Sveriges första novellblogg om One Direction

Louis perspektiv 

-Ja, när vi var i Sverige, men när vi åkte hem tyckte hon det var okej att kyssa massa andra killar. Jag förvånar mig inte om hon kysst 5 till...
Jag kunde inte bara släppa det, även om hon kommit med en förklaring. Jag visste inte varför, kanske för jag verkligen gillade Amanda? Jag gillade i alla fall den Amanda som jag lärt känna i Sverige. Det var en sån tjej jag ville ha, men Amanda kanske inte var den rätta?

___________________________________________________________________________
Amandas perspektiv

Jag försökte ringa Louis igen, men han svarade inte. Det enda som jag ville göra just nu var att krama om honom och berätta för honom hur mycket jag älskade honom. För jag gjorde det. Jag älskade honom. Även om vi inte träffats så jättemycket, så kändes det som om vi känt varandra länge. Jag ville känna hans mjuka läppar mot mina och jag ville sitta intill honom i en soffa och kolla på en film, men nej. Här satt jag ensam i mitt rum med tårarna i ögonen, på grund av killen jag älskade. Varför kunde han bara inte tro mig? Jag kände hur jag blev mer och mer arg på Marcus. Allt var hans fel. Jag visste inte vad jag skulle göra. Johanna hade förmodligen sett bilden och förmodligen var hon sur för det, men jag hade ingen annan som jag kunde snacka med. Jo, Julia, men hon låg inne på sjukhuset och hon behövde inte få veta allt just nu. Det viktigaste var att hon blev bra igen, så hon kunde komma hem.
Jag tog upp min mobil och slog in Johannas nummer. Jag ville ringa, men vågade jag? Jag suckade. Hon var min bästa vän och det var nu jag behövde henne. Om jag bara skulle få chansen att förklara.

-Hej, svarade Johanna och jag kunde höra på henne att hon inte lät så glad.
-Hej, sa jag och snyftade till.
-Vad gör du? Fortsatte jag.
-Eh... inget, svarade hon surt.
-Jag vet att du är sur, men snälla, kan du låta mig förklara. Kan jag komma?
-Vad ska du förklara? Roligt för dig att du gillar Marcus igen, lite synd om Louis...
-Johanna, snälla. Låt mig förklara. Jag behöver snacka med dig, det är inte som du tror.
-Mm, men kom hit då.
-Jag kommer snart, sa jag och innan jag ens hann säga hejdå hade hon lagt på. Jag suckade för mig själv.

Några minuter senare var jag på väg mot Johanna. Jag gick med tunga steg och funderade på hur jag skulle förklara det. Jag ångrade mig nu att jag inte berättat för Johanna om lappen, men hon skulle få veta allt nu. När jag väl kom dit öppnade Johannas mamma dörren och log stort.
-Hejsan! Kom in! Johanna är på sitt rum, sa hon glatt och jag log. Jag tog av mig mina converse och gick mot Johannas rum. Jag kände mig som hemma och gick fram till dörren och öppnade den.
-Hej, sa jag och Johanna som satt vid sin dator längst in i rummet vände sig mot mig.
-Hej.
Jag satte mig försiktigt ner på hennes obäddade säng och kollade ner i golvet. Jag visste att det var jag som skulle få börja detta och det var lika bra att få det gjort.
-Johanna, lova att lyssna på mig, okej?
Hon nickade mot mig.
-Ja, jag lovar.

Johannas perspektiv

-Jo, när vi var hemma hos Julia efter att dom åkt iväg till sjukhuset så hittade jag en lapp, och jag kände igen handstilen direkt.
Jag stannade till i min rörelse. Vad menade hon? Visste hon vem som skadat Julia? Varför hade hon inte sagt något? Jag mötte hennes blick.
-Så du vet vem som skadat henne? Sa jag tyst och hon nickade.
-Vem? Fortsatte jag och hon svalde hårt.
-Marcus.
Jag rös till inombords. Marcus? Hade Marcus skadat Julia? Jag kollade på henne med en förvånad röst?
-Va? Var det enda jag fick fram och Amanda nickade.
-Jag smsade han och vi bestämde att vi skulle träffas, för jag ville snacka med honom. Han erkände inte direkt, men jag vet att det var han.
Jag nickade mot henne, samtidigt som massa tankar flög runt i huvudet. Att Marcus skadat henne... det kändes så... konstigt. Han hade ju varit tillsammans med Amanda för bara några månader sen och nu hade han nästan tagit livet av Amandas bästa kompis. Jag blev rädd av att tänka på det.
-Men bilden då?
-När vi träffades så sa han att han fortfarande gillade mig och helt plötsligt så kysste han mig typ... men jag sprang där ifrån. Jag mår inte bra av det, och bilden får mig att spy. Och Louis tror inte mig, sa hon och jag såg hur en tår rann ner för hennes kind. Jag kände hur all min ilska på henne försvann. Jag kunde se på henne hur dåligt hon mådde för det som hänt. Jag reste mig från skrivbordsstolen och gav Amanda en kram, sedan satte jag mig bredvid henne och la min arm om henne.
-Vi ska lösa detta, allting kommer bli bra, sa jag och kollade på Amanda. Tårarna rann ner för hennes kinder och jag kunde nästan läsa hennes tankar. Hur mycket hon ångrade att hon träffat Marcus och hur mycket hon älskade Louis.
-Varför sa du inget om lappen?
Hon ryckte på axlarna och jag nickade.
-Det är okej Amanda.
-Men, vad ska vi göra? Sa hon och torkade bort en tår.
-Jag vet inte än, men jag lovar dig att allt ska bli bra. Hon log mot mig och sedan kramade hon om mig.
-Tack.
-Tack för vad?
-För att du lyssnade, och för att du förstår, sa hon och jag log mot henne.
-Och förlåt mig som var så sur, sa jag.
-Men, bilden var...
-Hemsk, la hon till och vi båda skrattade.
____________________________________________________________________________________
En lite längre del, hoppas ni gillar den :) 
Kommentera på :)
/Angelica & Johanna

förresten, check out isyourhearttaken.blogg.se, en novellblogg som vår vän Sofia skriver. Hon har haft en paus men nu är hon back on track, read it! :)