Sveriges första novellblogg om One Direction

Amandas perspektiv

Jag tog ett steg mot honom och vi möttes i en kram. Inte världens mest romantiska kram, men det var ändå en kram. Ingen av oss visade något, men det kändes ändå skönt på något sätt. Kanske att kramen kunde föra oss vidare? Så vi kanske kunde snacka med varandra? Det var det vi behövde. Jag gav alla killarna varsin kram, men jag sa inte så mycket. Stämningen var inte den bästa, men ändå kändes det skönt. Jag såg fram emot veckan vi skulle spendera här, för om jag kände oss alla rätt så hade vi alltid kul tillsammans. Det gällde bara att snacka med Louis först.
____________________________________________________________________________________
Vi satt i minibussen på väg mot killarnas lägenheter. Alla skulle till Louis och Harrys lägenhet och jag hade ingen aning om var jag skulle sova. För Johanna skulle antagligen sova hos Niall och Julia hos Harry. Men jag då? Var skulle jag ta vägen?
Jag tittade mot Niall och Johanna, de såg så lyckliga ut. Niall hade sin arm runt Johanna och hon lutade sitt huvud mot hans axel. Båda hade stora leende på sina läppar. Jag vände min blick mot Harry och Julia, de såg exakt lika lyckliga ut. Varför kunde det inte vara bra mellan mig och Louis? Varför hade Marcus kommit och förstört allt? Den enda jag ville krama om var Louis, berätta för honom att jag verkligen älskar honom. Det kändes som mitt hjärta brast i tusen bitar, Louis var den enda jag ville vara med. Men hur skulle han förstå att det var endast honom jag vill ha?
Jag vände mitt ansikte mot Louis som satt med sitt huvud neråt och fingrade på mobilen som var låst. Man kunde se på hans kroppsspråk att han inte var glad, men vad skulle jag göra? Jag tog upp min mobil samtidigt som jag funderade. Skulle jag skicka ett sms till honom? Eller var det fegt att göra det? Jag ville bara se hur hans reaktion var om han fick ett sms från mig. Men vad skulle jag skriva till honom? Jag började sakta röra fingrarna över bokstäverna på skärmen. Osäkert skrev jag in en text, men skulle jag verkligen skicka det till honom. Jag läste igenom sms:et ”Jag älskar dig, snälla förstå det. Vi måste prata sen, xx”, stod det och jag tryckte osäkert på skicka.

Några sekunder hörde jag att Louis mobil plingade till och skärmen lös upp. Jag sneglade mot hans mobil och såg till min besvikelse att han hade tagit bort hjärtat efter mitt namn. Han hade verkligen tagit detta hårt. Men om han bara litade på mig så hade allt antagligen varit bra.
Han öppnade sms:et och ett litet men osäkert leende spred sig över hans läppar. Han lyfte huvudet uppåt, tittade mot mig och nickade. Antagligen var det ett svar på att vi skulle prata senare.

 

Vi satt nu i soffan i Louis och Harrys lägenhet, jag och Louis satt på varsin kant. Det gjorde mig faktiskt ledsen, att han tog lite avstånd från mig. Filmen hade nyss startat, men jag hade ingen lust att titta på filmen eftersom jag ville bara prata med Louis. Jag ville att allt skulle bli bra mellan oss, för jag mådde dåligt av att veta att han var ledsen på grund av mig. Jag ville ju vara den som gjorde han lycklig.

Jag reste mig upp och gick fram mot Louis och han tittade förvånat mot mig.
-Kan du komma? Vi måste prata, sa jag ganska tyst. Han tittade upp mot mig och nickade. Försiktigt reste han sig upp.
-Var kan vi prata ostört? Frågade jag försiktigt och sneglade mot honom. Han var så perfekt. Varför var Marcus tvungen att förstöra allt?
-Vi kan gå till mitt rum, svarade han och jag följde efter honom till hans rum.

Han lät mig gå först in sedan stängde han igen dörren. Jag satte mig ner på hans säng och Louis tittade på mig. Han stod kvar på samma ställe vid dörren.
-Vad ville du prata om? Frågade han oroligt.
-Oss, sa jag försiktigt och jag kände att jag fick en klump i halsen.

-Jag tror inte det fungerar att det är vi, du blir en helt annan person så fort jag har åkt, sa han med en irriterade och ledsen ton. Höra de orden från honom gjorde riktigt ont inom mig. Tårarna började rinna och jag kunde inte hindra dem.
-Louis snälla, jag älskar dig och du betyder allt för mig. Marcus kysste mig, jag kysste inte honom tillbaka. Jag vill inte ens ha något med honom att göra, sa jag samtidigt som jag grät och tårarna rann nu också ner för Louis kinder.
-Men varför gick du och träffade honom då? Och hur ska jag kunna lita på dig nu efter detta?
Innan jag ens hade hunnit svara på det han sa fortsatte han att prata.
-Se, du har inget svar på det. Det kommer inte att funka mellan oss, sa han och vände sig om. Louis gick snabbt mot sin dörr, öppnade den, sprang ut i hallen och smällde igen den.
Vad skulle jag ta mig till? Skulle jag sitta här? Eller skulle jag springa efter honom? Jag visste knappt vad jag gjorde nu, allt var en enda stor röra i min hjärna. Vad skulle jag ta mig till?
____________________________________________________________________________________
Förlåt, förlåt, förlåt för den dåliga uppdateringen och att denna delen kom så sent. Men som sagt så är Angelica bortrest och jag (Johanna) skulle sköta uppdateringen och det har jag inte lyckats så bra med. Men jag har kämpat för att få ihop denna delen för er skull. 
Jag är riktigt trött och har ont i huvud för jag har haft musikalrep, genrep och även en hel del föreställningar denna veckan vilket har slitit på mig rejält. Så förlåt än en gång för den dåliga uppdateringen nu i helgen, jag får verkligen dåligt samvete för det.
/Angelica & Johanna