Sveriges första novellblogg om One Direction

Johannas perspektiv

-Jag vet inte än, men jag lovar dig att allt ska bli bra. Hon log mot mig och sedan kramade hon om mig.
-Tack.
-Tack för vad?
-För att du lyssnade, och för att du förstår, sa hon och jag log mot henne.
-Och förlåt mig som var så sur, sa jag.
-Men, bilden var...
-Hemsk, la hon till och vi båda skrattade.

____________________________________________________________________________________
Jag vaknade tidigt nästa morgon med ett leende på läpparna. På golvet låg Amanda och sov. Jag kollade på klockan. 07.33. Jag suckade och la mig ner igen i hopp om att somna, men det verkade inte funka.

Vid nio tiden vaknade Amanda och hon kollade förvånat mot mig när hon såg att jag var vaken.
-Hur länge har du varit vaken? Frågade hon och kliade sig i ögat.
-Sen halv åtta, sa jag och nu såg hon ännu mer förvånad ut.
-Det har nog aldrig hänt, sa hon och jag skakade på huvudet.
-Förmodligen inte.

Vi gick upp bara några minuter senare för att äta frukost. Vi hade bestämt att vi skulle vara på sjukhuset vid 11 eftersom Julia skulle få komma hem idag. Medan vi åt frukost fick vi ett sms från Julia, som berättade på vilket humör hon var på idag. Vi skrattade åt hennes sms och sedan gjorde vi oss klara.

Bara några minuter efter 11 stod jag, Julia och Amanda utanför sjukhuset och alla njöt av solen som redan gjorde att man svettades.
-Shopping på schemat? Sa Julia och alla nickade.
-Kom! Utbrast Amanda, men Julia stoppade henne.
-Vänta.
Hon tog upp sin mobil och gjorde något, innan hon tog upp den mot örat. Hon log mot mig och viskade ”Harry” och jag nickade. Man kunde se på henne hur glad hon var. Jag och Amanda satte oss på en bänk bara några meter från Julia. Det kändes bra att få se Julia så pigg och glad igen.

Harrys perspektiv

Min mobil ringde och alla blev helt tysta. När jag såg Julias namn på skärmen gick det ett lyckorus genom hela kroppen och jag log stort för mig själv. Jag tog upp mobilen, reste mig upp och gick ifrån soffan som vi satt i.
-Hej, sa jag och log stort för mig själv, även om hon inte kunde se det.
-Hej Harry.
Man kunde tydligt höra att det var Julia. Hennes glada och söta röst gick rakt in i mina öron.
-Hur är det?
-Bättre! Jag har kommit ut från sjukhuset nu. Jag, Amanda och Johanna ska shoppa lite och sådär, sa hon.
-Vad bra! Jag saknar dig...
-Jag saknar dig också, riktigt mycket, men vi ses på måndag, sa hon och jag log.
-Det är långt tills dess.
-Ja, men bättre sent än aldrig, sa hon och jag skrattade till.
-Ja, precis!
-Men, jag måste gå. Tack för att du ringde, sa jag.
-Vi ses, hälsa de andra killarna, sa hon glatt och jag nickade.
-Det ska jag göra, hälsa Johanna och Amanda.
-Yes! Hejdå Harry.
-Hejdå sötnos, sa jag och jag kunde höra hur hon små skrattade.
-Puss puss.

När jag la på log jag för mig själv och killarna såg förmodligen mitt stora leende.
-Vem var det? Frågade Zayn.
-Julia. Hon hade kommit ut från sjukhuset nu, hon mådde mycket bättre, sa jag och jag kunde se hur alla killarna log.
-Så, Louis, har du kommit på någon bra överraskning? Frågade Liam och Louis skakade på huvudet.
-Nej, sa han utan att röra en min. Jag suckade för mig själv. Varför kunde inte allt bli bra mellan honom och Amanda?

Johannas perspektiv

-Kan vi inte gå och fika? Frågade jag och Amanda skrattade.
-Du vill alltid det, sa hon och jag log stolt.
-Japp!
-Var? Frågade Julia, men svaret var ganska självklart.
-Espresso house? Sa jag och Julia nickade.

