Sveriges första novellblogg om One Direction

Nästa morgon vaknade jag upp med ett ryck. Huvudet gjorde ont och jag mådde illa. Jag kollade mot Liams säng och han låg fortfarande och sov. Jag kollade på klockan. 09.03 visade den och jag suckade. Ett nytt sms fanns att läsa. ”hej, jag slutar halv 12 idag, ska jag komma till ert hotell? Sanna slutar senare så vi kan träffa henne när hon slutat. Kram”
_____________________________________________________________________________________
”Hej, alltid kul att vakna upp till sms från dig. Ja, kom hit så fort så möjligt, vi måste åka hem halv sju. Kram!” Jag gick in på twitter och kände för att tweeta lite, vilket jag inte gjort på ganska länge. ”Heeeeeeello there, you guys alright?” skrev jag och inom loppet av några sekunder hade jag massa nya mentions. Jag svarade några stycken och lite senare, när Liam och vaknat, bestämde vi oss för att gå ner och äta frukost.

-Alicia slutar halv 12, så hon kommer hit då, sa jag till Liam för att bryta tystnaden när vi satt och åt frukost.
-Okej, svarade han och jag flinade lite åt honom.
-Vad du verkar sur, sa jag och han kollade upp på mig med en trött blick.
-Nej, förlåt. Jag är bara väldigt, väldigt trött, sa han och jag nickade mot honom.

När klockan var kvart i tolv knackade det på vår dörr och jag öppnade direkt.
-Hej! Utbrast jag och kramade om Alicia. Hon kramade om mig ganska hårt och jag log lite för mig själv. Liam reste sig upp och hon gav även honom en kram. Vi satte oss sedan ner. Jag och Alicia satt i min säng och Liam i sin säng.
-Snacka du något med din föräldrar igår?
-Mm.
-Vad sa dom?

Alicias perspektiv

Vad dom sa? Dom hade inte sagt ett skit. Jag hade berättat för dom vad Niall och Liam sagt och sedan att jag inte längre ville bo kvar i Sverige, men vad hade dom sagt? Inte ett skit. Dom brydde sig helt enkelt inte om mig och Sanna. Vi hade kunnat flytta till något land och blivit barnarbetare eller något, dom hade verkligen inte brytt sig.
-Inget, sa jag tyst och kollade ner, samtidigt som en tår rann ner för kinden. Detta var riktigt jobbigt. De brydde sig inte om mig. Om jag en dag hade kommit hem med slagmärken eller kanske varit helt full så hade dom inte brytt sig. Dom förstod inte vad ordet ”förälder” betydde. Jag var tillräckligt stor nu för att veta att man inte skulle bete sig som dom och även Sanna visste att det var fel, men det var fortfarande våra föräldrar och även om jag helst av allt vilje flytta till London nu var det något i mig som sa nej. Jag var rädd för att tappa kontakten med dom och kanske aldrig mer få se dom. Rädslan tog över. Det fanns så mycket jag ville göra med mitt liv, som jag visste kunde bli möjligt om jag kom här ifrån, men jag var rädd. Alldeles för rädd för att våga. Men, det kändes såklart tryggare när jag visste att jag hade Niall där, men jag kunde inte komma ifrån att det i så fall skulle bli jobbigt att lämna mamma och pappa. Även om dom totalt sket i mig och Sanna.
-Vadå inget? Sa Niall lite tyst och jag torkade mig på kinden.
-Niall, du förstår inte. Dom bryr sig inte om mig eller Sanna. Om vi flyttar till London kommer dom bara säga okej och du fattar inte hur det känns. Det är dom som har fått mig att växa upp till den jag faktiskt är, en rädd liten tjej som ingen gillar och även om dom totalt skiter i mig nu, så har dom alltid förr funnits för mig. Detta är jättejobbigt, sa jag väldigt tyst.
Det rann ner fler och fler tårar och jag gjorde inget för att stoppa dom. Jag kände inte Niall och Liam sådär jättebra, men dom var som mina närmsta vänner. Jag brydde mig inte om dom fick se mig gråtande. Niall la sin arm runt mig och drog mig tätt intill honom.

-Alicia, jag förstår att det är jobbigt. Vi gör detta för ni ska kunna må bättre. Ni behöver faktiskt komma ifrån era föräldrar, även om dom betyder allt för er. Ni kan inte fortsätta leva så, sa Niall.
-Vi vill inte låta taskiga mot era föräldrar, men Alicia, du förstår oss va? Sa Liam och jag nickade.
Jag höll ju med dom. Vi kunde verkligen inte fortsätta bo här, vi behövde verkligen komma här ifrån. Vi behövde nya vänner. Vi behövde helt enkelt börja om på ett helt nytt liv.

-Jag vill flytta till London, sa jag plötsligt och när jag sa det snurrade alla tankar. Där kunde jag börja o på nytt. Ingen kände mig och ingen kunde någonsin döma mig efter vad andra tycker. Ingen visste hur dåligt jag hade mått innan och ingen behövde veta. Ingen visste att den som betytt allra mest för mig dött. Ja, Rasmus. Lämnade jag Sverige, lämnar jag allt. Även om han inte längre fanns här framför mig, så fanns han vid min sida. Och, det skulle han alltid göra. Men, jag kunde inte fortsätta att leva här. Jag ville lyckas i livet. Jag visste att jag kunde men för att lyckas måste jag våga. Gillar jag inte London får jag helt enkelt flytta tillbaka. Men, det var dags att börja om. Jag visste att Sanna inte tvekade. Det enda jag var rädd för var att det skulle bli massa problem med skolan, men samtidigt kände jag mig så trygg med killarna. Jag litade på dom och nu gällde det bara att lita på mig själv. Jag kollade upp, först på Liam och sen på Niall.
-Vill du?

-Ja.. jag har inget att förlora. Men, jag har inte pengarna.
-Oroa dig inte för det. Vi hjälper dig och Sanna med allt, ni kommer kunna gå i skolan och sedan kommer ni hitta jobb.
-Men, vart ska vi bo?
-Tills vi hittar något kan ni bo hos mig eller Liam, sa Niall och jag log.
-Säkert?
-Ja och jag vet att Sanna också vill.
De båda två log mot mig och Niall kramade om mig. Två sekunder senare var även Liams armar runt mig och jag log. Det var såhär det skulle va. Det kändes bra och tryggt. Och, alla tankar snurrade i huvudet. Jag skulle till London. Jag skulle bo där, gå i skolan, gå och shoppa, handla mat, ja allt som man gör dagligen. Ett nytt liv skulle börja. Det var dags nu och jag var så glad just nu.
_____________________________________________________________________________________