Sveriges första novellblogg om One Direction

Louis perspektiv

När hörde meningen ”Kyssen du vet..det betydde väl inget?” stelnade hela jag vill. Vad menade hon? Klart den betydde något för mig. Jag gillade ju Beth. Hur kunde hon ens vara så dum och tro att den inte betydde något? Gillar hon mig också? Eller undrade hon för att hon inte gillar mig?

Tårarna rann ner, och jag visste varken in eller ut. Gillade hon mig eller inte? Det var den största frågan just nu. Helst av allt ville jag att hon skulle tycka om mig också, och det kändes som hon gjorde det fast ändå inte. Ju mer tid jag har tillbringat med Beth, desto mer har jag fallit för henne. Hon var inte som någon annan tjej jag tidigare träffat.

Jag satt på en stol i köket och lutade mig ner över bordet, med lite mat precis sidan om som jag nu hade puttat undan för jag ville inte äta. Skulle jag ringa henne igen? Jag måste ju veta om hon frågade mig för att hon gillade mig, eller för att hon inte gillade mig. Sakta tog jag upp min mobil igen för att slå in hennes nummer som jag hade lärt mig utantill.

”Hej” hörde jag hur en osäker röst säga i andra sidan av telefonen. ”Hej” svarade jag lika försiktigt, men Beth svarade inte. Efter några sekunders tystnad fortsatte jag prata. ”Förlåt att jag bara lade på innan”. Nervositet inom mig steg och jag visste inte om jag ville höra svaret på min fråga. ”Det är lugnt, jag förstår dig” svarade hon, men just nu kändes det som hon inte förstod mig. ”Nej, det gör du inte. Kyssen betydde något för mig.” sa jag snabbt och hon blev alldeles tyst. ”Hallå!?” sa jag eftersom hon inte sa ett ljud. ”Ehm, Louis. Jag vet inte riktigt hur jag ska säga detta” sa hon väldigt osäkert. Vad var det som var så svårt att säga? ”Vill du att jag ska vara helt ärlig nu?” frågade hon och jag nickade, men insåg ganska snabbt att hon inte kunde se mig. ”Ja” svarade jag snabbt istället för att nicka. ”Jag vill absolut inte såra dig nu, men kyssen…det kändes inget speciellt för mig. Förlåt”, sa hon och tårarna rann ner igen, jag kunde bara inte hindra dem.

Bethanys perspektiv

Jag hörde hur Louis grät och egentligen ville jag sagt det till han öga mot öga, men jag hann inte innan han åkte till London och jag ville inte vänta tills jag åkte till London. ”Du behöver inte säga förlåt för att du inte har känslor för mig. Det kan ju inte du styra själv.” sa han och jag log lite men samtidigt kände jag mig så hemsk, jag hade sårat Louis. Han trodde jag gillade honom, mer än vän, men det gjorde jag ju inte. Och jag skulle kunna spy på grund av detta. Jag kände mig som en hemsk människa. ”Louis, snälla lyssna” sa jag och jag hörde att ha var kvar. ”Du är min vän. Och jag vill att det förblir så. Men jag måste vara ärlig” sa jag och Louis svarade tyst ”mm”. Att inte höra den glad Louis kändes hemskt, och det kändes ännu värre att jag var anledningen till att han inte var glad. Men jag var ju tvungen att berätta sanningen för honom oavsett hur ont det skulle göra. För det skulle inte löna sig att ljuga om mina känslor bara för jag inte ville såra någon, för om jag hade ljugit hade det ju bara sårat Louis mer i slutändan.
”Och Louis, innan vi avslutar detta samtalet känner jag att jag verkligen måste berätta en sak till” sa jag lite osäkert. Skulle jag verkligen berätta detta också? Jag skulle bara såra honom ännu mer, men jag kunde inte hålla det hemligt.
”Aa vad är det?” frågade han lite nyfiket, men det var kanske inte världens bästa nyhet jag skulle berätta. ”Ehm, jag vill först och främst att du ska veta att det absolut inte är något fel på dig. Jag gillar dig väldigt mycket, som en vän då och jag hoppas du förstår mig. Men det är faktiskt så att jag har fallit för någon annan, och det är anledningen till att kyssen in kändes speciell” sa jag med en vänlig röst och jag hoppades verkligen att han förstod mig. ”Är det William?” frågade han nyfiket men han lät ändå lite nedstämd. ”Nej, verkligen inte! Han är som en bror för mig” sa jag snabbt och Louis fortsatte osäkert med nästa gissning. ”Är det Harry?” frågade han och jag svarade endast med ett enkelt ”mm” och nickade. ”Jag misstänkte det, för när han har fått ett sms från dig så har han hela tiden haft ett stort leende på läpparna” sa Louis och han lät lite ledsen, men han grät i alla fall inte. Vilket kändes lite bättre. ”Louis, jag hoppas verkligen inte du är sur på mig eller så” sa jag och Louis svarade snabbt ”Nej, det är jag absolut inte. Man kan ju inte styra över sina känslor. Visst, det kommer kanske bli svårt att se dig och Harry tillsammans, men jag ska nog klara av det. Jag ska vara glad för mina bästa vänners skull”. När han sa det fick jag ett leende på läpparna, det var det smartaste en kille någonsin har sagt till mig. ”Tack Louis, tack för att du förstår mig. Jag måste tyvärr lägga på nu, men vi ses i London när jag kommer” sa jag med en tacksam och glad röst. ”Ja, vi måste ses. Jag finns alltid här för dig och lovar att stötta dig” sa Louis glatt och jag kände mig väldigt lättad när vi lade på efter ett ganska långt samtal. Det kändes bra att jag hade berättat för honom nu, även om det kanske inte blev exakt som jag hade önskat.

Vi vet att vi inte har uppdaterat på ett tag nu, men vi har haft fullt upp nu under julen och helt ärligt inte haft så mycket inspiration till att skriva. Men här har ni äntligen del 11!! :D