Sveriges första novellblogg om One Direction

Detta har hänt;

Harrys perspektiv

”Och, Louis var jättesnäll och tog hand om mig” fortsatte hon. Ja, han var säkert jättesnäll. Och du gillade honom säkert. Och ni hade dansat tillsammans. Säkert kramats. Kyssts? Nej, kanske inte. Men jag kunde inte vara säker. Och jag kunde ju inte fråga.
”Vad bra” sa jag och en pinsam tystnad uppstod.
”Så, vad gjorde du igår?”
”Ingenting. Men, du?”
”Ja?”
”Eller, nej, det var inget” sa jag. Fast egentligen ville jag säga något. Varför kunde jag inte bara säga det? Vad var felet med mig?

Bethanys perspektiv

Det hade nu gått tre dagar sedan jag pratade med Harry, och jag förstod inget. Han brukade ju alltid svara direkt på sina sms och samtal om han inte satt i någon intervju. Oron var stor inom mig för jag förstod verkligen inte varför han inte svarade mig. Det som nästan kändes konstigast var att han svarade på Louis meddelanden, och det hade jag själv sett med egna ögon eftersom Louis har fått en del meddelanden när vi har träffats. Men vad har jag egentligen gjort för fel? Jag kände inte för att prata med någon nu, det var tisdag och det var dags för lunch, men jag hade ingen lust till att varken äta något eller träffa någon. Ändå gick jag till matsalen, vilket är det stället man träffar mest folk och äter som allra mest. Jag tog fram min lunchlåda och öppnade, jag suckade tungt. Jag ville verkligen inte äta något, så jag stängde lådan igen och satt bara och stirrade på den.
”Hej Beth, hur är det med dig?” hörde jag hur William sa och satte sig ner till vänster om mig. Jag försökte omärkbart flytta lite till höger, men misslyckades med det. William tittade undrande på mig. ”Vad har hänt?” frågade han, och jag orkade verkligen inte prata. Jag tog tag i min lunchlåda, reste mig upp och gick där snabbt ifrån med William tätt efter mig.
”Beth, snälla förlåt. Har jag gjort något fel?” undrade han när vi hade kommit ut från matsalen. Jag skakade på huvudet och satte mig snabb ner på första lediga bänk som jag kunde hitta i korridoren. ”Nej, det har du inte” sa jag och suckade tungt. ”Vad är det då? Jag ser ju att du inte är glad” sa han samtidigt som han satte sig ner bredvid mig och la armen om mig. ”Det är en kille” svarade jag tyst och tittade upp mot William som såg lite förvånad ut. ”Jaså? Du har inte sagt något om en kille” sa han snabbt med ett leende. ”Berätta nu, snälla” fortsatte han med ett lite osäkert leende. ”Ehm, jag har senaste tiden pratat väldigt mycket med en kille, både via sms och telefon, men nu har han helt plötsligt slutat att svara och jag kan liksom inte direkt träffa honom” svarade jag och tittade ner på mina händer som låg i mitt knä. ”Det låter ju inte så bra. Men får jag fråga varför du inte kan träffa honom?” fick jag som svar av William. ”Han bor i London” Svarade jag snabbt. ”Så jag vet inte riktigt hur jag ska göra” fortsatte jag och William kramade om mig. ”Det kommer lösa sig” viskade han i mitt öra och jag antog att jag fick lita på honom, även om jag egentligen visste att det inte skulle lösa sig. ”Tack William, men jag måste gå till min lektion nu” sa jag med ett leende på läpparna. Efter jag hade berättat för William kände jag faktiskt lite hopp inom mig att det på något sätt skulle lösa sig och att Harry skulle börja svara på mina sms.

Inne på lektionen kände jag hur det började vibrera i min ficka, hjärtat slog hårdare och fler slag. Tänk så var det Harry! Jag tog snabbt upp mobilen och tittade på skärmen. Självklart att det inte var Harry, varför skulle han egentligen vilja ringa mig? Det var Louis som hade ringt och jag bestämde mig för att han fick vänta tills efter lektionen. Hade det varit Harry som hade ringt hade jag rusat ut från klassrummet för att svara, men så var ju inte fallet nu.

