Melissas perspektiv

-Jasså. Vart ska ni åka?
-Mallorca, svarade jag och kände att jag inte riktigt trivdes i tjejens närhet. Det var något skumt med henne.
-Jag med. Jag beställde en resa helt själv i hopp om att hitta någon jag kunde umgås med där, och nu har ag hittat er! Perfekt alltså!
Åh nej, tänkte jag för mig själv men trängde fram ett leende. Det skulle vara vår semester. Bara Liam och jag. Inte någon skum tjej som jag inte ens visste namnet på. 

---

Gaten öppnade och det var äntligen dags att gå på planet. Jag höll i Liams hand och tittade lyckligt upp mot honom och han tittade samtidigt ner mot mig och kysste mig lite snabbt innan vi var tvungna att gå vidare i kön. Som tur var hade den skumma tjejen, som jag fortfarande inte visste namnet på, försvunnit lite spårlöst innan. Hon sa att hon skulle gå på toa, men hon hade inte kommit tillbaka. Inte till oss i alla fall, vilket jag tyckte kändes bra. För jag ville ha Liam för mig själv nu och resten av veckan. Den tjejen skulle inte få förstöra min och Liams vecka.
Mannen bakom disken tog mitt boardingpass tittade på det och rev av ena biten. Han nickade och gav det till mig igen. Jag tittade mot Liam som kom efter mig och vi gick ut i gången som var vägen till flygplanet. När jag svängde runt hörnet möttes jag utav ett stort, vitt leende från en flygvärdinna. Jag förstod mig inte riktigt på hur flygvärdinnor alltid kunde vara så glada, men jag antar att det tillhör deras jobb.

-Men hej! Jag bytte med killen som skulle sitta här, så jag fick hans plats, så nu får jag trevlig sällskap under resan! Sa tjejen som dykt upp från ingenstans.
Jag satt närmast fönstret och Liam i mitten, så jag slapp ha henne intill mig, men hon verkade vara väldigt social av sig och det betydde väl att hon skulle prata hela resan. Vi skulle landa först i Madrid och sedan flyga till Palma. Jag kände hur jag bara ville stanna hemma med Liam och slippa den där tjejen.
-Vad bra då! Sa Liam och det lät verkligen som han menade. Jag suckade för mig själv.

Plötslig kände jag hur någon ruskade om mig.
-Melissa! Melissa, vakna!
Jag satte mig yrvaket upp och log när jag såg Liam som satt sig på sängkanten.
-Det är dags att vakna. Flyget går ju om några timmar!
Jag nickade och tänkte igenom det jag drömt. Jag skrattade till och Liam kollade fundersamt på mig.
-Vad? Sa han och jag bara skakade på huvudet.
-Jag drömde något helt konstigt. Men, jag ska nog gå upp nu, sa jag och Liam nickade.
-Vi kommer ha så roligt på den här resan, sa han och log sitt söta leende. Jag nickade mot honom.
-Bara du och jag, sa jag och kände mig lättad över att det som hände bara var en dröm.
-Jag älskar dig Melissa, sa Liam och jag log mot honom.
-Jag älskar dig också, svarade jag innan våra läppar möttes i en perfekt godmorgon kyss.

---

 

Detta är sista delen av denna novellen, we are sorry but yeah.

Vi känner att den har blivit tråkigare och tråkigare allt eftersom, kanske inte världens bästa slut men nu blir det så! Tack till alla er som läser och kommenterar. Ni är så fina och söta allihop!

Melissas perspektiv

Fast egentligen visste jag inte om de skrek för de tyckte det var bra eller dåligt. Jag ignorerade allt ljud och levde mig in i min egen drömvärld, vilket detta egentligen var. Eller detta var ju något som jag hade drömt om ända sedan jag var liten och nu var det äntligen verklighet. Jag kunde inte förstå att jag stod här på en stor scen på en festival i Birmingham. Det kändes så galet, för mig som kom från en liten byhåla i norra Sverige, men det var en dröm som hade blivit verklighet och känslan av att stå på scenen var helt obeskrivlig. Fast jag kan nog säga att det var verkligen den bästa känslan i mitt liv.

---

Vi satt nu i bilen på väg hem från Birmingham. Mörkret hade lagt sig utanför bilrutorna och det var ganska sent. Ju närmre vi kom London, desto tröttare blev jag men jag ville hålla mig vaken. Det skulle bli skönt att komma hem till Liam och få sova sidan om honom efter en såhär hård dag.
Dagen hade verkligen varit intensiv för mig, men det hade varit riktigt kul. Att jag hade stått där på scenen och sjungit min egen låt kändes helt overkligt. Det kändes precis som jag satt där i bilen helt nyvaken och precis hade drömt världens bästa dröm. Men så var det inte, för den drömmen var ju något som hade blivit verklighet för mig.

Bilen rullade in framför komplexet där alla killarna bodde, jag slängde en snabb blick mot dörren där jag såg att lampan lös skarpt. Min blick fastnade och jag sken upp i ett stort leende när jag såg att där stod någon och jag insåg vem det var. Känslan av trötthet var som bortblåst när jag såg Liam stå där utanför dörren. När bilen stannade öppnade jag snabbt dörren och Liam gick snabbt fram mot mig och mötte upp mig i en kram.
-Hur har det gått idag? Frågade han direkt när han la armarna om mig.
-Det gick väl helt okej och det var riktigt kul att stå där på scenen. Vilken känsla det är, sa jag glatt och Liam tittade ner på mig.
-Helt okej? Vad jag har sett på youtube så gick det ju riktigt bra, sa han och blinkade.
-Youtube? Finns det redan ute på youtube? Sa jag förvånat, Liam skrattade till och nickade samtidigt. Usch, varför var folk tvungna att lägga ut allt där? Jag kände nu direkt att jag verkligen inte ville se det för jag ville inte höra om jag hade sjungit dåligt på något ställe.

Lördagen 28 juli

Dagen var äntligen här och det var dags att åka iväg till Mallorca en vecka, ensam med Liam. Det kändes som vi båda verkligen förtjänade denna lediga veckan. För hela juli har jag jobbat väldigt intensivt med mitt album och med att marknadsföra mig själv för att visa att jag också finns. Liam och killarna hade jobbat väldigt mycket också, med vad visste jag inte riktigt för jag var så fokuserad på det jag gjorde.
Väskorna stod färdigpackade i hallenoch jag kände mig redo för att åka.
-Packat allt? Frågade Liam och jag nickade.
-Pass? Pengar?
-Allt är med!

Vi gick igenom säkerhetskontrollen utan några problem. Jag brukade lyckas med att få ett pip efter mig men inte idag. Vi tog våra väskor igen och gick sedan mot texfreen. Liam följde efter mig mot sminkavdelningen och han suckade. Jag skrattade åt honom. Liam tröttande ganska snabbt och sa till mig att han gick och beställde något gott på Starbucks till oss, så jag skulle komma när jag var klar. Sagt och gjort. Men, när jag gick mot bänken där Liam satt blev jag förvånad, när jag såg vem som också satt där. Jag ökade tempot för att komma fram snabbare och inte missa något, men när jag kom fram lade inte Liam ens märke till mig. Jag såg att där stod en choklad frappino bredvid honom och han höll själv en i handen. Min favorit.
-Liam? Sa jag och Liam drog blicken ifrån tjejen som stod där.
-Åh, du är tillbaka! Här är din frappino, sa han och tog tag i den som stod på bänken och sträckte den mot mig.
-Tack, sa jag och satte mig ner. Tjejen kollade mot mig och log. Jag log ett osäkert leende tillbaka.
-Jag ska bara gå på toa, sa Liam och reste sig. Han gick iväg och tjejen satte sig ner bredvid mig.
-Så, hur känner du Liam?
-Vi träffades i början av året, sen har vi lärt känna varandra med tiden, sa jag och drack lite av min frappino.
-Jasså. Vart ska ni åka?
-Mallorca, svarade jag och kände att jag inte riktigt trivdes i tjejens närhet. Det var något skumt med henne.
-Jag med. Jag beställde en resa helt själv i hopp om att hitta någon jag kunde umgås med där, och nu har ag hittat er! Perfekt alltså!
Åh nej, tänkte jag för mig själv men trängde fram ett leende. Det skulle vara vår semester. Bara Liam och jag. Inte någon skum tjej som jag inte ens visste namnet på.

---

 

Okej, vi har världens sämsta uppdatering men skolan tar upp mycket tid och när vi inte behöver göra något skolrelaterat så försöker vi göra roligare saker och vi kan inte priotera novellen. Vi hade lika bra kunnat säga att nej, vi slutar att skriva, men vi gör inte det för er skull! Denna novellen kommer avslutas snart och då kommer vi börja på en ny novell tillsammans med en gästbloggaren Elin! Det kommer ett inlägg om det innan vi börjar på den, oroa er! Vi båda två har även gått och blivit sjuka och då har man inte så mycket ork som man vill ha. Vi vill också passa på att säga grattis till världens finaste Liam, några dagar för sent. Inte för vi glömde det, men vi skrev det aldrig här! 

Melissas perspektiv
-Jo, jag har fin utsikt, sa jag och flinade lite. Liam gjorde detsamma och gick mot mig. Han la sig ner bredvid mig och våra ansikten var bara några centimeter ifrån varandra.
-Förlåt för det blev som det blev, min pappa är lite...
-Det är lugnt, du behöver inte säga något.
-Men, du måste tycka han är helt konstig och snart vill du väl inte ha kvar mig.
-Melissa, jag vill aldrig lämna dig. Aldrig. 

---

Mobilens hemska ljud gjorde att jag vaknade med ett ryck och att jag nästintill slog i sönder mobilen. Jag hatade tidiga morgnar. Jag stängde av alarmet och sträckte på mig. Liam låg och sov intill mig och jag var nästan lite avundsjuk på honom eftersom han kunde sova vidare men samtidigt var jag förvånad av att han inte vaknat. Det var fredag och det betydde festival. Jag hade jobbat hela veckan, övat på låten och jobbat med nya låtar. Allt gick framåt och jag försökte att inte tänka på pappa. Varje kväll hade jag kommit hem till färdig middag och trevligt sällskap. Jag var lite ledsen över att Vanessa skulle åka hem imorgon, men vi hade fredagen framför oss. Klockan var inte mer än tio över sju men det var hög tid att dra sig upp från sängen. Vid halv nio skulle vi köra och vi skulle vara framme runt elva tiden. Att åka bil var inte något jag gillade, men jag hade aldrig åkt bil genom England så det skulle ändå bli lite spännande. Liam hade bestämt sig för att inte följa med till festivalen då han inte ville ”stjäla” uppmärksamhet från mig och jag förstod honom lite. Och jag var glad för att han tänkte på mig, plus att killarna faktiskt skulle jobba framåt eftermiddagen så därför stannade han hemma. Men Vanessa skulle med, och Alice. Jag hörde att duschen sattes igång och jag antog att Vanessa redan vaknat och hoppat in i duschen. Jag drog mig upp från sängen, satte i kontakten till min mobil så den skulle laddas och sedan gick jag ut i köket och började fixa frukost.

-Godmorgon! Sa Vanessa när hon några minuter senare kom in i köket där jag satt och åt frukost.
-Godmorgon, sa jag och tog en tugga av min macka.
-Förlåt att jag började äta, men jag blir lite stressad, måste hinna duscha också, sa jag och Vanessa skrattade.
-Det är lugnt! Hoppas bara att jag inte tog slut på allt varmvatten, sa hon och jag gav henne en ond blick.
-Det hoppas jag verkligen inte att du gjorde, sa jag och log. Jag drack upp den sista juicen ur mitt glas och reste på mig för att gå mot badrummet och ta en dusch.

Klockan var prick halv nio när en bil kom körande och stannade precis framför oss. En dörr öppnades och vi mötte Alices stora leende.
-Hej tjejer! Hur är det med er? Frågade hon och gav oss båda varsin kram.
-Det är bra, sa vi samtidigt och Alice öppnade dörren till baksätet.
-Så bra! Hoppa in! Sa hon och vi gjorde som hon sa. Jag slängde in min ganska så klumpiga väska där jag hade lite allt möjligt och efter mig hoppade Vanessa in. Alice hoppade in i framsätet och vid ratten satt en man som såg ut att vara runt 40 år. Bilen började rulla och Alice vände sig mot oss.
-Det är Stan som kör, han jobbar på Sony Music här i London och han fick bli vår privat chaufför, sa Alice och vi log.
-Vilken lyx!

Som beräknat så var vi framme vid elva tiden. Vi gick in på området, där folk redan hade börjat samla sig även om den första konserten var klockan tre på eftermiddagen. Vi följde efter Stan och när vi gick förbi folket hörde jag hur någon ropade ”Melissa!”. Jag vände mig om och såg några tjejer som vinkade. Jag log och vinkade tillbaka. Jag mötte sedan Vanessas blick och hon bara log och jag gjorde detsamma. Att folk kände igen mig.
-Shit, sa jag för mig själv och fortsatte gå i samma riktning som Stan.

Klockan hade slagit fem och det var nu äntligen min tur att ta plats på scenen. Nervositeten inom mig bubblade som bara den, men jag försökte ignorera det för jag ville göra så bra ifrån mig som möjligt. Ända sedan jag kom hit vid halv elva hade det varit full fart, jag hade värmt upp rösten, haft soundcheck och allt möjligt. Jag visste knappt vad jag hade gjort under dagen för allt gick så himla fort. Men när jag fick lite tid över gick jag till ett staket som delade av var vi artister fick vara och var fansen och publiken fick vara. Jag såg att där stod några tjejer och de sken upp när de såg mig, jag riktade mina steg mot dem och ett leende smög sig fram på mina läppar.
-Melissa! Skrek en av tjejerna glatt och jag log stort mot henne och vinkande samtidigt som jag gick.
-Kan vi få ta en bild med dig? Frågade en annan tjej som stod och viftade med sin kamera. Det var endast tre tjejer som stod där, men jag tyckte ändå det kändes så galet. Jag tog bild med alla tjejerna och de tackade så mycket när jag sa att jag var tvungen att gå tillbaka till arbetet.
-Förresten, du och Liam är så himla söta tillsammans, skrek en av tjejerna när jag hade vänt ryggen mot dem och börjat gå tillbaka. Jag vände mig snabbt om och gav tjejerna ett stort leende.

Men nu stod jag äntligen här på scenen och tittade ut över den stora publiken. Jag hade inga ord för hur underligt och konstigt detta kändes. Innan nyår var det detta jag drömde om, det som jag aldrig trodde skulle bli verklighet, men känslan av att stå på scenen och blicka ut över publiken var mäktig och obeskrivlig.
Jag tog första tonen och hörde publikens jubel, det verkade som de gillade det. Fast egentligen visste jag inte om de skrek för de tyckte det var bra eller dåligt. Jag ignorerade allt ljud och levde mig in i min egen drömvärld, vilket detta egentligen var. Eller detta var ju något som jag hade drömt om ända sedan jag var liten och nu var det äntligen verklighet. Jag kunde inte förstå att jag stod här på en stor scen på en festival i Birmingham. Det kändes så galet, för mig som kom från en liten byhåla i norra Sverige, men det var en dröm som hade blivit verklighet och känslan av att stå på scenen var helt obeskrivlig. Fast jag kan nog säga att det var verkligen den bästa känslan i mitt liv.

