Sveriges första novellblogg om One Direction

Detta har hänt;

Jag kom hem och kände doften av mat, det luktade köttfärssås. Inte min absoluta favoritmat, men det var gott. ”Hej, jag är hemma!” skrek jag när jag hade tagit av mig skorna och gick ut mot köket där jag antog att resten av min familj satt. När jag kom ut till köket såg jag att mamma, pappa och Olivia satt runt bordet. ”Kom här, och slå dig ner” sa mamma samtidigt som jag gick mot bordet. ”Var har du varit idag?” frågade pappa oroligt. ”Eh, jag har varit i skolan, sen stack jag till Louis” svarade jag och Olivia kollade på mig med ett flin, och jag kollade på mamma som satt där och log. ”Jaså, är det något mellan dig och Louis då?” frågade mamma glatt. Jag suckade och skakade på huvudet. ”Nej, det är är inget mellan mig och Louis, vi är bara vänner” svarade jag och pillade med gaffeln i maten. ”Eller så vill du bara inte erkänna det” sa Olivia och hånflinade. ”Nej! Olivia, det är inget, jag lovar” sa jag lite irriterat. Jag förstod inte varför de var så nyfikna på allt som hände i mitt liv. Visst, de var min familj, men de behövde inte fråga ut mig om varje liten detalj. ”Okej, jag tror dig” sa min pappa lugnt. Äntligen någon som förstod lite, och inte ville reta mig bara för jag träffade en killkompis. Att mamma och Olivia inte kunde förstå att jag faktiskt kunde umgås med killar utan att de helt plötsligt skulle bli mina pojkvänner.
”Vi måste berätta en sak för er” sa mamma när vi hade ätit en liten stund under tystnad. Jag ryckte till och mitt hjärta slog snabbare. Vad skulle de nu berätta? Alla möjliga hemska tankar flög runt i mitt huvud, och allt jag kunde tänka på var att de skulle berätta något dåligt. ”Nästa helg så ska vi åka till London” sa pappa och mamma fortsatte, ”vi tänkte att det kunde vara kul att gå där nu när det närmar sig jul och så”. Ett stort leende spred sig på mina läppar. Trots att jag bodde i England hade jag aldrig varit i London, och att åka dit var något jag länge hade drömt om. Men det som tog störst plats i min lilla hjärna just nu var att killarna bodde i London. Harry bodde i London. Men han hade ju ändå inte velat träffa mig för han svarade ju aldrig på mina sms eller samtal.
Jag hade ätit upp, och hela familjen hade suttit och pratat glatt om vad vi skulle tänka oss kunna göra i London. Alla hade kommit med massa olika förslag och jag hade börjat tvivla på om en helg i London skulle räcka för min familj, då alla ville göra olika grejer. Men en sak som jag, mamma och Olivia var överens om var att vi skulle shoppa. Pappa var dock inte så sugen på det, men vi lovade att vi skulle göra något som han också ville.

Nu satt jag uppe på mitt rum med min mobil i handen. Skulle jag skicka ett sms till Harry och säga att vi skulle till London, eller skulle jag helt enkelt låta honom vara? Efter en liten stunds betänketid knappade jag in ett sms och skickade till honom. ”Hej, jag ville bara höra av mig och berätta för dig att nästa fredag åker jag i min familj till London, kram xx”. Jag förväntade mig inte något svar från honom, men jag ville bara att han skulle veta att jag nästa helg skulle befinna mig i samma stad som honom. 

Det hade gått några minuter sedan jag skickade sms:et. Jag satt i min säng och höll på med mobilen, då den plötsligt började vibrera och jag såg att jag hade ett inkommande samtal. Från Harry. Hjärtat slog i hundranittio. Jag hade ju inte förväntat mig att han skulle ringa. Snabbt tryckte jag på svara och tog telefonen mot örat.
”Hej det är Beth” sa jag med ett stort leende, men samtidigt var jag lite sur på honom eftersom han inte svarade innan. Men nu när jag skulle komma till London dög det att prata med mig. ”Hej” hörde jag hur han sa lite osäkert. ”Varför ringer du nu? Du har ju inte svarat mig på flera dagar. Duger jag bara nu när jag ska komma till samma stad som dig?” sa jag, för jag ville veta varför han inte hade svarat innan och nu när jag ska till London svarar han helt plötsligt. Jag kanske sa det lite hårt, men jag kunde inte hjälpa det, jag var liksom både glad och sur över att han hörde av sig nu. ”Varför skriver du till mig hela tiden då? Du har ju fullt upp med din älskade Louis, och jag vill inte förstöra något för er” svarade han med en arg ton. Jag suckade för mig själv. Så, det var så han trodde det var? Att jag och Louis var tillsammans? ”Harry, du hade inte förstört något. Jag och Louis är bara vänner” sa jag snabbt men jag fick inget svar från honom. ”Bara vänner” upprepade jag. ”Men hur ska jag veta det?” frågade han och jag skakade på huvudet. ”Du måste bara lita på mig, snälla” sa jag bedjande och jag kände mig lite osäker. Tänk så trodde han inte mig. ”Jag vet inte riktigt. Men tänk så är de något mellan er, utan att ni liksom har märkt det än. Det går ju massa rykten om er och sånt” sa han ännu osäkrare. ”Men nej Harry, det är verkligen inget mellan mig och Louis, jag vet det, och Louis vet det. Du måste bara lita på oss. Och tror du mer på rykten än mig?” sa jag lite sårat. ”Nej, det gör jag inte. Jag antar att jag måste lita på dig då” svarade han och han lät lite nedstämd.
”Men får jag fråga dig varför du var så orolig över att det var något mellan mig och Louis? Jag gillar någon annan” sa jag med ett leende. ”Man kan väl säga att det finns en tjej som jag gillar, och det skulle göra ont att se henne tillsammans med min bästa vän, men nu verkade det som om hon gillar någon annan” svarade han och jag log stort. ”Så menar du att du gillar mig?” frågade jag nyfiket. ”Ja” svarade han kort och mitt leende blev ännu större. Jag sa ingenting, jag bara log. ”Jag vill egentligen inte veta detta, men vem är den lyckliga killen som du har fallit för då?” frågade han ledsamt. ”Ja, jag pratar med honom just nu och jag har varit väldigt orolig för honom när han varken har svarat på mina sms eller samtal” sa jag glatt och Harry svarade inte. ”Ja, det är dig jag gillar” fortsatte jag.
”Förlåt att jag litade på dumma rykten mer än jag litade på dig” sa Harry lite ledsamt ”och, jag hoppas vi kan träffas när ni kommer till London. Jag saknar dig”
”Det hoppas jag med, och jag saknar dig också” svarade jag innan vi lade på. Nu kändes det verkligen som en tung sten hade lyfts från mitt bröst och jag såg verkligen framemot resan till London nu. Jag ville bara att dagarna skulle gå tills vi var där. 

Liiite dålig uppdatering, we know that men whateveeer här har ni en del och ni sa till oss att inte be om ursäkt. Glöm inte att ställa frågor frågestunden, om det kommer in fler frågor så gör vi kanske en video med svar :)