Sveriges första novellblogg om One Direction

När vi kom hem kollade jag på resväskan som stod där och bara väntade på att få checka in och blev kastad in på ett flyg till London. Jag satte mig ner i sängen och klickade mig inte på twitter. Jag kollade igenom lite tweets. I en tweet stod det ”OMG, Niall and a girl.. don't know where..” och sedan en länk. Jag tryckte på länken och fick upp en bild. En bild på mig, Niall, Sanna och Liam. Niall stod och kramade om mig och det var precis i det ögonblicket då han hade gett mig en liten puss på kinden. Jag suckade och insåg vad detta skulle leda till.
_____________________________________________________________________________________
”Niall, det har tydligen kommit ut bilder på oss nu, från flygplatsen...” skrev jag i ett sms till Niall och han var snabb med att svara. ”Såg det! Bara skratta åt det.. det är vi som vet sanningen! Saknar dig redan!” Jag log lite för mig själv och kollade på klockan och sedan mot väskan som stod på golvet. Jag reste på mig och fortsatte med att lägga ner alla kläder i resväskan.

En vecka senare (fredag eftermiddag)

Klockan var lite efter halv tre. Egentligen slutade jag tidigt på fredagar, men denna fredagen var speciell. Jag hade fått stanna kvar i skolan för att fixa det sista med allt som skulle vara klart. Klockan sju ikväll skulle vi ta flyget till London och åka iväg från allt. Vi skulle lämna detta helvete som vi faktiskt levde i, vi skulle lämna alla falska människor, vi skulle lämna allt jobbigt bakom oss. Mamma och pappa var inte de gladaste, men vi brydde oss inte riktigt om vad dom tyckte, eftersom det trots allt var deras fel att vi inte mådde bra.

När jag kom hem satt Sanna inne på vårt rum och försökte stänga sin väska. Jag flinade lite mot henne och hon kollade mot mig.

Sannas perspektiv

-Vad? Frågade jag lite irriterat och Alicia fortsatte skratta.
-Hur mycket har du packat ner? Jag kollade på väskan och sedan på Alicia igen.
-Kanske för mycket, sa jag lite tyst och sedan började vi skratta. Alicia satte sig på väskan och till slut var den stängd.
-Hur känns det? Frågade Alicia och jag satte mig bredvid henne, på väskan.
Jag var jätteglad. Jag hade länge drömt om att i alla fall få åka till London och efter att vi varit där den helgen när vi träffat killarna kände jag på mig hur jag verkligen älskade London. Allt var på ett annat sätt. Men, samtidigt kändes det ganska jobbigt att lämna Sverige, mina föräldrar och mina vänner. Även om mamma och pappa inte tog hand om mig som de borde göra, så var det mina föräldrar. Och mina vänner. Det skulle bli så tomt utan dom. Men valet var ändå så lätt. Sverige eller London? Nästan svälta ihjäl eller må bra? Vara ledsen eller vara glad? Jag visste att det var i London jag ville bo och det var där jag ville leva min dröm. Det kändes lite overkligt och veckan som gått hade bara kretsat runt London. Alla hade frågat mig massa saker och bett mig att stanna här. I vissa stunder hade jag varit nära på att säga att jag inte ville med, men det fanns saker som stoppade mig. Jag visste att jag skulle må bättre där. Jag kände inte någon i London och jag var bara 13 år Jag och Alicia skulle bo i en lägenhet tillsammans och vi hade ingen aning om var, men jag litade faktiskt på Liam och Niall. Även om jag knappt kände dom, så var det något som sa inom mig att om jag lyssnade på dom så skulle allt fixa sig. Och, jag hade inte så mycket att förlora. Detta var min dröm och jag visste att det skulle bli bra i slutändan. Om inte, visste jag hur man bokade flygbiljetter hem igen.

-Vad är klockan?
-Bara lite över tre och flyget går inte förrän klockan sju! Svarade Alicia och jag nickade.
-Jag vet.
Jag tog upp min mobil och gick in på facebook, men gick ut därifrån lika snabbt. Jag ville inte snacka med någon mer om detta. Det skulle bara få mig att fundera på om jag verkligen skulle åka.

När klockan var lite över fyra stod vi klara för att åka. Jag tog på mina mörkblåa converse och min svarta skinnjacka.

-Hejdå! Ropade vi och två sekunder senare stod mamma och pappa framför oss. Jag kunde se att de båda två hade tårar i ögonen, och det fick mig att tveka ännu mer. Gjorde jag rätt? Pappa kramade om Alicia och mamma gick mot mig och kramade om mig. Jag la mina armar runt henne och kramade om henne hårt. Jag snyftade till lite, för det kändes verkligen konstigt att vi skulle lämna dom, men samtidigt var det ju detta jag ville. Jag mådde inte bra här och det var dags att börja om. Jag gav pappa en lång kram och sedan log jag mot dom.
-Hejdå! Sa jag och Alicia samtidigt och de log mot oss.

Mamman's perspektiv

När dom gick ut där med sina resväskor kändes det så jobbigt. Jag visste att det var på grund av oss som dom gjorde detta. Vi hade varit världens hemskaste föräldrar. Varför hade jag inte brytt mig? Det var först nu jag insåg hur mycket Alicia och Sanna betydde för mig. Men det var för sent.

_____________________________________________________________________________________
Inte så jättelång del, men bättre än inget! Kommentera på så kan det kanske komma en del till senare! För visst vill ni veta vad som händer!? 
/Angelica & Johanna