---

En lite bildlös del, men min dator hänger sig bara när jag (Johanna) ska spara bilder, så därför får ni bli utan. Kanske inte så lång del heller men vi hoppas ni tycker om den ändå. Så kommentera på bra nu, så blir vi glada! :)

 

Melissas perspektiv

Klockan hade börjat närma sig sju och jag startade spisen för att kunna laga maten, så den skulle vara nästintill färdig när pappa kom. Jag kände hur nervositeten började komma och jag visste inte ifall jag ens var redo för att träffa min pappa nu. Men det måste ju hända förr eller senare, jag var ju tvungen att låta honom förklara och berätta vad han verkligen gör och varför han gör så.

---

Det knackade på dörren och eftersom jag stod i köket så gick Liam och öppnade. Jag kände hur en nervös känsla spred sig genom kroppen. Hur skulle detta gå? Jag kunde ju inte säga att jag hatade min pappa, för det var trots allt min pappa, men jag gillade inte vad han häll på mig. Men han hade kanske slutat?

-Grattis! Utbrast pappa när han kom in i köket och jag slutade med det jag höll på med och log mot honom.
-Tack! Så roligt att du ville komma! Sa jag och gav honom en kram.
-Jag ska bara fixa det sista med maten, ni kan gå in i vardagsrummet och snacka lite! Vanessa är där också pappa!

Pappa nickade och gick mot vardagsrummet medan Liam stod som ett frågetecken. Jag skrattade åt honom. Han såg alltid så gullig ut när han inte förstod vad jag snackade om.
-Du borde gå och ta svensklektioner, sa jag och gick mot honom. Han log ännu gulligare.
-Nej, du borde lära dig att jag inte fattar svenska, sa han puttade mig lite lätt på axlen.
-Jag sa, ni kan sätta er vid bordet, så kommer maten snart, sa jag och log gullig. Liam drog mig mot sig och kysste mig i pannan.
-Min älskade tjej, sa han tyst och våra blickar möttes. Jag log mot honom och våra läppar möttes i något jag kallade en perfekt kyss.

Vi satt och åt, allting var frid och fröjd. Jag ville egentligen fråga om pappas jobb, hur allt var och så vidare, men något hindrade mig. Det var en sån bra stämning mellan oss fyra och det blev många skratt när vi försökte lära Liam svenska.
-Melissa, hur går det med musiken? Frågade pappa och jag log. Det var kul att han brydde sig.
-Jo, det går bra. I veckan som kommer så ska jag till Sony Music varje dag och på fredag ska jag spela på en festival i Birmingham!
-Nej, vad roligt!
-Ja, och Alice, som jag träffade i Sverige, kommer hit och tittar! Plus att Vanessa stannar tills dess, men sen åker hon hem efter det, sa jag lite ledsamt och kollade mot Vanessa, som också så lite ledsen ut.
-Men tjejer, tänk inte på det nu, det är en vecka kvar!
-Sant! Sa Vanessa och vi båda såg genast gladare ut.
-Och Liam, hur går det för dig? Frågade pappa med sin perfekta brittiska accent. Jag undrade hur han lyckas få en sån fin accent när han inte befunnit sig här så länge. Jag ville också ha en sån fin accent.
-Jo, det går bra, vi ska börja spela in till ett nytt album snart och jo, det går framåt, sa han och log. Han drack lite av sin cola och pappa log.

Pappas mobil ringde och han tog snabbt upp den. Han pratade väldigt snabbt, precis som om vi inte skulle hänga med i vad han sa. Han la på och reste sig upp.
-Jag är verkligen jätteledsen, men jag måste verkligen gå, det var roligt att få komma hit och det var väldigt god mat, men jag måste sticka nu. Tack för allt! Sa han snabbt. Han gav mig en liten klapp på huvudet och gick mot dörren. Han tog på sina skor och vi hörde hur dörren smällde igen. Kunde han inte ens säga hejdå? Kunde han inte ens krama om mig? Varför? Varför skulle han börja jobba halv nio en lördagskväll? Allt som varit så bra för bara en timme sen, nu var allt borta och jag som började gilla pappa igen. Nej, varför gjorde han såhär? Jag, Liam och Vanessa satt kvar vid bordet och stämningen var inte den bästa. Även om jag visste att det inte var mitt fel, så kändes det så.
-Jaa... började jag men tystnade igen. Jag reste mig upp och började duka ut. Världens sämsta kväll, eller? Jag skämdes för min pappa. Jag plockade ut allt med hjälp av Liam och Vanessa, sen gick jag in i sovrummet och slängde mig på sängen med huvudet ner i kudden. Jag kände hur mina tårar började rinna. Varför? Varför gjorde han såhär mot mig?

-Melissa? Hörde jag Vanessa säga och jag reste mig upp. Jag var nog ganska röd i huvudet och Vanessa kollade oroligt på mig.
-Melissa, gråt inte, sa hon och satte sig bredvid mig i sängen.
-Vad ska jag göra då? Jag trodde pappa hade ändrat sig, men tydligen inte, han är så jävla dum, jag orkar inte. Han förstörde allt och snart vill inte Liam ha kvar mig här, sa jag med gråten i halsen,
-Melissa, Liam kommer inte lämna dig, jag vet det, och du vet det också. Liam älskar dig, på riktigt. OM jag bara kunde göra något, så hade jag gjort det. Vad är det din pappa håller på med?
-Droger. Vanessa, tack för att du finns, du betyder verkligen allting för mig. Jag är dålig på att visa det, men du ska veta det. Kan inte du och jag hitta på något imorgon? Bara vi? Det behövs.
-Melissa, du är världens bästa vän. Jo, kan vi inte köra på shopping i London? Kom igeeeen!
Jag flinade lite och nickade. Vanessa hade en förkärlek till London och vi skulle springa in i alla affärer som man annars bara drömmer om att få shoppa i och såklart skulle vi göra ett besök på Starbucks. En shoppingdag i London med min bästavän. Jag längtade redan.
-Jo, det kan vi!
-Vill du vara lite själv? Jag nickade och Vanessa kramade om mig.

25 juni, lördag.

Min pappa var här idag, men han stack ganska så tidigt. Något med jobbet. Orkar inte riktigt bry mig. Känner mig inte så glad just nu, men imorgon lär jag vara på bra humör igen. Jag och Vanessa ska spendera en dag tillsammans, bara vi två. Shopping och massa roligt. Nej ska nog titta på en film och sen sova. Vad hittar alla ni på?
Xoxo Melissa.

Klockan var halv elva och Liam kom in i rummet.
-Hur är det? Frågade han tyst och jag kunde inte slita min blick från honom där han stod i endast kalsonger.
-Jo, jag har fin utsikt, sa jag och flinade lite. Liam gjorde detsamma och gick mot mig. Han la sig ner bredvid mig och våra ansikten var bara några centimeter ifrån varandra.
-Förlåt för det blev som det blev, min pappa är lite...
-Det är lugnt, du behöver inte säga något.
-Men, du måste tycka han är helt konstig och snart vill du väl inte ha kvar mig.
-Melissa, jag vill aldrig lämna dig. Aldrig. 

---

 

Har blandat kvällen med lite skrivning, lite tv tittande osv, så kanske att där är lite små stavfel, men har skrivit för er skull. Hope u like it :)

 

Melissas perspektiv
Klockan började närma sig fem och min mobil ringde. Det stod ett nummer som jag kände igen. Men vems var det? Jag hann tänka på många innan jag tog upp mobilen och svarade. Liam satt bredvid mig och kollade frågande.
-Hallå? Sa jag och hörde massa surr. Vem var det?

---

-Hej Melissa, det är pappa, hörde jag honom glatt säga och jag ryckte till av förvåning. Jag hade verkligen inte förväntat mig att han skulle ringa mig, inte nu i alla fall.
-Hej pappa, svarade jag glatt. För även om jag var förvånad så var jag väldigt glad över att han ringde, det var ju några dagar sedan jag pratade med honom och då hade kanske inte allt gått så jättebra.
-Ville du något speciellt? Frågade jag honom snabbt och jag kunde faktiskt inte hålla ett leende borta från mina läppar.
-Jag ville bara säga grattis i efterskott och förlåt att jag inte ringde igår, sa han glatt men jag hörde hur han samtidigt suckade.
-Tack pappa och det är lugnt. Bättre sent än aldrig, sa jag och gick upp lite i ton för varje ord jag sa.
-Men jag känner mig så taskig för att jag inte ringde dig på din födelsedag, svarade han och jag hörde hur han suckade tungt.
-Pappa, det är lugnt, jag är bara glad att du i alla fall hörde av dig, sa jag glatt och funderade på om jag skulle bjuda över honom hit.
-Bra gumman, men jag tror jag måste gå nu. Vi får höras mer någon annan dag, sa han men innan han hann lägga på så hindrade jag honom i sista sekunden.
-Men pappa, vänta! Sa jag snabbt och jag hörde i telefonen hur han stannade upp.
-Ja vad är det? Frågade han lite oroligt och mitt leende smög sig fram igen.
-Hade inte du kunnat komma hit ikväll och äta middag med oss? Frågade jag och jag nästintill höll andan när jag inväntade hans svar med spänning. Jag ville att han skulle komma över, så jag kunde få prata med honom efter allt som har hänt. Men samtidigt så ville jag ändå inte träffa honom, för jag var sur på honom för vad han hade gjort och han hade svikit mig rejält.
-Jag vet inte riktigt Melissa, jag måste kanske jobba, sa han tveksamt och nickade bara. Jag visste det, varför skulle han kunna träffa mig när han har fullt upp med sitt olagliga arbete.
-Okej pappa, jag förstår att du kanske har mycket att gör på ditt jobb, sa jag och låtsades hosta när jag nämnde ordet jobb.
-Melissa, snälla förstå mig inte fel nu. Jag vill verkligen träffa dig, för jag vill att vi ska kunna prata och att allt ska bli som normalt, jag vill att du ska bli pappas lilla flicka igen, sa han och jag suckade djupt.
-Men om du nu vill träffa mig, varför kan du då inte bara hoppa över jobbet för en kväll? Sa jag lite irriterat och suckade.
-Okej, jag kommer Melissa. När ska jag komma och var ska jag någonstans? Frågade han och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara honom. Det kändes både bra och dåligt att han skulle komma, jag ville ju prata med honom, men jag var rädd för vad han skulle kunna göra mot mig. För jag ville inte mista honom helt, han var ju trots allt min pappa som egentligen betyder väldigt mycket för mig.
-Hmm, du blir upphämtad klockan sju, vi fixar så någon hämtar dig, sa jag snabbt och började genast fundera på vem som skulle kunna hämta honom. Anledningen till att jag sa till honom att en bil skulle hämta upp honom var att jag ville inte ge ut Liams adress till honom, eftersom för tillfället litade jag inte på honom precis och jag visste inte den exakta adressen heller.
-Okej, men vi ses då, sa han glatt och jag suckade tungt innan jag la på. Vad hade jag nu gett mig in på?

Liam satt fortfarande bredvid mig och tittade frågandes på mig när jag hade lagt på. Antagligen såg han ut som ett levande frågetecken eftersom han inte hade förstått ett dugg utav svenskan jag hade pratat med pappa och han visste ju heller inte vem det var som hade ringt.
-Vem var det? Frågade han nyfiket och hoppade lite närmre mig.
-Det var pappa, sa jag och tittade ner i golvet. Just nu visste jag inte riktigt om jag skulle vara glad, ledsen, rädd eller nervös för att träffa honom, allt kände bara så konstigt.
-Vad ville han? Frågade Liam och jag tittade upp mot honom istället.
-Han ville säga grattis i efterskott, men jag bestämde även med honom att han ska komma hit ikväll och äta med oss, sa jag och Liam nickade bara.
-Om det är okej för dig då, la jag till och Liam nickade ännu en gång.
-Klar det är okej, jag ska inte hindra dig från att träffa din pappa, sa han och kramade mjukt om mig.
-Men kan du hjälpa mig med en liten sak? Frågade jag ganska tyst.
-Klart jag kan, vad är det? Svarade Liam snabbt och tittade in i mina ögon.
-Hade du kunnat fixa så någon kan köra och hämta min pappa i hans lägenhet klockan sju? Frågade jag osäkert och Liam tittade bara med ett leende på mig.
-Jag fixar det, jag kan ringa Paul, sa han glatt och tog upp sin mobil från sin byxficka och slog in numret till Paul.

Jag reste mig upp och gick mot köket för att se vad som fanns i kylen, och till min lycka såg jag maten som jag visste Vanessa hade köpt till idag. Jag tittade funderande på det och tänkte efter om det skulle räcka till fyra personer, men efter lite om och men insåg jag att det skulle räcka. Jag tog ut nötfärsen från kylen och la den på vasken. Det fick bli spaghetti och köttfärssås, enkelt men gott enligt mig i alla fall. Klockan hade börjat närma sig sju och jag startade spisen för att kunna laga maten, så den skulle vara nästintill färdig när pappa kom. Jag kände hur nervositeten började komma och jag visste inte ifall jag ens var redo för att träffa min pappa nu. Men det måste ju hända förr eller senare, jag var ju tvungen att låta honom förklara och berätta vad han verkligen gör och varför han gör så.

---

Kommentera på bra nu! Som sagt så suger uppdateringen men vi ska verkligen försöka förbättra oss med den! 

Melissas perspektiv

-Jag älskar dig också Melissa, jag är riktigt glad att du är här, sa han och jag närmade mig hans ansikte och våra läppar möttes. Att ha sagt de tre orden till honom, kändes som en sten hade lättat från mitt hjärta. Jag älskade verkligen honom, han betydde riktigt mycket för mig och ingen kunde någonsin ersätta honom.
-Godnatt Liam, sa jag och tittade fortfarande in i hans ögon.
-Godnatt sötnos, och sov så gott, sa han och pussade mig på pannan. 

---

Jag vaknade på lördagsmorgonen av att min mobil ringde. Jag tog snabbt upp den och kollade vem det var. Mamma. Jag tryckte på svara så att Liam inte skulle vakna av ringsignalen.
-Hej, sa jag trött och gäspade.
-Godmorgon! Sover ni fortfarande? Klockan är tolv!
-Mamma, för det första, klockan är bara elva här, och vi var ute och festade igår och vi somnade nog inte förrän vid fem, sa jag tröttsamt och mamma skrattade till.
-Jaha, förlåt, jag tänkte inte på tiden och..
-Nej, det är ingen fara mamma.
-Så, hur var din födelsedag?
-Super! Killarna och Vanessa kom in med frukost på morgonen och sedan under dagen tog vid det lugnt och laddade upp för en partykväll! Vi började med att äta på en restaurang och sen gick vi vidare, allt gick bra och jag hade så himla roligt!
-Minns du något? Sa mamma retfullt och jag skrattade.
-Mamma, ja, jag drack en cider, sa jag med betoning på en.
-Så, hur känns det att vara 18?
-Ingen skillnad, sa jag och sedan tänkte jag efter hur mycket jag fick göra nu. Men det var inte så att jag kände mig 10 meter längre och 10 gånger starkare. Jag var fortfarande lilla Melissa.
-Vet du mamma? Sa jag med en liten pipig röst och pirr i magen. Mamma skrattade till lite.
-Nej, vad?
-Liam sa igår att han älskade mig, sa jag och gjorde ett litet ”ihh”ljud. Mamma flinade.
-Gullegrisar. Han verkar så himla snäll och söt.
-Det är han! Och vet du?
-Mer nyheter?
-Ja, massa. Först och främst, jag ska uppträda på en festival den andra juli och för det andra, Liam och jag ska åka till Mallorca tillsammans senare i sommar.
-Festival? Mallorca? Min lilla flicka börjar bli stor!
-Ja, jag är trots allt arton år. Vanessa kommer stanna här tills den tredje juli, efter det ska jag jobba mycket med musiken och sedan i slutet av juli ska jag och Liam åka iväg!
-Åh, så roligt, men du? Jag måste åka iväg, lillebror ska spela match och jag lovade honom att komma och kolla idag!
-Hälsa honom från mig, jag saknar er båda väldigt mycket!
-Det ska jag! Men du? Kan du inte skriva lite på din blogg? Så vi vet vad du gör om dagarna?
-Oj, shit, den har jag nästan glömt. Jag lovar, ska göra det med en gång. Puss.
-Puss gumman, jag älskar dig.
-Jag älskar dig också.

