Sveriges första novellblogg om One Direction

-Mamma, vi måste få så mycket pengar så möjlig, du måste jobba! Sa jag, med en högre ton och hon nickade.
-Jag vet.
-Vadå jag vet? Du förstår inte inte. Snart kommer vi fan inte ha någonstans att bo, skrek jag och jag kunde inte hålla gråten inom mig.
_____________________________________________________________________________________
-Jag pallar snart inte bo kvar här i denna skiten, i denna äckliga lägenheten! Skrek jag samtidigt som jag sprang in på mitt lilla rum och smällde igen dörren. Jag slängde mig på sängen och började gråta. Jag ville verkligen inte vara kvar här längre, jag klarar inte av det. Men var ska jag ta vägen? Jag har ju inga pengar och det har inte idioterna som är min föräldrar heller. Plötsligt slänger mamma upp dörren och skriker till mig,
-Men ta dina kläder och dra då! skrek hon och höll i en spritflaska.
-Men var fan ska jag ta vägen då!? Jag kan inte bo på gatan väl!? skrek jag och tårarna rann ner för mina kinder. Jag kände att jag inte ens behövde leva längre.
-Gör vafan du vill, jag bryr mig inte om dig! Och du ska veta att det gör inte din pappa heller. Han skiter i allt, går bakom ryggen på dig och din syster. Du tror han jobbar men nej det gör han inte, och det är kanske anledningen till att jag beter mig som jag gör! Skrek hon och drack en klunk ur sin spritflaska, sedan tog hon några steg närmre mig och slog till mig hårt på kinden. Det gjorde riktigt ont, jag klarar inte av detta längre. Jag reste mig upp och sprang ut i hallen där jag stannade för att ta på mig mina skor.
-Jaha, var ska lilla du ta vägen nu då? frågade mamma argt.
-Jag gör som du vill, jag sticker härifrån, skrek jag och smällde igen dörren till lägenheten. Jag sprang ner för trapporna, där jag mötte min lillasyster. Hon kollade oroligt på mig och jag torkade bort en tår.-Vad är det? Sa hon oroligt och jag stannade till.
-Eh, kom! Sa jag och drog med henne. Jag sprang ut från huset med Sanna efter mig. Jag visste inte var jag skulle ta vägen, men efter ett tag kom vi fram till en skog vi stannade. 
-Vad hände? Flåsade Sanna och jag suckade.
-Mamma hatar mig, sa jag och hon kollade på mig.
-Hon hatar mig också. Jag blev så arg. Sanna var 13 år och jag ville inte att hon skulle ha det såhär jobbigt. Jag drog in henne i en kram och hon la sitt huvud på min axel. 
-Mamma sa att pappa egentligen inte jobbar och att.. började jag, men mina tårar tog över. 
-Va? Utbrast hon och jag nickade.
-Sanna, du förtjänar inte detta, men vi måste klara det tillsammans! Sa jag och hon nickad.
-Mm, men, kan du inte prata med Rasmus? Sa hon och jag suckade.
-Jo, men jag vill inte lägga allt tungt på honom, sa jag och hon nickade.
-Men..sa hon och jag avbröt henne.
-Hur va det i skolan?
-Bra! De kom en ny kille i klassen!
-Var han snygg då?
-Nää, eller, asså jo! Sa hon och skrattade. Jag flinade mot henne och jag kramade om henne. 
-Jag älskar dig, kom nu! Vi går hem och om mamma blir arg, så stöttar vi varandra, sa jag bestämt och hon nickade.

När vi öppnade dörren hörde vi att mamma och pappa satt i köket och snackade. Så fort de hörde oss tystnade de och mamma kom fram till oss.
-In på ert rum, var de enda hon sa och vi gick in där direkt. Jag suckade och satte mig i min säng medan Sanna startade vår gamla, tjocka dator.

-Alicia kolla! Utbrast hon efter några minuter och jag flög upp från sängen. Jag ställde mig bakom henne och på skärmen visades några bilder på några killar.
-Vem är de? Frågade jag och hon skrattade.
-One Direction!
-Och de är?
-Ett band, sa hon och log stort.
_____________________________________________________________________________________