När vi väl satt inne på Espresso house kände jag på mig att vi var tvungna att berätta för Julia, skulle inte Amanda göra det, så skulle jag göra det.
-Har ni snackat mycket med killarna? Jag känner mig helt off! Sa Julia när vi satt oss ner vid ett bord. Jag märke direkt hur Amanda suckade och jag kollade menande på henne.
-Jag och Louis har typ bråkat..., sa hon och Julia kollade förvånande på henne.
-Va? Utbrast hon och Amanda nickade.
-Mm.
-Men va? Hur? Varför har du inte sagt något? Sa hon och Amanda log.
-För du låg inne på sjukhuset och mådde inte bra, sa hon och Julia nickade.
-Jo, ja, men ändå...
-Men berätta nu, sa jag och Amanda kollade på mig och sedan kollade hon ner i bordet.
-Det var Marcus som skadade dig, ellerhur? Sa hon och Julia bara kollade på henne.
-Hur vet du? Sa hon och Amanda tog ett djupt andetag.
-Vi gick in i ert hus när du och din mamma åkt iväg och jag hittade en lapp och jag kände igen hans handstil.
-Aha, men vad har det med Louis och göra?
-Lyssna vidare, sa jag och Julia nickade.
-Jag smsade Marcus och vi bestämde att vi skulle träffas. Han sa att han gillade mig och sen typ... kysste han mig. Och tydligen fanns det någon dum människa som fotade, sa Amanda och jag såg att hon var ledsen. Jag satt bredvid henne, så jag la min arm om henne. Julia, som satt mittemot kollade först på Amanda och sen kollade hon mot mig.
-Har du snackat med Louis?
-Mm, sa Amanda.
-Jag berättade allt, men han verkar inte tro mig, fortsatte hon och Julia suckade.
-Jo, han kommer säkert tänka på det och förstå att du inte ljuger, sa hon, men Amanda verkade inte lyssna. Jag såg att hon torkade bort en tår och jag kunde se hur dålig hon mådde av detta. Plötsligt kom Marcus in från ingenstans och satte sig bredvid Amanda. Han la sin arm om henne, men Amanda verkade inte märka något.
-Vad gör du här? Frågade Julia och först då kollade Amanda upp.
-Varför är du ledsen gumman? Frågade Marcus och lutade sig mot Amanda. Hon puttade snabbt bort honom och han kollade oroligt på henne.
-Marcus, bara stick. Hon behöver inte dig längre, hon har kommit över dig. Du har förändrats, så sjukt mycket. Bara inse att hon inte gillar dig. Hon har en mycket bättre kille. Bara gå.
Jag kunde inte hjälpa att jag sa det. Jag bara ville att han skulle gå därifrån. Amanda förtjänade inte detta. Han fick henne att må dåligt.
-Jo, jag ser det. Hon sitter här och gråter för att hon saknar mig, sa han och la armen om henne.
Hur i hela världen vågade han ens? Jag ville bara slå han eller skrika på honom. Men jag tog ett djupt andetag och samlade mig själv. Vi satt trots allt inne på Espresso house.
-Hon sitter och gråter på grund av dig. Du har förstör tillräckligt för Amanda nu.
Det var Julia som vek in. Amanda bara satt där och kollade ner medan Marcus blev lite stum.
-Bara gå, sa jag surt. Marcus tog försiktigt bort sin arm han haft runt Amanda och reste sig försiktigt. När han gick ut log jag mot Julia och sedan kollade Amanda upp.
-Är han borta?
Jag nickade mot henne och hon log.
-Men Louis kommer aldrig tro mig, inget kommer bli bra, sa hon och hon snyftade till.
____________________________________________________________________________________
En l å n g del, det gillar ni väl? Kommentera på bra nu så ska vi försöka hålla bra uppdatering. Dock vet jag inte hur det blir denna veckan, det brys på hur mycket jag har i skolan osv. 
Jag börjar nu själv bli galet arg på Marcus... haha ;)
Btw, älskar när ni kommer med era 'ÅH hoppas louis förlåter henne' osv, känns verkligen som ni lever er in i det osv. Tack för era kommentarer, ni förtjänar en lång del, hah :) 
/Angelica & Johanna

update,
FIck sitta och godkänna 24 kommentarer! Asså åhh vad ni är gulliga och snälla!
This: Hata "Marcus alltså...vi borde starta en sån fb-grupp ;)" fick mig att skratta. Haha, stackars han Marcus.. ingen gillar honom. 
And this: "du förtjänar ju nån slags medalj eller novellpris för dina noveller ! :O <3" fick mig att le ritkigt stort.
Satt och läste igenom alla kommentarerna med ett stort leende, det betyder verkligen mer än vad ni tror! 
Detta gjorde min dag (+ att det kom ut topless bilder på killarna!) ;)