Jag la ifrån mig mobilen och startade datorn så snabbt jag kunde. Bloggen. Shit. Den hade jag inte uppdaterat på länge. Jag loggade in på datorn och väntade ivrigt på att internet skulle starta sig. Jag gick in på blogg.se's hemsida och loggade in på bloggen. Några få kommentarer att godkänna och inte så många besökare. Det skulle bli ändring, men hur?

Jag satt ett tag och funderade. Vad skulle jag blogga mer om? Vad skulle jag liksom fylla bloggen med? Sen kom jag på en superbra idé. På sistone hade många sagt till mig att de gillade mina outfits. Jag kan börja blogga mer om kläder och mode. Och skriva på engelska, då skulle kanske några fans läsa? Kanske killarnas fans? Jag nickade för mig. Perfekt.

25 juni, lördag

Det var väldigt längesedan jag skrev här, men nu är jag tillbaka i spåret. Jag kommer uppdatera vad jag gör varje dag, hur det går med musiken, om mode och annat roligt. Jag hoppas ni kommer gilla det!

Okej, så igår fyllde jag år. Liam och resten av killarna, plus Vanessa, min bästavän, firade mig ordentligt och på kvällen var vi ute och festa! Min mamma ringde precis och hon avslutade med att jag borde uppdatera min blogg, så bäst att göra det! På måndag ska jag börja jobba ordentligt och nästa fredag är det dags att uppträda på festivalen i Birmingham. Ska bli såå roligt!
Xoxo Melissa.

Jag gick in på twitter och samtidigt smög Vanessa in i rummet.
-Godmorgon!
-Godmorgon! Sovit gott?
-Ja! Och själv?
-Ja, men mamma väckte mig!
-Haha, standard. Vad gör du?
-Bloggade lite. Mamma bad mig. Men, ska börja skriva på engelska och länka den på twitter nu, så kanske jag får fler läsare!
-Du är smart!
Jag nickade mot henne och loggade in på min twitter.
”Godmorgon! Hade en underbar kväll igår! @Real_Liam_Payne tack för allt du gör för mig, jag älskar dig !” skrev jag i min första tweet och sedan skrev jag en ny. ”Har bestämt mig för att börja blogga på engelska, så alla ni kan läsa! Här har ni länken: MelissaMusic.blogg.se :)”

Klockan började närma sig fem och min mobil ringde. Det stod ett nummer som jag kände igen. Men vems var det? Jag hann tänka på många innan jag tog upp mobilen och svarade. Liam satt bredvid mig och kollade frågande.
-Hallå? Sa jag och hörde massa surr. Vem var det?

---

 

Inte så händelserikt, men ändå... vem ringer tror ni?
Vår gästbloggare som vi valt heter Elin, det kommer komma upp ett inlägg lite senare om det och hur vi kommer bygga upp nästa novell, vi ska redan nu i helgen börja skriva på den och tänka ut allting osv. :)
På denna svenska blev det ju lite konstigt där med blogginlägget, eftersom det står att hon ska skriva på engelska, men det står på svenska, men det är ju för att detta är den svenska versionen. 

Märker även att denna bloggen, och alla andra bloggar jag besökt under dagen, ser helt cp ut, men de är nog blogg.se's fel, inte vårt :) 

 

 

Melissas perspektiv
-Nej, jag hoppas bara du vill följa med, sa han och jag nickade.
-Såklart jag vill!
De andra killarna, plus Vanessa log stort och så gjorde även jag.
-Men kan vi börja äta eller? Jag är hungrig och maten svalnar, stönade Niall och alla skrattade.
-Smaklig måltid! 

---

Vi hade ätit och betalt, jag kände mig riktigt mätt och maten hade varit så himmelskt god så jag hade helt klart kunnat äta mer, fast jag var proppmätt. Vi var nu på väg mot nattklubben som killarna och Vanessa hade bestämt att vi skulle festa loss på. Även om jag inte var särskilt sugen på att festa efter allt som hade hänt för mig, så skulle det ändå bli riktigt kul. För det kunde ju liksom inte bli tråkigt när man hade bra sällskap.

Efter några minuter kom vi fram till klubben och när jag såg klubben backade jag tillbaka ett steg. De dåliga minnena från min från min festvecka här i London kom tillbaka. Det var här jag hade träffat han där Ryan, jag fattade inte nu hur jag kunde bete mig så som jag gjorde det. Jag skämdes för mig själv och jag ville inte gå in på den klubben. Jag tog ännu ett steg tillbaka och Zayn märkte det.
-Vad är det Melissa? Frågade han och tittade oroligt på mig.
-Jag får dåliga minnen av denna klubben, sa jag och tittade ner i marken.
-Men då går vi in där, så får du bra minnen från den också, sa Louis viftade lite med sina armar. Men jag skakade bara huvudet.
-Hände det något särskilt där inne? Frågade Harry oroligt.
-Mm, sa jag bara och mitt glada humör var som bortblåst.
-Ska vi gå till något annat ställe då? Frågade Liam och gick fram till mig för att ta tag i min hand.
-Nej, vi kan gå in här. För de spelar bra musik och jag vill få bort de hemska minnena jag har från detta ställe, sa jag och började gå mot ingången. Killarna och Vanessa följde efter mig.

Vi kom in på klubben och jag kände ruset inom mig på grund av den höga ljudvolymen, dels av alls som tjoade och skrek. Men det mesta ljudet kom ju såklart från musiken som dunkade högt ur högtalarna.

Jag hoppade runt på dansgolvet tillsammans med Vanessa och sjöng med i låten som spelades just nu.
”Starships were meant to fly, hands up, and touch the sky, can't stop, 'cause we're so high, let's do this one more time” sjöng vi och jag bara log för mig själv. Jag hade tidigare idag bestämt mig att jag inte skulle dricka något ikväll, för jag ville inte riskera något och jag visste att man kunde ha roligt utan alkohol.

Klockan var runt 4 på morgonen och min födelsedag var officiellt över och jag kände mig så nöjd med dagen. Jag hade verkligen haft roligt med mina vänner, precis vad jag tycker man ska ha på ens födelsedag. Jag hade ont i benen och att festa såhär länge var nästan som ett träningspass. Jag hade druckit en cider, inte mer. Jag var glad att jag inte gått tillbaka till mitt dåliga beteende och nu kändes allt så himla bra. Jag, Liam och Vanessa var nyktra men de andra killarna var lite snurriga och jag skrattade åt dem när de gick där. Jag tog upp min mobil och började filma dem. Inte för att lägga ut filmen någonstans sen, jag ville liksom bara spara filmen och ha den som ett minne. Som något jag skulle kunna skratta åt senare när jag kanske hittar den i mobilen.

Jag, Vanessa och Liam kom in i Liams lägenhet efter att vi hade gått hem med killarna, för att se så de kom in säkert i sina lägenheter. Eftersom jag inte litade riktigt på dem nu när de inte gick särskilt rakt eller när det inte kunde prata helt klart.
Liam gäspade stort och jag tittade trött upp på honom, hans gäspning smittade av sig på mig och Vanessa skrattade när hon tittade på hos.
-Gå och lägg er, sa hon glatt och hon var redan på väg i rummet där hon sov.
-Jag tror vi ska det, sa Liam och kramade om mig samtidigt som han tittade mot Vanessa.
-Det låter som en bra idé att sova. Det har varit en lång dag och jag är trött nu, sa jag och Liam nickade. Han släppte greppet om mig och började gå in mot sitt rum. Liam slängde blicken bak mot mig när han hade börjat gå.
-Kommer du? Frågade han samtidigt som han fortsatte gå.
-Ja, ska bara till köket och ta ett glas vatten, sa jag och Liam nickade.

Jag kröp ner sidan om Liam under täcket, han vände sig om mot mig så jag kunde se hans ansikte. Han tog sin arm om mig och tittade rakt in i mina ögon.
-Tack Liam. Denna dag har varit helt perfekt och det hade inte kunnat bli bättre. Jag älskar dig, sa jag samtidigt som jag tittade rakt in i Liams ögon. Jag kunde se hur det sken upp i hans ögon.
-Jag älskar dig också Melissa, jag är riktigt glad att du är här, sa han och jag närmade mig hans ansikte och våra läppar möttes. Att ha sagt de tre orden till honom, kändes som en sten hade lättat från mitt hjärta. Jag älskade verkligen honom, han betydde riktigt mycket för mig och ingen kunde någonsin ersätta honom.
-Godnatt Liam, sa jag och tittade fortfarande in i hans ögon.
-Godnatt sötnos, och sov så gott, sa han och pussade mig på pannan.

---

Förlåt för den dåliga uppdateringen, men här har ni i alla fall en del :)

Vi har även valt vem som ska vara gästbloggare och mer info om det kommer senare!

Melissas perspektiv

-Ni behövde verkligen inte, sa jag och tittade in i Liams ögon. Jag öppnade presenten försiktigt. Jag lyfte locket på asken som fanns innanför pappret. Inuti asken låg ett silverhalsband format som en kamera med ett hjärta inuti. Det var jättegulligt, men samtidigt som jag log skakade jag med huvudet mot Liam.
-Jag kan inte ta emot det, det är för mycket, sa jag och han skakade bara på huvudet.
-Du kommer att få något mer en annan dag, och du är värd allt, sa han och kysste mig. 

---

Liams perspektiv

Klockan var fem över åtta på fredagsmorgonen och idag var det Melissas födelsedag. Jag gick försiktigt upp för att inte väcka Melissa som låg bredvid mig och sov sött. Jag ville gärna böja mig ner och ge henne en kyss, men jag fick vänta. Jag drog på mig ett par mjukis byxor och gick ut i köket där Vanessa stod och höll på att laga frukost.
-Godmorgon! Sa jag och gäspade. Vanessa skrattade åt mig.
-Godmorgon!
Vi hade bestämt att de andra killarna skulle komma hit vid halv nio så vi skulle kunna väcka Melissa och överraska henne med frukost på sängen.

”Vi gratulerar, vi gratulerar, vi gratulerar våran Melissa idag” började vi sjunga samtidigt som vi gick in mot mitt sovrum där hon låg och sov. Hon vände och vred på sig innan hon öppnade ögonen och log stort.
-Grattis! Utbrast vi alla och hon gäspade.
-Tack så mycket, sa hon och jag böjde mig ner mot henne. Våra läppar möttes innan jag kramade om henne hårt.
-Grattis världens bästa tjej, viskade jag i hennes öra och när jag släppte taget om henne log hon.
-Tack världens bästa Liam.

Det var kväll och det var dags för att festa loss, men först skulle vi besöka en restaurang. Även om jag kanske borde vara lite orolig över hur Melissa skulle hantera det denna kvällen, så var jag inte orolig. Eller var det så att jag kanske var det, men att jag inte ville tänka på det, jag ville lita på henne och hon hade ju ändrat sig igen. Denna gången var vi alla med och vi brukade inte bli allt för fulla, så det skulle nog gå bra.

Melissas perspektiv

Vi satt inne på en restaurang där de spelade musik på svag volym, det var lite kyligt utomhus, men eftersom det trots allt var sommar så ville vi sitta ute och få lite utomlandskänsla. Fast det var trots allt utomlands för mig och Vanessa. Det var svarta bord, svarta stolar och ljusblåa dukar. På varje bord stod små ljus, salt, peppar och servetter. Det började komma fler och fler människor, vissa småbarnsfamiljer men också par. Både unga och gamla. En kypare kom mot oss med varsin meny. Vi tackade artigt och ag öppnade menyn. På första sidan stod det en WiFi kod och jag tog snabbt upp min mobil från väskan och skrev in lösenordet.
-Här finns WiFi! Sa jag galtt, som om det var det bästa med hela restaurangen och Zayn skrattade åt mig. Jag gav han en seriöst blick.
-Vad? Jag klara mig inte utan internet, sa jag oskyldigt och han skrattade. Jag gick in på twitter och såg att jag hade fått en hel del ”Grattis på födelsedagen” tweets. Jag log för mig själv och skrev en tweet. ”Har haft en super dag och sitter just nu på en mysig restaurang med världens bästa personer!”.

Maten vi beställt kom in och jag blev nästan mätt av att bara kolla så mycket det fanns på tallriken. Jag tog upp mina bestick och skulle precis börja äta när Liam stoppade mig.
-Du? Sa han och jag nickade.
-Jag ville bara önska dig, en sista gång, grattis, jag hoppas du haft en bra dag, för det förtjänar du. Jag kommer alltid finnas för dig Melissa, i alla lägen. Du betyder allt för mig och jag hoppas du vet det. Jag vill aldrig se dig må dåligt, och om du gör det vill jag att det är mig du pratar med, så jag kan göra dig glad igen. Jag hoppas du gillade presenten du fick i onsdags, men jag har faktiskt en överraskning kvar!
Jag kände hur mina ögon fylldes med tårar. Det han just sagt till mig hade aldrig någon kille sagt till mig. Jag hade aldrig känt mig så betydelsefull för en kille. Jag log mot honom, vad skulle jag göra? Han satt mitt emot mig och det kändes som allas ögon var riktade mot mig.
-Liam, du är så himla fin och underbar. Jag har haft en underbar dag, tack vare dig, och er, sa jag och tittade mot killarna som alla log. Jag vände mig sedan mot Vanessa.
-Och jag är såg glad att just du är här, sa jag och Vanessa, som satt bredvid mig, kramade om mig.
-Vill du veta din överraskning? Frågade Liam och jag nickade. Vad hade han nu hittat på? Egentligen ville jag inte ta emot mer. Jag älskade presenter och överraskningar, men något jag värdersätter allting jag får av honom. Varenda kram, varenda puss, vartenda leende och allt. Att bara få höra hans röst och kalla han min. Sånt betydde minst lika mycket för mig.
-Du och jag, bara vi, ska åka till Mallorca en vecka senare i sommar. Bara vi!
Mallorca? Med Liam? I en hel vecka? Bara massa sol och bad? Hur viste han att jag älskade det så mycket? -Skojar du? Utbrast jag och log stort. Liam skakade på huvudet.
-Nej, jag hoppas bara du vill följa med, sa han och jag nickade.
-Såklart jag vill!
De andra killarna, plus Vanessa log stort och så gjorde även jag.
-Men kan vi börja äta eller? Jag är hungrig och maten svalnar, stönade Niall och alla skrattade.
-Smaklig måltid! 

---

 

Förlåååååt för lite bad update men ja, vi är människor vi med. Svaren till frågestunden kommer upp i veckan och imorgon kommer vi välja ut gästbloggare osv. Vi ligger lite efter här men vi gör vårt bästa! Hur många delar blir denna novellen? Inte bestämt men inte så många som de andra novellerna iaf! :)

 

Melissas perspektiv
Jag knackade försiktigt på dörren och hörde hur stegen på andra sidan dörren närmade sig.
-Hej! Sa Vanessa glatt och hon såg inte alls ut till att må dåligt. Hade hon lurat mig? Hade hon gjort något annat under dagen? Varit med Liam? Eller något annan av killarna? Glädjen som faktiskt fanns inom mig sen mötet försvann lite. Varför gjorde hon såhär?
-Hittade du något roligt? Frågade hon och slängde en blick mot mina kassar.
-Jadå. Köpte ett par Jeffrey Campbell, sa jag och log. Något kändes fel. Det kändes skumt. Något var på väg att hända. 

