Sveriges första novellblogg om One Direction

-Asså, ni förstår inte hur jobbigt detta är. Vad ska vi göra? Jag kollade först mot Niall och sen mot Liam. Och sen mötte jag Sannas blick. Hennes ögon var tårfyllda och jag kunde inte hålla mina tårar inne. Jag brukade lyckas att hålla det inne, jag ville inte visa mamma och pappa att jag var riktigt ledsen. Men just nu ville jag bara gråta ut. Niall, som satt bredvid mig, la sin arm runt mig och jag kände hur jag blev mer och mer ledsen. Liam hade lagt sin arm runt Sanna och det var precis som allt kom på en och samma gång. Alla känslor. Pontus som inte längre fanns, alla falska människor, mina föräldrar och allt. Ingenting var bra. Förutom att jag satt här med Liam och Niall.
_____________________________________________________________________________________
När klockan var halv 9 på kvällen satt vi inne på en restaurang. Vi alla hade ätit klart och vi satt bara där och snackade, om allt. Vi hade snackat ganska mycket idag och det kändes så skönt att jag kunde snacka om allt med dom.

-Sanna, jag tror vi måste hem, sa jag när vi satt helt tysta och hon nickade.
-Ja, sa hon och vi alla reste på oss. Jag tog på min jacka och sedan betalade Liam och Niall.
-Säkra på att vi inte ska betala? Frågade jag Liam och han nickade.
-Helt säker! Han log mot mig och jag skrattade lite lätt.

När vi var utanför lägenhetshuset där vi bodde stannade vi upp. Det kändes precis som om vi inte skulle få träffa dom igen.
-Åker ni hem imorgon?
-Nej, på fredag, sa Niall snabbt och log sådär gullig som bara han kunde.
-Vad gör ni imorgon? Frågade jag och Liam kollade på Niall.
-Äter! Sa han snabbt och vi alla började skrattade.
-Vi kom hit för att träffa er... har ni tid imorgon? Sa Liam och jag och Sanna nickade och log.
-Bra, när?
-Jag slutar halv två imorgon, svarade jag.
-Jag slutar två, sa Sanna och vi flinade lite åt henne.
-Men ni kan komma hit vid två då, sa jag och de nickade.
Jag tog ett steg mot Niall och kramade om han.
-Tack för allt, viskade jag i han öra och jag log lite lätt för mig själv. När ha släppte taget om mig log han och jag log stort tillbaka. Jag kramade om Liam och sa även tack till honom. Efter denna kvällen vara jag både mätt och glad. Även om jag visste att de snabbt skulle ändras när jag kom innanför lägenhetsdörren.

-Var har ni varit? Sa mamma med panik i rösten och jag kollade på henne med en lugn blick.
-Mamma, sluta låtsas som ni bryr er. Jag vet att ni verkligen inte gör det, de enda ni gör när vi kommer hem är att klaga på oss och skrika, men när vi bara sitter här hemma tycker ni att vi borde träffa kompisar. Men ni förstår inte, jag har knappt några vänner, jag är mobbad i skolan och mitt liv rasar ihop bit för bit varje dag och det gör det inte bättre av att ni bara skriker och slår oss, plus att vi inte får någon mat. Ni förstår ingenting och ni förstår inte hur dåligt vi egentligen mår, vi går inte runt och ler alltid som ni tror. Ni är världens sämsta föräldrar och jag tänker flytta här ifrån.
-Jag med, sa Sanna lite tyst och jag kunde inte låta bli att flina åt henne. Hon log tillbaka och sedan mötte jag mammas blick igen. Jag förstod att det förmodligen gjorde ont när jag sa så, men det var bara ren sanning. Vi levde i ett helvete men ingen förstod oss. Jag såg hur mammas ögon blev tårfyllda och hon gick emot mig för att krama om mig, men jag bakade undan.

-Mamma nej.
-Jag älskar er, sa hon. Jag kunde inte ta in dom orden, även om hon kanske menade det. Jag litade inte alls på dom. Jag hade haft en dålig bardom och jag kände att jag behövde ändra på detta. Jag ville inte leva såhär. Jag hatade allt just nu och jag förtjänade faktiskt bättre. Jag gick in på mitt rum och la mig i sängen. Sanna satte sig bredvid mig och jag kände en tår rinna ner för kinden.
-Asså Sanna, vad ska vi göra? Vi kan verkligen inte bo här.. och du är bara 13 år, det är inte bra för dig.
-Inte för dig heller, sa hon och jag märkte att hon också var ledsen.
-Vad ska vi göra? Sa jag lite bekymrat och hon ryckte på axlarna. Jag tog upp min mobil och letade upp Nialls nummer som jag lagt in. De hade lovat oss att vi skulle få varsin ny iPhone imorgon, men jag visste inte om jag verkligen skulle ta emot den. ”Niall, vad ska vi göra? Asså, vi kan inte bo kvar här hemma” skrev jag i ett nytt sms och skickade till Niall, utan att tänka efter. När meddelandet var skickat ångrade jag mig. Det var ju inte hans fel.

När vi borstat tänderna och gjort oss klara för att sova såg jag att jag fått ett nytt sms från Niall. Jag låste upp min mobil och läste det. ”Vill ni komma hit och sova? Någon speciellt som hände nu ikväll eller? Vi har en idé...” När jag läste det sista blev jag lite glad, men jag kunde inte le. ”Nej, vi sover här. Nej, allt är bara dåligt och allt. Vad för idé? Berätta. NU” svarade jag och svaret kom en minut senare. ”Okej! Men, vi ses imorgon! Vi berättar då, sov gott och hälsa Sanna från oss”.
-Killarna hälsar, sa jag lite tyst men märkte att hon redan hade somnat. Jag hörde några fotsteg mot dörren och jag la snabbt ner mobilen under täcket och låtsades sova. Min sänglampa var tänd och när mamma öppnade dörren gick hon in och släckte den.
-Sover dom? Hörde jag att pappa ropade.
-Men du kan ju inte skrika... ja dom sover, svarade mamma surt. Hon gick ut igen och stängde dörren efter sig. Jag tog upp mobilen och började skriva in ett svar till Niall. ”Men, nu kommer jag inte kunna somna.. hälsa Liam. Godnatt!”. Jag la ner mobilen och drog upp täcket till huvudet. Jag suckade tungt för mig själv. Varför var mitt liv såhär dåligt? Varför kunde jag inte må lika bra som alla andra och ha bra föräldrar? Livet var orättvist.

_____________________________________________________________________________________
Det blir lite kortare delar ibland, men vi tycker iaf det är bättre än inget. Tråkigt att läsa att vissa tycker att uppdateringen är dålig, men vi vill inte bara slänga ihop någon del utan att tänka igenom vad som kan hända senare. Det är inte så lätt att driva en ganska stor novellblogg och vi gör allt för kunna uppdatera, så vi hoppas ni uppskattar det, även om det blir lite kort ibland. Men, somsagt, era kommentarer gör det tusen gånger lättare att skriva och vi älskar er kommentarer! Sen är det lite svårt att koncentrera sig nu eftersom imorgon är det en ganska stor dag i denna direction world... haha! 
/Angelica & Johanna