån, men han tog tag i min arm så jag vände mig om.
-Du är tillsammans med han där Niall va? Frågade han lite kaxigt.

-Eh ja det är jag, hurså? Sa jag osäkert.

-Ni passar bra ihop, svarade han och flinade lite.
-Tack, svarade jag och försökte vända mig om men han stoppade mig igen.
-Vill du veta varför ni passar bra? Sa han lite kaxig.

-Ja, svarade jag men jag ville egentligen inte veta det.

-För ni är lika fula båda två, sa han och skrattade ett ondskefullt skratt och jag bara sprang där ifrån, mitt mod som jag hade en dag fanns inte idag. Jag kunde inte säga emot någon jag knappt kände. Men ingen fick säga att Niall var ful, för han är den vackraste människan på denna planet.
Egentligen ville jag bara springa tillbaka till han där Brandon och säga att Niall är världens vackraste, att det är Brandon som är ful och avundsjuk på att Niall har massa tjejer efter sig och för att Niall är en sån vacker människa, både på insidan och utsidan. Men jag kunde bara inte, svag som jag var just nu gick jag till mitt eget skåp och tog ut de böcker jag behövde för lektionen. På schemat stod det franska, vilket ändå var ganska kul, enligt mig i alla fall eftersom jag tyckte det var roligt med nya språk.

 

Jag gick mot klassrummet och på vägen mötte jag upp Ella som sprang emot mig och gav mig en bamsekram.
-Heeej! sa hon glatt.

-Hej! Sa jag och kramade henne tillbaka. Ella kollade på mig med en konstig blick, fast hon log samtidigt.

-Vad? Varför kollar du så konstigt? Sa jag samtidigt som jag skrattade.

-Nej, men du ser konstig ut. Alltså man ser i dina ögon att något inte är som vanligt. Har något hänt? Har något hänt mellan dig och Niall, eller vad? Säg något!

-Det är inte så lätt att prata när du pratar hela tiden. Nej, inget har hänt. Jag är bara lite nervös, svarade jag och kollade ner i golvet samtidigt som vi gick mot klassrummet.

-Vänta! Va!? Nervös för vad? Frågade Ella förvånat.

-Ja, jag ska följa med Niall till Irland på fredag och träffa hans föräldrar och jag vet liksom inte om de kommer att gilla mig, sa jag och jag märkte att Ella hade stannat och stod där i korridoren med munnen helt öppen, hon såg ut som en fågelholk.

-Skojar du eller? Vill Niall att du ska träffa hans föräldrar? Det är ju helt fantastiskt! Och de kommer att älska dig, sa hon lät väldigt glad för min skull. Men jag var ändå väldigt nervös och rädd. Vad ska jag göra om hans föräldrar inte gillar mig?

 

Fredag eftermiddag – Nialls perspektiv

Vi var äntligen på flygplatsen, bara jag och Alicia. Det skulle bli så skönt att komma hem till familjen som jag har saknat riktigt mycket och det var ännu härligare att Alicia följde med. Jag var riktigt glad över att hon hade följt med, eftersom hon är nu en väldigt stor del av mig och mitt liv. Visst, vi har inte varit tillsammans så länge men hon är speciell och betyder verkligen allt för mig. Jag skulle saknat henne för mycket under dessa fem dagarna om hon inte hade följt med. 

Vi stod där hand i hand och väntade på att få checka in våra väskor. Alicia såg lite orolig ut, så jag släppte hennes hand och kramade om henne istället.

-Du kommer att klara detta gumman, de kommer se att du gör mig riktigt glad och att jag verkligen älskar dig. De kommer se att du är en helt underbar person, de kommer att älska dig, det vet jag! Sa jag och kysste henne snabbt. Hennes kinder blev lite röda och ett leende smög sig fram. Jag kunde inte låta bli att le. Alicia gjorde mig så lycklig, så lycklig att jag inte kan förklara det för någon, inte ens för Alicia.

-Är du säker? Frågade hon med en osäker och orolig min.
-Ja, det är jag. Jag älskar dig och då gör mamma och pappa också det, sa jag och pussade henne mjukt i pannan samtidigt som jag drog in henne i en kram.

