Sveriges första novellblogg om One Direction

Melissas perspektiv
-Jag vet att här är paparazzis. Men Melissa, vet du vad? Sa Liam och jag skakade bara på huvudet.
-Jag bryr mig inte om hela världen får reda på att jag är här med dig, för jag är som lyckligast när jag får vara med dig. Kan vi inte bara försöka ignorera alla paparazzis och ha en bra dag? Sa Liam och kramade om mig.
-Jo, det kan vi, sa jag och tittade upp mot honom, hans läppar mötte mina. Det kalla vattnet kändes inte så kallt längre och jag försökte tänka bort alla paparazzis, för huvudsaken var att jag fick ha en bra dag med Liam och killarna.

---

Liams perspektiv

Jag och Melissa började gå upp från vattnet, snabbt slängde jag en blick mot stället vi hade lagt våra grejer. Men jag kunde varken se våra grejer eller killarna. Jag kunde dock se en klunga med människor. Där var kanske runt tio stycken. Jag tittade mot Melissa som hade sin blick mot folksamlingen.
-Liam, ska vi verkligen gå dit? Eller jag menar ska jag verkligen följa med dig dit? Frågade Melissa och nickade mot alla människorna.
-Jag tror du måste det, sa jag och tog tag i hennes hand. Vi fortsatte upp på stranden och någon tjej vände sig om och såg mig. Hon skrek högt mitt namn och jag tog ett hårdare grepp om Melissas hand.

Jag kände hur Melissa släppte sitt ganska hårda grepp om min hand och hon stannade. Jag gjorde samma sak och kollade bak på henne.
-Vad är det?
-Jag stannar här, gå du och säg hej till tjejerna, jag vet att de skulle bli glada då, sa hon och log. Jag nickade och gick iväg.

Melissas perspektiv

Några timmar senare satt vi på några filtar med engångsgrillar framför oss. Det var fortfarande ganska varmt i luften och det kändes skönt att sitta här med killarna. Jag ville egentligen inte tänka på vad jag gjort veckan som gått, men allt spelades upp i mitt huvud. Liam hade sin arm runt om mig, men tog bort den när han mobil vibrerade i hans ficka. Han tog upp mobilen och lutade sig lite tillbaka, för att jag inte skulle se. Varför gjorde han så?

Plötsligt kände jag en hand på min axel och jag hoppade till. Vem kom hit nu och varför la personen en hand på min axel?

-Vanessa? Vad fan gör du här? Utbrast jag och slängde mig runt henne. Jag kramade om henne hårt och allt bara kändes så bra. Varför Vanessa var här visste jag inte, men jag gissade på att allt var Liams ”fel”. Jag ville inte släppa taget om henne. Jag hade varit världens sämsta vän. Jag hade inte hört av mig till henne och vår vänskap hade väl i stort sett varit borta, men på något känns så fanns den där ändå. Jag släppte henne och log mot henne.
-Hur kom du hit? Och varför? Inte för jag har något emot det, jag bara undrar!
-Det var Liam, sa hon och jag nickade.
-Såklart.
Vanessa satte sig bredvid mig och jag log mot Liam. Jag undrade om han berättat för Vanessa vad jag gjort, eller om han hoppat över det? Det behövde jag inte fråga nu, inte nu när jag satt här på stranden och hade det mysigt.

Det var ganska sent och vi hade precis kommit hem till Liam, jag slängde mig trött på soffan med en hög suck och Vanessa kom kort därefter med en duns ner i soffan.
-Jag är glad att du är här Vanessa, sa jag och tittade rakt upp i taket med ett leende.
-Du borde tacka Liam, sa hon glatt.
-Vem nämnde mitt namn? Frågade Liam snabbt när han kom in till vardagsrummet. Han gick fram mot soffan och lutade sig mot den och tittade rakt ner mot oss.
-Jag, sa Vanessa glatt.
-Ville du något särskilt? frågade Liam och tittade mot Vanessa som skakade på huvudet.
-Nej, det ville hon inte. Men jag ville bara tacka dig för att du fixade så Vanessa kunde komma hit, sa jag med ett leende.
-Allt för dig Melissa, sa han och böjde sig ner över ryggstödet på soffan och kysste mig. Ett leende spred sig över hela mitt ansikte.
-Men jag hade tänkt att gå och lägga mig nu, ska du med? Frågade Liam och jag skakade på huvudet.
-Jag kommer snart, vill bara prata lite med Vanessa först, sa jag och tittade på Liam som nickade.

Liam hade gått in till sitt sovrum, jag och Vanessa satt tysta kvar i soffan. Eller jag rättare sagt låg ner i soffan, men jag reste mig upp lite och tittade på Vanessa som hade ett stort leende på läpparna.
-Ååh, Liam är ju typ den sötaste pojkvännen någonsin, utbrast Vanessa och jag flinade åt hennes kommentar.
-Men Vanessa, förlåt för allt jag har gjort. Jag har varit en dum idiot… hann jag säga innan Vanessa avbröt mig.
-Det är lugnt, Liam har berättat allt och det är lugnt, sa Vanessa och tittade mot mig.
-Så du är inte arg på mig? Frågade jag och hon skakade på huvudet.
-Melissa, det går bara inte att vara arg på dig, oavsett vad du har gjort, sa Vanessa och tittade menande på mig.
-Tack, sa jag tyst.
-Ingen orsak, och nu tycker jag du ska gå in till Liam för jag tror han väntar på dig, sa Vanessa och blinkade med ena ögat. Jag skrattade till och slog till henne lite lätt på armen.

Jag kom in i Liams rum efter att ha varit på toa, borstat tänderna och bytt om till mina kläder jag hade när jag sov. Jag tittade mot Liam som la på sängen med sänglampan tänd och mobilen i handen.
-Vad gör du? Frågade jag nyfiket när jag kröp upp i sängen för att lägga mig ner sidan om honom.
-Jag tweetar och följer lite fans, sa han och jag pussade honom på kinden. Han vände sig snabbt om mot mig.
-Jag älskar hur du är mot fansen, sa jag och Liam sprack upp i ett leende.
-Du är så snäll, och det är inte bara mot fansen, det är mot alla, mot mig. Jag vet faktiskt inte var jag hade befunnit mig nu om du inte hade dragit med mig hit. Tack Liam, sa jag och böjde mig över honom för att komma åt hans läppar och kyssa honom.
-Som jag sa innan, allt för dig, sa han och kramade om mig. Han la ifrån sig mobilen och släckte lampan. Han reste sig upp för att kunna lyfta upp täcket och krypa ner under det. Han tog armen om mig och jag tittade rakt in i hans ögon.
-Godnatt och sov så sött, sa han och pussade mig.
-Godnatt Liam, svarade jag och han drog mig närmre sig.

---

Vet ni vad!? Angelica är tillbaka från Rhodos nu! yay! :)
Bilder till denna delen fixar vi imorgon, men fortsätt kommentera lika bra nu! :)