Sveriges första novellblogg om One Direction

Detta har hänt;

Bethanys perspektiv

”Jag tror jag måste dra mig hemåt” sa jag när klockan började närma sig halv fem. Jag hade fått reda på mycket om killarna, och de hade fått veta en hel del om mig. ”Ja, det är väl dags för oss också” sa Louis och killarna nickade. ”Jag ska bara gå på toa först” sa jag och killarna nickade. Jag gick in på toaletten och till min förvåning var där en stor, hög spegel där jag kunde se hela mig själv. ”Varför är jag så tjock?” sa jag och suckade. Jag öppnade kranen och lutade mig över toalettstolen, stoppade in ett finger i munnen och spydde upp maten jag nyss ätit. 

Louis perspektiv

Bethany kom tillbaka efter hennes toalettbesök. Jag log mot henne och hon log tillbaka. ”Ska vi följa dig hem?” frågade jag och hon nickade. ”Ja, visst” sa hon och jag log.

Vi stod utanför Bethanys hus. Det var ett ganska stort, vitt hus. Framsidan var också ganska stor och där fanns ett stort träd. ”Så, ja... kommer ni tillbaka snart eller?” frågade Bethany och vi tyckte på axlarna. ”Vi vet inte. Om inte, så kommer jag hem till jul” sa jag och hon skrattade. ”Ah, men det var roligt att träffa er, och lära känna er. Hoppas vi träffas igen, och lycka till killar!” sa hon och log stort mot oss. ”Tack” sa vi i kör och sedan gick hon in mot sitt hus och vi gick hemåt.

”Du, Louis” sa Harry när vi satt på mitt rum med våra mobiler. Sociala som vi var. ”Ja?” frågade jag samtidigt som jag skrev en ny tweet. ”Vad är Beths nummer?”. Jag skrattade lite och han kollade fundersamt på mig. ”Vad?” sa han och jag skakade på huvudet, letade upp numret och sa det till honom.

Bethanys perspektiv

”Hej, det är Harry. Fick ditt nummer av Louis, hoppas det var okej. Allt bra?” stod det i ett sms jag läste efter jag ätit kvällsmat. Jag log. Harry. Han med lockigt hår väl? ”Hej Harry! Såklart det var okej. Jadå, fast.. det är skola imorgon” skrev jag och tryckte på skicka. Jag gillade verkligen inte måndagar och efter vad som hänt i parken på lördagskvällen så kände jag inte alls för att gå till skolan och få massa blickar efter mig.

Måndagsmorgonen kom, vare sig jag ville det eller ej. Klockan pep som vanligt 06.50 och prick klockan sju stod jag i duschen. Mamma och pappa hade redan åkt till jobbet och Olivia satt och åt frukost när jag kom ner i köket. Vi sa inte ett ord till varandra på morgonen. Ingen av oss var direkt morgonpigga så att prata med varandra var ingen bra idé.

Jag la ner min mobil, nycklar, böcker och pengar i min väska och sprang ner för trappan, hoppade i mina converse och slängde på mig min varma vinterjacka över min vinröda blus och svarta kofta. Som vanligt fick jag småjogga till skolbussen och jag klagade varje dag på det, men det enda folk sa till mig var att gå upp tidigare, men det orkade jag aldrig göra.

Jag kände hur blickarna från tjejer som varit på festen brände i nacken. Varför? Kunde de inte bara låta mig vara? Jag suckade för mig själv och svängde åt höger för att komma till mitt skåp, där... William stod. ”Hej” sa han när jag kom fram. Jag öppnade skåpet, hängde in min jacka och mötte hans blick. ”Hej” sa jag utan att le eller se sur ut. Jag rörde inte en min. ”Vad är det? Har jag gjort något?” sa han och jag skakade på huvudet. ”Eh.. nej” sa jag och trängde fram ett litet leende. ”Det är måndag” sa jag och han flinade. ”Men, seriöst?” sa han och jag suckade. Vad skulle jag säga till honom? ”Om jag pratar med dig, kommer alla tro att jag försöker få dig till att bli min, efter vad som hände i parken. Alla stirrar redan ut mig och jag orkar inte mer. Jag har ingen emot dig, men det går tydligen inte att ha vänner som killar här” sam jag och suckade. Jag smällde igen skåpet, som man ser ungdomar göra på filmer när de är arga. ”Men... Beth” sa han, men jag var redan på väg därifrån. Jag orkade inte mer.

På lunchen satt jag i cafeterian och åt, helt själv. Plötsligt kom William. ”Hej” sa han glatt och jag tittade upp. ”Will..” ”Shh” avbröt han mig och jag suckade. ”Vad är det?” frågade jag och tog en klunk av min apelsinjucie. ”För det första, bry dig inte om alla tjejer som ger dig dumma blickar. Vet du varför de gör det?” sa han och jag nickade. ”För de ser mig som en tjej som bara vill ha uppmärksamhet och blir kär i skolans mest populära kille” sa jag och stoppade in lite mat i munnen. Egentligen var jag väldigt hungrig, men jag ville inte äta. ”Nej, för de tycker du är vacker och just därför är de rädda att jag kommer gilla dig och inte dem” sa han och jag kollade upp på honom. För det första, så var William den snällaste och ärligaste människan jag någonsin mött. Även om jag inte känt han så länge, så hade han fått mig att le så många gånger och han visade så mycket omtanke. Jag gillade honom, som vän. ”Vänner?” sa jag och William nickade. ”Vänner” sa han som en bekräftelse och jag log. Det kändes bra att ha honom som vän. Han var i stort sätt min enda, riktigt vän här. Och det var jag tacksam för.

Det blev inte en jäääättelång del men bättre än inget. Förstår att ni vill ha lite mer drama osv, men det är faktiskt lite svårt nu i början. Det är trots allt bara del 5!
Glöm inte besöka våra privata bloggar, och lämna gärna några fina kommentarer! angelicabengtsson.blogg.se & onething.webblogg.se :). 

Btw, förr när vi skrev på en annan novell, så skrev vi ut våra KIK namn här och då fick vi massor med fina meddlenade av er läsare och det gör oss ännu mer peppade på att skriva, så vi tänkte göra det igen och se om någon har lust att snacka med oss. Vi tycker det är superkul att snacka med er! Våra KIK namn;
Angelica - aangelicaxx
Johanna - JohaannaaM