---

Jag gick in i köket och tog ett glas vatten. Allt var så tyst. Var ingen hemma? Jag kollade mig runt lite. Nej, jag kunde inte se något.
-Vart är Liam? Frågade jag samtidigt som jag satte mig i soffan. Vanessa ryckte på axlarna. Jag suckade.
-Seriöst, innan mådde du inte bra och nu är du sminkad och allt? Vad är det med dig? Vanessa skrattade. Varför skrattade hon?
-Kom här! Sa Vanessa och tog tag om min arm, hon drog med mig in mot vardagsrummet och jag förstod verkligen inte vad hon höll på med.
-Blunda, sa hon så snabbt att jag inte ens hann reagera förrän hon satte sin hand framför mina ögon. Hon drog fortfarande i mig och jag förstod ingenting.

Hon släppte greppet om min arm och tog bort sin hand från mina ögon, jag öppnade mina ögon och jag kunde knappt tro mina ögon.
-Överraskning, skrek alla killarna och hoppa fram bakom soffan och man kan säga att jag var minst sagt chockad.
-Grattis på födelsedagen, sa Liam och kom fram och kramade om mig.
-Tack, men det är inte min födelsedag idag, sa jag osäkert och tittade mig förvirrat omkring.
-Men vi ville fira dig idag, för på fredag blir det PARTY, skrek Louis och jag hoppade till när han skrek ”party” eftersom jag var inte beredd på att han skulle skrika det rakt ut.
-Du kan ta det lite lugnt Louis, sa Zayn och skrattade mot Louis.
-Det är därför du har varit så konstig idag! Sa jag och vände mig mot Vanessa. Hon bara skrattade och skakade på huvudet.
-Konstig? Sa hon förvirrat.
-Ja, du mådde ju inte bra innan idag och nu när jag kom hem var du ju sminkad och allt. Jag trodde nästan, hann jag säga innan jag blev avbruten av Vanessa.
-Melissa, glöm det! Liam är bara din, sa hon och Liam ryckte till eftersom han hörde sitt namn.
-Vad sa ni om mig? Kan ni snälla prata på engelska? Frågade Liam och han lät väldigt nyfiken.
-Vanessa sa att du bara är min, sa jag och Liams min ändrades helt, till ett stort leende. Han la sin arm om mig och drog in mig i en kram.
-Jag har en present till dig sen, sa Liam glatt och jag tittade förvånat på honom.
-Till mig? Sa jag frågandes.
-Ja, du fyller ju år på fredag din lilla kokosnöt, sa Liam och puttade till mig lite lätt i sidan, med ett härligt leende på läpparna.
-Vi har också en present till dig, sa Harry högt och tittade på mig.
-Gruppkram! Skrek Niall och alla sprang mot mig och Liam som redan höll om mig. Jag skrattade till av att alla kom mot oss. Jag var riktigt glad över att de hade fixat detta för mig, men samtidigt väldigt förvånad. Jag kunde inte riktigt förstå att de la ner tid på att överraska mig.

Jag satt ensam i soffan eftersom killarna och Vanessa hade tvingat mig till att göra det för de skulle fixa en sak. Jag gjorde som de sa, men man kunde inte undgå att jag var riktigt nyfiken på vad de skulle göra.
Några minuter senare hör jag hur några kommer in mot vardagsrummet och rummet fylls av sång.
-Vi gratulerar, vi gratulerar, vi gratulerar vår Melissa idag, med blommor och blad, ja vi gratulerar vår Melissa idag. Jag tittade ner i mina knä, jag hade alltid tyckt det var riktigt pinsamt när någon sjöng för mig på min födelsedag. Jag uppskattade att de gjorde de, men det kändes så pinsamt, jag hade ju ingen aning om var jag skulle titta.
De stod runt mig, Vanessa stod närmast mig med en tårta i sina händer och log stort. Jag tittade försiktigt mot killarna, lite rädd för att möta deras blickar efter sången. Liam höll i ett litet paket och  Zayn höll i ett annat. De tittade mot mig med ett leende och jag log försiktigt tillbaka. Melissa satte ner tårtan på bordet och log mot mig.
-Grattis, sa alla i kör och det lät precis som de hade övat in det.
-Tack, sa jag och tittade tacksamt på alla.
-Men blås ut ljusen nu, sa Niall ivrigt. Jag tog ett djupt andetag och blåste ut ljusen.
-Ni hade inte behövt göra detta för mig, sa jag och titta.
-Allt för dig gumman, sa Liam och böjde sig ner och kysste mig. Han la presenten i knäet och jag tittade mot honom och skakade på huvudet.
-Ni behövde verkligen inte, sa jag och tittade in i Liams ögon. Jag öppnade presenten försiktigt. Jag lyfte locket på asken som fanns innanför pappret. Inuti asken låg ett silverhalsband format som en kamera med ett hjärta inuti. Det var jättegulligt, men samtidigt som jag log skakade jag med huvudet mot Liam.
-Jag kan inte ta emot det, det är för mycket, sa jag och han skakade bara på huvudet.
-Du kommer att få något mer en annan dag, och du är värd allt, sa han och kysste mig.

---

Förlåt för att dena delen kommer så pass sent och att den inte är särskilt lång, men hoppas den duger ändå!

Melissas perspektiv

Jag log stort mot Vanessa som öppnade dörren till Liams lägenhet.
-Heej! Hur gick det? Sa hon och mitt leende berättade nog redan ganska mycket. 

---

Jag nickade glatt och jag såg hur Vanessa sken upp i ett leende.
-Så jag antar att det gick bra eftersom du ler som ett fån och inte kan prata, sa Vanessa och skrattade till.
-Det gick mer än bra, kan man väl säga, sa jag och tittade nyfiket in mot vardagsrummet där jag hörde att Tv:n var på ganska hög volym.
-Ska vi gå in till Liam så du kan berätta för oss samtidigt? Frågade Vanessa och jag tog snabbt av mig mina skor. Jag gick in mot vardagsrummet där jag såg att Liam satt framför Tv:n. Jag hostade till och han vände sig snabbt om med ett leende på läpparna.
-Hur gick det? Frågade han samtidigt som han reste sig upp och började gå mot mig. När han frågade mig, fick jag ett ännu större leende på mina läppar eftersom jag kom då och tänka på vad som verkligen var på väg att hända för mig. Han tog snabbt ett grepp om mig och höll mig kvar.
-Eller vänta! Jag behöver knappt fråga hur det gick, för jag ser på ditt leende att det gick bra, fortsatte Liam och drog bort sitt huvud från mig så han tittade rakt in i mina ögon och jag såg hur han log. Han böjde sig försiktigt ner mot mig och kysste mig mjukt. Jag avslutade kyssen och backade undan lite från Liam.
-Sätt er ner i soffan så kan jag berätta lite mer, sa jag och de båda var snabba på att slå sig ner i soffan.
-Vad kom ni fram till där? Frågade Liam snabbt och exalterat.
-Hmm, var ska jag börja? Sa jag lite finurligt.
-Från början, sa Vanessa snabbt.
-Okej, vi kom fram till att jag ska börja jobba med Sony Music här i London, sa jag snabbt och Liam sken upp i ett leende. Men ingen av dem sa någonting, de satt tysta i soffan och det såg ut som de väntade på att jag skulle berätta mer.
-Och om ni inte har något för er den andra juli, så får ni gärna komma till Birmingham och se när jag sjunger på en festival där, sa jag glatt.
-Seriöst? Utbrast Vanessa på svenska och Liam, som såg väldigt glad ut såg samtidigt lite frågande ut när han inte förstod svenska. Jag skrattade.
-Ja, de hade bokat in mig där, sa jag glatt och Liams frågande min försvann.
-Så himla roligt ju! Utbrast Liam och jag nickade. Vanessa sträckte ut sina armar.
-Kom här, utbrast Vanessa och jag gav henne en varm kram. Liam, som satt bredvid henne, lutade sig fram och hans armar omfamnade oss båda.
-Liam Payne kramar om mig, sa Vanessa med en pipig röst och jag kunde verkligen inte hålla mig för skratt. Liam kollade frågande på oss båda och Vanessa flina lite.
-Jag bara...tyckte det var coolt att du kramade mig, sa Vanessa och Liam log. Han lutade sig mot henne och gav henne ännu en kram. Jag kunde nästa höra hur Vanessa skrek inombords.

Jag hade varit ute på en liten shopping tur, ensam, i London. Vanessa hade inte mått så bra under eftermiddagen och Liam hade ingen lust att följa med mig in i massa skoaffärer. Han hade sagt tusen gånger att vi kunde hitta på något roligt tillsammans på kvällen och att han kände sig dum som inte följde med, men jag hade bara flinat åt honom.
-Liam, det är okej, du är världens bästa i alla fall, hade jag sagt och sen gått. Innan han hade hunnit säga något mer. Nu var jag på väg tillbaka, men lite nya kläder och ett par nya skor. Ett par Jeffrey Campbell med vit spets. Mina nya älsklingar. Jag hade hittat ett par jeans som hade suttit perfekt, så som jeans egentligen aldrig gör. Även ett par nya jeanshorts och två linnen. Jag verkligen älskade Londons shoppingutbud. Jag knackade försiktigt på dörren och hörde hur stegen på andra sidan dörren närmade sig.
-Hej! Sa Vanessa glatt och hon såg inte alls ut till att må dåligt. Hade hon lurat mig? Hade hon gjort något annat under dagen? Varit med Liam? Eller något annan av killarna? Glädjen som faktiskt fanns inom mig sen mötet försvann lite. Varför gjorde hon såhär?
-Hittade du något roligt? Frågade hon och slängde en blick mot mina kassar.
-Jadå. Köpte ett par Jeffrey Campbell, sa jag och log. Något kändes fel. Det kändes skumt. Något var på väg att hända.

---

 

Inte så lång del men har haft fullt upp idag, plus att det var min första skoldag. Roligt att det börja komma in mejl ang. gästbloggare, vi läser och vi kommer vänta några dagar innan vi börjar välja ut osv. Någon frågade om gästbloggaren skulle sköta all uppdatering själv och NEJ det ansvaret lägger vi inte på er, eftersom det är sjukt jobbigt, plus att vi såklart vill hjälpa till på vår blogg liksom ;). Vi kommer tillsammans skriva delar, komma på idéer osv. :)

Vill du gästblogga hos oss i höst? Läs igenom detta inlägg!

Om du är sugen på att gästblogga här så har vi några krav, eftersom vi vill hålla samma "kvalite" på inläggen, hålla så bra uppdatering som möjligt och sen är det viktigt att ni kan sammarbeta.

Våra krav:

Det är väl våra huvudkrav, men det finns ju mer som kommer spela roll. Är ni intresserade av att hjälpa oss i höst, skicka ett mejl till [email protected] som innehåller:

Det finns inget speciellt datum när det är senast att skicka in, vi kommer läsa mejlen efterhand och välja en som vi tycker verkar vara lämplig. Vi kommer mejla personen och säger till på bloggen när vi valt ut en. Hoppas iaf någon är intresserad! :D

Liams perspektiv

-Och det sägs att ni gör det som ett PR trick, är det sant? 
Jag blev helt stum. PR trick? Vad snackade han om? Jag skakade på huvudet och jag visste inte ens vad jag skulle säga. 
-Nej, nej, jag skulle aldrig göra något sånt, jag har inte ens tänkt den tanken. Jag skulle aldrig få det för mig, aldrig. Jag gillar Melissa för den hon är, sa jag.
-Aww, utbrast hela publiken och jag rodnade lite, och log. 

---

Melissas perspektiv

Jag gick in genom portarna till Sony Musics kontor i London, jag tittade mig oroligt omkring och kände paniken komma inom mig. Var skulle jag gå? Detta kändes mycket större än kontoret i Stockholm. När jag tittade åt höger, fanns det något som fångade min blick och jag gick ditåt. Försiktigt gick jag fram till det som liknade en reception och tittade på kvinnan som satt där med ett headset på huvudet. Försiktigt gick jag fram till henne och hon tittade upp mot mig.
-Hej, vem söker du? Frågade hon när jag hade kommit fram till disken.
-Hej, mitt namn är Melissa Falk och jag skulle på ett möte här, sa osäkert.
-Jaha, det är du. Sätt dig där i soffan så kommer Alice snart och hämtar dig, sa hon glatt och pekade mot en soffa som stod några meter bort.
Jag gick dit och satte mig ner i soffan, snabbt tog jag upp min mobil för att se vad klockan var. Direkt när jag hade tagit upp mobilen låste jag upp den och låste den snabbt igen. Jag la ner mobilen och kom då på att jag inte ens hade tittat på vad klockan var. Jag suckade lite lätt och tittade mig omkring i den stora lokalen. Ut från en dörr kom där någon gående och jag kisade med ögonen för att se vem det kunde vara.
-Alice! Utbrast jag högt när jag insåg vem det var. Jag hoppade upp från soffan och gick snabbt fram till henne.
-Hej Melissa! Sa Alice glatt när hon mötte upp mig. Hon kramade snabbt om mig innan vi gick vidare samtidigt som vi pratade.
-Hur är det med dig? Frågade Alice glatt och tittade mot mig. Hon såg så himla glad ut idag.
-Idag känner jag mig riktigt bra, känns som en ny början, sa jag och började hoppa lite. Alice skrattade till åt mitt beteende och jag kunde heller inte låta bli att skratta.

Vi hade kommit en bit in i mötet och runt om mig i det så kallade konferensrummet satt fyra män klädda i kostym och Alice. Lite av nervositeten jag hade haft precis innan jag steg in i rummet fanns kvar.
Jag hade berättat allt som hade hänt, hur jag tyckte och tänkte om musiken och mitt beteende.
-Men Melissa, om vi bestämmer oss för att börja arbeta med dig här i London. Kan du lova oss att du inte sticker bara för att det kanske inte går så bra under en viss period? Sa en av männen och tittade menande på. Skojade han med mig? Menade han att de skulle ge mig en chans här i London? Jag nickade snabbt när jag insåg vad han faktiskt menade och jag kunde inte låta bli att le stort.
-Jag lovar att jag stannar kvar, även om det kanske inte går så bra hela tiden, sa jag glatt och la betoning på ”lovar”.
-Bra, för vi tror verkligen på dig. Vi tycker du verkar vara en väldigt lovande artist och vill mer än gärna arbeta med dig här i London, sa en av de andra männen som log nöjt.
-Menar ni allvar? Frågade jag förvånat och hoppade nästan upp ur stolen jag satt i. Männen och Alice började skratta och antagligen var det åt mig.
-Ja, vi menar allvar och vi har redan bokat in en spelning till dig på en festival för att du ska kunna marknadsföra dig själv och din låt, visa lite att du är tillbaka på rätt spår och visa vad du går för. Om du vill då? Sa en av männen och jag trodde knappt mina öron.
-Är det sant? Frågade jag och tittade mot Alice som nickade.
-Om jag vill? Det är såklart att jag vill! Fortsatte jag.
Jag kände hur jag redan nu blev nervös för vad som väntade mig, men samtidigt skulle det bli så himla roligt. Särskilt att jag skulle få jobba här i London och marknadsföra mig här, och inte i Sverige.
-Vad bra! Festivalen är i Birmingham, så det är ju en bit att åka, men Alice, du tänkte komma hit och följa med va? Sa en av männen och vände sig mot Alice. Alice nickade och log mot mig.
-Ja, jag har redan bokat in det, sa hon och jag log mot henne.
-Du kommer vara där den 2 juli, det är en måndag. Det är en ganska stor festival och det kommer vara en hel del folk, men vi tror du kommer klara det.
Jag nickade och det kändes sjukt att de trodde på mig, men samtidigt så himla roligt.

