Sveriges första novellblogg om One Direction

-Funkar bra för mig! Han nickade och log stolt.
-Jag ska bara på toa, sa han snabbt och jag nickade. Jag satte mig i deras soffa och tog upp min mobil. Jag hade ett nytt sms, från Alicia. Jag låste snabbt upp mobilen och läste smset. ”Ja, allt är bra! Ja, det har jag, alicialoves1D heter jag där!” svarade hon och jag sökte på hennes namn direkt och tryckte på följ.
___________________________________________________________________________
Alicias perspektiv

Att lämna killarna och komma tillbaka hem var något jag absolut inte tyckte om, jag trivdes inte här. London är där jag hör hemma, så kändes det. Jag saknade redan killarna, de var så underbara och detta hade helt klart varit de bästa dagarna i mitt liv. Allt hade varit så bra, men nu var vi tillbaka i verkligheten.

Jag öppnade dörren till lägenheten och gick in. Det första vi såg var hur stökigt det var och hur illa och instängt det luktar. Ingen kom när vi öppnade så vi gick in i det lilla vardagsrummet och där mamma och pappa satt i soffan, båda såg bedrövliga ut. Jag kände hur det vibrerade i fickan men jag kunde inte ta upp mobilen här för mamma eller pappa fick inte se att jag hade fått en ny
.-Hej, sa jag med lugn röst.
-Hej, svarade mamma med en sur ton.
-Trevligt att komma hem till detta bemötandet, sa jag surt och drog med mig Sanna till vårt rum.
-Vad var det bra för? Frågade Sanna oroligt.
-Jag vill bara här ifrån, allt var så bra i London...jag saknar killarna. Jag kände mig mer hemma där än vad jag gör här, svarade jag och känslig som jag var så rann det ner en tår längs kinden.
-Men Alicia, vi ska klara detta tillsammans, svarade Sanna och kramade om mig hårt.
När hon hade släppt taget om mig tog jag upp min iPhone och såg då att sms:et jag hade fått var från Niall, där stod ”Jag saknar dig, önskar du var här igen. Kram!”. Ännu en tår rullade nerför min kind, fy vad gullig han kunde vara då. Jag saknade också honom och även resten av killarna. Även om jag knappt kände dom. De var bara det att Niall verkade förstå mig på ett sätt som ingen annan gjorde, jo Sanna, men ingen annan. Alla killarna var sjukt underbara människor och jag saknade London redan.
-Vad står där? Frågade Sanna nyfiket och lutade sig över min mobil.
-Han skrev att han saknade mig och att han önskade att jag var hos honom...vad ska jag svara?
-Skriv att du också saknar honom, för jag antar att du gör det?
-Klar jag gör, jag är väl inte dum heller! Sa jag och Sanna började skratta.
-Nej det är du inte...men skriv nu!
Jag tryckte upp hans meddelande igen och klickade på svara ”Jag saknar dig också, jag orkar inte vara här hemma...vill bara vara hos dig och killarna, kram”.
Jag tryckte snabbt på skicka och direkt när jag hade gjort det så rycktes dörren upp och in kom både mamma och pappa. De såg arga ut och jag kände lukten av alkohol. Att dom inte kunde hålla sig borta från den? Jag blev ledsen inombords, men jag ville inte visa något.

