Sveriges första novellblogg om One Direction

Detta har hänt;

Bethanys perspektiv

För det första, så var William den snällaste och ärligaste människan jag någonsin mött. Även om jag inte känt han så länge, så hade han fått mig att le så många gånger och han visade så mycket omtanke. Jag gillade honom, som vän. ”Vänner?” sa jag och William nickade. ”Vänner” sa han som en bekräftelse och jag log. Det kändes bra att ha honom som vän. Han var i stort sätt min enda, riktigt vän här. Och det var jag tacksam för. 

”Men kan vi bestämma en sak?” frågade jag försiktigt och William tittade frågande på mig. ”Vadå?” frågade han oroligt, och jag förstod han kanske lite. ”Kan vi bestämma att vi kanske inte pratar med varandra så jättemycket här i skolan så jag slipper få massa blickar?” frågade jag osäkert, och tittade mot William som nickade lugnt medan han tittade ner i sin mat. Det tog emot i mig. William var verkligen en toppen kille. ”Det är helt upp till dig, jag vill att du ska må bra, men kom ihåg att de tittar på dig för de tycker du är vacker” sa han och jag rodnade lite. Jag fick nästan aldrig höra från någon kille att jag var vacker, eller ja aldrig.
”Men..” började jag och min mobil, som låg på bordet, plingade till och skärmen lös upp. ”Harry” stod det och jag log lite för mig själv. ”Vem är det?” sa William nyfiket, antagligen hade han sett namnet på skärmen. ”Ingen” sa jag och ryckte på axlarna. Han flinade åt mig. ”Det är ingen” sa jag och skrattade. Han log. ”Du får berätta en annan dag. Jag måste dra. Vi hörs” sa han och inom fem sekunder var han borta.

Några timmar senare låg jag ner i min säng och smsade med Harry. Det var skönt att måndagen var över. Bara några få dagar tills det var helg, igen. Jag slog på TV:en och under den korta tiden hann min mobil vibrera två gånger. Ett meddelande från Harry och ett från Louis. Jag läste först det från Louis.

”Hej Beth, hur är det? Jag kommer hem till helgen, en vän fyller år, så vi ska fira honom. Tänkte höra om du vill hänga med? Jag har snackat med honom och det var okej! x”.
Att han frågade mig. Jag tänkte efter i två sekunder. Jag kunde inte säga nej. Och jag skulle ändå inte göra något till helgen..
”Det är bra, själv? Självklart, har inget annat att göra och det blir roligt att träffa dig. Vilken dag är det?” svarade jag och läste sedan Harrys meddelande. Han och jag hade smsat väldigt mycket bara idag. Han var väldigt omtänksam, rolig, snäll, trevlig, hjälpsam och snygg.
”Det är på fredag kväll. Jag kommer hem runt fem, det börjar vid nio. Men, jag fixar skjuts dit!” svarade Louis. Jag log och hoppade upp ur sängen, öppnade garderoben och suckade. Vad skulle ja ha på mig? Jag hade inget bra.

”Beth, det är middag” hörde jag mamma ropa från köket. När jag, för en gångs skull, hade fått ro till att göra min läxor så skulle något förstöra. ”Kommer!” svarade jag och reste mig från skrivbordsstolen. I samma sekund som jag gick ut ur rummet, så fick jag ett meddelande från Harry.
”Ville bara säga att du är väldigt, väldigt fin :)”
Hade den killen gått på någon kurs om hur man fick en tjej att le? För han lyckades, verkligen. Jag läste meddelande några gånger till innan jag sprang ner för att äta.

När jag vaknade på tisdagsmorgonen väntade ett sms från Harry.
”Godmorgon vackraste du! Hoppas du får en bra dag!”. Jag log stort. Och klockan var sju, en helt vanlig tisdag. ”Godmorgon Harry, du gjorde min dag. Tack!” svarade jag. Som vanligt fick jag stressa på morgonen för att hinna med bussen. Skoldagen gick lika långsamt som vanligt och William hade blivit sjuk. Lunchen spenderade jag med några tjejer jag knappt visste vem de var, men det var bättre än att sitta själv. När jag kom hem gjorde jag några läxor och sedan fortsatte jag att sms med Harry. Och det fick mig bara att bli gladare och gladare.

Han var så ärlig. Jag hade dömt de allihopa till att vara några bortskämda, snobbiga ungar eftersom de var kände. Ungdomar som var kaxiga och inte brydde sig om tjejer överhuvudtaget. Men, så var inte fallet. Jag var glad att jag inte stött bort killarna från mig själv när jag fått veta att de var, tydligen, världens största pojkband. Det hade jag kollat upp på internet.

Han hade sagt till mig många gånger att jag var vacker, att jag hade fina ögon och sött leende. Sånt fick mig alltid att le. Det spelade ingen roll om det var skolans tönt eller om det var en kille i världens största pojkband. Det var fina komplimanger. Fast jag hade svårt att tro på det. Jag hade berättat saker för honom som inte ens min syster visste om mig. Jag hade berättat att jag knappt hade några vänner i skolan. Bara William. Det kändes sjukt när jag tänkte på hur mycket vi smsat, på bara två dagar. Han hade också öppnat sig för mig. Hans värld var inte en dans på rosor, som man lätt kunde tro. Jag kände mig nästan patetiskt som berättade så mycket för en kille som jag träffat en gång. Men han behandlade mig inte som skit. Han behandlade mig som alla tjejer ville bli behandlade.

Fredagen kom och jag kände hur peppad jag var för lite fest. Jag var hemma från skolan runt fyra och jag hoppade direkt in i duschen. Jag lät vattnet rinna ner för min kropp och jag bara stod där och tänkte. Det hade gått ytterligare några dagar när jag haft sms kontakt med Harry. Jag hade fortfarande inte berättat för William, men jag visste inte vad jag skulle säga. Harry var ju bara en vän. En bra vän. Eller?

”Åhhhh” sa jag argt och kollade på golvet där i stort sätt hela min garderob var utspridd. Jag lyfte på en svart kjol med hög midja men såg sen min svarta klänning i garderoben. Jag letade fram ett skärp som jag satte i midjan. Perfekt. Jag satte på mig mina vinröda Jeffrey Campbell skor, som jag fått förra julen. Och ett silvrigt halsband, som jag jämt hade på mig. Sen fick jag sätta igång att sminka mig. En halvtimme senare såg det faktiskt bra ut.

Det knackade på dörren och jag rusade ner. Mamma kom ut i hallen och log. ”Vad fin du är!” sa hon och jag log mot henne. ”Tack”. Jag gick fram och öppnade dörren, där jag möttes av en glad Louis. ”Vad fin du är” sa han och jag log ännu en gång. ”Du ser inte dålig ut du heller” sa jag och tog på min skinnjacka. Det var kallt, men jag kunde inte komma i en vinterjacka. ”Redo att åka iväg?” frågade Louis och jag nickade. ”Jadå!”.

Glad första advent på er, även om vi är lite sena, haha! Det blev en lite längre del idag och vi hoppas ni gillar det. Vi vet vad som ska hända lite senare i novellen men vi måste bygga upp den och man måste komma in i det liksom. Glöm inte kommentera. Kram :)