Mötet var slut och jag stod utanför tillsammans med Alice. Hon snackade i telefon, så jag tog upp min och såg att jag fått ett sms från Liam. ”Hej sötnos, hur gick mötet? Vi ses när du kommer hem! Saknar dig!” jag log för mig själv. Det bubblade över av lycka inom mig redan och nu kom Liam här med sitt super söta sms? En sån perfekt pojkvän. ”Det gick bra, berättar mer när jag kommer hem. Saknar dig också!”.
-Redo att åka tillbaka? Vart ska jag släppa av dig?
-Vet du vart killarnas lägenheter är? I så fall, där, sa jag och Alice nickade.

Bilen stannade och jag öppnade dörren, men kom på att jag var ju tvungen att tacka Alice för detta. Jag hade aldrig klarat det själv.

-Tack så himla mycket Alice, för allting du gjort för mig, jag tyckte själv att jag inte förtjänade en andra chans, men nu ska jag absolut inte förstöra den. Jag vill verkligen göra detta, så nu kör vi! Sa jag och Alice log större än vanligt.
-Du är så himla rolig att jobba med, du är så bestämd och målinriktad! Sånt gillar jag! Du förtjänar detta, kör hårt nu! Vi ses den andra juli! Sköt om dig och hälsa killarna, sa hon och jag gav henne en kram.
-Det ska jag! Sa jag och hoppade av bilen.

Jag log stort mot Vanessa som öppnade dörren till Liams lägenhet.
-Heej! Hur gick det? Sa hon och mitt leende berättade nog redan ganska mycket. 

---

 

Del 46 – wohoo det går framåt. Glömde ju skriva TACK för alla kommentarer på inlägget ang. kommentaren vi fått. Det betyder verkligen jättemycket och vi läser allt. Vi läser mejl som ni skickar och ja, vi uppskattar det mer än vad ni tror. Förresten, glöm inte följa oss på twitter där ni hur lätt som helst kan läsa våra random tweets eller snacka med oss. Följ @BooBearIsHot och @JohannaM1D :) Tweeta oss gärna, that would make us happy!

 

Melissas perspektiv

-Bilder finns överallt, fansen hatar mig mest av allt. Det är kanske bäst att jag åker hem igen och aldrig träffar dig igen Liam för jag får inte vara med dig för fansen, sa jag och Liam kramade om mig hårdare.
-Lyssna inte på vad fansen säger, jag vet att det kan vara hårt men jag vill inte förlora dig på grund av fansen. Då förlorar jag hellre dem, för du betyder allt för mig, sa han och pussade mig på hjässan.
-Och om de är riktigt fans så kommer jag inte förlora dom heller.

---

-Aw. Jag vill inte förlora dig heller Liam, sa jag tyst. Jag ville ju verkligen inte det, särskilt inte på grund av lite dumma tweets. De var avundsjuka och det var därför de hatade mig. Jag ville inte visa mig svag inför Liam egentligen, men det var svårt.
-Vi kommer klara det, sa han och jag gillade hur han sa vi och inte du. Jag nickade och log mot honom.  Jag mötte Vanessas blick och hon log också.
-Ni är så söta tillsammans, och de har ingen anledning till att hata dig. Om de nu gillar Liam, borde de alla vara glada för hans skull, sa hon och Liam nickade.
-Preics. Vilken smart vän du har! Jag skrattade.
-Men du? Du borde ringa Alice… eller har du gjort det?
-Nej…, sa jag tyst och tittade ner.
-Men gör det då!
-Jag vet inte om jag vågar, sa jag och Liam la sin hand på min axel.
-Såklart du vågar! Kom igen. Jag och Vanessa är här. Hon blir nog bara glad om du ringer!

Några minuter senare satt jag inne på Liams rum med telefonen mot örat. Signalerna gick fram men ingen svara. Jag var nära på att lägga på, men i samma sekund svarade någon.
-Hej, det är Alice.
-Hej, det är jag, Melissa, sa jag.
-Melissa! Hej! Alice lät väldigt glad.
-Åh vad roligt att du ringde, jag har väntat så länge på det ju, hur är det? Hörde att du var i London!
-Jo, det är bra. Det har varit lite upp och ner, men jag kände att jag behövde ringa, men jag har nog en del att berätta, sa jag. Jag skämdes lite för allt som hänt, men jag kunde ju inte ljuga inför Alice.
-Ja, berätta allt, jag har tid!

-Så nu sitter jag här hemma hos Liam, sa jag och avslutade allt jag berättat. Hon skrattade till.
-Så kan det gå!
-Jag ångrar verkligen allting jag gjort, och jag har tänkt efter och det är verkligen musiken jag vill hålla på med. Jag blev sur på mig själv för att det inte gick så bra, men jag måste acceptera att det inte alltid kan gå framåt, man måste ha lite motgångar, och det vet jag ju nu, sa jag. Jag skämdes rejält, men Alice verkade ändå inte sur på mig.
-Jag förstår att du ångrar dig, vilken tur att du har Liam.
-Ja, verkligen, utan honom hade det blivit värre och värre.
-Men, så roligt att du vill fortsätta med musiken. Har du tänkt att stanna i London nu i sommar?
-Ja, jag tänkte ju det tror jag, men jag får ju flyga tillbaka om jag ska komma på möte i Stockhol…
-Nej, nej, jag kan boka in ett möte med Sony Music i London så flyger jag dit, så kan vi snacka igenom och se hur vi ska göra, låter det bra?
-Ja, absolut, sa jag glatt.
-Bra! Men då ringer jag upp dig när jag bokat in ett möte. Du får ha det så bra så länge, hälsa Liam, och din vän.
-Super! Det ska jag göra. Tack så mycket för att du lyssnade och för att du förstår, jag ska verkligen satsa på musiken nu, tack tusen gånger om!
-Jag vet att du kommer lyckas en dag, vi all tror på dig, sa hon och jag log för mig själv. Det var nu jag kände mig starkare än någonsin, när jag hade Alice, Liam och Vanessa där. De trodde på mig. Och jag skulle försöka att inte bry mig om allt hat.

Jag gick tillbaka till köket där Liam och Vanessa satt. De kollade förväntansfullt på mig.
-Hur gick det?
-Bra! Sa jag glatt och både Liam och Vanessa sken upp.
-Alice skulle boka in ett möte med Sony Music här i London, så hon flyger hit så ska vi snacka och se hur det blir, vad jag ska göra och så vidare, sa jag. Liam reste sig upp och kramade om mig hårt.
-Åh, jag är så glad för dig! Sa han och jag log mot honom. Jag var också så himla glad. Vanessa kramade också om mig och plötsligt kändes allt så himla mycket bättre. Jag tog upp min mobil och gick in på twitter. Jag kände mig nästan tvingad att tweeta något. ”Tillbaka på rätt spår igen med musiken, jag skulle aldrig klara det utan dig @real_liam_payne, tack för ditt stöd och din hjälp!” skrev jag och sedan kollade jag igenom min timeline. Jag förväntade mig det värsta, men där var bara ett tweet om mig som jag såg. ”Seriöst folket, kan ni bara sluta med alla Liam och Melissa tweets? Om hon gör honom glad, låt de vara. Och, hon är vacker.” Jag log för mig själv och jag ville svara personen. Jag tryckte på ”svara” och började knappa på min telefon. ”@1DLooover Tack så himla mycket, du fick mig verkligen att le nu. Tack! :)” skrev jag och tryckte på tweet.

Liams perspektiv

Vi var på väg mot stället där vi skulle intervjuas. Det var för en TV kanal och intervjun skulle sändas live. Jag tyckte det var roligt med intervjuer, så jag såg verkligen fram emot det. Zayn hade råkat slumra till i bilen och när vi kom fram utbrast vi alla ”Zayn!” för att han skulle vakna. Han hoppade till och gav oss alla onda blickar.
-Kunde ni inte väckt mig på et bättre sätt?
-Jo, men detta var roligare, sa Harry och hoppade av bilen. När vi kom av bilen stod där en hel del fans och de fick oss alltid på bra humör. Vi skrev några autografer innan det var dags att gå in.

Intervjun var full igång och vi svarade på lite frågor som fans hade skickat in. Det var alltid like roligt och jag kände att jag verkligen älskade vårt jobb.
-Så Liam, började intervjuaren och jag som satt inne i mina egna tankar hoppade till lite och kollade mot honom.
-Det har diskuterats mycket om dig och Melissa… dejtar ni? Jag nickade bestämt mot kameran. Varför ljuga? Lika bra att säga som det är och inte skapa massa rykten.
-Åhh, hur länge har ni dejtat?
-Det har väl gått lite upp och ner, men typ en månad, sa jag och log.
-Och det sägs att ni gör det som ett PR trick, är det sant?
Jag blev helt stum. PR trick? Vad snackade han om? Jag skakade på huvudet och jag visste inte ens vad jag skulle säga.
-Nej, nej, jag skulle aldrig göra något sånt, jag har inte ens tänkt den tanken. Jag skulle aldrig få det för mig, aldrig. Jag gillar Melissa för den hon är, sa jag.
-Aww, utbrast hela publiken och jag rodnade lite, och log.

---

Back on track! Haha, vi har varit tomma på idéer men nu börjar det komma fram. Denna novellen kommer inte bli sååå lång som de andra, men vi kommer börja på en ny senare, fast då kommer vi ha en gästbloggare här. Inlägget om hur man ”söker” för att få vara gästbloggare kommer upp senare. Hoppas ni gillade delen :)

Melissas perspektiv

-Som jag sa innan, allt för dig, sa han och kramade om mig. Han la ifrån sig mobilen och släckte lampan. Han reste sig upp för att kunna lyfta upp täcket och krypa ner under det. Han tog armen om mig och jag tittade rakt in i hans ögon.
-Godnatt och sov så sött, sa han och pussade mig.
-Godnatt Liam, svarade jag och han drog mig närmre sig. 

---

När jag vaknade upp nästa morgon tog jag upp min mobil och gick in på twitter. Den första tweeten jag såg var ”Liam and Melissa igår på stranden” och en länk till bilden. Jag klickade upp bilden och ja, det var ju jag och Liam. En sida inom mig blev glad, för vi båda såg så glada ut, men en den andra sidan blev rädd. Jag och Liam hade inte gjort vår förhållande så öppet innan och nu var jag rädd för fansens reaktioner. Jag klickade mig tillbaka till fler tweets och läste några av dem. ”Liam och Melissas förhållande är bara ett PR-trick”. ”Melissa är en bitch, hon dejtar Liam bara för att få fler fans.” ”@MelissaFalk du förtjänar inte Liam, ingen gillar dig eller din låt, lämna honom ifred!”. ”@MelissaFalk JAG HATAR DIG!!!!!!!!!” Jag kände hur en tår var på väg ner för kinden. Jag ville inte gråta, men vad förväntade man sig av en ung tjej som läser sånt? Jag visste det. Fan fan fan. Varför åkte vi dit? Varför hindrade inte Liam dem från att fota? Varför? ”@MelissaFalk Snälla, ta inte åt dig av taskiga twets, du är söt och du verkar verkar snäll. Älskar din låt!”. Det var den enda tweeten som faktiskt gjorde mig lite glad. ”Jag kan läsa era tweets och det gör mig ledsen när ni skriver taskiga saker. Ni känner inte mig, så varför hata? Snälla, låt mig va.” skrev jag som en ny tweet, men jag var inte säker på om jag vågade skicka den. Jag tvekade ett tag, men gjorde det sen. Jag gick upp från sängen och in till gästrummet där Vanessa sov. Hon hade fortfarande inte vaknat, vilket Liam inte heller hade gjort. Jag gick till köket för att fixa lite frukost, som en överraskning, men det enda jag tänkte på var bilderna och tweetsen. De hade kanske rätt? Jag förtjänade kanske inte Liam, inte alls.

-Godmorgon vackra du, sa Liam när jag hörde at han kom in i köket. Jag vände mig om och log mot honom. Han fick mig alltid att le.
-Godmorgon, sa jag och vi möttes i en kyss.
-Sover Vanessa?
-Tror det, men jag har fixat lite frukost, så vi kan ju vänta tills Van.... godmorgon Vanessa, sa jag. Vanessa kom gående mot köket och hon var tydligen vaken, även om det såg ut som hon hade huvudet kvar i kudden. Liam vände sig om och flinade lite.
-Godmorgon, sa han och Vanessa skrattade.
-Godmorgon, jag hörde att ni var vakna, så jag fick upp.
-Bra idé! Nu äter vi frukost!

Vi satt och åt under tystnad. Jag ville egentligen berätta om bilderna nu när det bara var Vanessa och Liam här.
-Eh.. jo, Liam.., började jag men slutade igen.
-Vad? Sa han och drack en klunk jucie.
-Nej, det var inget, sa jag snabbt och ångrade att jag ens börjat. Dumt av mig.
-Jo, det var det. Berätta nu.
-Nej, inget, sa jag och log.
-Men vad ska vi hitta på idag? Fortsatte jag för att byta samtalsämne.
-Jag har ingen aning, vad vill ni göra? Jag och killarna ska på en intervju här i London vid fem, men innan dess hinner vi hitta på mycket! Några idéer?
Både jag och Vanessa skakade på huvudet.
-Eller vänta, jag har kanske en idé, sa jag snabbt. Både Liam och Vanessa vände snabbt sina ansikten mot mig.
-Vad har du nu för idé? Frågade Vanessa.
-Ehm, kan vi inte bara stanna här inne idag? Jag orkar inte göra något precis, sa jag och tittade ner på min macka. Det var ju delvis sant att jag inte orkade göra något, att jag inte orkade gå ut. Jag orkade ju inte gå ut, eller jag vågade inte för jag var rädd för att få höra någon taskig kommentar.
-Men snälla Melissa, det är ju fint väder idag också, vi kan väl inte sitta inne hela dagen? Sa Liam och tittade menande på mig.
-Men jag vill inte gå ut, sa jag bestämt och la armarna i kors.
-Melissa snälla, sa Vanessa och tittade också på mig. Jag skakade snabbt på huvudet.
-Har det hänt något? Frågade Liam och kramade om mig, än en gång skakade jag på huvudet. Men tankarna på tweetsen kom tillbaka och jag kände att mina ögon började vattnas lite, men jag drog det tillbaka. Jag ville inte visa mig svag inför Liam, jag ville inte att han skulle få reda på vad som hänt. Fast jag kunde inte hålla det inne, en tår rann ner och jag snyftade till. Liam vände hastigt blicken mot mig.

-Melissa, vad har hänt? Frågade Liam oroligt samtidigt som han kramade om mig, Vanessa satt sig ner sidan om mig och tittade oroligt på mig.
-Allt, svarade jag snabbt.
-Bilder finns överallt, fansen hatar mig mest av allt. Det är kanske bäst att jag åker hem igen och aldrig träffar dig igen Liam för jag får inte vara med dig för fansen, sa jag och Liam kramade om mig hårdare.
-Lyssna inte på vad fansen säger, jag vet att det kan vara hårt men jag vill inte förlora dig på grund av fansen. Då förlorar jag hellre dem, för du betyder allt för mig, sa han och pussade mig på hjässan.
-Och om de är riktigt fans så kommer jag inte förlora dom heller. 