Flygplatsen var kanske inte det bästa stället att stå och mysa på eftersom det kunde finnas folk som tog foton. Men jag brydde mig inte om det, Alicia var min och det visste hela världen.
____________________________________________________________________________________
Tack för alla fina kommentarer! Fortsätt så, för då blir vi ännu gladare och det blir mer uppdatering :) 
Här blev det ännu ett kapitel med Niall-Alicia! Hope you like it! :D
/Angelica & Johanna

Alicias perspektiv

Klockan var närmre halv åtta på kvällen och vi satt ner i soffan och snackade. Jag fick synd på Niall gitarr.
-Får jag prova? Sa jag och han nickade.
-Kan du spela?
-Ehh, nej, sa jag och skrattade. Jag provade att spela och insåg då att jag förmodligen inte riktigt hängt med på musiklektionerna i Sverige.
-Du får lära mig, sa jag och satte mig i soffan med gitarren. Niall log mot mig och satte sig bredvid mig.

_____________________________________________________________________________________
Vi satt där ganska länge och efter ett tag kunde jag ta några få ackord men Niall skrattade lite smått åt mig där jag satt och försökte spela.
-Du? Sa han och varje gång någon sa sådär till mig hoppade mitt hjärta över ett slag. Det kvittade vem som sa det, det skulle alltid låta sådär seriöst och som om något hade hänt.
-Ja? Sa jag lite frågande och drog mina fingrar över gitarrens strängar.
-Jag ska åka hem, till Irland på fredag, sa han och jag kollade upp.
-Hur länge ska du stanna? Sa jag lite orolig och han log.
-Tills tisdag, sa han och jag suckade.
-Men, hur ska jag kunna vara utan dig i... sa jag och började räkna i huvudet.
-5 dagar? Fyllde jag i och han log samtidigt som han la sin arm runt om mig. Ja la ifrån mig gitarren och lutade mig mot soffans ryggstöd, vilket Niall också gjorde.
-Du får följa med, om du vill, sa han och gav mig en snabbt puss på kinden.
-Men? Säkert? Sa jag lite förvånat och han nickade.
-Japp! Men, tror du Sanna också vill följa med? Jag skakade snabbt på huvudet.
-Hon kan stanna hemma och va med Jane och Ella, eller William, sa jag och han skrattade.
-Säkert? För de andra killarna åker ju också hem till sina familjer... så hon klarar sig, eller?
-Jadå! Sa jag och Niall log.
-Vill du följa med då?
-Ja! Men, tänk om dina föräldrar inte gillar mig? Sa jag lite orolig och han skrattade och gav mig sedan en seriös blick.
-Alla gillar dig, och jag är lycklig som får kalla dig min, sa han och jag kände hur jag smälte inombords. Han var så underbar, riktigt underbar.
-Och jag är lycklig som får kalla dig min, sa jag och sedan möttes vi i en kyss. Hans varma hand nuddade min kind och jag svävade på moln för några sekunder.

När klockan var fem över nio bestämde jag mig för att gå hem, eftersom jag knappt varit hemma på hela dagen och jag hade inte träffat Sanna.
-Hej! Sa jag glatt när jag fick syn på Sanna och hon log stort.
-Hej!
-Har du träffat William? Sa jag lite retfullt och hon nickade.
-Ja!
-Vad gjorde ni då?
-Fikade, sa hon och jag nickade.
-Förresten, killarna ska åka hem till sina familjer på fredag och Niall undrade om jag ville följa med honom... så är det okej om du är här själv? Frågade jag och hon nickade.
-Åh, vad gulligt att han låter dig följa med!
-Jag vet! Pep jag till och Sanna flinade åt mig.
-Men, är det okej att du är här själv?
-Ja! Jag kan vara med Jane ju!
-Och William, sa jag och hon slog till mig på armen.
-Mm, mumlade hon och jag log lite för mig själv.

Vi gjorde oss klara för att sova och när jag väl låg där i sängen tänkte jag efter hur lycklig lottad jag var. Jag hade fått komma ifrån Sverige och nu levde jag ett underbart liv. Jag hade världens finaste kille och jag hade världens bästa vänner. Tankarna på mamma och pappa kom tillbaka och visst kände det jobbigt, men när jag tänkte efter hur bra jag hade de nu så kunde jag inte låta bli att le. Jag gick in på twitter och skrev en ny tweet. ”My parents are gone, but I have to go on. I'm feeling lucky, and I have the best boyfriend in the world!” skrev jag och sedan kollade jag igenom mina mentions. ”You are so beautiful, I'm jel, but I can't just hate you.. you don't deserve any hate” stod det i den översta. ”Aw, thanks!” svarade jag innan jag la mobilen ifrån mig och somnade med ett leende på läpparna.
_____________________________________________________________________________________
Kommentarerna är tillbaka -wihoo! Haha, fortsätt kommentera bra så kommer det kanske en till del idag! Ni önskade lite mer Niall-Alicia och såklart lyssnar vi.. hoppas ni gillar det! :)
Glöm inte att kommentera vad era noveller heter, så vi kan läsa och tipsa alla läsare om era noveller!
/Angelica och Johanna

update:
tack till dig som sa till om at det stod matildas perspektiv där uppe, det är ändrat nu!

