Sveriges första novellblogg om One Direction

Zayns perspektiv

-Vad gör du? Utbrast Harry och man kunde höra i hans röst att han blev lite irriterad.
-Förstår ni inte? Fattar ni inte så jobbigt det är för mig?
Man kunde höra hur Louis hade gråten i rösten. Hans blick granskade oss alla innan han vände och gick iväg. Jag kollade förvånat på Harry, sen Niall och Liam.
-Oj... sa Harry tyst. Ingen annan sa något. Ingen visste nog riktigt vad dom skulle göra. Vi bara stod där och tystnaden som uppstod var nästan obehaglig.

___________________________________________________________________________
Louis perspektiv

När jag vaknade upp på måndagen kände jag en konstig känsla i magen. Jag hade inte snackat så mycket med killarna över helgen och jag hade inte haft någon kontakt med Amanda. Det kändes verkligen inte bra, men samtidigt visste jag inte vad jag skulle göra. Skulle det bli bra igen? Jag hade tänkt igenom allt det som Amanda sagt. Jag hade tänkte igenom det många gånger. Jag ville tro på henne, men det var något konstigt inom mig som sa att hon ljög, men varför trodde jag så om henne? Det var måndag idag och detta var den dagen vi alla längtat efter. Jag borde vara glad. Jag borde ha vaknat upp med en enda tanke i mitt huvud. Tanken att Amanda, Julia och Johanna skulle komma. Men istället fanns det massa andra tankar i huvudet. Massa tankar, som jag bara ville ha bort, men det gick liksom inte. Jag vill träffa Amanda och bara ge henne en varm, lång kram. Det ville jag verkligen, men jag visste att det inte skulle gå. Helt plötsligt var det som om jag skyllde allt på mig själv, när det egentligen var Amandas fel. Det var ju hon som kysst den där killen. Det var hon som gjorde fel, inte jag. Jag försökte säga det till mig själv, men jag la skulden på mig. Kanske för att jag inte förlåtit henne? Kanske för att jag inte riktigt trodde på det hon berättade? Jag suckade och reste mig från sängen. Solen sken där ute och solens strålar bländade mig när jag drog upp rullgardinen. Jag gick med trötta steg in i badrummet för att ta en dusch.

Vad jag än gjorde, så fanns tankarna på Amanda någonstans i bakhuvudet. Jag lyckades ta på mig både tröjan och byxorna bak och fram och jag lyckades inte få till hårets normal frisyr. Hur ska denna dagen sluta? Tänkte jag samtidigt som jag gick till köket, där Harry satt. Han såg inte så värst pigg ut där han satt med huvudet ner i en tidning och med ett glas juice bredvid sig.
-Godmorgon, sa jag och gäspade.
-Godmorgon, sa han och gjorde samma sak. Jag mötte hans blick och vi båda flinade till.
-Vilken tid kommer tjejerna?
-Eh.. vid två skulle dem landa, tror jag, sa han och jag nickade. Klockan var bara halv tio och jag hade några timmar på mig att samla mina tankar och komma på ett sätt att bete mig. Jag ville inte verka dryg mot Amanda, för vem hade missat att jag gillade henne? Förmodligen ingen. Hon var så himla fin. Den Amanda jag lärt känna var en sån tjej som alla killar förtjänar att ha. En gullig, snygg, rolig och omtänksam tjej. Men jag hade ju börjat fundera på om hon verkligen var en sån tjej, eller om hon bara låtsades. Hon kanske inte alls gillade mig, tänkte jag.
-Har du snackat något med Amanda? Frågade Harry, precis som om han kunde läsa mina tankar.
-Nej, sa jag och suckade. Jag satte mig ner på en stol bredvid honom och han kollade upp.
-Men, ni måste ju snacka, sa han och jag nickade.
-Om det bara var så lätt...
-Men, vad var det som hänt, egentligen?
-Julia hade ju blivit skadad, och hon hade listat ut vem det var. Det var hennes gamla kille. Och hon bestämde sig för att träffa honom, och då hade han kysst henne. Därav bilden...
-Men, då är det ju inte hon som kysst honom? Då behöver du ju inte vara sur? Sa Harry och jag suckade. Kunde han bara inte förstå?
-Men... jag vet inte, jag vet inte om hon talar sanning, sa jag och Harry gav mig en seriös blick.
-Louis, tro mig. Amanda gillar dig, riktigt mycket. Jag tror aldrig hon skulle ljuga för dig. Hon är inte sån. Jag tror hon mår dåligt över det som hänt. Snälla, förlåt henne.
-Tror du? Sa jag och spände blicken i honom. Han nickade.
-Ja. Och du gillar henne, ellerhur? Jag nickade mot honom och hans seriösa ansiktsuttryck försvann och han log.
-Precis. När dom kommer, kan du inte bara försöka att snacka med henne? För er skull, och för min, sa han och jag tog ett djupt andetag, samtidigt som jag nickade.
-Jag lovar, sa jag och Harry log.

Tre och en halv timme senare befann vi oss alla på flygplatsen, i hopp om att inga fans skulle upptäcka oss. Där hade varit några få fans, men vi hade bett dom att inte avslöja något, vilket än så länge verkade ha funkat. Inom mig fanns blandade känslor. Jag kände lite glädje. Det skulle bli kul att få träffa tjejerna igen, men jag visste också vad som väntade. Jag skulle bli tvingad att snacka med Amanda, och jag hade trots allt lovat Harry, och de andra killarna, eftersom det sagt samma sak. ”Ni gillar varandra, ni måste berätta det för varandra. Allt kommer bli bra.” Självklart vart det Zayn som kommit upp med något sånt fint citat, eller vad man skulle kalla det. Men jag visste att de alla hade rätt. Det var nu eller aldrig.

Plötsligt öppnas dörrarna och ut kommer personer som precis landat med flyget från Sverige. Alla känslorna bubblade inom mig och det kändes som jag skulle spricka. Jag ville nästa springa där ifrån och det kändes som nervositeten skulle ta över, men jag tog ett djupt andetag och sedan mötte jag Nialls blick. Han la sin hand på min axel.
-Louis, lugna dig. Allt kommer bli bra.
Jag förstod inte ens varför jag var så nervös. Jag var kanske rädd, rädd för att förlora Amanda?
____________________________________________________________________________________
Bara Louis perspektiv, men mycket tankar. Ni brukar gilla det!
Blev även ett litet hopp, men det hade blivit drygt annars.
Nu är det nära... vad tror ni kommer hända på flygplatsen? Kommentera!
Skrev detta ganska snabbt, ni får ursäkta om där finns stavfel.
/Angelica & Johanna