-Vad är det där du håller i Alicia? Frågade pappa surt med en väldigt hög röst och jag ryckte till. Snabbt som blixten gömde jag mobilen bakom ryggen för att de inte skulle se den.
-Inget, svarade jag och försökte låta så oskyldig som möjligt. Men pappa gick inte på det, han gick snabbt mot mig och ryckte tag i min arm så jag tappade min iPhone och pappa tog den.
-Har du också en Sanna? Och var har ni fått dom ifrån? Frågade pappa strängt. Sanna nickade och räckte fram sin samtidigt som hon så väldigt rädd ut.
Pappa tog hennes iPhone, nu hade han både min och Sannas och jag anade lite vad han skulle göra med dem. Jag hade rätt. Han slängde dem i golvet med all kraft han hade sedan tog han några böcker och kastade de hårt på våra mobiler, som förmodligen inte längre funkade.
-Va fan vad det där bra för? Det var fan presenter från killarna i One Direction! Skrek jag och tårarna rann nerför min kind.
-Ni är inte värda dem, ni var egentligen inte värda att träffa killarna...ni är inte ens värda att leva! Skrek pappa och tårarna på mig forsade nerför mina kinder, jag visste snart inte vad jag skulle ta mig till.
-Tack för att ni har förstört våra liv som precis började bli bra. Allt var bra i London och nu förstör ni allt, exakt allt för oss! Och du...jag vill inte ens kalla dig pappa. Du gjorde precis så jag förlorade kontakten med de fem underbaraste killarna i världen.
-Tror du jag bryr mig? Tror du jag bryr mig om er och om hur ni mår? Frågade pappa och kom närmre, han lyfte sin högerhand som nu var knuten och slog snabbt till mig på kinden. Jag visste inte vad jag skulle göra, det gjorde för ont för att gråta, jag kände mig stel i kinden.
-Den var du värd, sa mamma hånfullt och slog till Sanna med öppen hand på hennes kind. Sedan gick de ut från vårt rum och stängde dörren. Jag ville bara till killarna nu, till Nialls varma kramar.
Det gjorde riktigt ont och jag hade så mycket inom mig som jag ville säga. Jag behövde någon att snacka med och den enda i min närhet som förstod mig var Sanna, men hon mådde minst lika dåligt. Hon var yngre än mig och jag själv tyckte detta var riktigt jobbigt. Jag mådde för dåligt för att ens säga något till Sanna. Jag hade för ont för att gråta och just nu fanns det ingen mening med mitt liv. Att världens bästa helg skulle sluta såhär. De ögonblicket jag såg killarna för första gången var det som om något inom mig sa att fortsätta. Att fortsätta kämpa och att jag skulle börja om genom att gå vidare, även om allt var riktigt jobbigt. Att skita i vad andra tycker om mig och bara vara mig själv. Men all den styrka som funnits inom mig för 10 minuter sedan var borta. Och orden pappa sagt gjorde mig riktigt arg och ledsen. Jag hade aldrig mått såhär dåligt i hela mitt liv. Jag var arg, ledsen, besviken och jag saknade London och Rasmus mest av allt. Jag satte mig framför datorn och tryckte på knappen. Skärmen blinka till lite och jag han bara öppna min mun, sen kom datorn igång som vanligt. Jag tryckte på min användare och en ruta kom upp där jag skulle skriva in ett lösenord.
-Men vafan? Utbrast jag och Sanna som la ner i sin säng reste sig upp.
-Vad? Jag bara skakade på huvudet och la mig ner i min säng. Visst, de hade bara satt ett lösenord på datorn, men det var så mycket annat som gjorde att jag blev sur. Pappa hade förstört mobilerna och jag hade inte kvar min gamla.

Jag vaknade och kollade på klockan. Halv 9. Sanna satt i sin säng och läste i någon tidning. Hon var röd i hela huvudet och jag antog att jag också var det.
-Ska vi ta något att äta?
-Jag kollade innan, där finns knappt något, sa hon tyst och det gjorde så ont i mig att veta hur dåligt Sanna mådde och jag insåg att vi inte kunde fortsätta bo här. Men vart skulle vi bo?

Nialls perspektiv

Hon brukade svara på sms efter några minuter, men hon kanske hade somnat eller något? Jag slog bort tankarna på Alicia och började snacka med Harry.
Lite senare kom Zayn, Liam och Louis in i lägenheten och allt slutade med kuddkrig. Jag och Harry mot dom. Sedan poppade vi lite popcorn och satt ner i soffan och snackade. Tankarna runt Alicia fortsatte och Liam avbröt mig i mina tankar.
-Niall, kunde vi få tjejernas nummer? Jag nickade och de knappade in bådas nummer i deras mobiler.
-Vi skickar varsitt sms då, så dom får våra nummer, sa Zayn och vi nickade.
-Smart där Zayn, påpekade jag och han slog sin kudde mot mig. Jag tog tag i min och slog tillbaka.
-Let's go! Utbrast Louis och kastade sig över Zayn som puttade bort honom lika snabbt och gav han en ond blick.
-Var inte vi i samma lag?
-Inte nu! Jag och Niall, sa han och denna gången slängde han sig på Liam som satt stilla och slog sin kudde på Louis och sedan mot Harry.
-De du Liam! Sa Harry och hoppade på Liam, som nu hade både Harry och Louis över sig. Två sekunder senare hoppade Zayn över mig och jag slog tillbaka med min kudde. Zayn reste sig igen och kollade på mig med en menande blick. Jag flinade åt honom och sedan hoppade vi på Louis, Liam och Harry. De började skratta ännu mer än vad de redan gjorde och Zayn ramlade av soffan. Zayn tog upp sin mobil och tog ett foto.
När jag fem minuter kollade Zayns twitter såg jag fotot på oss. ”Life as One Direction... haha” hade han skrivit och jag skrattade. Popcornen som vi poppat hade ramlat ut och när Harry och Louis kom på att vi var i deras lägenhet suckade dom.
-Ni städar, sa Louis snabbt, men vi protesterade.

När jag kom tillbaka till min lägenhet skickade jag ett snabbt sms till Alicia. ”Hej! Förlåt om jag är jobbig, men snälla svara och säg att allt är bra!? Börjar bli orolig!” jag tryckte på skicka och sedan la jag mig nervöst i sängen.
_____________________________________________________________________________________
Tack för alla snälla och fina kommentarer på förra delen. Vi lovade en till del och här har ni! Det är riktigt roligt när ni skriver lite längre kommentarer och sådär! Kommentera bra så blir det fler delar snabbare. Denna novellen är ingenting utan era fina kommentarer, vi lovar er!
/Angelica & Johanna