Sveriges första novellblogg om One Direction

Amandas perspektiv

När klockan var fem i tre stod jag utanför sjukhuset. Jag kände mig lite rädd. Jag var rädd för att Marcus skulle dyka upp. Han var den sista jag ville träffa just nu. Jag såg Johanna kom och jag pustade ut.
-Hej! Sa Johanna glatt.
-Hej, sa jag och började gå in mot sjukhuset innan Johanna ens var framme vid mig. Hon sprang ikapp mig.
-Varför så bråttom?
-Jag vill ju träffa Julia, sa jag och för en gångs skull var det ju en bra anledning. Hon nickade mot mig och vi båda skyndade på stegen.
____________________________________________________________________________________
Johannas perspektiv

Jag märkte direkt när jag träffade Amanda att det var något som inte stod rätt till, hon verkade så stressad och nästan sprang uppför trapporna till Julias rum, hon ville ju alltid ta hissen men idag hade hon tydligen inte tid för att vänta på hissen. Hennes beteende var bara så konstigt, inte alls så som hon brukar vara.

Jag skakade på huvudet och tänkte att det säkert bara är något tillfälligt, hon kanske saknar Louis? Vem vet? Jag saknar ju Niall riktigt mycket även om de åkte igår? Var det verkligen igår de hade åkt? Kändes som det var längre sedan eftersom så mycket hade hänt på denna korta tid.
Vi kom in i rummet där Julia låg, det var vita väggar och det såg så kallt ut. Julia hade huvudet mot fönstret och låg med dropp. Nästan direkt när vi kom in vände hon sig mot oss och log stort men hon såg trött ut. Både jag och Amanda sprang fram och kramade henne. Plötsligt började hon att trycka bort oss och hosta riktigt mycket. Vi backade snabbt och Julia tog tag i en påse. Hon började hosta upp blod och hon var alldeles blå på halsen.
Jag greps av panik och fattade inte vad som hände eller hade hänt, jag tryckte snabbt på den röda knappen som Julia egentligen skulle trycka på om det var något. Några sekunder senare kom det in en undersköterska och tog hand om Julia, hon gav henne någon medicin så hon slutade hosta och kom rätt i andningen igen.
-Vad är det som har hänt? Frågade jag försiktigt.
-Som du ser på hennes hals så ser det ut som någon har försökt att strypa henne, svarade undersköterskan och jag kollade chockat mot Julia som såg orolig ut, men jag såg ändå ilskan inom henne. Vem kunde ha gjort detta mot Julia, vår älskade Julia? Jag kände hur en tår började rinna nerför min kind och sköterskan kollade oroligt mot mig.
-Men det kommer bli bra, vi har tagit röntgenbilder på hennes hals och hon har inte fått några inre skador. Hon kommer att ha en del problem med andningen de kommande dagarna och hosta upp blod i mellan åt, det är därför vi vill ha kvar henne några dagar för att se så hon inte blir sämre, sa sköterskan och jag nickade förstående. Jag hoppas innerligt att det skulle bli bättre, för annars kunde vi kanske inte åka till London nästa vecka och träffa killarna. Då vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Att någon idiot som försökt strypa min bästa kompis skulle förstöra för oss, hindra oss från att träffa Niall, Louis, Liam Zayn och Harry. Tanken på att stanna hemma fanns inte. Julia skulle bli bättre och vi skulle åka och träffa killarna, min magkänsla sa det.
Jag hörde plötsligt att min mage kurrade och insåg då hur hungrig jag var, och jag kände att jag behövde komma ifrån detta rum ett litet tag även om jag jättegärna ville vara med Julia så klarade jag inte av det just nu. Jag vill få reda på vem som hade gjort detta mot henne, men det var ju näst intill omöjligt att få reda på eftersom vi inte hade några bevis.
Det kändes som Amanda hade något lurt på gång, jag fattade ingenting, jag var helt förvirrad. Jag gick ut genom dörren från rum nummer åtta, Julias rum. Jag gick mot hissen för att sedan åka ner till cafeterian som fanns på sjukhuset.

När jag kom ner kände jag hur min mobil vibrerade, jag tog upp den från fickan och tittade vem det var. På skärmen stod det ”Harry”, undra vad han ville mig? Jag svarade och tog mobilen mot mitt öra.

-Hej Harry, sa jag försiktigt.
-Hej, svarade han. Han lät orolig och stressad, jag fick nästan lite skuldkänslor för att vi inte har sagt något till killarna om vad som har hänt.
-Ville du något speciellt? Frågade jag lite undrande.
-Ja, vet du varför Julia inte svarar på mina sms eller på mina samtal, vill hon inte prata med mig? Sa han och lät lite ledsen.

Harrys perspektiv

Jag hade skickat flera sms till Julia och ringt henne ännu fler gånger, men jag fick inget svar av henne. Kunde det ha hänt henne något? Eller ville hon bara inte prata med mig? Dög jag bara för henne när vi var i Sverige? Tankarna flög runt i mitt huvud när jag pratade med Johanna i telefonen.

-Ehm, det har hänt en sak, sa Johanna lite ledsamt.
Vad menade hon med att det hade hänt en sak? Hade jag gjort något som gjorde att Julia inte ville prata med mig?

-Vad har hänt? Frågade jag oroligt, Johanna suckade och drog efter andan.

-Julia ligger på sjukhuset, sa hon snabbt och orden flög förbi i min hjärna. Menade hon verkligen det? Vad hade hänt med Julia? Varför var hon inlagd på sjukhuset?
-Men, va? Vad har hänt? Kommer hon bli bra? Frågade jag oroligt.
-Det kommer bli bra, sa hon med en lugn röst. Jag ville fortfarande veta vad som hade hänt.

-Men vad har hänt? Frågade jag än en gång och man hörde tydligt på min röst att jag var orolig.
-Det var någon som försökte strypa henne, hon är helt blå på halsen och har problem med andningen, sa hon snabbt och det kändes som all luft gick ur mig. Hur kunde någon göra så mot min Julia? Jag kände hur tårarna kom och jag ville inget annat än att vara hos Julia nu och få henne att må bra.
-Gråter du Harry? Hörde jag hur Johanna frågade och jag nickade försiktigt, men insåg ganska fort att hon inte såg mig.
-Ja, jag vill till Julia nu, jag saknar henne och vill krama om henne, sa jag och tårarna rann.
-Harry, du kan inte. Du har ett jobb att sköta och vi kommer ju till er på måndag, bara 4 dagar kvar, sa hon och jag insåg att jag kanske inte hade något val även om jag helst av allt ville vara hos Julia nu och säga att allt skulle bli bra.
____________________________________________________________________________________
Massa kramar till er som skickar så snälla kommentarer!
Än en gång, vi kräver inte 100 kommentarer på varje del, absolut inte. Ni är riktigt duktiga på att kommentera, you shoul know that!
Kommentera på så kommer det en eller två delar imorgon :)
/Angelica & Johanna