Sveriges första novellblogg om One Direction

Nialls perspektiv

Jag ville bara att dom tyckte att vår idé var bra. Men, jag visste ju inte vad dom skulle tycka? Alicia hade berättat att hon hade vågat säga till idag och hon verkade vara så glad. Och det gjorde mig så glad också. Men jag visste också att hon inners inne tänka på hur hennes föräldrar betedde sig mot dom. När jag och Liam snackat med dom tidigare på dagen hade dom inte varit så glada, men lyckligtvis låtit oss ge Sanna och Alicia varsin iPhone. Hur skulle jag säga detta?
_____________________________________________________________________________________
-Berätta! Uppmanade Sanna mig och jag log. 
-Jo, ni har det ju så jobbigt hemma, och jag märker på er att ni inte mår bra av det. Vi har ju inte träffat varandra så mycket egentligen, men vi vill verkligen att ni ska må bra... började jag och Liam tog över.
-Vill ni, så får ni följa med oss till London och bo där med oss. 
Alicia och Sanna såg chokade ut och jag flinade lite mot dom.
-Men? Vi har inte pengar och vi kan inte bar..
-Vi betalar, allt. 
-Niall och Liam, vi förstår att ni vill att vi ska må bra, men vi kan inte flytta till London och leva på era pengar. Även om vi är glada för allt ni gör för oss och vi mår bra bara av att få sitta här och snacka med er. 
-Men, ni kan inte bo kvar där, detta är allvarligt, ni mår inte bra av det.
-Jag vet Niall, men vi kan inte flytta till London eftersom vi inte har tillräckligt med pengar och ni ska inte behöva betala för oss.

När vi var hemma vid deras lägenhet stannade vi till lite och snackade.
-Ni kan väl tänka över saken med London? De nickade åt oss och vi båda log. Vi kramade om dom och när vi gick där ifrån kände jag mig båda lycklig och ledsen.
-Dom verkar inte gilla vår idé, sa jag lite tyst.
-Jo, jag vet att dom gillar det, men dom kanske inte vill ta emot allting? Vi måste verkligen snacka mer med dom
imorgon. 
-Liam, vi måste åka hem imorgon, sa jag när jag kom på att det var fredag imorgon och han nickade.

När vi kom upp på hotellet ringde min mobil direkt och på skärmen stod det Louis.
-Hej! Sa jag glatt när jag svarade.
-Hej, är allt bra? Sa Louis.
-Ja, och med er?
-Vi mår bra, men vi saknar er såklart, sa han och jag log lite för mig själv.
-Detsamma! 
-Har ni träffat tjejerna mycket?
-Ja, både igår och idag, och förhoppningsvis imorgon.
-Berättade ni om er idé?
-Ja, men dom vet inte om dom verkligen vill.
-Inte?
-Jo, dom vill nog, men dom tycker inte vi ska betala allt.
-Men, har ni träffat deras föräldar? 
-Ja, lite. De lät oss ge Sanna och Alicia varsin iPhone i alla fall. Men, dom verkar ganska sura av sig och jag tycker jättesynd om Sanna och Alicia.
-Jag förstår, men snacka med dom imorgon. Allt kommer bli bra!

Nästa morgon vaknade jag upp med ett ryck. Huvudet gjorde ont och jag mådde illa. Jag kollade mot Liams säng och han låg fortfarande och sov. Jag kollade på klockan. 09.03 visade den och jag suckade. Ett nytt sms fanns att läsa. ”Hej, jag slutar halv 12 idag, ska jag komma till ert hotell? Sanna slutar senare så vi kan träffa henne när hon slutat. Kram”