Sveriges första novellblogg om One Direction

Amandas perspektiv

”Aha. Vi kan snacka. Men inte via sms eller telefon. Vi kan snacka öga mot öga. Imorgon?”. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag visste inte om jag var redo att träffa honom. Jag behövde snacka med honom, men sen kom jag på att jag skulle till sjukhuset imorgon, för att träffa Julia. Jag pustade ut. ”Kan inte imorgon. Jag smsar dig någon dag, så vi kan bestämma.” Jag kände hur en tår rann ner för kinden. Det kändes verkligen inte bra att min före detta kille skadat min bästa vän. Julia och Marcus hade alltid varit vänner. Jag förstod inte. Varför ville han skada henne? Jag la mobilen ifrån mig och med blandade känslor somnade jag.

____________________________________________________________________________________
Nästa morgon vaknade jag av solens starka strålar. Det gjorde mig glad att solen sken där ute och det kändes som om jag vaknat på rätt sida. Men tankarna på Julia kom upp i huvudet. Undra hur hon mådde? Jag såg att jag fått ett sms, så jag tog upp min mobil och läste smset från Johanna. ”Vi träffas vid sjukhuset klockan tre, okej? :)”. Jag skrev in ett kort ”Ja, okej :)” och sedan skrev jag ett nytt sms till Marcus. ”Vi kan träffas idag. Vid 11?”. Jag reste mig från sängen och gick in i duschen.

Duschen och solen som sken gjorde mig pigg. När jag var klar såg jag att Marcus svarat mig. ”Ja, visst.” Jag kände hur det gick en rysning genom kroppen. Jag skulle träffa honom. Jag blev faktiskt nervös. Inget skulle vara som det var för några minuter sen, men på något sätt ville jag träffa honom och snacka med honom. Det var kanske det han behövde.
Jag gick ner till köket och slängde i mig lite frukost.
-Godmorgon! Vad ska du hitta på idag?
-Hej, sa jag samtidigt som jag drack lite av min jucie.
-Jag ska.. eh... träffa en vän, sa jag och mamma nickade.
-Aha, vad trevligt. Vem?
-Eh... du vet ändå inte vem det är.
Det var världens största lögn. Mamma och pappa kände Marcus hur bra som helst. Efter så många dagar, kvällar och nätter som han spenderat här så visste de det mesta om honom, men jag ville inte berätta. Inte nu.

Jag kollade på klockan. Tio i elva. Det tog minst en kvart att gå till parken vi skulle träffas i och att fråga mamma eller pappa om skjuts fanns inte med på kartan. Jag satte på mina converse och la ner min mobil i min byxficka.
-Hejdå! Ropade jag innan jag gick ut. Jag gick tills jag kommit en bit från huset och sen började små springa.
När jag kom till parken, 7 minuter för sent såg jag Marcus. Jag hade ju träffat på han för ett tag sedan när jag varit ute och gått, men det kändes annorlunda denna gången.
-Hej, sa jag försiktigt och hans blick mötte min.
-Hej.
Han var verkligen svårt att läsa av. Han rörde knappt en min. Vi satte oss ner på en bänk som fanns bara några meter ifrån oss och båda två blev tysta. Allt kändes så fel egentligen. Jag och Marucs hade alltid haft något att snacka om, men nu satt vi här som om vi var två främlingar som aldrig träffats förut. Så var det ju verkligen inte. Sen dagen vi blev tillsammans hade vi spenderat varenda lediga timme med varandra, fram tills den där dumma festen. Men just nu ville jag inte tänka på det. Jag ville få reda på varför han skadat Julia och jag fann inga orsaker till att dra ut på tiden.

-Varför skadade du Julia? Frågade jag efter en liten stund.
-Jag gillar dig fortfarande.
Han skadade Julia för att han gillade mig. Vad tänkte han med egentligen?
-Varför skadade du Julia då? Sa jag lite surt. Jag ville bara gråta. Inte för han gillade mig, men för att han skadat min bästa vän, för att han gillade mig. Det var verkligen inte okej. Det kändes som om det var något annat, men vad?
-Marcus, varför? Upprepade jag.
-Jag kommer inte berätta.
-Marcus, jo. Jag gick med på att vi skulle träffas.
-Jag berättar om du följer med hem till mig.
-J...eller va? Varför det?
Jag blev genast fundersam.
-Jo, kom igen.
-Vi kan lika bra snacka här, sa jag surt. Jag kände hur Marcus försökte ta tag i min hand, men jag drog bort den.
-Kan du inte bara säga sanningen? Marcus verkade ha glömt bort hur man snackade, för han sa inte ett ord. Han kollade djupt in i mina ögon och log. Om det var något som var detsamma, så var det hans leende. Men ändå hade han förändrats så mycket. Jag visste vilken snäll, gullig och underbar kille som fanns inom honom. Varför hade han ändrat sig? Jag slog bort mina tankar.
-Marcus, berätta. Nu. Jag vill veta varför du gjorde som du gjorde.
Plötsligt var hans läppar tryckta mot mina. Jag tryckte snabbt bort honom och reste mig hastigt. Jag gick därifrån med snabbt steg. Varför skulle han kyssa mig? Jag äcklades av tanken att hans läppar varit mot mina för bara några sekunder sedan. Jag kände hur en tår rann ner för kinden. Jag ville att Louis skulle vara här. Jag saknade honom så det gjorde ont.

När klockan var fem i tre stod jag utanför sjukhuset. Jag kände mig lite rädd. Jag var rädd för att Marcus skulle dyka upp. Han var den sista jag ville träffa just nu. Jag såg Johanna kom och jag pustade ut.
-Hej! Sa Johanna glatt.
-Hej, sa jag och började gå in mot sjukhuset innan Johanna ens var framme vid mig. Hon sprang ikapp mig.
-Varför så bråttom?
-Jag vill ju träffa Julia, sa jag och för en gångs skull var det ju en bra anledning. Hon nickade mot mig och vi båda skyndade på stegen.
____________________________________________________________________________________
Kommenterar ni mycket (nu menar vi M Y C K E T) så kommer det en del till ikväll/inatt!
Vi har påsklov denna veckan och vi ska försöka uppdatera så mycket så möjligt, men utan era kommentarer så blir det ingen uppdatering. Deal? Let's goooo!
/Angelica & Johanna

update:
Fick en kommentar ang. det här med att ni skulle kommentera. Vi vill bara säga en sak, detta är första gången på flera månader som vi skriver såhär. Vi får kommenterar, vi vet. Men prova ni att driva en novellblogg och lägga ner tid på att skriva nya delar. Man vill ha kommentarer, man vill veta vad folk skriver. 
Vi menar inte att vi ska få över 100 kommenterar, verkligen inte. Och sluta kommentera anonymt all the time. Våga lämna era åsikter, men stå för dom. Tack! :) 
Och vi har aldrig skrivit typ 'minst 20 kommenterar för nästa del'. På vissa delar får vi 7-10 kommentarer och på vissa kanske 20. Det är skillnad, men vi fortsätter ändå.