”Bethany, kan du förklara det här med ekvationssystem för att visa att du har förstått?” Hörde jag hur Mrs. Green sa och jag väcktes snabbt ur mina tankar. ”Va?” frågade jag förvirrat. ”Kan du förklara för klassen hur ekvationssystem fungerar?” svarade hon och jag satt där som ett levande frågetecken och tittade mig runt i klassrummet. ”Får man säga pass?” frågade jag innan jag skulle säga det riktiga svaret, men min mattelärare skakade bara på huvudet. ”Men jag har faktiskt ingen aning om vad det är” svarade jag ärligt och Mrs. Green vände sig mot tavlan för att än en gång förklara ekvationssystem, och jag försvann än en gång in i mina egna tankar, in i min egna lilla värld.

Klockan ringde ut och skolan var äntligen slut för dagen. Snabbt tog jag upp min mobil för att ringa Louis eftersom han hade ringt mig tidigare. Jag ringde upp honom och efter några få signaler svarade han glatt ”Louis” sa han kort. ”Hej, du ringde innan. Vad ville du?” frågade jag och gick direkt på saken. ”Jag undrade bara om du ville ses nu efter du ha slutat skolan?” sa han och jag funderade lite. Min mage kurrade högt och jag kom snabbt fram till ett svar. ”Ja visst, men bara om jag får någon mat”, sa jag och hörde hur Louis skrattade i andra sidan av telefonen. ”Det fixar jag, kom på en gång. Om du har slutat” sa han och jag var snabb med att svara. ”Är hos dig om några minuter, vi ses”, sa jag och la sedan på för att ta en promenad hem till Louis. Under tiden jag gick behöll jag mobilen uppe, och började skriva på ett sms som jag bara suddade ut hela tiden. Det var ett sms till Harry. Jag visste inte om jag skulle skicka något till honom eller inte. Jag skulle kanske ge honom lite tid, men om jag gav han tid skulle han kanske glömma bort mig, för alltid. Precis när jag svängde in på Louis gata vågade jag äntligen skicka iväg sms:et. ”Hej, varför svarar du inte? Jag är orolig, kram” skrev jag och det enda jag hoppades på var att han skulle svara.

”Lou, har du någon aning om varför Harry inte svarar på mina sms eller samtal?” frågade jag när jag satt i köket hemma hos Louis med munnen full av mat, kanske inte artigaste man kan göra, men jag brydde mig liksom inte, för det var bara Louis, en av mina kompisar. ”Jag har absolut ingen aning. Ibland förstår jag mig inte riktigt på den där killen” sa han och skakade på huvudet. Jag skrattade till.

”Men, jag snackade med honom senast i lördags. Alltså, vad har jag gjort?” frågade jag och tog stoppade in ännu lite mat i min mun. ”Förmodligen ingenting. Han är så ibland. Lite mystisk. Ge honom tid” svarade Louis och drack lite juice. ”Tid? Lördag, söndag, måndag, tisdag, det är fyra dagar. Fyra!” sa jag och Louis flinade.
”Hur var skolan?” frågade han för att byta samtalsämne. ”Lika tråkig som vanligt” svarade jag och försökte lita på vad både Louis och William sagt, men det var svårt. 

Två timmar senare stod jag i dörröppningen och var på väg ut. Vi hade spelat Fifa, Louis favorit spel och han hade hjälpt mig lite med en läxa. ”Så, du åker till London imorgon?” frågade jag och Louis nickade. ”Ja, och jag kommer nog inte hem förrän till jul” svarade han lite ledsam. ”Och din födelsedag!” sa jag glatt och han log. ”Du har koll” sa han och jag nickade stolt. ”Men, jag måste hem nu då. Tack för jag fick följa med på festen, det var jätteroligt, och det var kul att träffa dig idag. Hälsa Harry” sa jag och vi kramade om varandra. ”Hejdå, vi ses snart igen” 

What do you think? Vi vet att uppdateringen inte är på topp, men några av er sa åt oss att inte be om ursäkt så därför ska vi inte göra det!

Förresten, nu till jul vill vi göra något kul här på bloggen, så har ni några förslag på vad vi kan göra? Någon, video, frågestund, tävling (isf, vad för tävling?) eller något annat. Kom med förslag :)