---

 

Yessss vi vet att uppdateringen är SÄMST men ni måste förstå att vi har ett liv utanför denna bloggen. Sommarlovet börjar lida mot sitt slut och vi vill inte sitta vid datorn all day.
Det kommer delar när det kommer och vi uppskattar era kommentarer. Ni är bäst!

 

Melissas perspektiv
-Jag vet att här är paparazzis. Men Melissa, vet du vad? Sa Liam och jag skakade bara på huvudet.
-Jag bryr mig inte om hela världen får reda på att jag är här med dig, för jag är som lyckligast när jag får vara med dig. Kan vi inte bara försöka ignorera alla paparazzis och ha en bra dag? Sa Liam och kramade om mig.
-Jo, det kan vi, sa jag och tittade upp mot honom, hans läppar mötte mina. Det kalla vattnet kändes inte så kallt längre och jag försökte tänka bort alla paparazzis, för huvudsaken var att jag fick ha en bra dag med Liam och killarna.

---

Liams perspektiv

Jag och Melissa började gå upp från vattnet, snabbt slängde jag en blick mot stället vi hade lagt våra grejer. Men jag kunde varken se våra grejer eller killarna. Jag kunde dock se en klunga med människor. Där var kanske runt tio stycken. Jag tittade mot Melissa som hade sin blick mot folksamlingen.
-Liam, ska vi verkligen gå dit? Eller jag menar ska jag verkligen följa med dig dit? Frågade Melissa och nickade mot alla människorna.
-Jag tror du måste det, sa jag och tog tag i hennes hand. Vi fortsatte upp på stranden och någon tjej vände sig om och såg mig. Hon skrek högt mitt namn och jag tog ett hårdare grepp om Melissas hand.

Jag kände hur Melissa släppte sitt ganska hårda grepp om min hand och hon stannade. Jag gjorde samma sak och kollade bak på henne.
-Vad är det?
-Jag stannar här, gå du och säg hej till tjejerna, jag vet att de skulle bli glada då, sa hon och log. Jag nickade och gick iväg.

Melissas perspektiv

Några timmar senare satt vi på några filtar med engångsgrillar framför oss. Det var fortfarande ganska varmt i luften och det kändes skönt att sitta här med killarna. Jag ville egentligen inte tänka på vad jag gjort veckan som gått, men allt spelades upp i mitt huvud. Liam hade sin arm runt om mig, men tog bort den när han mobil vibrerade i hans ficka. Han tog upp mobilen och lutade sig lite tillbaka, för att jag inte skulle se. Varför gjorde han så?

Plötsligt kände jag en hand på min axel och jag hoppade till. Vem kom hit nu och varför la personen en hand på min axel?

-Vanessa? Vad fan gör du här? Utbrast jag och slängde mig runt henne. Jag kramade om henne hårt och allt bara kändes så bra. Varför Vanessa var här visste jag inte, men jag gissade på att allt var Liams ”fel”. Jag ville inte släppa taget om henne. Jag hade varit världens sämsta vän. Jag hade inte hört av mig till henne och vår vänskap hade väl i stort sett varit borta, men på något känns så fanns den där ändå. Jag släppte henne och log mot henne.
-Hur kom du hit? Och varför? Inte för jag har något emot det, jag bara undrar!
-Det var Liam, sa hon och jag nickade.
-Såklart.
Vanessa satte sig bredvid mig och jag log mot Liam. Jag undrade om han berättat för Vanessa vad jag gjort, eller om han hoppat över det? Det behövde jag inte fråga nu, inte nu när jag satt här på stranden och hade det mysigt.

Det var ganska sent och vi hade precis kommit hem till Liam, jag slängde mig trött på soffan med en hög suck och Vanessa kom kort därefter med en duns ner i soffan.
-Jag är glad att du är här Vanessa, sa jag och tittade rakt upp i taket med ett leende.
-Du borde tacka Liam, sa hon glatt.
-Vem nämnde mitt namn? Frågade Liam snabbt när han kom in till vardagsrummet. Han gick fram mot soffan och lutade sig mot den och tittade rakt ner mot oss.
-Jag, sa Vanessa glatt.
-Ville du något särskilt? frågade Liam och tittade mot Vanessa som skakade på huvudet.
-Nej, det ville hon inte. Men jag ville bara tacka dig för att du fixade så Vanessa kunde komma hit, sa jag med ett leende.
-Allt för dig Melissa, sa han och böjde sig ner över ryggstödet på soffan och kysste mig. Ett leende spred sig över hela mitt ansikte.
-Men jag hade tänkt att gå och lägga mig nu, ska du med? Frågade Liam och jag skakade på huvudet.
-Jag kommer snart, vill bara prata lite med Vanessa först, sa jag och tittade på Liam som nickade.

Liam hade gått in till sitt sovrum, jag och Vanessa satt tysta kvar i soffan. Eller jag rättare sagt låg ner i soffan, men jag reste mig upp lite och tittade på Vanessa som hade ett stort leende på läpparna.
-Ååh, Liam är ju typ den sötaste pojkvännen någonsin, utbrast Vanessa och jag flinade åt hennes kommentar.
-Men Vanessa, förlåt för allt jag har gjort. Jag har varit en dum idiot… hann jag säga innan Vanessa avbröt mig.
-Det är lugnt, Liam har berättat allt och det är lugnt, sa Vanessa och tittade mot mig.
-Så du är inte arg på mig? Frågade jag och hon skakade på huvudet.
-Melissa, det går bara inte att vara arg på dig, oavsett vad du har gjort, sa Vanessa och tittade menande på mig.
-Tack, sa jag tyst.
-Ingen orsak, och nu tycker jag du ska gå in till Liam för jag tror han väntar på dig, sa Vanessa och blinkade med ena ögat. Jag skrattade till och slog till henne lite lätt på armen.

Jag kom in i Liams rum efter att ha varit på toa, borstat tänderna och bytt om till mina kläder jag hade när jag sov. Jag tittade mot Liam som la på sängen med sänglampan tänd och mobilen i handen.
-Vad gör du? Frågade jag nyfiket när jag kröp upp i sängen för att lägga mig ner sidan om honom.
-Jag tweetar och följer lite fans, sa han och jag pussade honom på kinden. Han vände sig snabbt om mot mig.
-Jag älskar hur du är mot fansen, sa jag och Liam sprack upp i ett leende.
-Du är så snäll, och det är inte bara mot fansen, det är mot alla, mot mig. Jag vet faktiskt inte var jag hade befunnit mig nu om du inte hade dragit med mig hit. Tack Liam, sa jag och böjde mig över honom för att komma åt hans läppar och kyssa honom.
-Som jag sa innan, allt för dig, sa han och kramade om mig. Han la ifrån sig mobilen och släckte lampan. Han reste sig upp för att kunna lyfta upp täcket och krypa ner under det. Han tog armen om mig och jag tittade rakt in i hans ögon.
-Godnatt och sov så sött, sa han och pussade mig.
-Godnatt Liam, svarade jag och han drog mig närmre sig.

---

Vet ni vad!? Angelica är tillbaka från Rhodos nu! yay! :)
Bilder till denna delen fixar vi imorgon, men fortsätt kommentera lika bra nu! :)

Liams perspektiv
-Men har vi något att grilla? Eller ska någon hänga med mig och köpa lite hamburgare? Frågade Zayn.
-Vi tar det på vägen, sa Louis glatt.
-Men gå till era lägenheter nu och ta badkläder och allt sånt så ses vi snart där nere, okej? Sa jag glatt och alla instämde på det. Killarna försvann snabbt ut genom dörren och Melissa slängde sig över sina resväskor, antagligen för

---

Melissas perspektiv

Jag vaknade till av att bilen började sakta in och jag tittade mig yrvaket omkring. Framför mig såg jag havet och från mig kom det ett litet glädjetjut.
-Så du är vaken nu? Frågade Liam och jag lyfte upp mitt huvud från hans axel.
-Ja, jag tror det i alla fall, sa jag och Niall började skratta.
-Eller Liam, hon kanske bara pratar i sömnen, sa Niall som satt bakom mig i minibussen vi hade fått låna utav Paul. Han böjde sig fram och slog till mig på axeln.
-Nej, jag är vaken, sa jag och vände mig om snabbt för att ge honom en lite irriterad blick.

-Var snäll mot min flickvän när hon precis har vaknat, sa Liam med något som skulle likna en valpmin och tittade bak mot Niall, Liam la armen om mig och drog och drog mig närmre intill sig. När han sa ”min flickvän” kände jag glädjeruset inom mig och sken upp i ett stort leende.
-Så betyder det att vi inte behöver va snälla mot henne annars? Sa Harry snabbt och jag skrattade till, men ingen svarade honom.
-Har ni tänkt att sitta i bilen hela dagen eller? Sa jag snabbt och alla skakade på huvudet, jag började resa mig upp och öppnade dörren för att kunna hoppa ut från bilen. Killarna tog efter mig och reste sig också upp. Louis hoppade ut från sin plats och när han hoppade ut råkade han stöta emot ratten med armbågen så tutan ekade i hela området. Jag hoppade till och jag märkte att många blickar vändes mot oss, unga tjejer började snabbt gå mot vårt håll.
-Snygg entré Lou, sa Zayn och alla skrattade.
Vi tog våra saker från bilen och bakom mig hörde jag ett skrik.
-Oh my god, ni är One Direction, skrek en tjej på kanske tolv år. Jag ryckte till lite snabbt och ställde mig lite i skymundan för jag ville inte vara ivägen. Killarna gick mot tjejen för att hälsa och hon hade ett stort leende på läpparna. Hon sneglade bak mot mig och när hon gjorde det ändrades hennes blick helt, till en ondskefull blick och jag förstod inte varför hon gjorde så. Tjejen tog en bild tillsammans med killarna med sin mobil. Rädslan för att hon skulle lägga upp den på twitter så många fler fick reda på att vi var här var stor. Tänk så skulle massa fans få reda på att vi var här, då skulle de antagligen försöka ta sig hit. Men jag ville inte att det skulle förstöra vår dag.


Liams perspektiv

Jag tittade mot Melissa och såg att hon stod och tänkte på något. Tjejen som hade kommit fram till oss hade gått iväg igen och jag gick mot Melissa, för att lägga mina armar om henne och pussa henne lätt i pannan. Jag såg på henne att hon såg lite osäker ut, jag såg att något var fel.
-Vad är det gumman, sa jag samtidigt som jag höll om henne.
-Inget, sa hon tyst och tittade ner i marken.
-Melissa, jag vet att det är något, sa jag och hon suckade.
-Okej, jag är rädd, sa hon och tittade på mig.
-Rädd för vad?
-Att hon tjejen ska lägga upp bilderna på twitter och då förstår ju fansen att vi är här, sa hon och den tanken hade inte slagit mig förrän hon sa det.
-Vi fixar det Melissa, detta ska bli en bra dag oavsett vad som händer, sa jag och försökte muntra upp henne.
-Jag hoppas det, men så länge jag får vara med er så är det bra, sa hon och jag böjde mig ner mot henne och kysste henne mjukt.

Vi gick ner mot stranden och jag höll Melissa i handen, jag brydde mig inte om att där var massa folk som såg mig och Melissa, för jag var glad att jag var med henne. Det var ganska mycket folk på stranden så det var nästan svårt att hitta någon ledig plats och det var ovanligt varmt idag. Det var kanske därför det var ovanligt många människor på stranden.
-Blir det bra här? Frågade Louis när vi hade gått en bra bit på den steniga stranden.
-Ja, det blir bra för jag tänker inte gå längre nu, sa Niall och satte sig ner.

Vi la ut våra handdukar för att sedan kunna slå oss ner.
-Kan vi inte sticka ner och bada? Frågade Harry som reste sig upp och tittade sedan på oss om vi ville följa med.
-Jag stannar här, jag ska bli brun, sa Melissa och la sig ner på sin handduk. Zayn, Louis och Niall reste sig upp och gick mot Harry för att följa med honom. De tittade på mig, sen på havet för att fråga om jag skulle med.
-Jag stannar här och håller Melissa sällskap, sa jag glatt och la mig ner på rygg. Melissa tittade på mot mig med ett leende och jag kunde inte låta bli att le. För ler hon, så ler jag också, hennes leende smittar av sig så lätt.

Plötsligt hörde jag något klickljud och jag ryckte snabbt till och tittade upp. Framför mig stod en man med en stor systemkamera, men det verkade som Melissa inte märkte något. Antagligen hade hon somnat till. Jag tittade upp mot mannen och han backade bak lite och hånflinade. Jag märkte att Melissa vände sig om och jag insåg att hon var vaken. Killarna kom upp från havet och la sig på sina handdukar. Mannen hade försvunnit men antagligen var han här någonstans, för jag tror inte mannen skulle gå iväg förrän vi åkte hem ikväll.
-Jag måste svalka mig lite, sa Melissa och tittade mot havet.
-Kom då, sa jag och reste mig upp. Jag tog tag i hennes hand och drog upp henne, men jag släppte inte hennes hand.

Melissas perspektiv

Jag och Liam gick ner mot havet för att ta oss ett dopp, jag behövde verkligen svalka mig efter tiden jag hade varit i solen. Det var riktigt varmt och fint idag, man kunde knappt tro att vi var i England. Jag gick ut i vattnet, men hoppade till så fort jag kände hur kallt det var. Liam släppte min hand och gick ut en liten bit. Han vände sig om och tittade mot mig.
-Kom igen Melissa, så kallt är det inte, sa han med ett leende. Jag gick ut en liten bit och kände hur jag rös i hela kroppen, jag förstod inte hur det kunde vara så kallt när det var så varmt i luften.
-Det är jättekallt, klagade jag och Liam skvätte lite vatten mot mig.
-Du skulle bara våga, sa jag och han skrattade till. Jag gick ut en liten bit till så jag närmade mig Liam och det blev djupare. Det kalla vattnet räckte upp till magen på mig nu och jag ställde mig på tå bara för jag tyckte inte det blev lika kallt då. Liam sträckte ut sin hand mot mig och jag tog tag i hans, han drog mig närmre sig och drog in mig i en kram och rös till.
Hans kropp var kall efter att han hade doppat sig i vattnet. Jag tittade mig omkring och såg en man i vattnet, han hade fullt med kläder på sig och rullat upp sina byxor, en kamera hängde runt hans hals och han tittade mot oss. Snabbt drog jag mig bort från Liam, men han tog tag i mig igen.
-Var ska du? Frågade han och tittade in i mina ögon.
-Jag vet inte, det känns bara som här är paparazzis som fotar oss och sen kommer hela världen veta att du har varit här med mig, sa jag och tittade ner.
-Jag vet att här är paparazzis. Men Melissa, vet du vad? Sa Liam och jag skakade bara på huvudet.
-Jag bryr mig inte om hela världen får reda på att jag är här med dig, för jag är som lyckligast när jag får vara med dig. Kan vi inte bara försöka ignorera alla paparazzis och ha en bra dag? Sa Liam och kramade om mig.
-Jo, det kan vi, sa jag och tittade upp mot honom, hans läppar mötte mina. Det kalla vattnet kändes inte så kallt längre och jag försökte tänka bort alla paparazzis, för huvudsaken var att jag fick ha en bra dag med Liam och killarna.