Matildas perspektiv

Han hade tagit en liten paus från att kittla mig men istället satte han sig ovanpå mig, men utan att lägga någon tyngd på mig, med ett ben på varje sida. Han kommer närmre och närmre mitt ansikte och trycker mjölet rakt i ansiktet på mig och ler stolt. 
-Du är fin när du har fullt med mjöl i ansiktet, du är alltid fin, sa han och jag kände hur min kinder blev lite varma.

_____________________________________________________________________________________
Hans ansikte kom närmre och närmre, han kollade rakt in i mina ögon och jag kollade in i hans ögon. Det kändes som han förtrollade mig med sina ögon, det kände som jag var i en annan värld.
Han kom ännu närmre och jag kunde nu känna hur han andades mot mig. Efter bara några sekunder kände jag hans läppar mot mina, jag besvarade hans kyss som var helt underbar. Men jag visste inte om detta var riktigt rätt. Jag drog mig undan, genom att vända mitt huvud åt sidan och Louis kollade besviket på mig, han såg inte alls glad ut så han reste sig upp och det gjorde jag med. Jag gick och satte mig i soffan, då kom det några tårar. Varför vet jag inte, men det kändes så rätt men ändå så fel. Jag gillade verkligen Louis, men det kändes samtidigt så taskigt mot Zayn. Plötsligt kände jag en arm över min axel, men jag kollade inte upp för jag visste att det var Louis.
-Förlåt, det var inte meningen att det skulle bli såhär, sa Louis tyst med sin underbara röst.
-Louis, du ska inte behöva säga förlåt, sa jag och kollade upp mot honom.
-Men det är bara det att jag gillar dig väldigt mycket, alltså jag gillar dig som mer än en vän.
-Jag gillar dig också, väldigt mycket. Fast det känns så taskigt mot Zayn ifall jag blir tillsammans med dig för jag vet att han gillar mig riktigt mycket.
-Matilda, jag har märkt att han gör det. Men på vilket sätt gillar du honom? Frågade Louis och jag visste inte riktigt hur jag skulle svara. Han satte sig tillrätta i soffan, med armen kvar runt om mig.
-Ehm, asså…jag gillar honom, men jag tror det är mer kompiskänslor. Det känns inte riktigt rätt med honom. Jag kände inte dom fjärilarna i magen när Zayn kysste mig, det kändes inte alls så underbart som när jag kysste dig.
-Vänta, va? Har Zayn kysst dig? Sa han förvånat och jag kände hur han tog bort sin arm från mig.
-Ja, på den festen där jag träffade honom, sa jag och tittade ner i soffan.
-Men jag är ändå glad att jag träffade han då, för annars hade jag kanske aldrig träffat dig, fortsatte jag och jag kände hur Louis la tillbaka sin arm runt mig.
-Men är du säker på att du bara gillar Zayn som en kompis?
-Ja, men jag är så rädd för att han ska bli sårad ifall han får reda på att jag gillar dig och du gillar mig, sa jag lite osäkert.
-Men, han behöver inte veta något? Inte än, sa Louis lite tyst och jag suckade och mötte hans blick. Hans fina ögon fick hela mig att smälta.
-Men Louis, jag vill ju kunna träffa dig, utan att behöva hålla det hemlig, sa jag.
-Jag med, sa han tyst och sedan uppstod en tystnad. Ingen pinsam tystnad denna gången. Jag kollade runt mig och såg allt mjöl vi kastat och jag såg att även Louis kollade sig runt. Jag mötte hans blick och båda av oss började skratta.

Efter att vi torkat upp de mesta av mjölet satte vi på en film istället för att fortsätta baka. Vi fortsatte snacka och vi var inte så inne i filmen. Vi hade ju trots allt inte känt varandra så länge, så vi berättade mycket om oss själva, även om jag redan visste mycket om Louis. För varje sak han sa, för varje leende han visade och för varje blick jag fick blev jag som kär på nytt. Jag hade alltid varit kär, i alla killarna. Men detta var speciellt. Jag var inte bara ett fan som var galen i dom. Louis satt hemma hos mig, i min soffa och jag var kär i han. På riktigt.

