Sveriges första novellblogg om One Direction

-Hur mår han? Hon kollade ner i golvet och mitt hjärta hoppade till. Jag skyndade mig in i rummet, där Anna satt och höll Rasmus i handen. Hon var alldeles röd i huvudet och hon kollade på mig. Tårarna rann ner för hennes kinder och jag ställde mig bredvid henne.
-Har han dött? Sa jag med gråter i rösten och jag kollade ner på Rasmus.
_____________________________________________________________________________________
Jag kollade på han ansikte. Han var väldigt blek och jag kände en arm runt mig. 
-Ja, sa Anna tyst och jag kollade på henne.
-VA? Utbrast jag högt och jag började gråta hysterisk. Jag gick ifrån Anna och satte mig ner på golvet och bara grät. Jag var så arg och samtidigt så ledsen. Rasmus hade dött. Jag kände inom mig hur hela mitt liv sakta föll ihop. Han var allt för mig. Hur skulle jag klara av att gå vidare? Jag kunde bara inte. Den enda jag kunde snacka med nu var min syster, men jag gillade inte att hon skulle lyssna på mina problem. Mamma och pappa var förmodligen inte så glada att jag inte kommit hem efter skolan, men detta var så mycket viktigare. Tårarna fortsatte att rinna och jag kunde inte fatta att han var död. Borta. Föralltid. Min Rasmus. Han som betydde allt för mig, exakt allt. Han hade alltid fått mig att må bra och han var den enda som visste allt om mig. Jag kände hur mobilen vibrerade, säkert tionde gången. Jag tog upp mobilen ur fickan och såg att jag hade fler missade samtal och nya sms. ”Vart är du? Snälla kom hem. Mamma är skitarg och hon bara skriker” ”ALICIA KOM HEM” ”Hallå? Vart är du?” Det fanns många sms, men jag orkade inte läsa igenom alla.

-Ska jag ringa din mamma? De var Anna som kommit fram till mig och jag nickade sakt.
-Ja, mumlade jag fram och jag såg att Anna gick ut från rummet och förmodligen gick hon ut från sjukhuset.
Mobilen fortsatte vibrera, men jag orkade inte bry mig. Jag satt fortfarande kvar i rummet och jag reste mig sakta upp och gick fram till sängen där Rasmus låg helt stilla. Jag kunde inte höras hans andetag. Jag tog tag i hans hand, som alltid annars var varm, och jag rös till när jag kände hur kall han var. Han var blek i ansiktet och jag snyftade. En sköterska kom in i rummet och kollade sorgset på mig.
-Var han din.. sa hon och jag nickade.
-Mm, fick jag fram. Jag pussade hans kalla hand lätt och sedan gick jag ut från rummet. Jag klarade inte av att se han ligga där och veta att jag aldrig mer skulle få snacka med honom, höra hans andetag eller känna hans läppar mot mina.

När jag kom ut från sjukhuset stod Anna där och när hon såg mig, kom hon fram till mig.
-Jag har pratat med din mamma, sa hon och jag nickade.
-Hon var väl sur?
-Kanske lite..
-Berättade du att Rasmus hade dött? De sista sa jag tyst och jag svalde hårt. Rasmus hade dött. Jag kunde inte fatta det. Men det var sant.
-Ja.
-Och hon sa?
-Okej, svarade hon och kände hur ilskan inom mig växte. Jag sprang iväg och hörde att Anna ropade efter mig men jag kunde inte stanna. Jag skulle hem och skälla ut mamma. Hur kunde hon bara göra så? Rasmus hade dött och de enda hon hade att säga var ”okej”.

Jag öppnade dörren till lägenheten och jag möttes av min syrra som var helt röd i huvudet. Jag gick fram till henne och utan att säga något förstod vi varandra. Jag kramade om henne hårt och jag kunde inte hålla tårarna inne.
Mamma kom ut i hallen och jag visste att jag inte hade någon tid att förlora, men självklart skulle hon börja.
-Var har du varit? Sa hon, med en ganska vänlig röst, men jag visste att hon var riktigt arg.
-På sjukhuset. Jag vet att du har snacka med Anna och du vet vad som har hänt. Och jag är riktigt arg på dig! Sa jag, eller skrek jag till henne och hon kollade på mig.
-För att?
-För att du knappt bryr dig! Du bryr dig inte om att Rasmus har dött och du verkar inte fatta vad han betyder för mig, eller hur mycket han betydde. Det är han jag kunnat säga allt till och han har hjälpt mig genom mycket, hade han inte funnits hade jag fan tagit självmord för längesedan, skrek jag åt henne och hon kollade med en orolig blick på mig. Hon gick mot mig och försökte dra in mig i en kram, men jag bakade.
-Mamma, nej. Du förstår inte! Skrek jag och tårarna rann ner för mina kinder. Jag gick in på mitt rum och några sekunder senare kom Sanna in och hon satte sig bredvid mig.
-Vad hände egentligen?
-Han blev påkörd av en bil tror jag.
Hon nickade sakta och jag la mitt huvud på hennes axel. Det kändes skönt att ha henne här bredvid mig.
-Sanna, jag kommer inte klara mig utan honom, sa jag tyst.
-Jag vill inte bo kvar, sa hon och jag tittade på henne. Jag höll med henne, men vart skulle vi flytta?
-Inte jag heller, sa jag.
-Vart kan man flytta? Frågade Sanna.
-Jag kan lika bra dö, svarade jag tyst.
-Nej! utbrast hon och snyftade till.
-Du vet hur mycket Rasmus betydde för mig, sa jag och hon nickade
-Ja, men du får inte dö.
Jag visste att jag inte skulle klara av att göra självmord, men just nu hittade jag ingen mening att leva.
-Jag älskar dig, sa jag tyst och kramade om Sanna.
-Men, får man flytta utan ens föräldrar? Frågade hon och jag ryckte på axlarna.
-Jag vet inte, men jag tänker inte bo kvar här.
_____________________________________________________________________________________
Förlåt för lite väntan, men here it is! 
Har du förhandsbokat killarnas album? LÄS DENNA TWITLONGERN!
/Angelica & Johanna