---

Förlåt, förlåt, förlåt tusen gånger om för den usla uppdateringen. Jag vet att jag inte har uppdaterat på tre dagar, men jag har heller knappt varit hemma. Men här har ni en hyffsat lång del, så jag hoppas ni ska bli glada.
Själv är jag inte alls nöjd med denna delen, men jag hoppas den är okej ändå ;)

 

Melissas perspektiv
-Vi löser det sen, sa han och stoppade in sitt kort i kortläsaren. Han slog snabbt och enkelt in sin kod och det blev godkänt. Vi sa hejdå till kvinnan och gick ut från vandrarhemmet.
-Liam, jag vet inte hur jag ska tacka dig, sa jag och Liam tog tag i min hand.
-Ett vanligt tack räcker, sa Liam.
-Tack tusen gånger om, jag vet inte vad jag skulle gjort utan dig. Men jag lovar att du ska får tillbaka pengarna, sa jag och jag hann knappt sluta prata förrän Liam böjde sig ner och pussade mig snabbt. Jag tittade mig snabbt runtomkring för att se så ingen hade sett, för jag ville inte att någon skulle se oss. Men det kändes som inte någon kunde se oss här precis eftersom vandrarhemmet låg ganska gömt.

---

Liams perspektiv

Vi kom in i min lägenhet och det första Melissa gjorde var att parkera sin ena resväska precis innanför dörren och satte sig ner på den.
-Jag är trött, sa hon med en suck och jag skrattade till.
-Upp och hoppa, jag tänkte sätta in dina väskor i mitt rum om det är okej. Eller du vill hellre ha gästrummet? Sa jag, och jag tvekade lite innan jag frågade om hon ville ha gästrummet istället, för jag ville verkligen att hon skulle sova inne hos mig.
-Ditt rum blir perfekt, sa hon med ett leende.
-Bra, om du vill får du gärna gå till köket och ta fram något så vi kan äta lite frukost, sa jag med ett leende, Melissa nickade och gick in mot köket.
Jag tog tag i hennes väskor och gick in med dem på mitt rum, det kändes så bra att Melissa var här. Jag slapp oroa mig för var hon var, det kändes så bra och det kändes precis som inget hade hänt. Men jag antar att vi båda ville förtränga det. Med ett leende ställde jag hennes väskor i en hörna på mitt rum och gick ut mot köket där Melissa var. Jag tittade mot henne och hon stod bara rakt upp och ner och tittade in i kylskåpet.
-Hittar du något gott? Frågade jag henne och kramade om henne bakifrån.
-Nej, det är ju ganska tomt här, sa hon och fnissade lite. Jag böjde mig fram och pussade henne på kinden.
-Äh, det finns mjölk och det finns flingor i skafferiet. Hoppas det går bra, sa jag och hon nickade. Motvilligt släppte jag greppet om henne och gick mot skafferiet för att ta ut flingorna, plötsligt vibrerade min mobil till och jag tog snabbt upp den. ”Var har du tagit vägen?” Stod där och jag skrattade tyst för mig själv när jag läste sms:et från Niall. ”Jag är hemma, jag hittade Melissa igår så hon är här hos mig nu J Har du lust att ringa killarna så vi alla kan hitta på något idag? Alltså om du vill. ”, svarade jag snabbt la tillbaka mobilen i fickan.
Melissa gick och öppnade de olika skåpen jag hade i köket och jag skrattade åt henne för det såg ganska roligt ut när hon gick där med en lite otålig min.
-Var har du skålar egentligen? Frågade hon samtidigt som hon öppnade nästa skåp.
-Där, svarade jag snabbt och hon vände huvudet in mot skåpet där skålarna stod. Hon ställde sig upp på tå för att nå skålarna medan jag öppnade översta lådan för att ta fram varsin sked som jag sedan la på bordet, kort därefter kom Melissa med skålarna och placerade ut dem på varsin plats.

Vi satt och pratade om allt möjligt, precis när Melissa hade munnen full med mjölk och flingor råkade jag säga något som Melissa tyckte var roligt. Hon började skratta och sprutade ut all mjölk hon hade i munnen, det kom rakt på mig och jag hoppade till.
-Melissa! Skrek jag samtidigt som jag skrattade och reste mig upp från stolen. Blicken var fäst på Melissa som bara satt och skrattade.
-Nu du, sa jag och gick fram till henne. Hon reste sig snabbt upp från stolen och sprang in mot mitt sovrum. Hennes skratt fyllde lägenheten och jag kunde inte göra annat än att känna mig riktigt lycklig. Jag sprang efter henne och tillslut kom jag ifatt henne när hon inte hade någon återvändo, hon stod i hörnet vid sina väskor och jag greppade tag om henne. När jag höll henne med en hand började jag kittla henne med den andra. Hon försökte ta sig ut mitt grepp men hon lyckades inte.
-Ah, sluta Liam! Skrek hon samtidigt som hon skrattade, men jag slutade inte. Hon vände sig snabbt om och jag hängde med i hennes häftiga rörelse, så jag tog ett nytt grepp om henne, men hon backade bak så hon ramlade på sängen. Hon låg på rygg och jag hoppade upp i sängen bredvid henne och fortsatte att kittla henne. Än en gång försökte hon ta sig ut mitt grepp genom att rulla runt, men snabb som jag var satte jag mig gränsle över henne, utan att lägga för mycket tyngd på henne. Jag tittade in i hennes ögon och slutade kittla henne. När jag hennes blick mötte min var det som allting stannade. Försiktigt böjde jag mig ner mot henne och kysste henne mjukt, jag hade saknat att ha henne nära mig och få känna hennes läppar mot mina. Hon besvarade kyssen och helt plötsligt började hon skratta. Jag drog mig tillbaka och kittlade henne igen, hon skrattade ännu mer.
-Melissa! Hörde jag hur några skrek, jag hoppade till så jag hamnade sidan om Melissa och framrusande kom Niall, Louis, Zayn och Harry. Melissa reste sig snabbt upp och sprang fram till killarna som mötte henne i en stor gruppkram. Jag reste mig upp från sängen och ville också vara med i gruppkramen.
-Vad ska vi hitta på idag? Frågade Niall när vi hade avslutat gruppkramen.
-Det är soligt, så vad säger ni om vi kör ner till stranden i Britghton? Sa Harry glatt.
-Ja, det låter perfekt! Utbrast Louis.
-Men kan vi inte stanna där till ikväll så kan vi väl grilla och ha det lite mysigt där ikväll, sa Melissa och alla tyckte det verkade som en bra idé.
-Ja, jag tar med min gitarr, så kan vi sjunga och lite sånt också. Melissa du kan ju sjunga för oss, sa Niall glatt och Melissa bara skrattade.
-Men har vi något att grilla? Eller ska någon hänga med mig och köpa lite hamburgare? Frågade Zayn.
-Vi tar det på vägen, sa Louis glatt.
-Men gå till era lägenheter nu och ta badkläder och allt sånt så ses vi snart där nere, okej? Sa jag glatt och alla instämde på det. Killarna försvann snabbt ut genom dörren och Melissa slängde sig över sina resväskor, antagligen för att se om hon kunde hitta sin bikini eftersom vi bara hade slängt ner allt innan idag.

---

Förlåt att jag inte uppdaterade igår, men mådde inte särskilt bra. Denna delen är inte särskilt lång, men jag hoppas ni tycker det är bättre än inget ;)
Vad tycker ni nu när alla killarna har kommit in lite mer?

Melissas perspektiv
-Ja, jag lovar. Men vi hörs, hejdå. Jag älskar dig, sa jag med ett leende.
-Älskar dig med, sa mamma och sedan la jag på. Jag tittade mot Liam med ett leende.
-Vad sa hon? Frågade Liam nyfiket och jag log bara mot honom.
-Hon är inte arg på mig, hon är arg på pappa, hon är glad över att du tog med mig hem och hon tycker du är en bra kille, sa jag och ett leende spred sig över Liams läppar och hans ögon lös upp.

---

-Men du? Sa han och jag tittade upp mot honom.
-Vad ska vi göra idag? Ska vi hitta på något med killarna? Fortsatte han och jag skakade snabbt på huvudet.
-Visst, fast jag har riktigt ont i huvudet, men det kan vara kul att träffa killarna.
-Bra men du får skylla dig själv att du har ont i huvudet, sa han och knuffade till mig.
-Kanske det, sa jag med ett leende.
-Och du behöver kanske ta en dusch först, för du stinker alkohol, sa Liam och viftade med handen framför näsan. Jag luktade på mig själv och frynte på näsan, hur kunna jag tillåta mig själv att gå runt och lukta såhär illa?
-Usch, fy vad jag luktar. Kanske bäst att jag åker hem till vandrarhemmet och duschar av mig, sa jag och började gå mot dörren.
-Nej, du kan låna min dusch. Så hoppa du in i duschen så lägger jag fram lite kläder som du kan låna, sa Liam.
-Okej, tack. Men vi måste ändå hem till mitt rum så jag kan byta kläder sen för jag kan inte gå runt i dina kläder hela dagen, sa jag och Liam nickade.

Jag hoppade in i duschen och kände hur vattnet rann nerför min kropp, det var kallt men det var bara så skönt. Det kändes som jag spolade av mig allt det dåliga som hade hänt, allt det hemska jag hade gjort. Jag spolade bort den personen jag egentligen inte var. Även om jag hade riktigt ont i huvudet, så ville jag verkligen träffa killarna. Det var riktigt längesedan jag hade träffat dem och jag saknade faktiskt tiden jag umgicks med dem i Stockholm, när jag träffade dem för första gången i deras studio, det var så roligt och nu hade jag förstört allt på bara en vecka.
Men tack vare Liam kändes det som allt var på väg att byggas upp igen, jag skulle få träffa Zayn, Harry, Niall och Louis också, jag hade verkligen saknat att vara med alla fem. Jag skulle ta tag i musiken igen, det lättaste var kanske att ringa Alice och förklara henne vad som har hänt och säga att jag verkligen ångrar mig. Men varför Vanessa inte svarade när jag ringde fattade jag inte, hon visste ju inte vad jag har gjort här i London så jag förstår inte varför hon vägrar att svara när jag ringer.

När jag kom ut ur duschen tog jag en handduk om mig och ställde mig framför spegeln, jag såg så sliten ut. Jag skämdes nästan för hur jag såg ut, vad hade jag gjort med mig själv? Jag skakade på huvudet och suckade.
-Det kommer bli bra, sa jag tyst för mig själv. Jag hoppades verkligen på att allt skulle bli bra nu, jag var tvungen att tänka positivt nu, tänka att allt är möjligt.
Plötsligt knackade på dörren och jag hoppade till för jag var inte alls beredd på knackningen.
-Ja? Sa jag lite försiktigt.
-Jag lägger kläderna här utanför, sa Liam och jag gick fram till dörren och låste upp med handduken om mig.
-Tack, sa jag och tog emot kläderna innan han hade hunnit lägga ner dem sidan om dörren.
Jag stängde snabbt dörren och klädde på mig, jag hade fått låna en vinröd Burberry t-shirt och ett par mjukisbyxor som var alldeles för stora för mig, det var nästan så det skulle få plats en till människa i dessa byxor. Jag tittade mig i spegeln och skrattade åt hur stora byxorna var. Liam var inte så stor, men jag antog att han gillade att ha förstora mjukisbyxor.

Vi satt i taxin på väg till vandrarhemmet där jag hade alla mina grejer och Liam hade sagt till mig att jag kunde bo hos honom istället för vandrarhemmet, fast jag tyckte det var för mycket begärt. Men efter lite övertalande från Liams sida fick jag ge upp och låta honom vinna. Han tyckte det skulle bli för dyrt för mig att bo där och han ville ha mig i närheten. Jag kan förstå honom, jag vet inte ens om jag skulle ha råd att betala vandrarhemmet efter denna vecka.
Taxin saktade in och jag tittade ut genom fönstret. Det tog några sekunder innan jag insåg att vi faktiskt var framme vid vandrarhemmet. Jag ville inte att vi skulle vara framme, för jag var rädd att jag inte skulle ha råd att betala de nätterna jag hade bott där. När jag checkade in där hade jag absolut ingen aning om hur mycket det kostade per natt och eftersom jag inte visste hur länge jag skulle stanna där kom jag överens med kvinnan som jobbade där att jag skulle betala när jag checkade ut. Jag hoppades bara att jag skulle kunna betala nu.

Jag vred om nyckeln till rummet och möttes av världens röra, det såg ut som en bomb hade exploderat och jag suckade bara. Hur kunde här se ut såhär egentligen?
-Vad har du gjort här Melissa? Här är ju kaos med kläder överallt, sa Liam med ett leende.
-Jag vet faktiskt inte, sovit antar jag, svarade jag och tittade upp mot honom.
-Vi kanske ska packa ner alla dina grejer, så vi kan komma härifrån?
-Ja, det känns som en bra idé för jag vill inte vara kvar här längre. Jag mår dåligt av att vara här, svarade jag och direkt efter det började vi packa ner alla mina kläder. Vi bestämde oss för att vi skulle packa i en väska var eftersom jag hade två resväskor.

Väskorna var färdigpackade och jag hade hunnit byta om till mina egna kläder, ett blommigt linne, jeansshorts och sandaler, väldigt enkelt men snyggt. Rummet var tomt på mina grejer. Jag tittade mig omkring så jag inte hade glömt något och vad jag kunde se så hade jag inte glömt något, vilket kändes bra eftersom vi bara hade tryckt ner allt i väskorna utan att vika det för att det skulle gå snabbare. Så om jag hade glömt något hade det inte fått plats i någon av väskorna.
Vi kom ut till receptionen med varsin väska rullandes och jag gick fram till kvinnan som stod bakom disken, för jag var ju tvungen att betala.
-Hej, jag skulle vilja betala och checka ut nu, sa jag lugnt och kvinnan log.
-Hej, självklart ska du få det. Vad heter du?
-Melissa Falk, sa jag snabbt och kvinnan skrev in det på datorn. Antagligen skulle hon se hur många nätter jag hade bott där och hur mycket det skulle kosta. Jag var väldigt rädd för hur mycket det skulle kosta och jag visste inte ens hur mycket jag hade på kortet nu. Jag visste att jag hade en del innan jag stack men jag hade ingen aning om hur mycket jag hade spenderat denna vecka.
-Du har bott här i sju nätter, så det blir 200 pund, sa kvinnan med ett leende. Jag ryckte chockat till av summan hon sa, 200 pund är ju lite mer än 2000 svenska kronor. Vad hade jag nu gjort?
Jag stoppade in kortet i kortläsaren och slog in min kod. Bara några sekunder pep den till och på skärmen stod det ”Medges ej”. Liam kom snabbt fram till mig och läste vad där stod, det såg ut som han funderade ett tag. Han tog upp sin plånbok som han hade i bakfickan och jag tittade förvånat på honom.
-Nej Liam, du kan inte, sa jag men han brydde sig inte och fortsatte ta upp sitt kort.
-Någon måste betala Melissa och vi löser detta sen, jag betalar nu i alla fall, sa Liam bestämt.
-Okej då, men jag måste betala tillbaka till dig sen när jag har pengar, sa jag och tittade allvarligt på honom.
-Vi löser det sen, sa han och stoppade in sitt kort i kortläsaren. Han slog snabbt och enkelt in sin kod och det blev godkänt. Vi sa hejdå till kvinnan och gick ut från vandrarhemmet.
-Liam, jag vet inte hur jag ska tacka dig, sa jag och Liam tog tag i min hand.
-Ett vanligt tack räcker, sa Liam.
-Tack tusen gånger om, jag vet inte vad jag skulle gjort utan dig. Men jag lovar att du ska får tillbaka pengarna, sa jag och jag hann knappt sluta prata förrän Liam böjde sig ner och pussade mig snabbt. Jag tittade mig snabbt runtomkring för att se så ingen hade sett, för jag ville inte att någon skulle se oss. Men det kändes som inte någon kunde se oss här precis eftersom vandrarhemmet låg ganska gömt.