Alicias perspektiv

”Är du hemma? Ska vi träffas lite?” Skrev jag till Niall och en halv minut senare svarade han ”Ja, du kan komma hit!” skrev han och fem minuter senare stod jag utanför hans dörr och knackade lite lätt på dörren. Jag öppnade och möttes av ett stort, fint leende.
-Hej, sa jag snabbt innan hans läppar mötte mina och jag kramade om honom hårt. Det fanns ingen bättre känsla än att känna hans läppar mot mina och hans armar runt mig. Jag skulle vilja stoppa tiden och bara stå kvar här för en stund.

Klockan var närmre halv åtta på kvällen och vi satt ner i soffan och snackade. Jag fick synd på Niall gitarr.
-Får jag prova? Sa jag och han nickade.
-Kan du spela?
-Ehh, nej, sa jag och skrattade. Jag provade att spela och insåg då att jag förmodligen inte riktigt hängt med på musiklektionerna i Sverige.
-Du får lära mig, sa jag och satte mig i soffan med gitarren. Niall log mot mig och satte sig bredvid mig.
_____________________________________________________________________________________
Inte för att ni var bäst på att kommentera, men för att ni som kommenterade sa så snälla saker! Haha, här har ni lite Niall-Alicia och ja, vi vet att dom inte varit så mycket nu, men vi tycker det är kul att kunna blanda lite!

Vi tänkte ha en lite mini-tävling, läs nu noga!
Vi får ofta kommentarer i form av 'kolla in min nya novellblogg' , eller typ 'jag har startat en novell om killarna, det hade betytt mycket om ni ville kika in där' osv, så nu är det dags att faktiskt länka några novellbloggar! 
Så, om ni nu har en novell ska ni kommentera här varför just NI läser vår novell, vad ni gillar med den osv och även berätta varför just du skriver en egen novell. Vissa av er har ju kommenterat att ni fått inspiration från oss och ja, det finns väl många anledningar till varför man börjar skirva.

Vi kommer gå in och läsa minst en del på varje novellblogg och sedan kommer vi länka några stycken novellbloggar och kanske skriva lite om er novell! (Förmodligen i ett separat inlägg)
Det spelar absolut ingen roll om ni har en nystartad novell eller inte, bara släng in era kommentarer och sedan ska vi se till att hitta några noveller som vi gillar! :)

”Hej Liam, jag är hemma nu, så du slipper vara orolig! ;)” stod det i ett nytt sms från Sanna och jag log för mig själv, men kunde inte låta bli att ringa henne och fråga ut henne om den där killen.
-Hej Sanna! Sa jag så fort hon svarade och jag hörde att hon skrattade.
-Hej, jag är hemma nu! Sa hon och nu skrattade jag också lite.
-Så, träffade du William? Sa jag lite retfullt.
-Ja, sa hon tyst och jag var nära på att börja skratta ännu mer.
-Så, ni är tillsammans nu?
-Va!? Liam, neeej! Utbrast hon innan jag knappt hunnit snackat klart och jag kunde inte hålla mig för skratta längre.
_____________________________________________________________________________________
Matildas perspektiv

Vi gick in och satte oss i soffan, ingen av oss sa ett ljud. Det kändes lite pinsamt att vi inte sa något, eftersom Louis brukar ju alltid prata och vara så sprallig, men det var han inte nu. Fast hans vackra leende fanns där vilket gjorde att jag också log. Det kändes lite konstigt att jag hade Louis hemma hos mig, det var inget jag någonsin hade tänkt mig skulle hända. Han tittade lite mot mig och han började le ännu mer då, men det såg ut som det var något fel med honom. Fast vad det var med honom kunde jag inte riktigt se.

När han kollade mot mig kunde jag inte låta bli att le, det var någon sorts värme som spred sig i min kropp.
-Vad ska vi hitta på då? Frågade jag eftersom jag ville bryta tystnaden. Vi kunde ju inte sitta där och vara helt tysta.
-Eh, kan vi inte typ baka? Svarade Louis med ett lite osäkert leende och han gjorde en liten rolig min så jag kunde inte låta bli att skratta åt honom.
-Jo, men vad ska vi baka då?

-Cupcakes, sa han snabbt och reste sig upp. När han hade rest sig upp gick han mot mig och tog tag i min hand. Han drog upp mig från soffan och när jag stod upp släppte jag hans hand. Man såg den lilla besvikelsen i hans ögon, han började le istället men jag kunde se att det inte var ett äkta leende.

