Sveriges första novellblogg om One Direction

Johannas perspektiv

-Hon sitter och gråter på grund av dig. Du har förstör tillräckligt för Amanda nu.
Det var Julia som vek in. Amanda bara satt där och kollade ner medan Marcus blev lite stum. 
-Bara gå, sa jag surt. Marcus tog försiktigt bort sin arm han haft runt Amanda och reste sig försiktigt. När han gick ut log jag mot Julia och sedan kollade Amanda upp. 
-Är han borta? 
Jag nickade mot henne och hon log.
-Men Louis kommer aldrig tro mig, inget kommer bli bra, sa hon och hon snyftade till.

____________________________________________________________________________________
-Amanda, ibland behöver man komma ifrån varandra för att inse hur mycket man tycker om varandra, sa jag och log mot henne. Till min glädje kunde jag se ett leende på Amandas läppar, vilket gjorde mig glad.
-Kan vi inte bara glömma allt det jobbiga och shoppa loss? Bara för några timmar? Sa Julia och vi nickade mot henne.
-Låter perfekt! Utbrast Amanda som verkade fått sitt rätta jag tillbaka.
-Ni vet de där snygga linnet på Gina? Jag mååååste ha det! Tjöt Julia när vi var på väg ut från Espresso house.
-Första stopp, Gina, sa jag och Julia nickade.

Julias perspektiv

Efter några timmar av shopping, snack och mycket skratt var vi alla tre ganska trötta.
-Kan vi inte hitta på något ikväll? Frågade jag och Amanda nickade.
-Vi hyr en film och köper godis? Föreslog Johanna och vi nickade.
-Det låter bra!

Bara en timme senare satt vi ute i Amandas trädgård och väntade på att köttet på grillen skulle bli färdigt. Klockan hade slagit sju och vi alla var vrålhungriga.
-Pappa, när är det färdigt?
-Lugna er... kan ni inte hjälpa mamma och du..
-Vi har dukat! Sa Amanda fort och pappa skrattade.
-Ja, men då får ni väl vänta då, sa han lite retande och jag skrattade åt den sura blicken som Amanda gav sin pappa.

-Äntligen! Tjöt Amanda av glädje när vi satt vi bordet, redo att böra äta.
-Ska det bli kul att åka till London? Frågade Amandas mamma och vi alla nickade och man kunde nog se i våra ögon hur förväntansfulla vi var. Amanda såg inte lika glad ut som oss, men vi visste ju vad det berodde på. Jag suckade lite tyst för mig själv. Varför kunde inte allt bara bli bra? Jag var så himla glad av att vi skulle få åka till London, men det hade varit ännu roligare med en glad Amanda.

Amandas perspektiv

Vi hade bäddat med madrasser på golvet och nu pågick tredje världskriget, eller rättare sagt, kuddkirg. När det gällde kuddkrig var Julia värst. Hon slängde sina två kuddar hit och dit, fram och tillbaka. Det slutade alltid med att jag och Johanna låg skrattandes på golvet medan Julia bankade kuddar i våra bakhuvud. Och det var samma visa även denna gång. Jag skrattade så jag fick ont i magen, tills jag bestämde mig för att utmana ödet och faktiskt slå tillbaka på Julia. Jag reste mig hastigt upp och fick med mig en kudde som jag drämde jag i Julias huvud. Johanna blev förvånad av att Julia slutade slå på henne och hon kollade mot mig.
-Lyckades du slå till henne? Sa hon med glädjen i rösten. Jag nickade stol och Johanna höll upp sin hand.
-Give me five! Sa hon och jag skrattade, samtidigt som våra händer slogs ihop.
-Men ska vi kolla på filmen eller? Sa jag och Johanna nickade.
-Ja!
-Asså Amanda, du ska få igen, sa Julia efter att hon varit tyst i några sekunder och jag skrattade.
-Jasså... sa jag och hon nickade.

När klockan var lite efter nio hade vi kollat klart på filmen vi hyrt. Det kanske inte var den bästa filmen vi sett, men inget blev dålig när man umgicks med Julia och Johanna. Godiset var långt ifrån slut och vi suckade när vi insåg hur mycket godis vi köpt, men att vi inte skulle orka äta upp det.
Julias mobil vibrerade plötsligt och alla spände blicken på skärmen. Julia tog snabbt upp den och ett leende spred sig snabbt på hennes läppar.
-Harry undrar om vi vill skypa med dom, sa Julia och log.
-Visst! Sa Johanna glatt, medan jag såg lite fundersam ut.
-Är det okej? Frågade Julia och jag nickade. Jag bet mig själv i läppen och försökte att inte få upp för mycket tankar i huvudet, men det gick inte. Jag var nervös inför resan på måndag. Vad skulle hända? Skulle Louis ignorera mig? Skulle han ens säga hej till mig? Skulle jag våga snacka med han? Jag var världens sämsta tjej. Han förtjänade någon bättre.

Zayns perspektiv

-Logga in på din skype Zayn, sa Harry till mig och jag nickade. Han skrev ett sms till Julia, förmodligen något i stil med att dom skulle lägga till min skype, för att kunna snacka med oss.

-Heeeej! Utbrast Amanda, Julia och Johanna när samtalet startade och jag log mot dom.
-Heej, utbrast vi alla i kör och tjejerna log stort.
-Hur är det?
-Bra! Svarade Harry och jag kunde se hur Julia log sådär extra gullig mot honom.
Vi fortsatte snacka, som om vi aldrig varit ifrån varandra. Som om vi alltid varit bästa vänner. Som om vi känt varandra sen dagen vi föddes. Plötsligt gick Louis fram och stängde av samtalet.
-Vad gör du? Utbrast Harry och man kunde höra i hans röst att han blev lite irriterad.
-Förstår ni inte? Fattar ni inte så jobbigt det är för mig?
Man kunde höra hur Louis hade gråten i rösten. Hans blick granskade oss alla innan han vände och gick iväg. Jag kollade förvånat på Harry, sen Niall och Liam.
-Oj... sa Harry tyst. Ingen annan sa något. Ingen visste nog riktigt vad dom skulle göra. Vi bara stod där och tystnaden som uppstod var nästan obehaglig.
____________________________________________________________________________________
En ganska lång del idag också, gilla gilla gilla, eller? 
Var helt förvånad när jag loggade in innan idag och hade över 20 kommentarer att godkänna (eftersom jag inte var inne igår efter jag publicerat eller imorse..) men det var riktigt kul att läsa all positiv response!! :)
Så, vad tror ni kommer hända?.. kommer Louis komma över detta..?
Och jag bara älskar hur alla är emot Marcus, haha! 
Kommentera lika bra nu!!
/Angelica & Johanna