Sveriges första novellblogg om One Direction

-Sover dom? Hörde jag att pappa ropade.
-Men du kan ju inte skrika... ja dom sover, svarade mamma surt. Hon gick ut igen och stängde dörren efter sig. Jag tog upp mobilen och började skriva in ett svar till Niall. ”Men, nu kommer jag inte kunna somna.. hälsa Liam. Godnatt!”. Jag la ner mobilen och drog upp täcket till huvudet. Jag suckade tungt för mig själv. Varför var mitt liv såhär dåligt? Varför kunde jag inte må lika bra som alla andra och ha bra föräldrar? Livet var orättvist.

-Äntligen, varför har du inte svarat på mina sms? Han lät både lättad och orolig när han frågade.
-Jag har inte märkt att jag har fått några sms, svarade jag lugnt och flinade lite.
-Det är inte kul, jag har varit jätteorolig för dig eftersom du inte svarade, jag trodde något hade hänt dig. När han sa det så sa han det med en mjuk röst och jag märkte hur mycket han brydde sig om mig. Att veta det gjorde mig så glad.
-Men jag mår bra, du behöver inte oroa dig. Men vad gör du uppe såhär tidigt då? sa jag och jag märkte att han blev glad, jag kunde liksom se det framför mig.
-Jag har knappt kunnat sova inatt, för jag tänkte på dig. Jag var orolig och jag saknade dig, men nu när jag hör din röst är allt mycket bättre, sa Niall, jag kände mig riktigt lycklig och jag kände hur det hettade till om kinderna. Varför skulle han vara så gullig mot mig?
-Aww, vad gulligt av dig. Jag saknar dig också, längtar tills vi ses när jag har slutat skolan, sa jag och jag hörde hur han småskrattade.
-Du ska veta att jag längtar mer än dig!
-Men jag tror jag måste gå nu, för jag börjar första lektionen snart, sa jag medan jag öppnade dörren in till skolan.
-Okej, men vi ses sen, kram! svarade Niall och la på innan jag ens han säga hejdå.

När jag jag gick i korridoren på väg till mitt skåp kände jag att jag hade Vilma och Klaras blicka på mig, men jag ignorerade dem. De var inte värda min uppmärksamhet. Fast självklart kom de mot mig och så ovanligt trevliga ut

-Jaså, du hänger med One Direction nu för tiden? Sa Vilma och rätade på sig.
-Ja, det gör jag, sa jag och stirrade in mot mitt skåp. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.
-Så vi kanske kan gå och fika någon dag? Frågade Klara med ett stort leende på läpparna, och det  kokade nästan inom mig eftersom jag var så irriterad.
-Nej, jag har aldrig varit tillräckligt bra för er innan och ni vet inte ens vad killarna heter! Ni är inga riktiga fans, ni är bara sånna tjejer som söker uppmärksamhet och vill vara bäst. Men det lyckas ni tyvärr inte med.

När jag hade sagt det vände de sig om och gick, jag hade länge velat säga något i den stilen men inte vågat förr. Men nu var jag så irriterad, de skulle inte komma och tro att jag ville bli vän med dom bara för att jag kände killarna i One Direction. Nu var det äntligen sagt.

Jag tog mina böcker och gick mot det klassrummet jag skulle vara i. För första gången på länge kände jag mig stark och kunde stå på mina egna ben, ingen i skolan skulle få trycka ner mig mer.