 

Louis perspektiv

När hon släppte min han kände jag mig lite besviken. Jag gillade henne, men jag antar att hon gillade Zayn. Men det är väl bara att gilla läget. Att hålla hennes hand det lilla ögonblicket där jag drog upp henne från soffan var helt underbart. Jag hade kunnat stanna i det ögonblicket för evigt.

Vi gick ut mot köket och jag kunde inte slita mig ifrån hennes blåa och väldigt vackra ögon. Hon märkte att jag kollade på henne och då började hon rodna lite vilket gjorde henne ännu sötare, sötare än socker.

-Vad gullig du är när du rodnar, sa jag för jag kunde verkligen inte hålla det inom mig.

-Tack, svarade hon och kollade ner i marken. Jag kunde se ett leende som smög sig fram på hennes läppar och hon började rodna lite mer.

-Var har ni mjöl och sånt? Frågade jag snabbt och några sekunder kom jag på att det bara lät dumt. Matilda började skratta lite smått åt mig och hennes skratt smittade mig väldigt fort.

-Var tror du det är? Frågade hon med ett stort leende på läpparna.

-Skafferiet? Sa jag lite osäkert men ändå med ett leende. Man kunde inte låta bli att le när man var med Matilda. Att ha henne i min närhet gjorde mig så glad.
Hon nickade mot mig och jag gick och öppnade skafferiet men hittade inget mjöl, jag kliade mig lite lätt i håret eftersom jag undrade var det kunde vara. Jag ville ju inte rota för mycket. När jag hade stått där ett tag kom Matilda dit och puttade till mig lite lätt och sa,
-Flytta dig blindo, jag tror du behöver glasögon. Jag kunde inte låta bli att skratta eftersom jag kände mig lite nervös runt henne, hon fick mig att känna mig svag i benen.

-Men det finns ju inget mjöl, sa jag och hon började skratta. Hon tog samtidigt upp sin arm för att ta något i skafferiet, hon lyfter ner något och då ser jag att det är mjölet.

-Det var ju inte där innan, sa jag lite oskyldigt.

-Eller så kollade du bara på den hyllan som var mitt framför ögonen på dig, sa hon och slog till mig lite lätt på min arm. Jag kände mig lite träffade eftersom det faktiskt var det jag hade gjort.

-Hehe, ja det kanske jag gjorde, svarade jag stolt och Matilda bara skrattade åt mig ännu en gång.

 

Matildas perspektiv

Jag satte mjölpåsen på vasken för att kolla hur mycket där var kvar, men Louis var snabbare. Han kollade i påsen en liten stund, sedan stoppade han ner handen i den. När han tog upp sin hand var den full med mjöl, han gick närmre mig och tryckte det rakt upp i huvudet på mig. Jag sprang fram till påsen, tog upp lite och kastade det på Louis.

-Louis, du får städa här sen, sa jag och han skrattade ondskefullt samtidigt som han tog mer mjöl och kastade det på mig.

 

Vi sprang rundor i köket i minst en kvart och hade vårt lilla mjölkrig. Jag sprang ut från köket och in mot vardagsrummet i hopp om att Louis inte skulle springa efter mig med en hand full med mjöl. Men sån tur hade jag inte, han kom springandes efter mig och till sist visste jag inte vart jag skulle ta vägen så jag stannade. Louis kom närmre mig och började kittla mig med handen som var tom, så jag ramlade eftersom det kittlades så mycket. Man såg på honom att han tänkte ett litet tag på vad han skulle göra medan jag bara låg där och skrattade. Han hade tagit en liten paus från att kittla mig men istället satte han sig ovanpå mig, men utan att lägga någon tyngd på mig, med ett ben på varje sida. Han kommer närmre och närmre mitt ansikte och trycker mjölet rakt i ansiktet på mig och ler stolt.
-Du är fin när du har fullt med mjöl i ansiktet, du är alltid fin, sa han och jag kände hur min kinder blev lite varma.
_____________________________________________________________________________________
Här har ni del 62! Vad som kommer att hända mellan Matilda och Louis? Och med Zayn? 
Vi ska nu fortsätta skriva på del 63, och de kommer upp senare, OM NI KOMMENTERAR BRA!
/Angelica & Johanna

-vill ni följa oss på twitter, tryck häär... send us a tweet and we will follow you back! :)