Sveriges första novellblogg om One Direction

När jag hade sagt det vände de sig om och gick, jag hade länge velat säga något i den stilen men inte vågat förr. Men nu var jag så irriterad, de skulle inte komma och tro att jag ville bli vän med dom bara för att jag kände killarna i One Direction. Nu var det äntligen sagt.
Jag tog mina böcker och gick mot det klassrummet jag skulle vara i. För första gången på länge kände jag mig stark och kunde stå på mina egna ben, ingen i skolan skulle få trycka ner mig mer.
_____________________________________________________________________________________
Jag satte mig på ner min klass. Jag kände mig stolt över detta. Det kanske inte var något stort för alla andra, men för mig var det de. Lektionen skulle börja om en minut och det var jag och fem andra som kommit. Vår engelsklärare kom in och som vanligt var hon inte särskilt glad. Hon blängde surt på oss alla, även om vi satt tysta. Hon kollade runt lite innan hon gick till dörren och öppnade den. Utanför klassrummet stod de flesta och när vår lärare öppnade blev alla tysta och kollade mot henne.

-Vad gör ni här ute? Vi börjar nu, kom, skrek hon högt och sedan hostade till lite. De tog snabbt sin saker och satte sig ner.
-Idag ska vi börja med ett nytt kapitel, hann hon säga innan hennes röst nästan försvann och alla skrattade.
-Du skriker för mycket, sa en kille vid namn Johan och alla instämde. Hon gav honom en sur blick och fortsatte.
-Det handlar om musik och uppgiften är att ni på engelska ska skriva en text om någon artist ni gillar.
Tanken att skriva om One Direction slog mig direkt. Egentligen hatade jag engelsk uppgifter eftersom jag var ganska dålig på engelska, men nu hade jag ju snacka mycket med killarna, och det flöt faktiskt på då. Utan ens tänka efter räckte jag upp handen och jag kände allas blickar på mig.
-Ja, Alicia? Sa vår lärare som helt plötsligt ändrat sig från att vara sur till att vara snäll och trevlig.
-Får man skriva om ett band?
-Du, jag ska skriva om One Direction! Var de försa Vilma sa och jag suckade och hon log stort.
-Ja, det går bra, svarade läraren och jag nickade. Jag brydde mig inte så mycket om att Vilma skulle skriva om dom, eftersom hon förmodligen inte skulle göra det så bra. Hon var den som ville ha bra betyg, men ändå förstörde hon mycket för sig själv. Jag skulle kunna skriva denna uppsats utan att ens kolla upp någon fakta medan Vilma skulle behöva söka igenom alla möjliga sidor. Hon vet knappt vad dom heter.

När engelsk lektionen var slut satte jag mig på en bänk. Jag satt där helt själv och jag kände att mobilen vibrerade i fickan. Jag ville inte ta upp mobilen här eftersom jag inte ville visa min mobil. Men egentligen? Vad skulle dom göra? Få mig att gråta? Nej. Jag orkade inte längre ta emot massa dumma saker. Jag måste våga stå upp för den jag är. Jag är inte den perfekta tjejen med den perfekta kroppen som alla killar vill ha. Jag är kanske inte världens sötaste men det gör det inte bättre att bara ta emot allting dumt. Jag tog upp mobilen och såg att det var ett sms från Niall. ”Hej! Är det kul i skolan? Haha, vi är så uttråkade.. säg att ni slutar tidigare...” stod det och jag flinade lite för mig själv.
-Fin mobil, ny eller? Frågade Johan och jag gav han en ond blick.
-Ny? Oj, vad har du för mobil då? Sa jag. Bakom Johan stod Karl och Erik som började skratta direkt och jag kunde inte låta bli att le lite jag med.

När skolan äntligen var slut tog jag snabbt mina saker och gick iväg. Jag blev stoppad av Vilma. Hon gick fram och kramade om mig och log.
-Åh, ska du träffa.. ehm, One Direction?
-Ja, Liam och Niall, sa jag lite surt och hon log.
-Hälsa från mig! Sa hon. Det lät precis som om hon kände dom. Jag flinade lite och nickade.
-Tack! Hejdå! Sa hon och log ännu större innan hon snabbt försvann.
-Hejdå.. sa jag lite tyst för mig själv och skrattade. Att hon ens orkade försöka. Jag förstod vart hon ville komma med detta. Att jag skulle låta henne följa med. Så funkade det inte att få nya vänner, inte för mig i alla fall.

När jag kom hem var där till min glädje ingen hemma. Jag kollade i kylen och såg att där fanns några äpplen. Jag tog ett av de röda och sedan gick jag in på mitt och Sannas rum. Jag hade smsat Niall och sagt att jag var hemma och jag såg att han hade svarat. ”Bra! Vi kommer vid två, är Sanna hemma då?” ”Tror det, om inte så kommer hon några minuter efter två!”

När klockan var fem över två satt vi alla inne på vårt rum och snackade lite.
-Här tjejer, sa Niall och sträckte fram varsin ny iPhone.
-Niall? Liam? Hallå, nej!? Sa vi nästan samtidigt och de skrattade åt oss.
-Jo. Vi har snacka med era föräldrar, det har lovat att inte ta i sönder dessa, sa han och jag kastade mig över Niall.
-Tack! Jag kramade om Liam också och de bara fortsatte skratta åt oss. Jag startade min mobil direkt och de första jag gjorde när jag fått allt att funka var att logga in på twitter. Jag såg att jag hade fått lite nya följare och en hel del mentions. ”OMG NIALL TWEETED YOU” stod det i de flesta och jag flinade lite.

När klockan var halv fem bestämde vi oss för att gå ut och shoppa lite. Jag höll hårt om min nya iPhone. Jag var så glad nu. Det var första dagen i skolan som jag faktiskt hade varit glad. Jag hade lyckats att le mer än en gång, jag hade vågat räcka upp handen, jag hade vågat säga något när någon sa något om min mobil och jag hade vågat säga till Vilma. Jag var faktiskt stolt över detta. För andra var det ingenting, men det var mig detta handlade om och jag var stolt.

-Räcker det inte med McDonalds mat idag? Sa Niall och jag log.
-Ni behöver inte bjuda oss på mat, vi kan ät..
-Vi vill! Avbröt Liam mig och jag log tacksamt mot honom.
-Är ni hungirga? Frågade Niall och jag nickade. Jag kollade på klockan som hunnit bli fem i sex. Vi såg ett McDonalds bara en bit ifrån oss och vi började gå dit dirket. Vi beställde varsin hamburgare och satte oss ner och som vanlig började vi snacka om allt.

-Vänta, ni har inte berättat er idé! Utbrast jag plötsligt och Niall kollade lite nervöst på Liam.
-Juste! Utbrast Sanna och vi flinade åt henne.

Nialls perspektiv

Jag ville bara att dom tyckte att vår idé var bra. Men, jag visste ju inte vad dom skulle tycka? Alicia hade berättat att hon hade vågat säga till idag och hon verkade vara så glad. Och det gjorde mig så glad också. Men jag visste också att hon inners inne tänka på hur hennes föräldrar betedde sig mot dom. När jag och Liam snackat med dom tidigare på dagen hade dom inte varit så glada, men lyckligtvis låtit oss ge Sanna och Alicia varsin iPhone. Hur skulle jag säga detta?