---

Tack så mycket för alla fina kommentarer, fortsätt så för då kommer det en del imorgon också.
Är inte Liam för sööööt? :)

Melissas perspektiv

-Tack, du betyder mer än vad du kan ana, sa jag och jag hade mitt ansikte så nära han så jag kände hans andedräkt mot mig, han böjde sitt ansikte närmre mitt och våra läppar möttes i en kyss. Det kändes helt underbart, jag hade verkligen saknat att ha hans läppar mot mina. Det kändes så rätt, för Liam var verkligen speciell, inte som alla andra killar. Jag ångrade verkligen vad jag hade gjort, och Liam förstod mig, det kändes bara så tryggt och rätt att ha honom in till mig och denna andra chans skulle jag verkligen inte förstöra.

---

Liam hade släppt greppet om mig lite och hade nu bara sin arm över mina axlar medan vi satt i soffan och tittade lite på tv. Jag hade mitt huvud lutat mot Liam och allt kändes så bra, jag kunde inte bli lyckligare än vad jag var nu. Jag var så himla glad att Liam fortfarande ville vara med mig efter allt jag gjort, för jag ångrade verkligen allt jag hade gjort. Jag var egentligen ingen sån person som bara festar hela tiden.

Försiktigt reste jag mig upp från soffan, men innan jag hann gå någonstans tog Liam ett grepp om min arm.
-Var ska du? Frågade Liam oroligt.
-Tänkte ringa min mamma och säga sanningen, jag har dåligt samvete för att jag stack från henne utan att berätta sanningen, sa jag och tittade ner i golvet. Liam reste sig upp och kramade om mig.
-Gör så, det kanske är bäst, sa Liam och tittade på mig och jag nickade.
-Ja, det kanske det är. För jag har knappt pratat med henne sedan jag åkte iväg, sa jag och tittade ner i golvet igen. Jag skämdes för allt, antagligen skulle mamma vara riktigt arg på mig nu. Så det fanns en röst som sa inom mig att jag inte skulle ringa för då skulle hon bara skälla ut mig.
-Fast jag har inte min mobil här, den är på vandrarhemmet, sa jag och jag tittade fortfarande ner i golvet. Liam satt två fingrar under min haka och drog upp mitt huvud så jag tittade på honom istället.
-Det kommer bli bra, du kan låna min telefon, sa han och pussade mig snabbt på munnen.
-Tack Liam, sa jag och pussade honom snabbt igen. Liam gick ut mot köket och jag följde efter honom. Jag granskade honom noga för varje steg han tog. I mina ögon var han helt perfekt och jag förstod inte hur jag bara kunde göra så som jag gjort, hur jag kunde behandla Liam som jag gjorde. Detta hade gett mig skuldkänslor och dåligt samvete och det kändes som det skulle sitta kvar för alltid oavsett vad som hände.
-Här har du, sa han och räckte fram telefonen till mig.
-Om du vill prata ostört får du gärna gå in i mitt rum, det är den dörren där, sa han och pekade mot en dörr.

Jag gick in i rummet samtidigt som jag tryckte in vårt nummer till hemtelefonen. Nervöst tog jag telefonen mot örat, jag hade ingen aning om hur jag egentligen skulle säga till mamma vad jag hade gjort. Jag ville bara höra hennes röst och förklara för henne, jag kunde inte ljuga för henne.
-Hej, det är Anna, hörde jag mamma säga.
-Hej mamma, sa jag försiktigt.
-Melissa! Skrek nästan mamma, men hon lät glad. Även om hon lät glad så spred sig nervositeten ännu mer i min kropp. Jag ville ha Liam här hos mig, han gjorde mig lugn.
-Ja, det är jag, sa jag och gick ut från Liams rum och ut mot soffan i vardagsrummet där Liam satt. När dörren stängdes igen vände han sig hastigt om och tittade oroligt på mig.
-Vad glad jag blir över att du hör av dig, det var ett tag sedan. Hur har du det i London? Och hur är det med pappa? Sa mamma och jag kände oron komma, vad skulle jag egentligen säga till henne. Snabbt slog jag mig den bredvid Liam och han la snabbt sin ena arm runt mig.
-Du borde inte vara så glad mamma, sa jag snabbt.
-Vad har du gjort då? Frågade min mamma oroligt och jag tvekade ett tag.
-Vad det än är, så säg det. Jag vill bara veta vad du har gjort, fortsatte mamma.
-Jag bor inte hos pappa och har inte gjort det på hela tiden, sa jag snabbt utan att tänka mig för.
-Vad är det du säger Melissa? Men varför sa du då att du skulle bo hos honom?

-Mamma, lugn. Låt mig ta det från början.
-Okej, jag ska låta dig prata, sa mamma lugnt.
-Du vet ju att jag ville till London ett tag för att det inte gick bra alls med min låt. Så jag bestämde mig för att överraska pappa, för jag tänkte att han skulle bli glad om jag kom. Men när jag kom till hans lägenhet så jag honom med en man på en bakgata och jag insåg vad han gjorde. Han sålde droger, så jag sprang därifrån utan något mål. Till sist hittade jag ett skabbigt vandrarhem och bestämde mig för att bo där ett tag, för jag hade ingenstans att ta vägen. Jag började festa varje kväll och jag känner mig helt hemskt, jag drack varje kväll i en hel vecka och blev full. Jag vet att det verkligen inte är likt mig, men allt spårade ur och jag hatar att jag gjorde som jag gjorde. Första kvällen träffade jag en kille och jag vet inte vad som for i mitt huvud, men jag följde med honom hem och ja, vi låg nästan med varandra, men som tur är så gjorde vi inte det. Liam ringde mig väldigt ofta men jag ignorerade alltid hans samtal för jag bestämde mig för att det var mitt nya liv och där skulle han inte vara inblandad. Jag känner mig riktigt dum och ångrar verkligen allt, jag önskar att jag aldrig hade stuckit till London, sa jag och tårarna rann. Även om Liam såg väldigt undrade ut tog han ett hårdare grepp om mig och pussade mig på hjässan.
-Men gumman, vad har du ställt till med? Var är du nu? Du måste hem, du kan ju inte vara i London utan att ha någonstans att bo! Sa mamma snabbt och hon lät väldigt orolig och jag förstod henne verkligen.
-Igår när jag var ute på en nattklubb, så hittade Liam mig vid baren och han tvingade mig att åka med honom hem för han ville inte det skulle kunna hända mig något, sa jag med ett leende.
-Så du är hos Liam nu? Vill han ha dig där efter allt du har gjort? Frågade mamma och det lät på henne som hon tyckte jag var en hemsk människa, vilket jag själv tyckte jag var.
-Ja, jag är hos honom nu och ja han vill ha mig här, och jag kan liksom inte förstå att han vill att jag ska vara här efter allt jag har gjort. Men jag är glad för han bryr sig verkligen om mig.
-Jag förstår dig Melissa, och jag är faktiskt inte arg på dig. Det är din pappa jag är arg på, för hade han aldrig gjort som han gjorde så hade detta antagligen aldrig hänt.
-Tack mamma, tack för att du förstår, men är det okej om jag stannar kvar här ett tag till?
-Ja, det är klart du får det. Men jag vill att du hör av dig till Sony Music och berättar vad som har hänt, för jag är säker på att du inte vill gå miste om din dröm bara sådär, sa mamma och hon hade faktiskt rätt. Jag ville inte gå miste om min dröm, jag skulle inte ge upp. Ända sedan jag var liten hade jag alltid drömt om att jobba med musiken, så varför skulle jag bara ge upp min dröm nu för att inte folk köpte min singel efter en vecka. Jag behövde kanske visa mig lite mer.
-Jag hade tänkt att göra det, för jag vill inte ge upp så enkelt bara för att jag får lite motgångar.
-Vad bra, men du får gärna höra av dig fler gånger och hälsa Liam att jag tackar honom för att han tog hand om dig, han är en bra kille, sa mamma och jag fnissade Liam och han tittade undrande på mig, men jag sa inget. Jag pussade honom på munnen och började prata med mamma igen.
-Ja, jag lovar. Men vi hörs, hejdå. Jag älskar dig, sa jag med ett leende.
-Älskar dig med, sa mamma och sedan la jag på. Jag tittade mot Liam med ett leende.
-Vad sa hon? Frågade Liam nyfiket och jag log bara mot honom.
-Hon är inte arg på mig, hon är arg på pappa, hon är glad över att du tog med mig hem och hon tycker du är en bra kille, sa jag och ett leende spred sig över Liams läppar och hans ögon lös upp.

---

Här har ni en del, inte så händelserik men det är ändå något. Jag ska göra mitt bästa för att försöka få upp en del varje dag nu när Angelica är på Rhodos och har det bra, önskar lite att jag kunde ha följt med henne för jag vill ju också till värmen.
Men kommentera på nu, så blir jag glad och mer peppad till att skriva :)

Melissas perspektiv

-Ja, och det är den tjejen som finns där inom dig. Det är den tjejen som spelade in en fantastisk cover och det är den tjejen jag träffade i Sverige.
Liam sträckte ut sina armar och log mot mig.
-Kom, sa han och jag kunde inte motstå att krypa upp i hans famn och höra hans andetag. Jag vilade mitt huvud mot hans bröst och kände mig trygg. Men jag skämdes fortfarande. 

---

Jag la vilande mot hans bröst och jag slöt mina ögon. Jag skämdes, riktigt mycket. Jag kände fortfarande att jag inte borde vara här och det kändes som om jag ville gå här ifrån, men samtidigt inte. Jag förstod inte mig själv. Hur hade jag kunnat göra så? Jag hade ignorerat Liam, personen som fått mig att må bra under så lång tid, personen jag kunnat berätta allt för, personen som lyssnade och inte dömde mig, personen som på så kort tid hade blivit en stor del i mitt liv. Hur fan tänkte jag? Jag kände hur en tår trängde sig fram. Jag och Liam satt helt tysta och jag snyftade till.
-Melissa, gråt inte, snälla, sa Liam bedjande. Jag sa inget, jag bara satt där. Ännu en tår rann ner för kinden. Jag kunde inte hjälpa det.
-Förlåt, snyftade jag. Liam la sin hand om mitt huvud och tryckte mig närmre honom.
-Jag gråter inte för att jag tycker synd om mig själv, jag bara ångrar allt, jag är en idiot, jag förtjänar inte en sån bra kille som dig Liam, sa jag och lutade mitt huvud in mot Liams bröst.
Liam lyfte upp mitt huvud och torkade bort mina tårar. Våra ögon möttes och han log mot mig.
-Melissa, du förtjänar en andra chans. Jag vet vem du egentligen är och det är därför jag vill ge dig en andra chans.
-Men, Liam, jag skäms. Jag har behandlat dig som luft för mig. Du är den snällaste killen jag någonsin träffat, den enda killen som bryr sig om mig, och jag ignorerade dig, sa jag och fler tårar kom.

Liams perspektiv

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Hon hade ju rätt. Hon hade betett sig dumt och ignorerat mig, men jag kunde inte bara släppa henne. Jag kunde inte bara låta henne komma ifrån mig. Jag gillade henne, väldigt mycket. Avståndet hade nog gjort oss båda lite osäkra, men kanske mest Melissa. Jag gillade Melissa och jag ville bara göra henne glad igen, visa henne att drömmar kan bli verkliga och att man måste misslyckas för att lyckas.
-Vet du? Sa jag och Melissa skakade på huvudet.
-När vi var i USA så hörde jag att det fanns folk som pratade om din låt, och några sa till mig att de gillade dig, och din låt, sa jag och ett leende trängde sig fram på Melissas läppar. Det var underbart att se.
-Seriöst? Sa hon och jag nickade.
-Japp. Men du, jag ska hjälpa dig, med allt. Att komma på rätt spår igen. Har du någon kontakt med Sony Music?
-Inte direkt, jag blev så besviken på mig själv när det inte gick bra och jag...
-Jag ska hjälpa dig, med allt, sa Liam. Hon reste sig upp och skakade på huvudet.
-Nej.
-Va?
-Liam, jag uppskattar att du vill hjälpa mig, men då kommer alla tycka att jag utnyttjar dig, och det vill jag inte att folk ska tro, sa jag och Liam skakade på huvudet.
-Nej, nej. Jag förstår, du vill ha dina egna fans och det är klart, men jag ska hjälpa dig ändå, allt ska ordna sig.
-Tack Liam, men snälla hjälp mig inte för mycket. Jag vill klara detta själv, och det kommer jag göra. Bara någon tror på mig, sa Melissa samtidigt som hon tittade upp mot mig.
-Jag tror på dig, jag tror på att du kommer klara det, sa jag och pussade henne i pannan. Ett leende spred sig på hennes läppar och det kändes skönt att se henne le, för det gjorde mig så glad. Det smittade liksom av sig, var hon glad så var jag också det.
-Tack Liam, det betyder väldigt mycket för mig, sa hon med ett leende.
-Vet du vad som betyder mycket för mig då? Frågade jag henne och hon skakade direkt på huvudet istället för att säga ”nej”.
-Att du är här hos mig nu, för du betyder väldigt mycket för mig.

Melissas perspektiv

-Nej, Liam. Det kan det inte göra, inte efter allt jag har gjort mot dig, sa jag och började dra mig ur hans grepp lite, men utan någon framgång. Han drog mig bara hårdare in till sig. Jag gillade ju att ha hans armar runt mig, det kändes så tryggt men efter allt jag har gjort kändes det så fel, på något sätt.
-Jag bryr mig inte om det du har gjort nu, för den Melissa jag känner är helt underbar och betyder väldigt mycket för mig och vill att allt ska bli som vanligt mellan oss igen. För Melissa, det är du som får mig att må bra och känna mig hel, sa Liam och tittade rakt in i mina ögon. Jag hade ingen aning om vad jag skulle svara. Han betydde och riktigt mycket för mig för han har alltid funnits där för mig oavsett vad och han dömer inte mig för vad jag gör.
Jag tittade upp mot Liam som log lite osäkert. Försiktigt sträckte jag mig upp mot hans ansikte och han log fortfarande osäkert.
-Tack, du betyder mer än vad du kan ana, sa jag och jag hade mitt ansikte så nära han så jag kände hans andedräkt mot mig, han böjde sitt ansikte närmre mitt och våra läppar möttes i en kyss. Det kändes helt underbart, jag hade verkligen saknat att ha hans läppar mot mina. Det kändes så rätt, för Liam var verkligen speciell, inte som alla andra killar. Jag ångrade verkligen vad jag hade gjort, och Liam förstod mig, det kändes bara så tryggt och rätt att ha honom in till mig och denna andra chans skulle jag verkligen inte förstöra.

---

Hoppas ni inte är allt för sura pga den dåliga uppdateringen, men ibland behöver vi koppla bort bloggen, som vi annars lägger ner väldigt mycket tid på varje dag. Imorgon åker Angelica till Rhodos och Johanna kommer sköta uppdateringen under veckan. Lova att kommentera mycket då det gör att Johanna får lite extra power!
Förresten, många frågar om våra instagram, så vill ni följa oss får ni gärna det, MEN vi vill helst inte att kommenterar våra bilder med typ ”gillar din/er novell” , okej? Ja, Angelicas instagram är aangelicaxx och Johannas är JohaannaaM

Bilder till delen kommer imorgon :)